Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av förändrad social-, socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitik för ökad hälsa i arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deltidssjukskrivning även under den s.k. egensjukskrivningen, dvs. de första sju dagarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetstidsförkortning av icke medicinska skäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsekvenserna av den ökade rekryteringen av försäkringsläkare för sjukvården i allmänhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om småföretagares kostnader för avstämningsmöten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ekonomiska resurser i övrigt för försäkringskassorna och sjukvården.
Trots att vi blir allt äldre och trots att sjukdomar kan behandlas allt effektivare stiger ohälsan med ökande sjukskrivningar som resultat. Regeringen anser att mycket talar för att de ökade krav som ställs i arbetslivet kan ha samband med den ökande sjukskrivningen. I den nu liggande propositionen avser man dock inte att beröra detta utan skall återkomma senare. Detta är en brist och borde ha analyserats vidare för att man ska kunna förstå och åtgärda de problem som nu gör att många sjukskrivningar kan uppfattas som slentrianmässiga. Sjukskrivningsdiagnoserna är många gånger symptomdiagnoser och inte alltid strikt medicinska i sin orsak.
Nuvarande regelverk är egentligen tydligt då sjukskrivningar skall grundas på sjukdom och inte på arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala eller liknande förhållanden då arbetsförmågan bedöms. Så redan nu finns möjligheter till en uppstramning av sjukskrivningsprocessen. Det hade varit av värde att analysera varför så inte sker redan nu. Redan nu är sjukintyget ett medicinskt underlag för bedömning av rätt till sjukpenning. Varför är dessa underlag undermåliga och slentrianmässiga från läkarens sida? Varför fortsätter försäkringskassorna och försäkringsläkarna, trots undermåliga underlag, att bevilja sjukpenning i en stigande omfattning? Detta sker trots att de medicinska underlagen många gånger ger en symptombild där ibland andra faktorer än sjukdom utgör huvudorsaken till sjukskrivningen.
Redan nu är deltidssjukskrivningar en möjlighet, redan nu kan arbetsträning ske under pågående sjukskrivning och redan nu beviljas tidsbegränsade sjukbidrag, som ofta efter två år skall omprövas, men som oftast leder till förlängning eller permanentning i en förtidspension. Blir det nu bättre med sjuk- eller aktivitetsersättning?
Enligt min uppfattning är arbetssituationen för många läkare så pressad att sjukskrivningens för- och nackdelar inte hinner diskuteras med patienten och sjukskrivningen kommer därmed till stånd. Försäkringskassornas resurser sviktar i det ökande tillflödet så bedömningarna blir lidande. Sjukvården har köer som ger onödigt långa väntetider med förlängningar av sjukskrivningarna i avvaktan på medicinska bedömningar och åtgärder. Detta är orsaker som ligger utanför såväl arbetsgivarnas som enskilda människors möjligheter att påverka, såvida inte privata sjukförsäkringar tecknats som ger andra möjligheter. Det är enligt min uppfattning den hittills förda social-, socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitiken som ger den utveckling, vi nu ser.
Regeringen borde därför snarast återkomma med förslag inom dessa områden, som ger ökad rörlighet i arbetsmarknaden, som växlar bidrag med sänkta skatter och som bryter de offentliga arbetsgivarnas monopol. Om så inte sker kommer en rehabilitering tillbaka till arbetslivet även framöver att försvåras och sjukförsäkringen fortsätta belastas av kostnader som inte beror på sjukdom.
I propositionen förslås att deltidssjukskrivningar skall tas till vara i större utsträckning. Redan nu finns denna möjlighet och, som Läkarförbundet påpekar, kan det vara svårt och tidskrävande att övertyga patienten att hel sjukskrivning inte alltid är den bästa lösningen. Därför blir många gånger deltidssjukskrivningar inte tillräckligt belysta som alternativ i patient–läkarrelation på grund av t.ex. hög arbetsbelastning. Men det gäller också att arbetsgivaren inte alltid ser denna möjlighet som en lämplig lösning av en rad olika skäl.
Ett sätt att tidigt uppmärksamma på möjligheten till deltidssjukskrivning kan vara att patienten redan första veckan får rätt att deltidssjukskriva sig själv. Detta skulle innebära att man redan vid första sjukskrivningsdagen vid kontakten med arbetsgivaren vid sjukanmälan fick möjlighet att överväga om en deltidssjukskrivning vore tillräckligt.
Bara genom att tänka den tanken skulle såväl arbetsgivare som den anställde får detta alternativ tydliggjort redan från första sjukdagen.
I dagens regelverk finns endast ett alternativ vid sjukanmälan och egensjukskrivning och det är att sjukanmäla sig helt. Vid lägre sjukskrivningsgrad måste patienten kontakta läkare, redan från första sjukdagen.
Nu införs ett regelverk där heltidssjukskrivningar inte skall bli förstahandsalternativ och om deltidsalternativet inte blir möjligt redan första sjukveckan, under den s.k. egensjukskrivningen, måste den sjuke ha läkarkontakt redan första sjukdagen för att kunna bli deltidssjukskriven, vilket knappast kan vara ändamålsenligt. En hårt belastad sjukvård belastas än mer.
Det är viktigt att försäkringskassan tillsammans med den sjukskrivne, arbetsgivaren och behandlande läkare tidigt i rehabiliteringsplanen belyser om återgång till arbete hos ordinarie arbetsgivare är en reell möjlighet. Om så inte är fallet, måste utredningen belysa arbetsförmågan i ett bredare perspektiv, dvs. om arbetsförmågan är nedsatt även i andra vanligt förkommande arbeten hos andra arbetsgivare.
För detta krävs att arbetsförmedlingens kompetens tidigt tas till vara i rehabiliteringen, även om den anställde redan har en arbetsgivare. Nuvarande regelverk är inte tillräckligt ur denna aspekt. Försäkringskassan hindras i sitt rehabiliteringsansvar om den anställde har en arbetsgivare. Det är alltså i grunden inte sjukskrivningen, som är hindrande, utan det faktum att den sjukskrivne har en fast anställning, som utgör hindret. Om inte detta hinder undanröjs så att den sjukskrivne kan få möjlighet att byta arbetsgivare, om arbetsförmågan då kan tas till vara på ett bättre sätt, ökar risken för arbetstidsförkortningar. Detta inte av medicinska skäl, utan av arbetsmarknadsskäl. Den stelbenta regeln ”sist in – först ut” måste förändras, så den inte utgör hinder i rehabiliteringen.
Försäkringsläkare med bra kompetens och utbildning är viktigt för bedömningen av långa sjukfall. Regeringen skriver allmänt om ökad rekrytering, men någon närmare analys förekommer inte av vad denna ökade rekrytering kommer att innebära för sjukvården i allmänhet, endast för försäkringskassorna. Regeringen menar att det skulle behövas ytterligare 100 försäkringsläkare med halvtidsanställning. Dessa läkare kommer rimligen att rekryteras från sjukvården i övrigt. Vad kommer detta att innebära i minskad läkarinsats för exempelvis primärvården, för väntetiderna och tillgängligheten för patienterna i övrigt? Hur skall sjukvården kunna kompensera detta bortfall?
Regeringen måste återkomma i en närmare redovisning av vilka konsekvenser en ökad rekrytering av försäkringsläkarna kommer att få för sjukvården.
I propositionen belyses kostnader för små företag avseende den obligatoriska rehabiliteringsutredningen. Men det som inte belyses är de kostnader som en småföretagare kan ha vid deltagande i s.k. avstämningsmöten. Dessa tar tid, men är viktiga i en rehabilitering. För det är vid dessa möten som förändringar kan göras i förhållande till uppgjorda rehabiliteringsplaner. Avstämningsmöten behövs troligen ett flertal gånger under rehabiliteringen och innebär för en småföretagare många gånger ett produktionsbortfall. I den kommande lagen regleras inte detta alls, men väl kostnader som den enskilde eller en läkare kan ha med anledning av sådana avstämningsmöten. Detta är inte acceptabelt. Småförtagare måste även ha rätt att få ersättning för det produktionsbortfall och de kostnader som kan uppstå vid avstämningsmöten. Regeringen måste snarast återkomma i denna fråga.
Det nu liggande förslaget kommer att medföra ett behov av ökande resurser till försäkringskassan men även sjukvården. Försäkringskassorna behöver tillskott av det faktiska antalet handläggare med god kompetens. Det tillskott som redovisas i propositionen uppfattar jag som otydligt. Är tillskottet till för socialförsäkringens administration rent allmänt eller till anställningar av ökat antal handläggare för att klara de faktiska rehabiliteringsutredningarna?
Även om antalet långa sjukfall som kommer att prövas i en socialförsäkringsnämnd inte anses öka, kommer mer resurser att behövas för att klara det ökade antalet avstämningsmöten, som måste ske. Fungerar inte dessa, finns en klar risk, att antalet långa sjukfall, som behöver prövas för byte till sjuk- eller aktivitetsersättning, inte kommer att minska. Regeringens analys i detta avseende är alldeles för ytlig och förlitar sig mest på dynamiska effekter och borde ha redovisats mer ingående.
All sjukskrivning måste också minska, även de korta. Därför måste, utöver utbildning i försäkringsmedicin, också sjukvården i stort förstärkas så mer tid kan ges till patienterna samt väntetiderna förkortas med exempelvis en vårdgaranti. För detta krävs extra ekonomiska resurser till sjukvården, men även försäkringskassorna, så den sjukvård som behövs för tidig rehabilitering kan upphandlas av försäkringskassorna.
Jag hänvisar till de resurser som vi moderater i tidigare motioner föreslagit inom dessa områden för att stärka möjligheterna till detta.
|
Stockholm den 25 mars 2003 |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |