1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 6
4 Familjen är viktig 6
4.1 Vad är en familj? 6
4.2 Vi mår bäst tillsammans 7
4.3 Barnperspektivet 7
4.4 Barn behöver sina föräldrar ... 8
4.5 ... föräldrar behöver sina barn 8
4.6 Barnen behöver båda sina föräldrar – även om de separerar 8
4.7 Enastående ensamstående 9
5 Stöd föräldrarna! 10
5.1 Uppvärdera föräldrarollen 10
5.2 Stabila familjerelationer 10
5.3 Om stöd till föräldrar 10
5.4 Familjerådgivning och föräldrautbildning 11
5.5 Familjerådslag 12
6 Mer tid för barnen 13
6.1 Rätt till tre års tjänstledighet 14
6.2 Föräldraskap och arbetsliv 14
6.3 Hemarbetet måste uppvärderas 15
6.4 Hushållstjänster 16
6.5 Kontaktdagar 16
7 Valfrihet och kvalitet inom barnomsorgen 17
7.1 Dagens system orättvist 17
7.2 Dagens system saknar flexibilitet och valfrihet 18
7.3 Erfarenheter av vårdnadsbidraget 1994 18
7.4 Familjepolitiskt nytänkande – låt föräldrarna välja barnomsorg 18
7.5 Barnomsorgskontot – familjen bestämmer 19
7.6 Olika barnomsorgsformer och etableringsfrihet 20
7.7 Ökad kvalitet i förskoleverksamhet 20
7.8 Allmän förskola och förskoleverksamhet 21
8 Familjens ekonomi 21
8.1 Behovet av en familjepolitisk reform 21
8.2 Höjd och förbättrad föräldraförsäkring 22
8.2.1 Höjd golvnivå 22
8.2.2 Höjt ersättningstak och 90 procents ersättningsnivå 23
8.2.3 Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) 24
8.2.4 Exempel på den förbättrade föräldraförsäkringen 24
8.3 Föräldraförsäkringens 2,5-årsregel 25
8.4 Tillfällig föräldrapenning 26
8.5 Underhållsstöd 26
8.6 Högre barnbidrag och bostadsbidrag 27
8.7 Kristdemokraternas totala satsningar på barnfamiljen 28
8.8 Valfrihet och fördelningspolitik, några konkreta familjeexempel 29
9 Anslagsförändringar 34
9.1 Barnomsorgskonto 34
9.2 Föräldraförsäkring 34
9.3 Kontaktdagar 34
9.4 Vårdbidrag för barn till biståndsarbetare 35
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens oersättliga ställning och uppgift i samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ha ett barnperspektiv.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur separerade föräldrar bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov får styra hur umgänget utformas och därmed även utvärderar dagens samarbetssamtal.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att dagens samarbetssamtal i nuvarande eller förändrad form görs till praxis.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppvärdera föräldrarollen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagstiftningen samt sociala och ekonomiska stödformer utformas så att de innebär ett stöd för stabila relationer.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om åtgärder för ett utvecklat stöd i föräldraskapet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om information om föräldrastödjande verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjerådgivning, föräldrautbildning och familjecentral.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till hur familjer som så önskar skall få rätt till familjerådslag eller annan liknande arbetsmodell.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föräldrars önskemål att få mer tid för barnen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om rätten till tre års tjänstledighet i samband med barns födelse.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell kampanj för ett barnvänligt arbetsliv.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att villkoren för att kombinera föräldraskap och arbetsliv måste vara goda.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hushållstjänster.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppvärdera hemarbetet.
Riksdagen beslutar införa två kontaktdagar per år och barn för barn mellan 4 och 15 år, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om subsidiaritetsprincipen som utgångspunkt för familjepolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa ekonomiska och praktiska förutsättningar för val mellan olika och flexibla barnomsorgsformer.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att begreppet barnomsorg även innefattar föräldrarnas omsorg i det egna hemmet.5
Riksdagen beslutar införa ett barnomsorgskonto som omfattar alla barn, i enlighet med vad som anförs i motionen.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deltidstaxor.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av olika barnomsorgsformer och etableringsmöjligheter för dessa.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvalitet i förskoleverksamhet samt att ett tak för barngruppernas storlek bör läggas fast.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att arbetet inom den öppna förskolan tillvaratas och utvecklas.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en familjepolitisk reform.
Riksdagen beslutar höja garantinivån i föräldraförsäkringen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar höja taket och ersättningsnivån i föräldraförsäkringen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster samt att skattepliktiga förmåner och semesterersättning skall vara SGI-grundande, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ändring av föräldraförsäkringens regelverk avseende tidsgränsen för SGI och FGI samt dagens s.k. 2,5-årsgräns, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen utreder hur systemet med tillfällig föräldrapenning slår mot familjer med barn som är sjuka ofta och/eller under lång tid.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om underhållsstödet.
Riksdagen beslutar om höjning av barnbidraget och flerbarnstillägget, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bostadsbidraget.6
Riksdagen beslutar införa vårdbidrag för barn till biståndsarbetare, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag, kr |
Anslagsförändring, kr |
|
21:2 Föräldraförsäkring |
22 340 000 000 |
- 60 000 000 |
|
21:6 Vårdbidrag för funktionshindrade barn |
2 250 000 000 |
+ 500 000 |
|
Nytt anslag: Barnomsorgskonto |
+ 1 800 000 000 |
|
|
Summa totalt för utgiftsområdet |
52 889 100 000 |
+ 1 741 000 000 |
1Yrkandena 2, 7, 9 och 10 hänvisade till SoU.
2Yrkandena 3 och 4 hänvisade till LU.
3Yrkandena 12–15 hänvisade till AU.
4Yrkande 16 hänvisat till SkU.
5Yrkandena 20–26 hänvisade till UbU.
6Yrkande 35 hänvisat till BoU.
Den idémässiga bakgrunden till den syn vi kristdemokrater har på familjen uttrycks mycket väl i inledningen av FN:s konvention om barnets rättigheter som Sverige antagit. Där stadgas att ”familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,” samt att ”barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse”.
Olika internationella överenskommelser, som Sverige anslutit sig till, tar också klart ställning för föräldrarnas rätt att fostra barnen enligt sin egen och sin kulturs eller religions grundåskådning.
Familjefrågorna har haft en central ställning i Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar dels om synen på familjens oersättliga ställning och uppgifter i samhället, dels om utformningen av familjestödet. Barnen och deras behov av sina föräldrar är utgångspunkten för Kristdemokraternas familjepolitik. Vi vill utforma politiken så att föräldrarna får så stort handlingsutrymme som möjligt och så att familjen får mer tid tillsammans. Därför har vi hela tiden arbetat för att hitta de modeller för likvärdighet, flexibilitet och mångfald som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för föräldrarna men också är det bästa för barnen. Vi kommer även fortsättningsvis att lyfta fram familjepolitiken som en huvudfråga därför att den är basen för hela samhällsbygget. Trygga familjer ger trygga barn.
Förslag till anslagsförändringar återfinns i denna motion i de delar som berör utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Förändringar av anslag som berör bostadsbidragen återfinns i motionen för utgiftsområde 18. Förändringar av anslag som berör deltidstaxor i förskolan återfinns i motionen för utgiftsområde 16.
Det är inte helt enkelt att ge en entydig definition av familjebegreppet. Enligt dokument från FN:s familjeår kännetecknas familjen av de känslomässiga, sociokulturella och legala relationerna mellan de olika familjemedlemmarna. Dessa relationer knyter samman makar/samboende, föräldrar och barn och släkten i vidare mening. Denna definition visar att familjer ser olika ut.
Beroende på hur familjens sammansättning ser ut varierar behovet av stöd. Varje familj måste självfallet få det stöd av samhället som den har behov av utifrån just sin speciella situation.
Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta villkorslös kärlek, omtanke och förståelse, men också att ställas inför krav och att ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd, att vara en person som inte är utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj skall fungera är att familjemedlemmarna respekterar varandra, att alla respekterar vissa grundläggande värden som jämställdhet och varje människas integritet.
Perfekta familjer och felfria föräldrar existerar självfallet inte. Precis som i alla andra mänskliga sammanhang uppstår konflikter och misstag begås. Trots brister är familjen den viktigaste byggstenen i samhället och den livsform som har störst möjlighet att vara den lilla nära gemenskap som behövs för att den enskilda människan skall kunna växa. Fungerar inte familjen som en bas fungerar inte heller samhället i övrigt. Övergrepp och förtryck kan aldrig tolereras, inte i familjen, inte någon annanstans heller. Men att sådant tyvärr förekommer kan aldrig tas till intäkt för att avfärda familjen som livsform.
Författaren Sven Delblanc skriver i en av sina sista böcker att ”var tid har sin blinda fläck”. Mycket tyder på att vår tids blinda fläck är barnen och deras längtan efter oss vuxna. Trots att synen på barns psykologiska grundbehov och barnets olika utvecklingsstadier har utvecklats och förändrats mycket under 1900-talet är vårt samhälle i mångt och mycket utformat utifrån vuxna människors behov. Under de senaste årtiondena har det bl.a. lagts ned mycket möda på att skapa stora systemlösningar när det gäller omsorgen om våra barn, medan barnen själva många gånger på olika sätt uttrycker sin besvikelse. Ofta kommer barnen i kläm i den vuxnes värld. Det mest centrala för oss kristdemokrater är att vända på detta perspektiv och sätta barnen först.
Det innebär bland annat att lyssna på barnet med respekt, att våga använda dess idéer när samhället utformas. Om vi vuxna antar denna utmaning kommer vi att få lämna många invanda föreställningar och tankemönster. Kunskapen om barnets behov måste vara vägledande för all barn/fritidsomsorg och andra stödåtgärder. Vi har idag bättre förutsättningar än någonsin att bygga ett samhälle som verkligen tar hänsyn till människans grundbehov av kärlek, trygghet, tillit, stabilitet, närhet, identifikation, lärande och utveckling.
Kristdemokratisk familjepolitik bygger på att den naturliga viljan och kraften hos familjen tas tillvara, får komma till uttryck och ges stöd. En aldrig så väl utbyggd barnomsorg är inte tillräckligt för barn som längtar efter mer tid tillsammans med sina föräldrar/sin förälder eller för föräldrar som vill ha mer tid för barnen.
Många undersökningar visar att både mammor och pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen särskilt när de är små. Det är en inställning som bör uppmuntras och stödjas på olika sätt. En jämnare fördelning mellan förvärvsarbete och omsorg om barnen skulle förmodligen medföra många positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och inte minst när det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och barn. Familjepolitiken måste utformas så att den skapar förutsättningar för föräldrarna att tillbringa mer tid med sina barn. Att barn och föräldrar har ett ömsesidigt behov av mer tid tillsammans börjar nu gå upp för allt fler.
Under de allra första levnadsåren är det lilla barnets behov av trygghet och närhet störst. Då sker identifikationen med omvärlden, då grundläggs tilliten till och respekten för andra människor. Men också förståelsen för eller insikten om det som vi kallar etik och moral grundläggs. Barnets empati, förmågan till inkännande, utvecklas. För att den processen skall fungera bra behöver barnet i första hand omges av att fåtal personer. Föräldrarna är då de viktigaste, mest naturliga och självklara personerna och också de som bäst kan tolka barnets behov och signaler. De utgör den ”lilla gemenskapen” för barnet.
I den kristdemokratiska synen på familjen är familjen en del i ett nätverk av människor i flera generationer. Också de äldre barnen har ett behov av en trygg, öppen familj. Här blir även släktingar och vänner till familjen allt viktigare. I ungdomars identitetsutveckling kommer en dag då det är dags att övergå till att bli en självständig vuxen individ. Då behöver man också vuxna förutom föräldrarna att identifiera sig med. Det är därför familjen behöver öppna kontakter till andra vuxna.
Att föräldrarna skall ha ansvar för sina barn torde de flesta vara överens om. Hur är det då med de vuxna barnen? Har de ansvar för sina föräldrar? Självklart skall stat och kommun stå för ekonomisk och social grundtrygghet för de äldre. I en trygg välfärd ingår också behovet av nära relationer. Alla ingår vi i någon form av familjegemenskap. Under livets gång förekommer olika avbrott i den invanda tryggheten. Man blir sjuk, råkar ut för en olycka, blir arbetslös, förlorar kontakten med arbetskamrater, förlorar någon anhörig, någon nära vän och så vidare. En gemenskap över generationsgränserna både inom och utom familjen, kan ge det stöd som behövs. Därför är den öppna flergenerationsfamiljen med sitt sociala nätverk ett livslångt projekt.
Det är oerhört viktigt att ge stöd och hjälp för att om möjligt kunna undvika en skilsmässa/separation. När krisen i ett förhållande kommer skall man snabbt kunna få hjälp. Idag är det många gånger långa väntetider för stöd och samtal hos familjerådgivning. Detta måste åtgärdas. Om hjälp och stöd kan komma in så tidigt som möjligt när behovet uppstår i en parrelation kan sannolikt många skilsmässor/separationer undvikas. Familjerådgivningen bör även ha resurser att erbjuda rådgivningssamtal i förebyggande syfte, inte bara i en krissituation.
När skilsmässan/separationen är ett faktum och man inte kan komma överens, måste familjen snabbt erbjudas hjälp att lösa sin situation. Då minskar risken för låsningar. Utifrån barnkonventionen, och med barns bästa för ögonen, bör man utreda hur föräldrar bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov får styra hur umgänget utformas. I samband med detta borde de samarbetssamtal som idag erbjuds föräldrarna, utvärderas. Kristdemokraterna anser att samarbetssamtalen i nuvarande eller ändrad form sedan bör göras till praxis. Samtalen skall bl.a. leda till att föräldrarna få hjälp med att komma överens om hur ansvar, umgänge och kostnader skall fördelas dem emellan, exempelvis om föräldrarna bor långt ifrån varandra. På så sätt undviks långdragna processer och upptrappade konflikter.
Det är otillfredsställande och djupt olyckligt att så många barn förlorar vardagskontakten med den ene föräldern vid en skilsmässa/separation. Barnet behöver och har rätt till båda sina föräldrar. Generellt bör således gemensam vårdnad om barnet vara det som skapar bäst förutsättningar för en fortsatt vardagskontakt med båda föräldrarna. Samtidigt som gemensam vårdnad är bra i de fall föräldrarna är överens har lagändringen från 1998 visat sig medföra negativa konsekvenser för barnen. Redan i april 2000 tog därför riksdagen ställning för en skyndsam översyn av vårdnadslagen. Kristdemokraterna har sedan dess skrivit upprepade motioner och frågor till regeringen för att skynda på processen. I somras tillsattes äntligen en utredning. Vi välkomnar givetvis detta men ser mycket allvarligt på den långsamma hanteringen från regeringens sida eftersom det handlar om utsatta barns situation.
Förra året presenterade den parlamentariska Kommittén Välfärdsbokslut sitt slutbetänkade. Där bekräftas bilden av att ensamstående med barn ofta är en utsatt grupp i samhället såväl socialt som ekonomiskt. De har bl.a. drabbats hårt av de senaste årens nedskärningar och arbetslöshet. Ensamstående föräldrars situation ser många gånger annorlunda ut än situationen för de föräldrar som lever tillsammans. Ekonomiskt är det oftast kärvare och det kan behövas ett starkare socialt nätverk. Kristdemokraterna har utformat en familjepolitik som beaktar ensamstående föräldrars särskilda situation och förutsättningar. Vi utvecklar detta vidare i motionen ”Enastående ensamstående” Sf379.
Att vara förälder kan nog betraktas som den finaste uppgift man kan ha. Inget kan vara viktigare än att ge sitt barn trygghet och kärlek och därmed en bra start i livet. Att ta på sig sitt föräldraansvar är en betydelsefull samhällsuppgift och som förälder skall man kunna kräva att man får goda förutsättningar för att klara den. Vi vill uppvärdera föräldraskapets betydelse genom politiska beslut och genom attitydbildning.
Att föräldrar vill göra det bästa för sina barn är en regel med mycket få undantag. Ingen känner sitt barn bättre än föräldrarna. Ingen kan avgöra bättre än föräldrarna, vad som är bäst för det egna barnet. Denna grundsyn måste komma till klart uttryck i samhället.
All erfarenhet visar att fungerande och stabila familjer är bra för både barn och vuxna och en förutsättning för ett gott samhälle. Därför har varje samhälle ett särskilt ansvar för att skapa förutsättningar så att den gemenskapen kan fungera så bra som möjligt. Det är viktigt att lagstiftningen utformas så att den innebär ett stöd för stabila relationer. Lagstiftningen kring äktenskapet spelar en grundläggande roll i detta sammanhang. Vi anser att den stabilitet och juridiska trygghet som äktenskapet som samlevnadsform innebär, bör leda till att det prioriteras i lagstiftningssammanhang. Sociala och ekonomiska stödformer bör utformas med utgångspunkt från att stabila familjerelationer är något bra och eftersträvansvärt.
I många andra länder arbetar man aktivt med familje- och föräldrastödjande verksamhet. I Storbritannien har Tony Blairs regering lagt fram en omfattande rapport om hur familjer skall stödjas – inte bara ekonomiskt. I Norge finns sedan 1995 ett föräldrahandledningsprogram. Målet med programmet är att stärka föräldrarollen och stödja föräldrarna i deras roll som omsorgspersoner för sina barn, i ett förebyggande syfte. I programmet ingår en satsning på pappagrupper som vill visa på pappornas betydelse i omsorgen om sina barn, stärka det gemensamma föräldraansvaret och främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Barn- och familjedepartementet har bidragit med utveckling och stöd till faktamässigt och metodmässigt material för föräldrar och personal, samt förmedlat och orienterat om detta genom uppföljning och vägledning till kommunerna. En särskild rådgivande expertgrupp har också inrättats.
Många föräldrar känner en osäkerhet i sin föräldraroll. Hur skall man hantera konflikter? Hur sätter man gränser utan att barnets självkänsla skadas? Hur bevarar man vuxenrelationer när barnen tar all tid i anspråk? Vad gör jag om mitt barn blir mobbat? Att få möjlighet att träffas föräldrar emellan och diskutera dessa och liknande frågor och på det sättet få stöd i sin föräldraroll upplevs mycket positivt. Det finns exempel på intressanta studiematerial för föräldrar och personal som kan fungera som stöd för föräldragrupper och studiecirklar. Bristen på överblick gör det dock svårt för dem som vill starta föräldracirklar. Det finns därför behov av att sammanställa det utbud som finns så att det blir tillgängligt för fler. Detta är en viktig del av det generella familjestödjande arbete som behöver utvecklas i vårt land.
I slutet av 1997 lämnade Föräldrastödsutredningen sitt betänkande ”Förslag om hur stödet till föräldrar kan utvecklas och stimuleras” (SOU 1997:161). I den konstaterar utredningen att det även i Sverige säkert skulle uppskattas på många håll om det fanns ett informativt och inspirerande material om föräldraskap, barns utveckling och behov m.m. att tillgå för föräldrar och dem som vill satsa på att arbeta med frågor som gäller stöd i föräldraskapet. Det norska arbetssättet visar på handlingskraft och medveten satsning för att påverka utvecklingen, konstaterar utredningen. Det kan man inte säga om det svenska. Det är hög tid att regeringen nu lägger fram förslag om och stimulans till föräldrastödjande verksamhet. Många goda uppslag finns i den nämnda utredningen.
Antalet äktenskap som slutar med skilsmässa har ökat under en lång tid. Förra året skilde sig 21 022 gifta par i Sverige, enligt SCB:s statistik. Vid många separationer finns också barn i förhållandet. Mellan 1985 och 1995 ökade andelen barn som bor hos en ensamstående förälder från ca 13 till 18 procent. Var tredje 18-åring har idag föräldrar som separerat en eller flera gånger. Bland dagens 17-åringar är det uppemot 10 procent som aldrig har levt med båda sina föräldrar.
Samhället tar sig an familjens svårigheter genom att försöka lappa och laga. Det måste finnas och erbjudas förebyggande och behandlande insatser när behovet uppstår. Ett bra sätt att främja familjestabilitet är att erbjuda kompetent och kostnadsfri familjerådgivning. Kristdemokraterna lyckades under fyrklöverregeringen medverka till förstärkt familjerådgivning. Varje kommun är numera skyldig att erbjuda familjerådgivning. De senaste årens besparingar och nedskärningar har dessvärre drabbat verksamheten. I en del kommuner bedrivs familjerådgivningen av samma personal som handlägger familjerättsfrågor. Ett annat problem är att väntetiderna till familjerådgivningen på många håll är oacceptabelt långa. Det duger inte att behöva vänta flera månader för att få professionell hjälp när behovet är akut. Bra familjerådgivning kräver absolut tystnadsplikt och kan därför inte bedrivas i kombination med någon annan verksamhet. Bristerna inom detta område understryks av FN:s barnkommitté som i ett uttalande rekommenderat Sverige att förbättra möjligheterna till familjerådgivning.
Föräldrautbildning är ett annat viktigt område för lokala initiativ. I Sverige har vi en stark folkbildningstradition. Det borde vara naturligt att vi utbildar oss för att klara av det värdefullaste vi har – våra relationer till varandra som vuxna och relationer till barn. Par som skall gifta sig eller flytta ihop bör erbjudas utbildning om hur man ger förhållandet en bra start, om övergången mellan olika livsfaser och om hur man undviker att låta kriser leda till splittring. Mödravården är en självklar plats för föräldrautbildning och annat förebyggande arbete. Andra viktiga platser kan vara vårdcentraler, kyrkor och samfund, studieförbund och folkrörelser. Samhällets kostnader för att erbjuda förebyggande insatser skulle sannolikt relativt snabbt sparas in samt leda till att många barn och vuxna fick möjlighet att utvecklas i harmoni med sig själv och sin omgivning.
På olika håll i landet bedrivs olika former av familjecentraler där flera aktörer är med och arbetar tillsammans. Det kan vara socialtjänst, skola, öppen förskola, kyrkor, föreningar och vårdcentraler som arbetar utifrån en gemensam målsättning och med barnets bästa i centrum. Familjecentralen organiseras utifrån lokala förutsättningar och behov och utgör en viktig förebyggande och stödjande verksamhet i kommunen.
Det är viktigt att i detta sammanhang poängtera att mödravårds- och barnavårdscentralen har alldeles speciella möjligheter att tidigt upptäcka och uppmärksamma barn och familjer som behöver stöd och hjälp. Dessutom har de ett stort förtroende bland föräldrarna och fyller en funktion för nära nog alla barn och familjer i landet. Det är därför viktigt att slå vakt om den verksamheten.
Kristdemokraterna vill här särskilt lyfta fram modellen med familjerådslag, som idag finns i flera kommuner. Mellan 1995 och 1999 genomförde Kommunförbundet två försöksprojekt med familjerådslag. Det ena projektet omfattade barn och unga som var i behov av skydd och omsorg och det andra omfattade ungdomar som begått brott. Familjerådslag är ett möte då familjen, släkten och andra viktiga personer i familjens privata nätverk samlas för att diskutera och göra en handlingsplan för den unge. Planen skall sedan godkännas av socialtjänsten om den garanterar den unge skydd och omsorg. Sjutton kommuner har deltagit i projekten och ytterligare drygt fyrtio kommuner har fått utbildning och hjälp med att komma igång med arbetet. Projekten är avslutade och utvärderade. Handlingsplanerna från familj, släkt och vänner har kunnat godkännas av socialtjänsten och 87 procent av de familjer som haft familjerådslag är nöjda och anser att detta är ett bra sätt att lösa problem på. Eftersom projekten har visat på mycket goda resultat bör arbetsmodellen införas i fler kommuner.
Riksdagens socialutskott har slagit fast att det är en självklar rättighet för familjer att vara delaktiga när beslut skall tas om sociala ingripanden eller om stödåtgärder. Om familjen så önskar bör den därför ha rätt till ett familjerådslag eller annan arbetsmodell som i likhet med familjerådslag tar de närståendes resurser till vara. Utskottet uppmanade regeringen att i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med en redovisning. När regeringen fick ett tillfälle att redovisa avsikterna med anledning av socialutskottets tillkännagivande konstaterade regeringen till skillnad från utskottet att det finns skäl för att inte låta familjerådslag bli en rättighet. Detta är minst sagt anmärkningsvärt. Regeringen konstaterar i skrivelse 2001/02:166 ”Barnpolitiken – arbetet med strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter” att ”de flesta av familjerådslagsbarnen placerades hos släktingar, medan detta var ovanligt bland dem som utretts på traditionellt sätt”. Detta är, enligt vår mening, ytterligare ett skäl som talar för att familjerådslag bör bli en självklar rättighet. Kristdemokraterna anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag om hur de familjer som så önskar, skall få rätt till familjerådslag eller annan liknande arbetsmodell.
I en Skopundersökning från september i år redovisades det svenska folkets syn på finansieringen av barnomsorgen. 1 171 personer mellan 18 och 84 år svarade på frågan ”Bör man ge ekonomiskt stöd också till de föräldrar som vill ordna sin barnomsorg på annat sätt än genom offentligt finansierad barnomsorg?”. Hela 75 procent svarade ja på frågan och mest positiva till detta var åldersgruppen 18–34 år. I en Sifomätning i Aftonbladet Kvinna om svenska kvinnors attityd till längre föräldraledighet svarade 517 kvinnor mellan 18 och 40 år på frågan ”Vad tycker du om att med skattepengar ge föräldrar ekonomisk ersättning så att de kan vara hemma med sina barn tills de blir fyra år? Skulle det vara bra eller dåligt?”. 79 procent av kvinnorna svarade att det skulle vara bra. Regeringen bortser tyvärr helt från vad som kommer till uttryck i dessa och många andra undersökningar med liknande resultat.
För att föräldrar och barn skall få mer tid tillsammans måste de olika regelsystemen för föräldraförsäkring, barnomsorg, flexibel arbetstid och rätt till tjänstledighet samverka på ett sådant sätt att det blir praktiskt möjligt. Barn är olika och har olika behov. Konsekvensen av detta blir att det som passar den ena familjen kanske inte fungerar i en annan. Ledstjärnan i konstruktionen av systemen måste vara att varje familj så långt möjligt får hitta lösningar som passar de egna behoven.
Kristdemokraterna anser att det är av största vikt att barn och deras föräldrar får en väl fungerande vardagskontakt med varandra. Det är eftersträvansvärt att föräldrarna tar tillvara möjligheten att dela på föräldraledigheten så att också pappan till barnet tidigt får möjlighet till en nära relation. Detta är bra både för barnen och för jämställdheten i föräldrarnas relation. Den mest väsentliga förutsättningen för att barn ska få en positiv utveckling är att de direkt efter födelsen har nära och stabila, det vill säga långvariga, känslomässiga bindningar till bestämda vuxna. För de flesta barnfamiljer är tid tillsamman en stor bristvara. Föräldrarna måste få bättre möjlighet att ge barnen det de helst av allt vill ha – mer tid tillsammans.
Den lagstadgade rätten till tjänstledighet (hel- eller deltid) när man blir förälder bör förlängas från ett och ett halvt år till tre år. Föräldrarna skall ha bibehållen rätt att återvända till sitt arbete. De skall kunna dela upp ledigheten mellan sig, om båda föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar. Detta är en naturlig konsekvens av att vi vill göra det möjligt för fler att förlänga tiden tillsammans med sina barn när de är små. Man skall inte behöva säga upp sig för att kunna göra detta.
I det nya pensionssystemet finns, efter ett kristdemokratiskt initiativ, rätten till s.k. barnår. Det innebär att fyra år per barn räknas som pensionsgrundande.
Kristdemokraterna anser att flexibel arbetstid för anställda bör underlättas. Flexibel arbetstid innebär att arbetstagaren tillsammans med arbetsgivaren kan välja hur arbetstiden skall förläggas. Kommittén Välfärdsbokslut har i sin antologi ”Barns och ungdomars välfärd” redovisat de positiva effekterna med att föräldrar har möjlighet att ha flexibel arbetstid i arbetslivet. Man konstaterar att arbetsvillkoren har förändrats och att det blivit vanligare med flextid och med s.k. öppna arbetsplatser där arbetstagaren kan lämna arbetsplatsen eller ta emot besök. Detta har visat sig vara positivt för familjelivet. Flextiden kan bli ett sätt för familjen att pussla ihop sin egen tid, och på det sättet kan man få mer tid för barnen. Det har också visat sig att föräldrar i första hand använder sin flextid för att förkorta den tid barnen vistas i förskola eller annan barnomsorg utanför hemmet. En undersökning från Hem och skola förstärker det intrycket. Hela 39 procent av de tillfrågade anser att flexibel arbetstidsförläggning är bästa botemedlet mot ansvarskrockar. Det ökar möjligheten att också ha mer tid för sina barn när de nått skolålder eller behöver föräldrastöd som tonåringar. Enligt Kommittén Välfärdsbokslut är det dock så att mödrar i högre grad än fäder har mer begränsade arbetsvillkor och i mindre utsträckning rätt till flexibel arbetstid. Föräldrar önskar flexiblare – inte kortare – arbetstid, i första hand för att kunna förena föräldraskap och arbetsliv.
Tack vare den tekniska utvecklingen är det idag lättare att arbeta hemifrån. Denna möjlighet bör tas tillvara i högre grad än vad som är fallet idag, och den bör kombineras med ekonomiska insatser från stat eller kommun. Arbetet bör kunna organiseras så att möjlighet ges till frivillig arbetsdelning och/eller att tjänstledighet underlättas.
En förutsättning för att både kvinnor och män skall ha möjligheten att utvecklas i sin yrkesroll och samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen är att vi kan skapa ett barnvänligt arbetsliv, alltså en arbetsmiljö där det ses som en kompetenshöjning och en viktig samhällsuppgift att vårda och fostra sina barn. Detta gäller både män och kvinnor.
Det finns idag positiva exempel på arbetsgivare som på olika sätt fyller ut en del av skillnaden mellan föräldraförsäkringen och lönen för den anställde. Det är glädjande att arbetsgivare ser värdet av att medarbetare får möjlighet att umgås med sina barn. En positiv syn på föräldraledighet bidrar även till att arbetsgivaren får lojala och nöjda medarbetare.
Samtidigt som det finns goda exempel har en genomförd studie om svenska företags attityd till att mannen tar ut föräldraledighet visat att många män motarbetas passivt eller aktivt av sina arbetsgivare. Många gånger upplever de även en negativ attityd från arbetskamrater. Undersökningen visar att endast 3 procent av de undersökta företagen är uttalat positiva till att fäder tar ut sin föräldraledighet. Det är således viktigt att stat och kommun tillsammans med de fackliga organisationerna tar sin opinionsbildande roll på allvar för att förändra synen på föräldraledighet. Detta skulle t.ex. kunna göras genom en nationell kampanj för ett barnvänligt arbetsliv.
Om män i större utsträckning blir aktiva deltagande föräldrar skapas förutsättning för kvinnors möjligheter till karriär inom arbetslivet. Att det föds så få barn i Sverige idag är en varningssignal. Mycket tyder på att en ökad förvärvsfrekvens, högre tempo i arbetslivet, ökad arbetslöshet och därmed ökad rädsla att förlora jobbet, försvårar kombinationen föräldraskap och förvärvsarbete. Det är förödande för en nation om det inte skapas utrymme för barn att födas och för vuxna att vara föräldrar.
De ekonomiska villkoren för att ta hand om barn måste vara gynnsamma. En generös föräldraförsäkring inklusive en rimlig garantinivå, rätt till tre års tjänstledighet, barnomsorgskonto och tillgång till god barnomsorg av olika slag som kan väljas efter föräldrarnas önskemål och barnets behov är viktiga inslag för att göra kombinationen föräldraskap/arbetsliv möjlig (se nedan).
Med tanke på hur viktig omsorgen om barnen är framstår dagens system, som inte tar hänsyn till omvårdnad i hemmet, som ganska otidsenligt. När barnomsorgsfrågor diskuteras glöms ofta att småbarnsperioden för de allra flesta är en relativt kort period av livet. Ekonomen Ann-Marie Pålsson kom för några år sedan ut med en bok om hemarbete som väckte mycket debatt. Hon konstaterade att det arbete som görs utanför den etablerade arbetsmarknaden endast ger låg grundtrygghet. Detta drabbar i första hand kvinnorna. Män och kvinnor arbetar ungefär lika mycket i tid räknat, men proportionerna mellan hemarbete och arbete utanför hemmet är olika. Kvinnorna arbetar 40 procent mindre på den så kallade öppna arbetsmarknaden. Med andra ord missgynnas kvinnor över livscykeln genom den här arbetsfördelningen. Detta är en viktig jämställdhetsfråga.
Ur detta perspektiv finns det anledning att fråga sig hur staten betraktar arbete som sådant. Hemarbete måste utföras och är viktigt inte minst ur livskvalitetssynpunkt, men signalerna som ges med dagens regelverk är att alla bör förvärvsarbeta heltid även under perioder då arbetsbelastningen i hemmet är som störst, till exempel när man har små barn. Ann-Marie Pålsson noterar i sin bok att vård och underhåll av maskiner är en skattebas och räknas som värde i BNP, medan vård och underhåll av människor inom hemmet inte räknas i skattesammanhang och inte alls registreras i den ekonomiska statistiken. En ökad insikt om detta samband kan dock, främst tack vare att Kristdemokraterna varit pådrivande, konstateras i det nya pensionssystemet. Fyra år per barn räknas som pensionsgrundande i det nya systemet. Denna insikt borde också gälla andra reformer.
För många familjer där mannen eller kvinnan eller båda vill satsa mycket tid och kraft på sitt arbete kan det bli en omöjlig uppgift att också hinna med hem och hushållsarbete. Man vill istället prioritera tid med barnen. Traditionellt sett har kvinnorna haft hand om hemmet och denna förväntning finns fortfarande kvar även om de flesta kvinnor idag är yrkesarbetande. Ett sätt att stödja familjen är att utforma beskattningen så att det går att köpa hushållstjänster vitt till ett rimligt pris. Detta skulle få en rad omedelbara effekter. Rimliga priser på hushållstjänster skulle möjliggöra även för människor med normala inkomster att köpa dessa tjänster.
Tillsammans med de andra borgerliga partierna har Kristdemokraterna föreslagit att det vita priset på hushållstjänster ska halveras. Det sker genom en femtioprocentig skattereduktion på arbetskostnaden inklusive moms. Därmed reduceras nästan hela den extra skattekil som hushåll, till skillnad från företag, möter när de anlitar extern arbetskraft med sina redan beskattade pengar. En stor del av den omfattande svarta marknad som i dag råder för denna typ av tjänster skulle på kort tid kunna bli vit, och fler arbetstillfällen skulle uppstå.
Skattereduktionen ska omfatta alla tjänster inklusive s.k. ROT-arbeten som utförs i det egna hemmet eller på den egna tomten. Maximalt 50 000 kronor per hushåll och år ska berättiga till skattereduktion.
Kristdemokraterna har drivit frågan om ett återinförande av kontaktdagarna sedan de togs bort 1995. Dessa dagar kunde användas av föräldrarna fr.o.m. det kalenderår barnet fyllde fyra t.o.m. det år barnet fyllde tolv. Föräldern hade möjlighet att avstå från förvärvsarbete två dagar per år och barn i samband med föräldrautbildning, besök i barnets skola eller besök i förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg. Kontaktdagarna har varit mycket viktiga för föräldrarna. När regeringen aviserade att kontaktdagarna skulle ”återinföras” välkomnade Kristdemokraterna detta. Tyvärr har det sedermera visat sig att regeringen brutit sitt löfte om ett återinförande. Endast en kontaktdag per år och barn för barn mellan 6 och 11 år har införts. Kristdemokraterna vill istället ge föräldrarna möjlighet att ta ut två kontaktdagar per barn och år för barn mellan 4 och 15 år, fr.o.m. 2003. På så sätt kan båda föräldrarna delta i sina barns liv på lika villkor. Kontaktdagarna utbetalas med den högre garantinivå som vi föreslår. Föräldrarna bör även kunna spara kontaktdagar som inte kunnat utnyttjas till året därpå.
Dagens stöd till barnfamiljerna strider mot viktiga principer som rättvisa, valmöjligheter och god fördelningspolitik.
Den mycket höga beskattningen även av låga inkomster kombinerad med inkomstrelaterade bidrag och taxor innebär att orimliga skattekilar skapas. Kostnaden för den som själv ordnar sin barnomsorg, i egen regi eller genom att köpa tjänsten osubventionerad, blir orimligt stor. För att motverka detta och skapa drivkrafter för förvärvsarbete tillhandahåller stat och kommun kraftigt subventionerad offentlig barnomsorg. Sambandet mellan barnomsorgens verkliga kostnader och den avgift som föräldrarna betalar är mycket svagt. I praktiken innebär det att en stor grupp föräldrar gynnas på en annan grupps bekostnad.
Utöver de statliga transfereringar som nämnts innebär vissa delar av den skattefinansierade offentliga konsumtionen dolda inkomstöverföringar med minimal fördelningspolitisk träffsäkerhet. I dag är det bara de som väljer att ha sina barn på kommunalt finansierad förskola och familjedaghem som får del av barnomsorgssubventionerna. Familjer där någon av föräldrarna valt att stanna hemma med barnen får ingen del av de offentliga subventionerna. Det får inte heller familjer som ordnat sin barnomsorg privat. Vidare får inte familjer som arbetar skift på tider som inte ”stämmer” med kommunens öppettider någon del av de offentliga subventionerna. Familjer som står i kö till den kommunala barnomsorgen får inte heller del av samhällets stöd. Totalt handlar det om drygt 100 000 barn mellan ett och fem år.
Den så kallade Lindbeckkommissionen1(SOU 1993:16) uttryckte detta förhållande så här:
Framför allt kan inte dagens subventioner av barnomsorg utanför hemmet motiveras från fördelningssynpunkt. Subventionerna till de kommunala barndaghemmen innebär en inkomstöverföring till de cirka 40 procent av småbarnsfamiljerna som utnyttjar just denna omsorgsform. Subventionerna till de 20–30 procent av småbarnsfamiljerna som utnyttjar andra former av kommunalt understödda är mindre, medan de 30 procent av småbarnsfamiljerna som inte utnyttjar någon kommunal barnomsorg alls inte får någon som helst subvention. Från fördelningssynpunkt vore ett kontantstöd eller en servicecheck, lika för alla, mer motiverad. En annan möjlighet är skatteavdrag för barnomsorgskostnader.
Det nuvarande systemet har också brister ur flexibilitets- och valfrihetssynpunkt. Friheten för föräldrar att välja barnomsorgsform för sina barn är mycket begränsad. För de allra flesta finns bara möjligheten att ha barnen inom kommunalt subventionerad barnomsorg. Många som skulle önska en annan lösning har inte ekonomiska möjligheter till det. I dag är det bara de mest välbeställda som kan välja den barnomsorgsform som passar dem bäst.
Med barnens och familjernas behov som utgångspunkt för familjepolitiken är det angeläget att alla har möjlighet att välja den barnomsorgsform som passar de egna förhållandena bäst. Behoven och önskemålen kan naturligtvis variera över tiden och därför ställs stora krav på att samhällets stöd till barnfamiljer är organiserat så att det kan användas på ett flexibelt sätt.
Efter en kompromiss i fyrpartiregeringen våren 1994 kunde ett beskattat vårdnadsbidrag på 2 000 kronor per barn i åldern 1–3 år, med viss modifiering för utnyttjad barnomsorg med kommunalt stöd, införas. Det bidrog till att skapa ökad rättvisa mellan olika barnfamiljer och underlätta för föräldrarna att ordna barnomsorgen utifrån sina egna behov.
Långt mer än hälften av alla barnfamiljer som var berättigade till det valde vårdnadsbidraget under den korta tid det existerade. 64 procent av föräldrar med barn som fyllt ett år men ej tre år fick vårdnadsbidrag i augusti 1994. 78 procent av dessa föräldrar fick 2 000 kronor per barn, 4 procent fick 1 350 kronor per barn och 18 procent fick 700 kronor per barn. Storleken på vårdnadsbidraget var beroende av hur många timmar barnet vistades på daghem. Den socialdemokratiska regering som tillträdde efter valet 1994 avskaffade emellertid stödet från och med 1 januari 1995.
Den kristdemokratiska politiken utgår från subsidiaritetsprincipen. Denna innebär att politiken byggs ”underifrån”. Det en liten gemenskap själv klarar av att hantera skall den ansvara för och själv besluta om. De överordnade gemenskaperna skall stödja de små gemenskaperna. För familjepolitikens utformning innebär detta att så många beslut som möjligt, som berör familjen, skall fattas av familjen själv. Ett sådant beslut är till exempel valet av barnomsorgsform som enligt vår mening är en föräldraangelägenhet. Vi vill flytta makten över barnomsorgen från riksdags- och kommunpolitiken till föräldrarna. Staten och kommunerna skall underlätta familjens val, inte styra det.
Dagens system som utgår från Socialdemokraternas syn på barnomsorg bygger på ett socialistiskt, kollektivistiskt tänkesätt. 80 procent av stöden till småbarnsfamiljerna har en starkt styrande utformning. Det är en politik som tonar ner familjens och den lilla gemenskapens betydelse.
Vi vill, till skillnad från regeringen, ge föräldrar och kommuner resurser för att kunna skapa ekonomiska och praktiska förutsättningar för val mellan olika och flexibla omsorgsformer. Vid sidan av maxtaxan som förstärker ekonomin för dem som väljer dagens offentligt finansierade barnomsorg vill vi även införa ett barnomsorgskonto. Principen för barnomsorgskontot är densamma som för vårdnadsbidraget, nämligen att låta föräldrarna bestämma över vilken barnomsorgsform som passar familjen bäst. Till skillnad från nuvarande system omfattar det alla barn. Det ger valfrihet, flexibilitet och rättvisa. Förslaget stärker alternativen i barnomsorgsverksamheten, förbättrar kvaliteten i förskolan och visar på en familjepolitisk reform som tilltror föräldrarna själva valet mellan heltid, deltid eller ingen tid alls på arbetsmarknaden under olika perioder av livet. Vi vill helt enkelt myndigförklara föräldrarna.
Vårt förslag: Från 1 juli 2003 införs ett barnomsorgskonto på 80 000 kronor för barn som fyller ett år. Maximalt 40 000 kronor per barn får tas ut per år. De barn som när reformen införs fyller två år får ett barnomsorgskonto på 40 000 kronor. Om barnet helt eller delvis har plats inom kommunalt finansierad barnomsorg reduceras beloppet. Halvtid i kommunal barnomsorg innebär halvt kontobelopp, osv. Om barnet vistas heltid (mer än 32 timmar per vecka) inom den kommunala barnomsorgen utgår inget barnomsorgskonto. Beloppet är inte skattepliktigt. Taket för barnomsorgsavgifterna (maxtaxan) är kvar, men kommunerna åläggs att utforma och införa deltidstaxa i minst tre nivåer under taket. Den som nyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen mindre skall inte betala lika mycket som den som nyttjar den i större utsträckning.
Barnomsorgskontot omfattar alla barn och ger föräldrarna möjlighet att välja barnomsorg, minska sin arbetstid eller vara hemma under en längre del av barnens uppväxt. Med en mångfald av barnomsorgsformer kan olika verksamheter stimulera varandra och bidra till en utveckling av hela barnomsorgen. Därför måste olika barnomsorgsformer ha möjlighet att verka på lika villkor. Mångfald och valfrihet är dessutom den bästa garantin för hög och jämn kvalitet.
Reformen omfattar vid ikraftträdandet barn som fyllt ett men inte tre år, men föräldrarna har möjlighet att spara pengar tills barnen blir äldre än så. För barn som redan har fyllt ett eller två år proportioneras kontobeloppet i förhållande till åldern. Ett barn som 1 juli 2003 är ett och ett halvt år får ett kontobelopp på totalt 60 000 kronor, varav maximalt 20 000 kronor kan användas det första halvåret och maximalt 40 000 kronor när barnet är två år. Efter två år behövs inte denna typ av infasningsregler längre, alla ettåringar får då ett kontobelopp på 80 000 kronor som får disponeras enligt ovan.
Kostnaderna för barnomsorgskontot motsvarar cirka 1,8 miljarder kronor för en halvårseffekt år 2003 och ca 3,6 miljarder kronor för år 2004. Med vårt förslag kommer barnens behov och föräldrarnas önskemål att spela huvudrollen.
Att Kristdemokraterna verkar för att föräldrarna skall ges möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn och vill uppvärdera föräldrarollen innebär inte att vi inte inser värdet av en förskoleverksamhet med hög kvalitet. Tvärtom. För att alla föräldrar skall finna alternativ som passar just dem och deras barn måste det finnas en väl utbyggd barnomsorg med olika alternativ. Som komplement till föräldrarnas omsorg vill vi erbjuda en mångfald av olika sorters barnomsorg: familjedaghem, förskolor, öppna förskolor och fritidshem med olika inriktning och med olika huvudmän. Föräldrarna skall ha rätt att fritt välja barnomsorg. Detta ställer krav på att kommunerna kan erbjuda likvärdiga villkor för alla godkända barnomsorgs- och förskoleverksamheter. På samma sätt som eget val (pengsystem/”kundval”) fungerar inom skolväsendet, det vill säga att pengarna följer barnet, bör det fungera inom barnomsorgen. Det är en förutsättning för att alla skall kunna hitta en omsorgsform som passar den egna familjesituationen.
Det är viktigt att förskoleverksamheten utvecklas så att en hög och jämn kvalitet kan säkerställas. Insikten om barns behov måste finnas och få styra både när det gäller planering av olika omsorgsformer, gruppstorlekar samt kontinuiteten i omsorgen. Såväl kommunala som privata barnomsorgsalternativ skall bedrivas med kvalitetskontroll.
Tyvärr har regeringens senaste ensidiga styrning av subventioner till maxtaxan inom barnomsorgen fått den effekt alla förutspådde; barnens vistelsetider ökar och fler barn ställs i kö till en plats. Antalet barn är alldeles för stort i vissa barngrupper. Det är uppenbart att antalet barn per grupp inom förskolan måste minska. Vi anser att varje kommun bör åläggas att lägga fast ett tak för hur stora barngrupperna får vara för olika åldersgrupper. Skolverket skall ange riktlinjer för detta.
Med den politik som vi vill genomföra för ökad mångfald, rättvisare styrning av de offentliga subventionerna och garanterade deltidstaxor kommer trycket på förskolan att minska. Därigenom möjliggörs en högre kvalitet genom bl.a. mindre antal barn per grupp, särskilt i småbarnsgrupperna.
Till skillnad från regeringen anser vi att arbetet som görs inom den öppna förskolan bör tas tillvara och vidareutvecklas. Öppna förskolan bärs av en idé som innebär att förskollärare, föräldrar, dagbarnvårdare och andra vuxna som besöker den skall vara med och utforma verksamhet och innehåll. Detta leder till ansvar, trivsel, ökad delaktighet och engagemang från olika vuxna. Kristdemokraternas syn på förskoleverksamheten utvecklas vidare i en separat motion.
Regeringen väljer att gång på gång betona vikten av att föräldrar lämnar sina barn till professionell personal och använder barnets utveckling som argument för införandet av maxtaxa och allmän förskola.
Vi kristdemokrater motsätter oss resonemanget att det endast är i förskolan som barnet kan utvecklas positivt. Barn lär överallt i alla miljöer förutsatt att nyfikenheten stimuleras. För att kunna ge det enskilda barnet den trygghet, stimulans och det stöd det behöver måste utgångspunkten vara barnets individuella behov. Därmed behövs också olika alternativ för att möta dem. Med regeringens politik är risken uppenbar att andra barnomsorgsformer än den kommunala förskolan försvinner, t.ex. familjedaghem och öppna förskolor. Det finns redan exempel på kommuner som lagt ner öppna förskolor och familjedaghem för att bekosta den allmänna förskolan. Regeringen hävdar att reformen om allmän förskola främst berör barn i landsbygdskommuner och övriga mindre kommuner, barn till föräldralediga, invandrarbarn, barn i utsatta bostadsområden och barn till hemarbetande. Dessa utgör just de grupper som den öppna förskolan riktar sig till. Risken är därför uppenbar att de slås ut när den allmänna förskolan införs.
Utifrån ovanstående är det inte svårt att se vad regeringen anser. Andra barnomsorgsformer än kommunal förskola kan inte tillfullo ge det enskilda barnet det stöd och den stimulans som det behöver. Vi vidareutvecklar frågan om förskoleverksamhet i en separat motion.
Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister ur såväl valfrihets- som fördelningspolitisk synvinkel. Fördelningspolitiskt därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation kvinnan/mannen har innan hon/han får barn och omvänt högre för redan välavlönade föräldrar. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas särskilt gynna resurssvaga hushåll. Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år. Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer.
Vårt förslag: Den 1 januari 2003 höjs garantinivån i föräldraförsäkringen från 120 till 180 kronor per dag och år 2004 till 200 kronor per dag. Från 1 juli 2003 höjs taket i föräldraförsäkringen från 7,5 prisbasbelopp till 11 prisbasbelopp. Ersättningsnivån i föräldraförsäkringen höjs också från 80 procent till 90 procent.
Att få barn och bli förälder är inte en opåverkbar händelse, och barn kommer därför sällan som en överraskning för föräldrarna. Någon traditionell försäkringssituation föreligger därför inte på samma sätt som vid t.ex. sjukdom eller arbetslöshet. Inte desto mindre har föräldraförsäkringen stor betydelse för viljan och de ekonomiska möjligheterna att få barn. Detta eftersom familjen självklart vill men också måste ta hand om sitt barn det första levnadsåret och den ena av föräldrarna därmed inte kan förvärvsarbeta.
Föräldraförsäkringen fyller här den viktiga funktionen att ge ekonomisk standardtrygghet för föräldrar under den period de har svårt att upprätthålla denna på annat sätt. De flesta unga föräldrar har ju av naturliga skäl inte hunnit bygga upp något mer omfattande sparande.
Vi anser att föräldraförsäkringen bör gälla under ett år, men att möjligheterna att spara sina föräldraförsäkringsdagar genom partiella uttag bör vara stora. För barn som fyllt ett år finns en skyldighet för kommunerna att erbjuda en plats inom barnomsorgen (förskoleverksamheten). Från denna tidpunkt bör därför det offentliga stödet inriktas på själva barnomsorgen, snarare än att fortsatt försäkra inkomstbortfall för höga inkomster. Detta stöd måste dock fördelas rättvist, och efter föräldrarnas eget val. Det innebär t.ex. att även föräldrar som vill förlänga tiden hemma med barnen medan de är små, bör få del av de offentliga resurserna till barnomsorgen i form av kontantstöd.
I föräldraförsäkringen är det inkomstbortfallsprincipen som tillämpas. Det innebär att den ger en ekonomisk standardtrygghet för föräldrarna den första tiden efter barnets födelse, men samtidigt bidrar den till att konservera inkomstskillnader mellan olika kvinnor och män och mellan olika familjer. För att något utjämna dessa skillnader vill Kristdemokraterna därför höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen. Detta är särskilt viktigt för många av de studenter som idag ser sig tvungna att välja mellan socialbidragsberoende eller att behöva arbeta eller studera under barnets första levnadsår. På universitets och högskolors anslagstavlor är det inte ovanligt med nödrop från föräldrar som behöver barnpassning redan när barnet endast är några månader gammalt. Vi välkomnar därför den parlamentariska utredning som nu tillsatts för att se över studenters sociala trygghet.
Vi anser också att golven, den lägsta ersättningen, i de olika socialförsäkringarna bör vara lika höga. Av dessa skäl bör golvet i föräldraförsäkringen höjas stegvis från dagens 120 kronor per dag till 180 kronor per dag år 2003 och 200 kronor per dag år 2004. Den höjda garantinivån motsvarar 6 000 kronor per månad och blir därmed lika hög som golvnivån i arbetslöshetsförsäkringen och som garantipensionen för en gift eller sammanboende pensionär.
Regeringen föreslår en lägre garantinivå än Kristdemokraterna, nämligen 150 kronor per dag. Dessutom gäller denna garantinivå inte de 90 garantidagarna i föräldraförsäkringen. Under dessa dagar anser regeringen uppenbarligen att det även fortsättningsvis räcker med att endast erhålla 60 kronor per dag. Till skillnad från regeringen tycker Kristdemokraterna att det är viktigt att tillgodose föräldrarnas önskemål om att få reell ekonomisk möjlighet att vara hemma med barnet även efter det första året. Kristdemokraternas barnomsorgskonto är konstruerat på ett flexibelt sätt som innebär att föräldrarna kan välja att förlänga föräldraledigheten ända tills barnet fyller tre år. Barnomsorgskontot ger även avsevärt bättre ekonomiska möjligheter att förlänga föräldraledigheten än t.ex. regeringens garantidagar.
Kristdemokraterna förespråkar ett trygghetssystem som för de flesta garanterar en större del av eventuella inkomstbortfall med obligatoriska och offentligt finansierade försäkringar, men som även ger utrymme för kompletterande lösningar och personligt ansvarstagande. Det tar sig uttryck i att vi anser att det finns motiv för olika höga ersättningstak i de olika socialförsäkringarna inklusive arbetslöshetsförsäkringen.
När det gäller föräldraförsäkringens funktion, utformning och finansiering anser vi att det finns motiv som markant avviker från övriga socialförsäkringar. För det första har föräldraförsäkringen en inte oväsentlig koppling till de ekonomiska möjligheterna för en del familjer att få barn utan att på kort tid behöva sänka sin ekonomiska standard väsentligt. I vissa fall är det därför tänkbart att även viljan att försöka få barn påverkas på ett avgörande sätt av detta förhållande. För det andra har föräldraförsäkringens nivå också, till följd av ojämn lönestruktur mellan kvinnor och män, en inte obetydlig effekt på hur makarna har möjlighet att välja att fördela föräldraledigheten mellan sig (till skillnad från arbetslöshet eller sjukdom som ju inte går att ”fördela” mellan sig). För det tredje gäller föräldraförsäkringen inte en traditionell försäkringssituation, dvs en opåverkbar händelse som man helst vill undvika. Därför skulle den privata försäkringsmarknaden aldrig kunna lösa föräldraförsäkringens uppgift. De företag som kompletterar föräldrapenningen gör det också som en ren subvention och löneförmån, som inte finansieras med något avgiftsuttag. Det som försäkras är alltså inte risken att få barn, utan inkomststandarden om man har glädjen att få barn. För det fjärde bör alla möjligheter prövas att uppnå ett så barn- och familjevänligt samhällsklimat som möjligt mot bakgrund av den demografiska utveckling som Sverige står inför. Om det då samtidigt, för det femte, går att uppnå en från valfrihetssynpunkt bättre möjlighet för föräldrarna att fördela föräldraledigheten är detta naturligtvis en stor fördel.
Dessa fem skäl anser vi talar för att föräldraförsäkringen bör ses i ett annat ljus än de övriga försäkringarna, som har andra typer av drivkrafter. Taket i föräldraförsäkringen bör därför höjas så att åtminstone 90 procent av föräldrarna kommer att omfattas fullt ut av ersättningen. Därmed krävs en höjning av taket till ca 11 prisbasbelopp. Därtill bör även ersättningsnivån höjas till 90 procent för att från ekonomisk utgångspunkt öka valmöjligheterna för båda föräldrarna att fördela föräldraledigheten mellan sig. Genom denna förstärkning av föräldraförsäkringen kommer också möjligheten att spara delar av dagar med föräldrapenning att förbättras. På så sätt kan fler få pengarna att räcka längre efter det att barnet fyllt ett år.
När det gäller såväl sjuk- som föräldraförsäkringen finns det vidare skäl att tydliggöra vilka inkomster som man ”försäkrar” och att denna inkomst inte i allt för stor utsträckning går att påverka på kort sikt. Kristdemokraterna anser därför att den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster. Skattepliktiga förmåner samt semesterersättning skall vara SGI-grundande.
Socialdemokraternas planerade höjning av taket i föräldraförsäkringen innebär ingen förbättring för den stora grupp föräldrar som har månadsinkomster under 24 000 kronor. Det är enbart personer som tjänar mer än 24 000 kronor per månad, eller mer än 288 000 kronor per år, som har något att vinna med Socialdemokraternas förslag.
I tabell 1 nedan jämförs ersättningen från föräldraförsäkringen per månad med olika regler när hel föräldrapenning tas ut. Som framgår av tidigare avsnitt föreslår Kristdemokraterna att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen höjs till 90 procent och att taket höjs så att minst 90 procent av alla heltidsarbetande omfattas fullt ut av försäkringen. Det senare innebär att ersättningstaket höjs till ca 11 prisbasbelopp.
Månadslön och ersättning per månad från föräldraförsäkringen år 2003
|
Månadslön |
Ersättning enligt |
Ersättning efter |
Ersättning med |
Skillnad (Kristdemo- |
|
15 000 |
12 000 |
12 000 |
12 899 |
+899 |
|
17 500 |
14 000 |
14 000 |
15 048 |
+1 048 |
|
20 000 |
16 000 |
16 000 |
17 198 |
+1 198 |
|
22 500 |
18 000 |
18 000 |
19 348 |
+1 348 |
|
25 000 |
19 200 |
20 000 |
21 498 |
+1 498 |
|
27 500 |
19 200 |
22 000 |
23 647 |
+1 647 |
|
30 000 |
19 200 |
24 000 |
25 797 |
+1 797 |
|
32 500 |
19 200 |
25 600 |
27 947 |
+2 347 |
|
35 000 |
19 200 |
25 600 |
30 097 |
+4 497 |
|
37 500 |
19 200 |
25 600 |
31 680 |
+6 080 |
|
40 000 |
19 200 |
25 600 |
31 680 |
+6 080 |
1. Hänsyn har tagits till Kristdemokraternas förslag om att det med vissa undantag är genomsnittet av de senaste 24 månadernas inkomst som utgör sjukpenninggrundande inkomst. Undantagen gäller bl.a. studier, som räknas som överhoppningsbar tid, samt att den som före föräldraledigheten inte har förvärvsarbetat 24 månader i stället får räkna genomsnittsinkomsten för den tid man har jobbat.
Få perioder i livet tycks så genomreglerade som de barnafödande åren. Det krävs en stor portion tålamod för att framgångsrikt leta sig fram genom föräldraförsäkringens alla kryphål och undantag. För att undvika att människor råkar illa ut finns det således all anledning att se över föräldraförsäkringens regelverk.
En siffra som de flesta nyblivna föräldrar framgångsrikt lagt på minnet är 2,5 år. Om en förälder lyckats skaffa sig en bra SGI, sjukpenninggrundande (och FGI, föräldrapenninggrundande) inkomst, före första barnets ankomst får denne behålla samma SGI om nästa graviditet sker inom 21 månader efter det första barnets födelse. Detta oavsett inkomst under mellanperioden.
Många föräldrar väljer att tänja ut de 390 fullbetalda föräldradagarna under en längre tidsperiod och kan på så sätt stanna hemma med sitt barn längre än ett år. Många väljer även att under en period återvända till deltid i stället för heltid på arbetsmarknaden. Den enda oron – om man nu vill ha en större familj – är om man rent biologiskt skall lyckas klara den magiska 2,5-årsgränsen.
Men läser man föräldraförsäkringens regler noggrant upptäcker man en skillnad mellan SGI och FGI. Det är fortfarande 2,5 år som gäller för FGI, men däremot kan den hemmavarande eller deltidsarbetande förälderns SGI starkt påverkas om denne efter barnets ettårsdag arbetar mindre än under den period som ligger till grund för den ursprungliga SGI. Om föräldern skulle ha gått ner till deltid eller fortsatt vara föräldraledig på heltid och blivit långvarigt sjuk mellan den dagen barnet fyllt ett och två och ett halvt år så blir sjukpenningen radikalt lägre än förväntat. Det är få föräldrar som inser detta.
För att skydda den egna SGI:n (i detta exempel grundad på en heltidstjänst) måste föräldern efter barnets ettårsdag se till att varje vecka ta ut ersättning från försäkringskassan som motsvarar en heltidstjänst (fem dagar). Om föräldern förvärvsarbetar tre dagar i veckan måste ersättning från försäkringskassan tas ut för de resterande två. Om föräldern är helt föräldraledig krävs att ersättning från försäkringskassan tas ut i minst fem dagar per vecka. För att klara av den besvärliga ekvationen kan man även använda de så kallade garantidagarna (90 totalt). Många som missar denna information befinner sig ovetande (i väntan på barn nummer två) i en sårbar ekonomisk situation om de skulle bli långvarigt sjuka.
För att förenkla regelverket borde rimligtvis samma tidsgräns gälla för såväl FGI som SGI. Det bör också övervägas om inte SGI och FGI skall skyddas i 3 år efter första barnets födelse, istället för som idag 2,5 år, för att därigenom öka föräldrarnas valfrihet.
Den tillfälliga föräldrapenningen är en ersättning som man kan få t.ex. när barnet är sjukt. Skyddet gäller tills barnet fyllt 12 år, i vissa fall upp till 16 år. Föräldrarna kan få ersättning under högst 60 dagar per barn och år. När de 60 dagarna är uttagna kan ersättning utbetalas för ytterligare 60 dagar per barn och år, men inte vid ordinarie vårdares sjukdom. Ersättningen uppgår till 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Det har uppmärksammats att familjer som har barn som är sjuka ofta, eller då barn är sjuka en längre tid, kan få det svårt rent ekonomiskt. Är man dessutom ensamstående kan situationen bli än mer bekymmersam. Kristdemokraterna anser att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utreda hur systemet med tillfällig föräldrapenning slår mot familjer med barn som är sjuka ofta och/eller länge.
Frågan om underhållsstödet har behandlats i Familjeutredningens slutbetänkande ”Ur Fattigdomsfällan” (SOU 2001:24). Någon proposition med anledning av utredningen har inte lagts fram. Problemen kring ensamstående föräldrars ekonomiska situation respektive bidragsskyldigas situation har diskuterats flitigt de senaste åren. Vissa regelförändringar har skett men inga som lett till några förbättringar.
Kristdemokraterna anser att underhållsstödet bör utformas så att det tydligt framgår att det i första hand är föräldrarna som har det ekonomiska ansvaret för sina barn. Även efter en separation behöver barnet se bägge föräldrarna som viktiga personer i sitt liv. Vi menar att det är fel att stöd utbetalas till vårdnadshavaren oberoende av hur stora inkomster han eller hon har. Det riskerar att undergräva legitimiteten i systemet. Om den underhållsskyldige inte är återbetalningsskyldig för hela underhållet anser vi att en inkomstprövning av den mottagande föräldern bör göras innan statligt stöd utbetalas. Denna förändring har vissa budgeteffekter från år 2004. Det offentligas uppgift är först och främst att se till barnet, men båda föräldrarnas ekonomiska situation och möjligheter att försörja barnet måste beaktas.
Vi har i tidigare motioner särskilt uppmärksammat återbetalningsskyldigas situation efter den ändring som trädde i kraft med anledning av prop. ”Beräkning av återbetalningsskyldighet för underhållsstöd till barn med särlevande föräldrar m.m.” (1998/99:78). Regeländringarna för återbetalning har slagit mycket hårt mot underhållsskyldiga medelinkomsttagare med fler barn än två. Denna fråga utvecklas vidare i motionen ”Underhållsskyldigas situation” Sf315.
Kristdemokraterna anser att det behövs en grundlig regelförändring när det gäller underhållsstödet och välkomnar därför den parlamentariska utredning som nyligen tillsatts.
Vårt förslag: Den 1 januari 2004 höjs barnbidraget med 100 kronor, från 950 till 1 050 kronor per månad och barn som fyllt 13 men inte 16 år. Flerbarnstilläggen höjs i motsvarande mån. Den 1 januari 2003 höjs det särskilda barnrelaterade bidraget i bostadsbidraget med 100 kronor per månad och barn. De individuella inkomstgränserna i bostadsbidraget för makar/samboende avskaffas och den gemensamma inkomstgränsen sätts till 117 000 kronor.
Från det att barnet fyller 13 år upphör skolbarnsomsorgen som många nyttjar. Visserligen behöver man då inte längre betala någon avgift till denna, men i tonåren ökar kostnaderna för barnen. Framför allt är det kostnaderna för mat och kläder som ökar.
Kristdemokraterna har sedan tidigare föreslagit att studiebidraget (för 16–20-åringar) skall höjas med 100 kronor per månad, från 950 till 1 050 kronor. I ljuset av detta, och mot bakgrund av de högre kostnaderna under tonåren, ser vi det naturligt att låta denna höjning börja redan inom ramen för barnbidraget från det år barnet fyller 13 år.
Flerbarnstilläggen bör justeras i motsvarande mån, dvs från 254 till 280 kr/månad för tredje barnet, från 760 till 840 kr/månad för fjärde barnet samt från 950 till 1 050 kr/månad för femte barnet och därefter följande barn.
Bostadsbidraget har skurits ner kraftigt de senaste åren med Socialdemokraterna i regeringsställning. En av försämringarna var att införa individuella inkomstgränser för beräkning av bostadsbidrag. Detta innebär att staten lägger sig i hur en familj tjänar ihop sin hushållsinkomst. Genom de individuella inkomstgränserna drabbas de familjer där bara den ena maken förvärvsarbetar, även om förvärvsinkomsterna brutto är lika stora när två arbetar. Det betyder exempelvis att ett hushåll som har en förvärvsinkomst på 175 000 kronor får väsentligt lägre bostadsbidrag än ett hushåll där den ena maken tjänar 100 000 kronor och den andra 75 000 kronor (det vill säga tillsammans lika mycket som den första hushållsinkomsten).
Kristdemokraterna eftersträvar en bättre fördelningspolitisk profil av familjestöden. Därför vill vi att den särskilda barnrelaterade delen av bostadsbidraget höjs med 100 kronor per barn och månad. Det gynnar dem som bäst behöver det. Genom förbättringarna i bostadsbidraget får familjer med lägre inkomster ett stöd ända tills barnen blir 18 år.
För att bryta denna och andra typer av bidragsfällor och bidragsberoende är det på sikt väsentligt mer angeläget att sänka inkomstskatterna framför allt för låg- och medelinkomsttagare.
|
Effekt för hushållen. Miljoner kronor |
2003 |
2004 |
|
Förbättringar för dem med lägst inkomster: |
||
|
Höjt garantibelopp från 150 till 180 kr 2003, till 200 kr/dag fr 2004 |
140 |
95 |
|
Bostadsbidrag. Förbättringar för barnfamiljer |
605 |
585 |
|
Återinförda kontaktdagar, 2 per barn och år 4–15 år, garantibelopp |
50 |
50 |
|
Vårdbidrag för funktionshindrade barn (biståndsarbetares) |
0,5 |
0,5 |
|
Valfrihetsreform inom barnomsorgen: |
||
|
Barnomsorgskonto 80 000 kr från 1/7 2003 |
1800 |
3600 |
|
Garanterade deltidstaxor och ökad kvalitet |
330 |
330 |
|
Slopade garantidagar till följd av barnomsorgskonto |
-400 |
-400 |
|
Alternativ till ny ersättningsmånad i föräldraförsäkringen |
-1100 |
|
|
Ej obligatoriskt med gratis allmän förskola |
-1000 |
-1000 |
|
Generell nivåförbättring för barnfamiljer: |
||
|
Allmänna barnbidrag: Höjt barnbidrag för tonåringar med 100 kr/mån 1/7 2004 |
230 |
|
|
Höjd ersättningsnivå till 90 procent 1/7 2003 |
1300 |
2600 |
|
Höjt tak till 11 prisbasbelopp 1/7 2003 |
500 |
1000 |
|
Ny beräkning av SGI, försäkring av faktiska inkomster |
-1100 |
-1200 |
|
Nej till regeringens kontaktdag (1/barn och år 6–12 år, 80 % av SGI) |
-160 |
-280 |
|
Ej fullt underhållsbidrag till stödmottagare med höga inkomster |
-200 |
|
|
Totalsumma, förstärkning för barnfamiljerna |
2066 |
4311 |
I detta avsnitt redovisas ett antal exempel på hur Kristdemokraternas och regeringens skatte- och familjepolitik för nästa år påverkar barnfamiljers ekonomiska situation och valmöjligheter när föräldraförsäkringen tagit slut.
Typfamilj 1. Två låginkomsttagare. Barnen 2 och 4 år
Med Socialdemokraternas system framgår (i alternativ 1) att det inte är ekonomiskt möjligt för den ena föräldern att vara hemma med barnen om de skulle önska. En vanlig hushållsbudget ger ett underskott på drygt 4 000 kronor varje månad. Med Kristdemokraternas familjepolitik blir detta möjligt tack vare barnomsorgskontot, som föräldrarna själva disponerar, och förbättringarna i bostadsbidraget.
I alternativ 2 väljer ena föräldern att arbeta deltid (75 %). Socialdemokraternas politik har visserligen lett till lägre barnomsorgskostnad, men med Kristdemokraternas politik blir utfallet totalt sett drygt 1 500 kronor bättre per månad. Förutom barnomsorgskontot beror detta på att skatten på arbete sänks.
Varken med tidigare system eller efter regeringens maxtaxereform har denna familj möjlighet att anlita privat barnomsorg om de skulle vilja (alternativ 3), trots att det privata alternativet är billigare än kommunens totalkostnad för motsvarande tid i kommunal barnomsorg. Med Kristdemokraternas politik blir det däremot möjligt, tack vare att föräldrarna själva disponerar barnomsorgskontot. I alternativ 4 arbetar båda föräldrarna heltid och har barnen heltid på dagis. Då utgår inte något barnomsorgskonto. Kristdemokraternas politik leder genom sänkta skatter på arbete till att familjen får en förstärkning med nästan 500 kronor per månad.
Typfamilj 2. Ensamstående låginkomsttagare. Barnen 2 och 4 år
Många ensamstående föräldrar skulle vilja tillbringa mer tid tillsammans med sina barn. Möjligheterna att gå upp till halvtid med sina barn och ned på halvtid på jobbet är i dag mycket små, och de har inte förbättras nämnvärt med regeringens politik (alternativ 1). Kristdemokraternas skatte- och familjepolitik gör det däremot möjligt för en ensamstående förälder att göra detta. Om den ensamstående föräldern väljer att förvärvsarbeta deltid (75 %) framgår att även detta är mycket svårt med Socialdemokraternas politik (alternativ 2). Med Kristdemokraternas politik är det däremot möjligt genom barnomsorgskontot, förbättringen i bostadsbidraget och genom den sänkta skatten på arbete.
I alternativ 3 väljer den ensamstående föräldern att arbeta heltid och ha barnen i kommunal barnomsorg (förskola). Jämfört med Socialdemokraternas politik förbättras situationen med drygt 400 kronor per månad med Kristdemokraternas politik. Förbättringen i bostadsbidraget och den lägre beskattningen av arbete bidrar till detta.
Typfamilj 3. Två medelinkomsttagare. Barnen 2 och 4 år
I det tredje typfamiljsexemplet har vi en tvåbarnsfamilj med medelinkomster (i detta exempel 20.000 kronor i månaden vid heltidsarbete). Om den ena föräldern själv vill ta hand om barnen när föräldraförsäkringen tagit slut, framgår det (alternativ 1) att detta inte är möjligt med socialdemokraternas politik, eftersom subventionerna bara går till de familjer som väljer den kommunala barnomsorgen (förskolan). Regeringens s.k. individuella inkomstgränser i bostadsbidraget gör det extra svårt för familjen, eftersom de, enkelt uttryckt, kraftigt missgynnar den familj där den ena har låg inkomst och den andra hög. Med Kristdemokraternas politik blir det däremot möjligt att förlänga tiden hemma med barnen för de familjer som vill.
I alternativ 2 väljer den ena föräldern att vara med barnen halva dagarna eller halva veckan och förvärvsarbeta halvtid under den andra halvan. Barnen är då i den kommunala barnomsorgen på halvtid. Vid medelgoda inkomster är detta alternativ möjligt redan i dag, men den förälder som tar hand om barnen på halvtid får ingen del av stödet till barnomsorgen. Med Kristdemokraternas politik får föräldrarna det.
I alternativ 3 (nedan) förvärvsarbetar ena föräldern 75 procent, och väljer att anlita privat barnomsorg på deltid. Med socialdemokraternas system är detta möjligt, men det tär hårt på familjens ekonomi. För familjen blir det varje månad 4.250 kronor dyrare än att ha barnen på dagis, trots att kommunens totala vinst av att slippa finansiera två deltidsplatser är minst 10.000 kronor i månaden. Eftersom familjen då sannolikt inte väljer det privata alternativet innebär det att dagens system skapar onödigt höga samhällsekonomiska kostnader. Med Kristdemokraternas familjepolitik blir det ett reellt alternativ för familjen att anlita privat barnomsorg på deltid.
I alternativ 4 väljer båda föräldrarna att arbeta heltid och ha barnen i kommunens barnomsorg (förskola). Kristdemokraternas sänkta inkomstskatter leder sammantaget till att familjen får en förstärkning med nästan 600 kronor per månad jämfört med nuvarande system.
Beloppen för nödvändiga utgifter är hämtade från Föreningssparbankens årliga sammanställning och inkluderar kostnader för bil. För samtliga typfamiljer är barnomsorgskontobeloppet i exemplen jämnt fördelat på 12 månader. Familjen kan emellertid i praktiken använda pengarna friare om de skulle vilja. Observera också att barnens åldrar valts så att endast ett av barnen berättigar till barnomsorgskontopengarna. Ingen beräkning har heller gjorts över hur förbättringar i sparade föräldrapenningdagar kan tänkas slå igenom över tiden.
I detta avsnitt presenteras kortfattat de anslagsförändringar som kristdemokraterna vill göra i förhållande till regeringens budgetproposition för år 2003. Förslagen redovisas endast översiktligt. Bakgrunden och motiven till förändringarna redovisas i motionstexten ovan. Förändringarna av bostadsbidragen återfinns i motionen för Utgiftsområde 18. Förändringarna avseende deltidstaxor i förskolan återfinns i motionen för Utgiftsområde 16. Förändringarna av inkomstskatten återfinns i kristdemokraternas skattemotion.
Från 1 juli 2003 införs som ett första steg ett barnomsorgskonto med 80 000 kronor för ettåringar och 40 000 kronor för tvååringar. För detta ändamål avsätter vi 180 miljoner kronor för år 2003.
Kristdemokraterna vill höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen i två steg från dagens 120 kronor per dag till 180 kronor per dag år 2003 och till 200 kronor per dag från och med år 2004. De 90 garantidagarna och den extra månaden i föräldraförsäkringen slopas i samband med att barnomsorgskontot börjar gälla år 2003, från den dag barnet fyller ett år.
Dessutom vill Kristdemokraterna höja taket i föräldraförsäkringen från 7,5 prisbasbelopp till 11 prisbasbelopp. Därtill höjs ersättningsnivån i föräldraförsäkringen från 80 till 90 %.
Vidare anser kristdemokraterna att den sjukpenninggrundande inkomsten bör beräknas på de senaste två årens inkomster, inklusive semesterersättning och skattepliktiga förmåner.
Anslaget 21:2 justeras därför ned med 60 miljoner kronor för år 2003.
Kristdemokraterna inför även två kontaktdagar per barn och år mellan 4-15 år fr.o.m. år 2003. Kristdemokraterna avvisar således regeringens förslag som endast innebär en kontaktdag per barn och år för barn mellan 6-11 år. Kontaktdagarna utbetalas med det högre garantibeloppet som kristdemokraterna föreslagit.
Anslaget 21:2 bör därför justeras ned med 110 miljoner kronor för år 2003.
I proposition 1998/99:119 Socialförsäkringens personkrets föreslogs en uppdelning av hela socialförsäkringslagen i en bosättningsbaserad respektive arbetsbaserad del. Biståndsarbetare anställda av en ideell organisation kommer att omfattas av de bosättningsbaserade förmånerna men vid utlandsbetalning begränsas dock dessa förmåner till något som man kallar för familjestöd. I förslaget räknas i detta sammanhang inte vårdbidraget som familjestöd. Biståndsarbetare som arbetar utomlands är viktiga för Sverige och gör ett beundransvärt arbete med stor omsorg och många gånger med uppoffringar som följd. Vi tycker att det är självklart att vårdbidraget skall utgå till de biståndsarbetare som har rätt till det.
Anslaget 21:6 tillförs därför 0,5 miljoner kronor för år 2003.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Johnny Gylling (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
| [1] |