Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsskadades rättighet till stöd och hjälp vid anmälan om ersättning av arbetsskada, anmälningsskyldighet och samordning m.m.
Första halvåret 2002 fattade riksdagen beslut om att reformera arbetsskadeförsäkringen (LAF). Någon utvärdering av lagförändringarna har naturligt nog ännu inte kunnat genomföras. Men det är viktigt att slå fast att syftet med försäkringen måste vara att samordna resurserna kring den försäkrade på bästa sätt och sätta den försäkrade i centrum. Rehabilitering ska självklart sättas in så snart det är möjligt. Arbetsgivare, facklig organisation, arbetsförmedling och försäkringskassa måste arbeta samordnat i syfte att underlätta för den arbetsskadade och hjälpa denne tillbaka till arbete och egen försörjning.
Den bild som målas upp när vi lyssnar till personer som drabbats av arbetsskada stämmer inte alltid med intentionerna i LAF vad gäller försäkringskassans skyldighet att bistå den försäkrade med utformningen av ansökan. Inte heller kontaktar försäkringskassan per automatik den försäkrade om man kan se att det finns skäl att pröva rätten till ersättning.
Det måste tydligt framgå i lagen/förordningen vilka rättigheter den försäkrade har vad gäller hjälp och stöd från försäkringskassan kring ansökningsförfarandet. Vi har hört från flera sjuka att det känns som ett heltidsjobb att vara sjuk! Vi får verkligen inte glömma bort att en person som har drabbats av en arbetsskada har fått nedsatt arbetsförmåga och kan ha svårigheter att själv formulera en skriftlig ansökan enbart av den anledningen.
Även vid telefonkontakter blir det ofta problem. När försäkringstagare ringer till försäkringskassan får de tala med olika personer och upplever sig behöva dra sitt ”fall” om och om igen. Det vore därför önskvärt att den sjuke kunde få en kontaktperson på försäkringskassan som kan bistå denne i att hitta rätt väg att ansöka om arbetsskadeersättning. Likaså skall en försäkringstagare också ha rätt att företrädas av den fackliga organisationen gentemot försäkringskassan. Detta borde tydligt framgå i information om försäkringen.
Den som uppbär egenlivränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring är skyldig att anmäla ändrade förhållanden som kan påverka rätten till förmånen. Detta bör ses som en fördel för försäkringstagaren. Anmälningsskyldigheten bör kopplas till en lagtekniskt tydligt tillåtande attityd så att den skadade ska våga prova ökad arbetstid och också tvärtom kunna gå ner i tid, utan att för den skull riskera sin försörjning. Anmälningsskyldigheten skall genomföras i syfte att möjliggöra för den skadade att våga prova, inte för att sätta upp hinder. Den som har drabbats av en arbetsskada ska inte känna sig utanför samhället utan delta så mycket det går. Personen kanske kan arbeta något, även om denne erhåller livränta.
Den nya arbetsskadeförsäkringen möjliggör även ersättning för arbetsskada av psykiska skäl. Arbetsgivaren har i dessa fall ett stort övertag gentemot den anställde. Detta märks inte minst vid konflikter på arbetsplatserna som ibland slutar i att den anställde blir sjukskriven av psykiska skäl och kan komma att behöva rehabilitering. I de rehabiliteringssamtal som arbetsgivaren då leder har den anställde en mycket svag ställning. Den hjälp och stöd den anställde kan få kommer från företagshälsovård och fackförening. Det är viktigt att såväl företagshälsovården som facket ges en stark och självständig roll i dessa samtal, i syfte att ge den anställde den bästa hjälpen.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Christina Axelsson (s) |
|
|
Eva Arvidsson (s) |
Carina Moberg (s) |