Motion till riksdagen
2002/03:Sf367
av Peter Eriksson m.fl. (mp)

En mer generös flyktingpolitik


Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 11

Förslag till riksdagsbeslut 12

Inledning 13

Sanning eller osanning? 14

Migrationsverket och Utlänningsnämnden 15

Mottagandet 15

Barn som söker asyl 16

Stärk tillämpningen av barnkonventionen 16

Gömda barn 16

Asylsökande barns rättigheter 17

Ensamkommande barn 18

Övriga skyddsbehövande 19

Skydd mot förföljelse på grund av kön och sexuell läggning 19

Könsstympning 20

Uppehållstillstånd på grund av anknytning. 20

Humanitärt visum 20

Landinformation 21

Förvar 21

Tolk 22

Besök av släktingar – visum 22

God man vid avvisning 23

Tortyr 23

Non-refoulment 23

Dublinkonventionen 23

Transportöransvar 24

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förkorta handläggningstiderna hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nivåerna på bostadsersättning och dagersättning.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om innehållet i den obligatoriska verksamheten som anordnas av Migrationsverket och hanteringen av dagersättningen vid frånvaro.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att maxtid för besked i första instans ej får överstiga sex månader och hur detta skall uppnås.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla handläggarna på Utlänningsnämnden skall ha en s.k. barnkompetens.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnkonventionens portalparagraf skall prioriteras framför samhällsintresset av en reglerad invandring.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra möjligheterna för gömda barns skolgång.

  8. Riksdagen begär att regeringen beviljar en engångsamnesti för alla barn och deras familjer som lever gömda i Sverige.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är en rättighet för de asylsökande barn som behöver det att få gå i särskola.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att asylsökande ungdomar i Sverige skall ha rätt till samma gymnasieundervisning såsom andra ungdomar bosatta i Sverige.

  11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring så att ungdomar upp till 20 år har rätt till undervisning på gymnasienivå.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att asylsökande barn har rätt till terapeutisk vård oavsett om de får uppehållstillstånd eller ej.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ytterligare åtgärder sätts in för att göra asylprocessen mer barnvänlig.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ensamkommande barn endast skall intervjuas av personal med barnkompetens.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att för ensamkommande barn skall inte handläggningstiden överstiga tre månader.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om extra resurser till socialtjänsten i kommuner med barnenheter.

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bestämmelsen om övriga skyddsbehövande skall användas i betydligt mer generös utsträckning än tidigare.

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsstympning skall utgöra skäl för att erhålla flyktingskap.

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyddet för de kvinnor och barn som lever i Sverige på grund av anknytning skall stärkas.

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över förslaget angående ett s.k. humanitärt visum.

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvaliteten på landinformation.

  22. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att införa en bortre tidsgräns för förvarstagande.

  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av tolk.

  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en mer generös linje när det gäller utfärdandet av besöksvisum.

  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att god man skall närvara vid avvisning.

  26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att principen om non-refoulment skall vara absolut.

  27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall tillämpa en mer generös tolkning av Dublinkonventionen.

  28. Riksdagen begär att regeringen tar tillbaka förslaget om att ytterligare stärka transportöransvaret.

  29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förkorta handläggningstiderna för arbetstillstånd.

Inledning

Migrationspolitiken är alltid beroende av och avgörs av vår omvärld. Krig, konflikter, miljökatastrofer, dåligt förvaltade stater, fattigdom och andra missförhållanden leder till att människor lämnar sina länder för att söka skydd eller bättre förhållanden i andra län- der. Därmed måste migrationspolitiken vara flexibel och generös då den ständigt är i förändring.

Den internationella flyktingpolitiken har folkrättslig förankring bland annat i 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga ställning samt i dess tilläggsprotokoll från 1967. I dessa dokument definieras en flykting som en person som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska uppfattning och som inte kan eller, på grund av denna fruktan, inte vill stå under sitt hemlands skydd.

För att denna princip skall kunna upprätthållas är det nödvändigt att varje asylsökande har rätt till en fullständig och korrekt prövning av sin sak. Att ge skydd till människor som riskerar förföljelse är en folkrättslig skyldighet.

Det finns anledning att rikta skarp kritik mot EU:s asylpolitik. EU:s regeringar, däribland Sveriges, tenderar att fokusera på statens möjligheter att hålla människor borta från sina gränser, snarare än individens rätt att söka asyl och få skydd mot avrättningar, hedersmord, tortyr och andra allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Införandet av stränga visumkrav och regler för transportöransvar underminerar asylrätten och ökar risken för att människor utsätts för övergrepp eller tvingas i händerna på hänsynslösa smugglare.

Sanning eller osanning?

FN:s kommitté mot tortyr, CAT, har vid en granskning haft synpunkter på Sveriges hanteringar av asylärenden framför allt på tre specifika områden. Man kan där urskilja brister i utredningarna såsom

Detta är allvarliga synpunkter som ska tas på största allvar.

Grundläggande för ett rättssamhälle är att sanktioner är förutsägbara, den enskilde ska ha en chans att bete sig lagligt, men

Människor måste från början veta vad som gäller, och deras eventuella fortsatta liv i Sverige får inte baseras på godtycke och att de inte har blivit ordentligt bedömda.

Flyktingsituationen är en otroligt speciell livssituation och präglas ofta av en mångfald av myter och ”sanningar” om hur man ska bete sig, vad man ska berätta och vad man inte ska berätta. Till detta kommer också ofta brist på bevis till skälen varför personen tvingats fly, personliga upplevelser som gör det svårt att tala om all fakta som t ex våldtäkt, och i många fall en stor misstro till myndigheter. Allt detta sammantaget och mer därtill gör den asylsökandes situation oerhört svår och därför bör inte sådana fakta vara tungt vägande skäl för avslag på asylansökan – men det är det. Migrationsverket och Utlänningsnämnden bör ta på sig empatiglasögonen och agera utifrån en human och mänsklig flyktingpolitik.

Migrationsverket och Utlänningsnämnden

Människor kan få vänta i Sverige i åratal på ett beslut om avvisning. Var går gränsen för att detta inte blir ytterligare en tortyr? Hur länge är det rimligt att vänta, dag in och dag ut i ovisshet? Viseringsärenden, medborgarskap, etc. har alla mycket långa väntetider.

Det finns en obalans mellan hur många asylsökande Migrationsverket anser ska komma och antalet som regeringen tilldelar resurser för. År 2003 är siffrorna för regeringens del 27 000 personer och för Migrationsverket 29 000. Migrationsverket menar att regeringen inte följt de prognoser i resurstilldelning som det anses finnas behov av. Med anledning av världsläget kan det finnas än mer anledning att se över Sveriges möjligheter att ge skydd i en massflyktsituation och ökade flyktingströmmar.

För att Migrationsverket ska kunna göra ett godtagbart arbete och korta handläggningstiderna måste verket få de resurser som man anser sig behöva. Det krävs även en långsiktighet i resursplaneringen. Att anställa och utbilda personal tar tid.

Att människor tvingas att vänta i flera år på besked kan inte anses humanitärt och respektfullt för individens rättigheter. Det är definitivt inte, enligt vår mening, att anse som en human och mänsklig asylpolitik. Därför menar vi att asylsökande ska få besked från första instans inom 6 månader.

Miljöpartiet kräver att regeringen tar ansvar i frågan om att förkorta handläggningstiderna och ser till att varje enskilt fall betraktas ur ett individuellt perspektiv och inte utifrån ett landsperspektiv.

Miljöpartiet vill även att Utlänningsnämnden läggs ned och ersätts med en civil domstol.

Mottagandet

Personer som väntar på beslut om uppehållstillstånd får välja om de vill bo hos släkt och vänner eller på någon av Migrationsverkets förläggningar. Asylsökande som väljer att inte bo på Migrationsverkets anläggningar erhåller en bostadsersättning istället. Den är idag för ensamstående 500 kronor per månad och för en familj 1 000 kronor per månad. En dagersättning om 71 kronor lämnas också för att täcka behovet av mat, kläder och annat. Man kan också få bidrag till kollektivtrafikkort.

Nivån vad det gäller dagersättningar dels för boende, dels för uppehälle är idag mycket låg och stämmer inte alls med de faktiska kostnaderna.

Beslutet om bidragsnivåerna till asylsökande i Sverige togs 1994 och har inte förändrats sedan dess. Det är hög tid att dessa ses över och ändras till en rimlig nivå. Någon annan möjlighet att försörja sig finns oftast inte då det är mycket svårt att få arbete för en person med utlandsklingande namn som dessutom inte talar särskilt bra svenska, vilket gäller de flesta asylsökande.

Migrationsverket anordnar en organiserad obligatorisk verksamhet för asylsökande. Den som inte deltar – utan ”giltiga frånvaroskäl” – riskerar att dagersättningen reduceras. Problemet är tolkningen av ”giltiga skäl”. Det finns fall där dagersättningen blivit indragen på grund av sjukdom eller att barn varit sjuka etc. och därför har inte personen kunnat delta. Att omyndigförklara människor på detta sätt är kränkande. Ett annat problem är att verksamheten inte upplevs som meningsfull utan endast som ett tidsfördriv. Vi menar att verksamheten i högre grad borde fokusera på språkundervisning, demokratiskolning och förberedelse för att leva i det svenska samhället etc.

Barn som söker asyl

Stärk tillämpningen av barnkonventionen

Miljöpartiet anser inte att barnkonventionens portalparagraf, tillika UtlL 1 kap. 1 §, om barnets bästa i främsta rummet, som artiklarna 12–15 om barns rätt att bli hörda i asylprocessen, är tillgodosedd på ett tillfredsställande vis.

Det ska också i samtliga avvisningsbeslut finnas utförligare beslutsmotiveringar, där det tydligt går att utläsa hur barnets bästa beaktats. Också artiklarna 4 (om barnets rätt till bistånd), artikel 6:2 (om att säkerställa barnets rätt till överlevnad) samt artikel 18 (om att säkerställa barnets utveckling) bör tillämpas.

Det är bra att Migrationsverket vidtagit åtgärder för att stärka barnkompetensen bland sin anställda men vi menar att det fortfarande inte fungerar tillfredsställande, framför allt då inte portalparagrafen får vara mycket tungt vägande. Vi menar att även Utlänningsnämndens alla handläggare, inte bara en särskilt utsedd, bör vidareutbildats vad det gäller barnkompetens.

Miljöpartiet anser att barnkonventionens portalparagraf ”barnets bästa” måste användas i större utsträckning vad det gäller asylsökande familjer. Vi menar att paragrafen om barnets bästa bör ta över samhällsintresset av en reglerad invandring. Annars får portalparagrafen ingen verkan, det blir endast tomma ord. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Gömda barn

Vi kan aldrig anklaga barnen för att vara skyldiga till att de befinner sig i den situation som de är i, utan vi har ett ansvar att ge dem trygghet i vårt land.

Gömda barn kan inte gå ut om dagarna, inte ens sitta i fönstret och titta ut. ”Det är som att sitta i fängelse”, sa en pojke på radion. Skolorna tar inte emot dessa barn för de får ingen ersättning och försäkringarna täcker inte dessa barn. Många barn som lever under jord får till slut uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl, dvs. de har levt gömda så länge att det givit psykiska och/eller fysiska men. Detta är inte humant, och det går inte att skylla på föräldrarna och kräva att de borde ta ett större ansvar för sina barn, då de ofta är desperata och livrädda för att återvända.

Miljöpartiet anser att alla barn och deras familjer som lever gömda i Sverige ska ges en engångsamnesti.

Asylsökande barns rättigheter

Av alla asylsökande i Sverige är ungefär 30 procent barn. Den 30 april 1999 var 4 409 barn under 18 år registrerade som asylsökande. I dag finns det dessutom cirka 4 000 statslösa barn i Sverige, av vilka merparten (ca 3 800) är födda här i landet. Miljöpartiet anser att barnen ska ha rätt att ansöka om medborgarskap när de fått permanent uppehållstillstånd. I och med uppehållstillståndet ska inte ett visst antal år för s.k. hemvist behövas. Detta ska gälla både för statslösa och asylsökande barn.

Enligt barnkonventionens andra artikel, principen om ickediskriminering, ska alla barn inom landets jurisdiktion ha lika rättigheter. Men så är inte fallet. Vi anser att även asylsökande barn ska ha en fullgod undervisning, precis som de barn som är bosatta i Sverige. Barn som inte är folkbokförda och som är i behov av att gå i särskola har inte heller samma rätt som svenska barn. Av 7 kap. 2 § specialförordningen framgår att styrelsen får medge att ta emot sådana barn. I proposition 2000/01:115 Asylsökande barns skolgång skriver man att Specialskolmyndigheten har rätt att besluta om mottagande av aktuella barn i specialskolan. Det förekommer att barn tas emot i dessa skolor.

Men barn som inte är folkbokförda har således ingen rätt till utbildning inom särskolan. Vi anser att detta ska genomföras som en rättighet.

Även ungdomar mellan 16 och 18 år, som inte är folkbokförda i landet, saknar den rätt till utbildning som barn bosatta i Sverige har. Däremot har de rätt att delta i ”studieverksamhet som motsvarar gymnasieskolan”. Gymnasieutbildning ska inte bara erbjudas om studier påbörjas innan personen är 18 år. Asylsökande ungdomar bör erbjudas gymnasieutbildning på samma villkor som andra ungdomar, dvs. till och med det år de fyller 20 år, något annat vore diskriminerande.

Det är även av stor vikt att asylsökande barn vid behov får terapeutisk vård oavsett om familjen får stanna eller ej – detta kan även ses ur ett fredsbevarande perspektiv och förbättra återuppbyggandet i det gamla hemlandet. I jämförelse med svenska barn har flyktingbarn procentuellt högre psykisk ohälsa.

Ensamkommande barn

Under senare delen av 1990-talet har antalet barn under 18 år som kommer ensamma ökat. Många flyr till EU från krig. Då statistiken inom EU är bristfällig finns det bara uppskattningar, men ca 100 000 barn lever utan sina föräldrar, de flesta i åldern 16–18 år. Vid gränsen till EU behandlas de sedan med stor misstänksamhet. Under väntetiden kan de få bo i polisceller eller till och med i fängelse, ofta utses inte heller juridiskt biträde, och många gånger saknar myndighetspersonerna utbildning för att ta hand om dessa barn. Många länder rapporterar också om försvinnanden från flyktingförläggningar och man fruktar att barnen sugs upp av brottssyndikat. De europeiska ländernas mottagande av de ensamkommande barnen fungerar enligt bland andra Rädda Barnen dåligt. Sverige bör med anledning av detta arbeta för att ett gemensamt handlingsprogram för EU-länderna snarast kommer till stånd.

Barn som kommer ensamma till Sverige är utsatta på flera sätt. De har ofta svåra upplevelser bakom sig från länder i krig och förtryck. De är ensamma i en främmande del av världen utan sina nära anhöriga och långt ifrån den kultur de är vana vid. Många av de ensamkommande barnen flyr ifrån hot om militärtjänstgöring eller av rädsla att bli tvångsrekryterade till en väpnad konflikt. Barnen mår ofta dåligt och behöver stöd och hjälp. Utan rehabilitering och integrering klarar de inte av att återanpassa sig till de normer och värderingar som råder i ett samhälle.

Tyvärr är mottagandet av barnen inte anpassat till deras behov och de riskerar att fara illa i asylprocessen. Dessutom har det visat sig att bland andra Migrationsverket verkar ha inställningen att barnen ljuger, framför allt om sin ålder, för att få uppehållstillstånd.

Asylprocessen behöver göras mer barnvänlig och samtliga ensamkommande barn intervjuas av personal som har särskild kompetens att tala med barn. Kopplingarna till de biologiska föräldrarna som finns kvar i hemlandet får inte tas som ursäkt för att skicka tillbaka barn då detta i övrigt är oförenligt med barnets bästa.

Eftersom barnen ofta är otrygga och mår dåligt på andra sätt, riskerar ett tillfälligt uppehållstillstånd att kraftigt försämra barnets möjligheter att utvecklas och integreras i Sverige. I betänkande 2001/02:SfU8 s. 76 anges: ”Övriga barn skall omgående beviljas permanent uppehållstillstånd.” Därmed ska Migrationsverket och Utlänningsnämnden följa den uppmaningen.

För ensamkommande barn ska inte handläggningstiden överstiga tre månader. Dessa asylärenden måste ha högsta prioritet.

De ensamkommande barnen måste i första hand behandlas som barn, inte asylsökande, och de ska genast de kommer till Sverige beviljas en god man eller särskild företrädare som har kunskap om barn i utsatta situationer, inte bara om det finns behov.

Enligt socialtjänstlagen ansvarar kommunerna och socialtjänsten för barn i den egna kommunen. De måste också ta det ansvaret och det har framkommit att det på många håll inom socialtjänsten saknas flyktingkompetens. Att socialtjänsten redan är överbelastad skapar också problem för flyktingbarnen och de får inte snabbt den hjälp som behövs. Regeringen bör återkomma med hur denna resursfråga ska lösas.

Övriga skyddsbehövande

Skydd mot förföljelse på grund av kön och sexuell läggning

Vi ser det som positivt att Migrationsverket arbetar med kvalitetssäkringar vad det gäller kvinnors situation. Men trots den nya paragrafen i utlänningslagen, om att förföljelse på grund av kön ska vara tillräckligt skäl för asyl, tillämpas inte denna i tillräckligt hög grad. Kvinnor som bryter mot traditionella sedvänjor hotas många gånger till livet eller mister livet genom bland annat s.k. hedersmord. Att de förföljs på grund av sitt kön torde inte behöva ifrågasättas. Många kvinnor som uppvisar dessa skäl blir trots den nya paragrafen utvisade; de blir inte trodda av myndigheterna. Detta ser vi som ytterst allvarligt då det handlar om dessa kvinnors liv.

Det borde även ur ett humant perspektiv vara en självklarhet att t ex systematiska våldtäkter som ett led i terror mot en befolkning helt är att jämställa med förföljelse i flyktingkonventionens mening och därmed ge skäl för asyl.

Att människor som är homosexuella, vare sig de har visat det öppet i hemlandet eller först här i landet vågat leva ut sin sexuella läggning, ska få skydd i Sverige anser vi vara en självklarhet. Det är en mänsklig rättighet att få välja sin familj och den man ska leva tillsammans med. Det ska inte vara nödvändigt – så som det varit med ett flertal iranska män – att först när de gått ut i media och därmed blivit ”kända homosexuella” fått uppehållstillstånd. Att media och inte de svenska myndigheterna avgör vilka som får stanna är ett misslyckande för en rättsstat.

Detta är nu föremål för diskussion inom EU där man anser att förföljelse på grund av kön eller homosexualitet kommer att integreras i flyktingbegreppet. Sverige anpassar sig därmed till en rättsutveckling som redan är på gång. Men då återstår frågan varför kvinnor inte redan nu enligt lagparagrafen om Övriga skyddsbehövande får uppehållstillstånd i dagsläget.

I budgetpropositionen 2001/02 skriver man att en redogörelse som Migrationsverket och Utlänningsnämnden gjort visar att bestämmelsen om skydd för personer som riskerar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet använts i ett fåtal fall under åren 1997–2000.

Måste vi vänta på att EU tar upp frågan och att den införs i flyktingbegreppet? Vi har redan lagrummet – se till att använda det!

Miljöpartiet anser att bestämmelsen om ”Övriga skyddsbehövande” ska användas nu i en betydligt mer generös utsträckning än tidigare.

Könsstympning

Kvinnlig könsstympning förekommer framför allt i ett 30-tal afrikanska länder, men även i Asien och Mellanöstern. Ungefär mellan 100 och 140 miljoner kvinnor runt om i världen har utsatts för detta ingrepp. I Somalia, Egypten, Mali, Eritrea och Sierra Leone beräknas över 90 procent av kvinnorna vara omskurna (Amnesty Press nr 6 2000).

I Sverige har ett fåtal kvinnor fått uppehållstillstånd därför att de riskerar att bli omskurna. Men vi har också sänt tillbaka unga kvinnor till länder där de med största sannolikhet kommer att bli stympade. Även här måste ett humant och mänskligt perspektiv genomsyra ärendehanteringen av de asylsökande och ge flickorna skydd av lagen. Därför anser vi att könsstympning ska utgöra skäl för att erhålla flyktingskap. Regeringen bör återkomma angående detta med ett lagförslag.

Men även i Sverige, har det visat sig, riskerar unga kvinnor och flickor att bli omskurna. Regeringen bör snarast ta itu med problemet så att flickor som lever i Sverige inte ska behöva riskera denna stympning.

Uppehållstillstånd på grund av anknytning

Trots de ändringar som genomfördes i och med proposition 1999/2000:43 för att underlätta och förbättra möjligheten för misshandlade kvinnor att få uppehållstillstånd, trots att förhållandet inte varat i två år, har förändringen fått ett minimalt genomslag i verkligheten. Dessa kvinnors och barns rätt till skydd bör utökas och stärkas.

Humanitärt visum

Tanken med ett humanitärt visum är att skapa en möjlighet för presumtiva flyktingar att snabbt lämna ursprungsregionen eller transitländer som inte erbjuder dem skydd, genom att t ex kunna söka humanitärt visum via svenska ambassader, i de fall då det inte är rimligt att låta sökanden vänta ut hela asylprocessen utomlands. Det måste finnas en möjlighet att ge ett visum direkt, om personen kan göra gällande att han eller hon annars skulle utsättas för mycket grava hot till liv och frihet. Med detta visum skulle den skyddsbehövande kunna åka till Sverige helt legalt, där en fullständig asylprocess skulle genomföras.

Detta är ett nytt sätt att använda visering och ge möjlighet till skydd och också att ”slippa” använda flyktingsmugglare i en desperat situation. Miljöpartiet vill att detta förslag ses över.

Landinformation

Miljöpartiet menar att det alltför ofta framkommer att det finns brister i informationen angående ett lands lagar eller sedvänjor eller tolerans mot olika människor; exempelvis blir det tydligt vad det gäller homosexuella män från Iran, hedersmord och andra kränkningar av kvinnor för att de är kvinnor. Landinformationen måste baseras på en bred basis och utifrån flera olika källor i landet. Vi anser att det bör ses över på vilket sätt Sverige får sin landinformation. Anser regeringen att den fungerar tillfredsställande?

Förvar

Att tas i förvar innebär att man placeras i en låst förläggning som Migrationsverket ansvarar för. Det finns fyra förvar. Det finns tre skäl till att tas i förvar:

Migrationsverket får också besluta om placering i fängelse eller häkte istället men detta ska egentligen bara gälla för utvisade brottslingar eller av säkerhetsskäl. Beslut om förvar fattas av Migrationsverket, Utlänningsnämnden, polisen eller av regeringen. Under år 2000 togs 3 187 personer i förvar. Det främsta skälet till detta är att beslut om avvisningar och utvisningar ska verkställas; man vill med andra ord helt enkelt hindra människor från att gömma sig. Ungefär en tredjedel av de asylsökande tas numera i förvar och andelen har ökat sedan Migrationsverket tog över verksamheten från polisen 1997.

Dock saknas det en bortre gräns, tiden för förvar kan nämligen förlängas och förlängas och det finns de som tillbringat månader inlåsta i väntan på att skickas tillbaka.

Varken vuxna eller barn får tas i förvar så att barnet skiljs från båda sina föräldrar, däremot får barnets skiljas från en av sina föräldrar. Att vara barn i asylprocessen är att leva under stor press. Att se sina föräldrar låsas in är att leva under ännu större rädsla. Därmed finns det än starkare skäl att inte ta vuxna i förvar.

I budgetpropositionen 2002/2003 anges att antalet personer som tagits i förvar har stigit. Miljöpartiet anser att förvarstagande, att frånta en människa hennes rörelsefrihet, ska göras ytterst restriktivt och endast om det finns synnerliga skäl, såsom kriminalitet.

Att inte kunna bevisa sin identitet, att det krävs en större utredning e.d. eller att det finns risk för att människor går under jorden därför att det finns ett verkställighetsbeslut, är inte kriminellt. De asylsökande ska inte behandlas som brottslingar och därmed inte heller fråntas sin frihet. Regeringen bör se över praxis vad det gäller förvar och att endast om det finns synnerliga skäl såsom kriminalitet får människor tas i förvar. Dessutom måste lagen ses över så att det klart framgår var den bortre tidsgränsen är. Miljöpartiet kan inte se att det finns några hinder att införa en bortre tidsgräns för förvarstagande.

Tolk

Att förstå varandra kan vara nog så svårt även om man talar samma språk, men det kan få fruktansvärda konsekvenser om missförstånd uppstår i asylprocessen. Idag är det vanligt att barn får tolka åt sina föräldrar, att mannen tolkar åt sin hustru eller att man helt enkelt försöker förstå varandra utan tolk. Kvinnor som varit utsatta för övergrepp kanske också vill ha en kvinnlig tolk för att kunna berätta vad hon varit med om. Därför är det av stor vikt att en auktoriserad tolk finns på plats när språksvårigheter finns, och om så önskas så ska tolken vara av samma kön som den asylsökande.

Besök av släktingar – visum

Vi har under den senaste tiden haft flera fall då till och med nära släktingar har nekats besöksvisum för att delta i bröllop och andra familjehögtider.

Det är orimligt att släktingar inte ges besöksvisum på grund av rädslan att människor kommer att hoppa av när de väl är här. Detta synsätt från den svenska regeringens sida präglas av stor misstro och cynism. Att lämna sitt hemland görs inte i en handvändning och de allra flesta som väljer/tvingas lämna gör det under stor vånda.

Att vissa länder pekas ut som riskabla utifrån avhoppsbenägenhet är diskriminerande.

Miljöpartiet anser att möjligheterna att få besöksvisum å det snaraste utfärdas med en öppen attityd; om sedan besökare väljer att söka asyl i Sverige får det problemet hanteras vid ett senare tillfälle.

Med hänvisning till vad utskottet anför i betänkande 2001/02:SfU8 menar vi att regeringen ska följa upp att en mer generös linje vad det gäller besöksvisum efterlevs. I betänkandet står följande: Anhörigkommittén anför emellertid att regeringens tidigare gjorda uttalanden om vikten av en så generös viseringspolitik som möjligt bör få större genomslag och att Sverige i det internationella arbetet bör driva en linje med viseringsfrihet för så många länder som möjligt. Kommitténs bedömning är att det är viktigt att besöksmöjligheterna för släktingar inte begränsas mer än nödvändigt.

Exempelvis bör en tidigare ansökan om permanent uppehållstillstånd enligt kommittén inte nödvändigtvis negativt påverka bedömningen av om tillstånd kan ges. Kommittén pekar på svårigheten att i enskilda fall försöka avgöra vad som väger tyngst, en generös viseringspolitik eller risken för avhopp. Det är svårt att utfärda mer precisa riktlinjer för var gränsen ska gå. Just den individuella bedömning som ska göras i varje fall talar enligt kommittén för att riktlinjerna måste ges ett ganska allmänt innehåll.

God man vid avvisning

För att säkerställa att det går rätt till vid en avvisning bör en god man alltid närvara som garant för dels den som ska avvisas, dels för polisen. Detta är för att säkerställa att inga avvisningar sker på ett kränkande och omänskligt sätt. Regeringen bör se över möjligheterna till att införa praxis eller bestämmelse att en s.k. god man ska närvara vid avvisningar.

Utskottet har tidigare avslagit en sådan begäran men vi anser forfarande att det är av stor vikt att en s.k. god man är närvarande vid avvisning.

Tortyr

Enligt FN:s konvention mot tortyr får ingen stat återsända asylsökande till länder där de riskerar att utsättas för tortyr. Sverige är det land som fällts flest gånger av FN:s kommitté mot tortyr.

Miljöpartiet menar att Sverige med anledning av FN-kommitténs slutsatser om situationen i Sverige, å det snaraste bör införa en konventionsenlig definition av tortyr i svensk lagstiftning.

Non-refoulment

Stater får inte skicka tillbaka flyktingar till länder där de riskerar grova kränkningar av sina mänskliga rättigheter, såsom tortyr och dödsstraff. Detta är en internationell princip (principen om non-refoulment). Trots detta har Sverige fällts åtta gånger i FN:s kommitté mot tortyr för brott mot artikel tre i Konventionen mot tortyr. Dessa fällningar visar på att det finns brister i asylhanteringen.

Miljöpartiet anser att principen om non-refoulment bör vara absolut och att den inte är att betrakta som tolkningsbar.

Dublinkonventionen

Sverige, liksom övriga medlemsstater i EU, är bundna av folkrättsliga förpliktelser inom såväl internationell flyktingrätt som mänskliga rättigheter i övrigt.

Oaktat principen om första asylland ska medlemsstaterna i varje enskilt fall göra en individuell bedömning av om det föreligger omständigheter som gör att en asylansökan ska prövas av ett annat land än det som huvudregeln anger.

Följderna av en ensidig, snäv tolkning av Dublinkonventionen har Miljöpartiet pekat på i tidigare motioner. Sverige bör i högre utsträckning än idag använda sig av den möjligheten.

Dublinkonventionen ställer till stora problem och lidande för asylsökande om det upptäcks att de tidigare varit i ett annat EU-land. Även barn under 18 år skickas runt i Europa med hänvisning till Dublinkonventionen. Det kan inte vara förenligt med barnkonventionens portalparagraf om Barnets bästa. Hänsyn tas inte till om man har anhöriga i Sverige, eller om första mottagarlandet omedelbart skickar tillbaka till misär, tortyr, död.

Miljöpartiet menar att Sverige ska tillämpa en mer generös tolkning av Dublinkonventionen, dvs. att pröva asylskälen här, och särskilt då det gäller barn.

Transportöransvar

Anhörigkommittén, som även skulle behandla transportöransvaret, hann inte börja med frågan förrän Sveriges regering hade förhandlat färdigt med EU om sanktioner mot flygbolag, som låter ”fel” personer följa med planet. Att transportöransvaret bifogades till Anhörigutredningen var enbart för att Sverige skulle kunna bli godkänt som medlemmar enligt Schengenavtalet.

Att sedan Anhörigkommittén befriades från uppdraget, att se över transportöransvaret, berodde framför allt på att majoriteten i kommittén var emot att förslaget skulle förstärkas.

Miljöpartiet är emot att förstärka transportöransvaret. Personal på flygbolag etc. är inte till för att gallra personer som kan betraktas som s.k. illegala flyktingar. Dessutom finns det stor risk för diskriminering och rasism i systemet då de som har andra utseenden än det typiskt västeuropeiska kommer att vara de som blir undersökta.

Stockholm den 23 oktober 2002

Peter Eriksson (mp)

Maria Wetterstrand (mp)

Mona Jönsson (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Åsa Domeij (mp)

Leif Björnlod (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Gustav Fridolin (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Ulf Holm (mp)

Mikael Johansson (mp)

Lotta N Hedström (mp)

Claes Roxbergh (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)

Mikaela Valtersson (mp)

Lars Ångström (mp)