Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt till en adekvat vård och behandling med bromsmediciner mot hivinfektion för alla som vistas i landet.
I överensstämmelse med FN:s flyktingkonvention samt dess protokoll från 1967, andra internationella konventioner, har Sverige förpliktat sig att behandla alla människor med respekt och tillföra de nödvändiga resurser som krävs för att genomföra detta.
Asylsökande och illegala flyktingar är en speciellt utsatt grupp. Det är därför viktigt att vistelselandet hjälper flyktingen till ett ”normaliserat” liv. Detta innebär att man måste ge särskilt bistånd till flyktingar med särskilda behov.
För en flykting som vistas i Sverige, antingen man är asylsökande eller vistas här illegalt eller oavsett om man kommer från länder inom eller utom Schengenområdet, är det en mångdubbel tragedi om man har en hivinfektion. Dessa människor ges i dag inte rätten till adekvat vård och behandling för sin infektion.
Det har hänt i några fall i Sverige, och det kan finnas ett mörkertal, att flyktingar nekats bromsmediciner som är livsviktiga samt förlänger livet för den som är hivpositiv. Dessa personer har nekats på grund av kostnadsskäl samt på grund av att personen inte är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen. Den asylsökande har enbart rätt till akut vård i Sverige. Detta är djupt otillfredsställande eftersom det inte räcker: Den hivpositiva bör självklart även utöver medicinsk prevention erbjudas profylaktisk behandling för att minska lidandet och förlänga tiden mellan hiv och en aidsdiagnos som leder till döden.
Många svenskar har engagerat sig när det gäller bromsmediciner till främst hivpositiva i Afrika. Det förs en debatt om att priset är för högt och att födande kvinnor inte får bromsmediciner före och efter förlossning, och detta trots att man då kan rädda många barn från att smittas.
Rent krasst kan man därför säga att Sverige inte är ett dugg bättre när det gäller hivprevention för utsatta människor i Sverige, eftersom vi inte ger dem den vård här som vi anser att de borde få av andra länders regeringar.
Det borde därför vara en självklarhet att Sverige skall erbjuda dessa personer, oavsett på vilket sätt de befinner sig i landet, en adekvat vård och att däri även ingår den medicinska behandlingen med bromsmediciner mot hivinfektion.
|
Stockholm den 29 oktober 2002 |
|
|
Tasso Stafilidis (v) |