Motion till riksdagen
2002/03:Sf339
av Yilmaz Kerimo m.fl. (s)

Storstadspolitiken


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett fortsatt steg i storstadspolitiken inom den generella välfärdspolitikens ram för att motverka ökade samhällsklyftor och segregation i storstadsområdena.

Motivering

Under det senaste seklet har ambitionen i vår välfärdspolitik hela tiden varit att alla invånare – inte bara några eller de flesta – ska få möjligheter till ett gott liv och få likvärdiga möjligheter. Den vägen måste betecknas som väldigt framgångsrik: Vårt land har betydligt mindre klyftor mellan invånare och regioner än vad som är fallet i flertalet av världens länder. Den ambitionen präglar fortfarande vår politik. Frihet, jämlikhet och rättvisa är viktiga mål. För välfärdens vänner var dock 90-talet ett tungt årtionde. Den ekonomiska krisen med en mycket hög arbetslöshet och med kraftiga besparingar i den gemensamma sektorn ökade klyftorna, och alltför många människor i vårt samhälle ställdes vid sidan av. Krisen berörde i stort sett alla familjer i vårt land.

De som lever i storstädernas utsatta bostadsområden fick också känna av effekterna av åtgärder som i grunden gällde att på sikt trygga välfärden men som ändå påverkade den egna livssituationen negativt. Nu har det vänt för Sverige. Statens ekonomi har sanerats och är nu stark. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningsgraden kan med fortsatta insatser nå målet om 80 procent i sysselsättning. Hushållens köpkraft förstärks. Vi har åter råd och möjlighet med viktiga reformer.

Men trots detta vet vi att inte riktigt alla är med i uppåtgången. Det handlar särskilt om dem som bor i storstadsområdenas utsatta bostadsområden. En resa längs en av Stockholms läns pendeltågs- eller tunnelbanelinjer ger en bild av segregationen. På linjens ena ändstation kan bebyggelsen mest vara villor, inkomsterna höga, arbetslösheten låg, den eftergymnasiala utbildningen närmast självklar och de sociala problemen mycket små.

I den andra änden av linjen kan bilden ha förbytts till den motsatta med nästan enbart hyreslägenheter, lägre inkomster och högt bidragsberoende, mycket låg sysselsättningsgrad, kort utbildningstid och stora sociala problem. Inom samma region med en gemensam bostads- och arbetsmarknad finns fortfarande stora olikheter i människors livsvillkor. I landets storstadsområden lever och verkar nära 3 miljoner av landets invånare, ca 1,9 miljoner i Stockholmsregionen. Många av dem är barn och ungdomar. Det är om deras livsvillkor som arbetet för ökad rättvisa och att bryta segregationen handlar.

Arbetslösheten har sjunkit i vårt land från en med svenska mått mätt mycket hög nivå. Samtidigt biter sig arbetslösheten fast i vissa av storstadsområdenas bostadsområden. Vissa invånare har betydligt svårare än andra att komma in på arbetsmarknaden. Många har tvingats söka samhällets stöd för sitt uppehälle. I arbetslöshetens spår följer kriminalitet och våld, ett utanförskap som avspeglar sig i lågt valdeltagande och ett minskat förtroende för samhället och demokratin.

Storstadsregionernas orättvisor kan också åskådliggöras när det handlar om den viktiga grunden för livet: utbildningen. Innan förskolan byggdes ut för alla barn tappade många barn den goda starten i livet när de inte fick del av förskolan då föräldrarna var arbetslösa. Under skoltiden följer betygsresultaten många gånger andra ”segregationsfaktorer” med låga betyg och många ”icke godkända” elever i de utsatta områdena. Detta lägger också grunden för en fortsättning av ”det sociala arvet”: de med en sådan skolgång förlorar ofta möjligheterna till de högre studierna och får därmed en smalare väg när det gäller yrkesmöjligheter.

Under åren har man försökt motverka segregationen med olika insatser. Genom att rätta till bostadsområdens fysiska karaktär, genom investeringar i infrastrukturen eller genom att bygga om och komplettera bebyggelsen skulle problemen lösas. De senare årens diskussioner har mycket handlat om ett integrationsperspektiv där insatser för att stödja invandrargrupper på olika sätt skulle lösa segregationens alla problem. Under senare år har erfarenheter och en ökad kunskap om problemens komplexitet gjort att andra och djupare perspektiv på frågan har utvecklats. Det är bra och det förstärker också våra möjligheter att bemästra problemen. I regeringens storstadsproposition 1997/98:165 konstaterades något mycket betydelsefullt – att utgångspunkterna för den propositionen var desamma som för regionalpolitiken: att utjämna orättvisor både mellan regioner och inom regioner. Regering och riksdag har i och med den stortstadssatsning som nu pågår tagit betydelsefulla steg för att öka rättvisan och delaktigheten, för att alla invånare ska få goda livsbetingelser och för att bryta segregation och utanförskap.

Inom de kommuner som ingår i satsningen görs insatser för att stärka inte minst barnens språk och för att få människor i arbete i stället för att hänvisas till bidragsberoende. Här finns mål som att skapa bättre rykte och en positivare bild av områdena för att därmed få igång tillväxt och utveckling också här. Genom att se de samlade resurserna som en helhet och genom samverkan ska också samhällets insatser vara draghjälp för utveckling av områdena. De boendes delaktighet betonas och insatserna ska vara långsiktiga. Det finns alla chanser att de insatser som pågår blir en bra draghjälp för att vända de negativa utvecklingskurvorna – en hjälp för att klara av att lyfta upp utsatta bostadsområden till en positivare situation.

Samtidigt är det nödvändigt att redan nu fundera över fortsättningen. Hur bibehålls det positiva som insatserna fört med sig på olika områden? Hur undviker vi att de bostadsområden som nu får stöd i sin utveckling faller tillbaka när projekttiderna löper ut? Hur bygger vi upp en ny stabil grund innan vi tar bort de ”stöttor” som de nuvarande satsningarna utgör?

Inom välfärdsforskningen betonas att det är en generell välfärdspolitik som avsevärt bättre än ”precisionsbombning” säkrar välfärden för alla. Inget samhälle har kunnat skapa och garantera en välfärd för alla utifrån särskilda insatser och stöd som ensidigt riktats till de fattiga. Sådana selektiva insatser har i alla samhällen drabbats av samma problem: de får inget större stöd hos medborgarna och detta stöd är ofta särskilt svagt hos den breda medelklass som med skatter betalar för välfärden. De selektiva åtgärderna har också en sämre träffsäkerhet och ger ofta de sämst ställda ett sämre stöd och skydd än vad generella insatser gör. En generell välfärdspolitik med exempelvis en resursfördelning efter behov, en bra skola och barnsomsorg som klarar den speciella situation som finns i utsatta bostadsområden och ett socialförsäkringssystem som ger trygghet åt alla och omfattar alla, är sådana angelägna insatser. Regeringen bör redan nu utforma en långsiktig strategi för nästa steg i storstadspolitiken. Denna strategi bör bygga på den generella välfärdens grund och beskriva hur de utsatta bostadsområden som så länge brottats med alla samhällets tyngsta problem kan ges möjligheter till en långsiktigt positiv utveckling.

Stockholm den 22 oktober 2002

Yilmaz Kerimo (s)

Eva Arvidsson (s)

Niclas Lindberg (s)

Jan Emanuel Johansson (s)

Ola Rask (s)

Mikael Damberg (s)