1 Innehållsförteckning 27
2 Förslag till riksdagsbeslut 29
3 Inledning och utgångspunkter 31
3.1 Några begrepp 33
4 Integrationspolitik och generella insatser 33
4.1 Socialt segregerade bostadsområden 34
4.2 Storstadssatsningen 34
4.3 Flyktingskap och introduktion 35
4.3.1 Den kommunala flyktingmottagningen 35
4.4 Allas rätt till arbete 36
4.4.1 Handledning för invandrade 37
4.4.2 Regler i arbetslöshetsförsäkringen 37
4.4.3 Program för kvinnor med utländsk bakgrund 38
4.4.4 Facklig talerätt 38
4.4.5 Mångfaldsplaner 38
4.4.6 Flerspråkighet som merit 39
4.4.7 Positiv likabehandling 39
4.4.8 Rättegångskostnader vid diskriminering 39
4.5 Allas rätt till en bostad 40
4.5.1 Makten över boendet 40
4.5.2 Boendeplaneringsprogram 40
4.5.3 Kommunala bostadsförmedlingar 40
4.5.4 Upprustning och ombyggnad 41
4.6 Allas rätt till utbildning 41
4.6.1 Skoldemokrati för delaktighet 41
4.6.2 Fristående skolor 42
4.6.3 Det påstått fria skolvalet 42
4.6.4 Modersmålsundervisningen 42
4.6.5 Svenska för invandrare 43
4.7 Statlig rasism och myndighetsdiskriminering 43
4.7.1 Rättsväsendets ansvar 44
4.7.2 Polisens folkliga förankring 44
4.7.3 Värnplikten och Försvarsmakten 44
5 Andra angelägna områden 45
5.1 Diskriminering i restaurangbranschen 45
5.2 Kultur 45
5.3 Rösträtt i riksdagsvalet 46
5.4 Avgift för medborgarskap 47
5.5 Antirasistiskt arbete 47
5.5.1 Olika aktörer i kampen mot rasism 47
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en plan upprättas för att integrera människor från etniskt segregerade bostadsområden på samma sätt som gjorts för dem som invandrat till Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hålla kvar de övergripande målen i Storstadssatsningen om tillväxt och att bryta segregationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att integrationsinsatser skall börja omedelbart då en asylsökande söker asyl i Sverige och att dessa inte avbryts vid avslag hos Migrationsverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunernas skyldighet att ta emot flyktingar med permanent uppehållstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunernas ansvar att skapa fritidsverkamhet för de barn, unga och vuxna som finns i den kommunala flyktingmottagningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en höjning av sysselsättningsgraden bland invandrade personer måste vara en central del av arbetsmarknadspolitiken.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitiska insatser för invandrade med utländsk examen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över reglerna för aktivitetsstöd med avseende på ersättning vid tilläggsutbildning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handledare som arbetsmarknadspolitisk insats för invandrade.1
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som får i uppdrag att närmare utreda inträdeskraven i arbetslöshetsersättningen, dess konsekvenser för invandrade samt komma med förslag till förändring som undanröjer diskriminering av korttids- och deltidsanställda.1
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att utarbeta ett samlat handlingsprogram för att öka möjligheterna för kvinnor med utländsk härkomst att komma in på arbetsmarknaden.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet så att facklig organisation ges talerätt till Nämnden mot diskriminering.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring som innebär att kommuner, landsting och större privata arbetsgivare åläggs att upprätta mångfaldsplaner.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tvärkulturell kompetens liksom flerspråkighet skall räknas som merit vid alla offentliga anställningar.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen om etnisk diskriminering så att myndigheter ges möjlighet att i sina mångfaldsplaner ange positiv likabehandling som ett mål för myndighetens rekryteringsbehov.1
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som ser över hur reglerna för ansvaret för rättegångskostnader i diskrimineringsmål kan ändras i syfte att undanröja risken att kostnadsansvaret utgör en processavhållande faktor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utvecklat boendeinflytande.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det behöver utvecklas kommunala boendeplaneringsprogram som tar hänsyn till de sociala, ekologiska och feministiska perspektiven i boendet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall finnas bostadsförmedlingar på kommunal eller regional nivå som förmedlar sociala och medicinska förturer och som gör det möjligt för människor med särskilda behov att hitta en passande bostad och boendeform.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anvisningslagstiftningen bör återinföras.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en utredning bör se över möjligheterna att införa ett investeringsbidrag för ombyggnader av bostäder.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn och unga med utländsk bakgrund liksom deras föräldrar representeras i lokala skolstyrelser.3
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av skollagen enligt vad i motionen anförs om avslag på ansökan från fristående skola.3
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av skollagen enligt vad i motionen anförs om närhetsprincipen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närhetsgaranti inom gymnasieskolan.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan t.o.m. gymnasiet och att modersmålslärarna ges en aktiv roll i arbetslaget.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den nya skolutvecklingsmyndigheten ges i uppdrag att sprida erfarenheterna om utvidgad modersmålsundervisning och att satsningar på förbättrade utbildningsvillkor i segregerade områden skall gälla även livet utanför förskolan och skolan.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av sfi.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatta ansträngningar för att öka rekryteringen av medarbetare med utländsk bakgrund inom åklagar- och domstolsväsendet.4
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning i syfte att klarlägga om personer med utländsk bakgrund döms hårdare än andra vid jämförbara brott.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behov av åtgärder inom kriminalvården för att de intagna skall bemötas på ett värdigt sätt.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Rikspolisstyrelsen aktivt fortsätter sitt arbete för att öka rekryteringen av personer med utländsk bakgrund och då särskilt kvinnor till utbildning och anställningar inom polisväsendet.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidareutbildning och handledning i kulturkompetens skall vara givna inslag i polisens verksamhet.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning av inskrivningprovet vid mönstringen.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Försvarsmakten behöver se över värnpliktsutbildningen i syfte att öka andelen personer med utländsk bakgrund.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om serveringstillstånd.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångkulturkonsulenternas uppgift att ta till vara invandrade kvinnors kulturella kapacitet och erfarenheter.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionalt kulturarbete.7
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring som innebär att invandrade kvinnor och män ges rösträtt i riksdagsval efter samma grund som i kommunala val.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avgiften för att söka svenskt medborgarskap skall tas bort när det statsfinansiella läget så tillåter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att ändra statens roll vad gäller det antirasistiska arbetet.
1 Yrkandena 6–16 hänvisade till AU.
2 Yrkandena 17–21 hänvisade till BoU.
3 Yrkandena 22–28 hänvisade till UbU.
4 Yrkandena 29–33 hänvisade till JuU.
5 Yrkandena34–35 hänvisade till FöU.
6 Yrkande 36 hänvisat till SoU.
7 Yrkandena 37–38 hänvisade till KrU.
8 Yrkande 39 hänvisat till KU.
Vänsterpartiets mål är ett samhälle där varje människa kan försörja sig själv genom arbete, påverka sin livssituation, hysa en berättigad tilltro till samhället och dess institutioner och känna hopp inför framtiden. Detta ställer krav på omfattande samhällsförändringar och att den nuvarande maktordningen bryts, en utveckling som den stora majoriteten av oss, invandrade och infödda, kvinnor och män, skulle tjäna på. De lösningar vi ser är på många sätt oupplösligt sammanbundna med kampen mot klassamhället och för kvinnors rättigheter.
En liten elit vita, medelålders män med makt och höga inkomster lever väl, medan majoriteten av befolkningen på olika sätt drabbas av diskriminering, underordning och sämre villkor. Kvinnor är systematiskt underordnade män och klassklyftorna fortsätter att växa. Att leva i Sverige med utländsk bakgrund innebär för många upplevelsen av att sakna rätt till arbete, värdighet och framtid. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti och arbetar för att bryta kvinnors systematiska underordning. Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti och vill avskaffa det ekonomiska system där fåtalet har makten över de stora företagen och ekonomin. Vänsterpartiet är också ett antirasistiskt parti som tar kamp för att bryta den etniska diskrimineringen och ge varje människa kraft och möjlighet att förverkliga sina drömmar oavsett bakgrund. Parlamentariskt betyder det att vi lägger förslag som syftar till att flytta fram arbetarklassens positioner, stärka kvinnors ställning och bryta den etniska diskrimineringen.
Framgångarna för högerextremism och rasistiska partier i Europa är oroväckande, och den senaste valrörelsen visade med all önskvärd tydlighet att rasistiska partier måste bekämpas i Sverige. Samtidigt, och lika alarmerande, visade det sig att etablerade partier också i Sverige är beredda att överta rasistiska partiers problemformuleringar och förslag för att vinna kortsiktiga opinionsvinster. Folkpartiets förslag om språktest som krav för svenskt medborgarskap, som stöddes av flera borgerliga partier, är ett flagrant exempel på uppdelning i ”vi” och ”dom” där vi måste ställa hårdare krav på ”dom” för att ”dom” ska anpassa sig.
För oss är allas rättigheter – kvinnors och mäns, inföddas och invandrades – mänskliga rättigheter. De får inte inskränkas med motiveringar som ”när vi får råd”, ”om det fungerar”, inte heller med hänvisning till religion, tradition eller påstådd normalitet, eller därför att de skulle strida mot den politiska och ekonomiska elitens intressen. Alltför länge har integrationspolitiken i Sverige inriktats på insatser riktade till dem som ställts utanför. Integration har i bästa fall varit inriktad på att höja levnadsnivån och det ekonomiska och demokratiska utrymmet för människor med utländsk bakgrund till samma nivå som infödda svenskars. Vi menar att det nu är dags att på allvar ifrågasätta den verkliga segregationen som återfinns i de rika, vita innerstäderna och villaförorterna och koncentrera insatserna på att bryta den segregation som dessa representerar.
Segregation innebär uppdelning, eller åtskillnad, mellan grupper där vissa diskrimineras politiskt, ekonomiskt och/eller socialt. Detta får till resultat att människor och grupper ställs utanför samhället. Deras valmöjligheter riskerar att försvinna till den grad att de blir objekt för andras lösningar och hänvisas till vanmakt och utanförskap. Assimilering har i Sverige nästan alltid inneburit att den invandrade befolkningen eller landets urbefolkning fått ge upp sin egen kulturella och språkliga identitet för majoritetsbefolkningens normer och språk. Integration innebär i stället formandet av en helhet i en process där alla ingående parter tar ansvar och växelverkar.
Med etnisk mångfald menar vi att främja lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett etnisk tillhörighet. Invandrad är den person som är född i ett annat land och som flyttat till och bosatt sig i Sverige, oavsett personens medborgarskap och invandringsskäl. Invandrade personer och deras barn kallar vi för människor med utländsk bakgrund. Svensk är den som är bosatt i Sverige, och den som har svenskt medborgarskap men är bosatt utomlands.
Arbetskraftsmottagningen på sin tid, och senare flyktingmottagandet, kännetecknades ofta av att ta emot människor och se till att de inte syns och märks för mycket, dvs. en outtalad assimilationspolicy. När det ”mångkulturella” blev ett ideal åsyftades ofta de ytliga markörerna, exempelvis mat och musik. Vänsterpartiet menar att varje människa oavsett ursprung är en tillgång för samhället. Hennes eventuella olikhet ska ges möjlighet till befruktande möte eller konfrontation, hennes eventuella likhet ifråga om kompetens eller behov ska inte ifrågasättas. Hon ska varken tillskrivas egenskaper eller behöva avsäga sig dem på grund av sin etnicitet.
Det finns egentligen ingen särskild integrationspolitik som kan skapa integration utan att samtidigt beröra andra politiska områden. Kultur, närings- och regionalpolitik, socialförsäkringsfrågor, EU-frågor och demokratifrågor påverkar alla vägen mot det integrerade samhället. Ytterst handlar det om rätten till arbete, bostad och utbildning. Men även rätten att bli lika behandlad och att ha samma möjligheter oavsett ursprung och hudfärg, att inte bli diskriminerad.
Det är också avgörande att vi arbetar utifrån kunskapen att integrationspolitiken påverkas och begränsas av de rådande orättvisorna i Sverige. Överallt präglas kvinnors och mäns livssituation av strukturer som överordnar män och underordnar kvinnor. Integrationspolitikens alla delar måste därför präglas av ett feministiskt perspektiv för att bryta den rådande maktordningen.
Klyftorna i det svenska samhället växer. Det finns områden i det här landet där människor lever hela sitt liv i isolering – som i akvarier. Man umgås med sina landsmän, med människor i samma situation och med ungefär samma erfarenheter som man själv. Här växer man upp i sina fäders fotspår och ofta med andra värderingar än de flesta svenskars.
Vi avser då platser som Östermalm, Askim och Limhamn – dessa reservat för den vita överklassen dit förortens ungdomar i bästa fall får åka på klassresa efter nian. Här kan man gå gata upp och gata ner och spegla sig i sina likar – men inte möta olikheten, utmaningen, utvecklingen. Om man så vill: etniskt rensade enklaver – som inte tillkommit genom brutal folkfördrivning, utan genom det strukturella våld som upprätthåller det svenska klassamhället och fördriver hundratusentals människor till arbetslöshet, maktlöshet och utanförskap.
Det finns omfattande jämställdhetsforskning som visar att män väljer andra män när de anställer eller nominerar därför att det är vad de känner igen. Vår uppfattning är att liknande diskriminering kan skönjas riktad mot människor med utländskt ursprung. Grundläggande för integrationspolitiken är därför att bryta de etniskt verkligt segregerade bostadsområdena, att rikta ifrågasättandet mot dem som innehar positionerna och makten. Regeringen bör därför med det snaraste upprätta en plan, på samma sätt som man gjort för dem som invandrat till Sverige, över hur man ska integrera människor från dessa etniskt segregerade bostadsområden. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Sedan 1998 drivs i Sveriges tre storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö en särskild storstadssatsning med finansiellt stöd till s.k. utsatta områden. Man kan med fog fråga sig vem som utsatt dessa områden för vad. Gemensamt för de tre områdena är att de har hög arbetslöshet, långvariga socialbidragsbehov, höga ohälsotal, låg utbildningsnivå, lågt valdeltagande och ibland också en nedsliten yttre miljö.
Vänsterpartiet står bakom utgångspunkten att behoven ska styra mer resurser till dem som behöver. Syftet ska vara att frigöra den energi som finns hos människor som utsatts för orättvisa. Där mest arbetslöshet finns, finns också mest outnyttjad arbetsförmåga. Där lägst utbildningsnivå råder, råder också störst möjligheter till kunskapslyft. Där människors möjligheter är som mest begränsade av den sociala situationen, är utrymmet för mänsklig växt och frigörelse som allra störst. För att det ska bli verklighet måste allt fler människor engagera sig i politikens utformning.
Mitt i Storstadssatsningens genomförandeperiod kom ett kompletterande erbjudande som samtidigt innebar en begränsning. Mer pengar utbetalades från stat till kommun om kommunerna fokuserade på arbetsmarknad och utbildning och kunde visa på resultat. Men det är svårt att säga om de positiva resultat som uppnåtts beror på Storstadssatsningen eller på andra faktorer, som t.ex. en högkonjunktur. Satsningen hade från början en långsiktighetsprägel som inte går att förena med kravet på snabb prestation. Vidare är risken stor att målområdena Folkhälsa, Trygghet, Miljö och Demokratiskt deltagande, liksom strategin om s.k. underifrånperspektiv, kommer i skymundan om tillväxtperspektivet ensidigt ska fokuseras. Vänsterpartiet menar att Storstadssatsningen bör återta sitt ursprungliga helhetsperspektiv på människors växt och välbefinnande. Den får inte sluta som en traditionell arbetsmarknadsinsats, utan måste lyckas med att hålla kvar sina två övergripande mål: tillväxt och att bryta segregationen. Balansen mellan målen kan endast upprätthållas om målområdet Demokratisk delaktighet, samt strategierna långsiktighet och underifrånperspektiv, bevaras och förstärks. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Enligt Vänsterpartiet börjar integrationen den dag en flykting sätter sin fot på svensk mark och söker asyl, och vi utvecklar i en särskild motion vår syn på hur svensk flyktingpolitik i grunden måste omprövas och förändras. I dag måste en flykting vänta till dess att han eller hon fått uppehållstillstånd innan, t.ex. betyg översätts och kompletterande yrkesutbildning ges. Det finns i dag familjer som vistas i flera år på förläggningar innan de får sina permanenta uppehållstillstånd. Det säger sig självt att denna nedbrytande väntan inte bara försinkar, utan även försvårar och försämrar möjligheten till en positiv integrering i Sverige. När en flykting söker asyl i Sverige vet vi inte vem som kommer att avvisas och vem som kommer att få stanna.
Vänsterpartiet har tidigare drivit igenom att barn till asylsökande ska ha rätt till skola och förskola på i huvudsak samma villkor som bosatta svenska barn, men mycket återstår att göra. Kunskap är aldrig tung att bära, och det finns därför bara vinster i att bemöta den asylsökande som om han eller hon kommer att stanna för att därför vinna tid i den senare integrationsprocessen. Vår uppfattning är att svenskundervisningen ska starta omedelbart och att den inte, som fallet ofta är i dag, avbryts vid ett avslag hos Migrationsverket. Den vuxnes betyg ska ekvivaleras och nödvändig kompletterande utbildning ges utan dröjsmål. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
När en asylsökande får permanent uppehållstillstånd blir kommunerna där han eller hon vistas skyldiga att stå för introduktionen. Sedan 1994 har asylsökande rätt att bosätta sig var de vill i landet. Den kommunala flyktingmottagningen är dock i dag mycket ojämnt fördelad. För Stockholmsregionen gäller t.ex. att Södertälje tar emot femtioåtta gånger fler flyktingar än Värmdö och samma skillnader i flyktingmottagningen står att finna även i de andra storstäderna – Göteborg och Malmö tar emot många flyktingar medan Kungsbacka och Vellinge mycket få. Allt fler kommuner säger nu också upp sina avtal med Integrationsverket och ytterligare fler minskar mottagningen av flyktingar med permanent uppehållstillstånd. Detta är en allvarlig utveckling som bidrar till ökad segregation mellan storstadskommunerna. Att flyktingar får vänta flera år på förläggningar i väntan på besked om uppehållstillstånd är redan ett mycket allvarligt problem, och att de sedan blir kvar på förläggningen när permanent uppehållstillstånd beviljats utan att få ta del av svenskundervisning och introduktionsprogram försvårar integrationen ytterligare. Därför måste kommunernas skyldighet att ta emot flyktingar med permanent uppehållstillstånd bli tydlig. Riksdagen bör därför begära att regeringen lägger fram förslag som tydliggör kommunernas skyldigheter i flyktingmottagningen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kommunerna har också ett vidare ansvar i att skapa en meningsfull tillvaro för de flyktingar som finns i kommunens flyktingmottagning. Centralt för en lyckad integration är att flyktingar ska ha kännedom om och känna samhörighet med det svenska samhället. I dag finns mycket lite resurser utanför mottagningsenheterna som stimulerar en sådan process och som möjliggör för asylsökande att komma i kontakt med andra människor. Det är därför mycket viktigt att tydliggöra kommunernas ansvar för att skapa fritidsverksamhet både för de barn, unga och vuxna asylsökande som lever på förläggningar och för dem som har eget boende. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ett av de viktigaste områdena i kampen mot segregationen är rätten till arbete med lön som går att leva på. Många människor med utländsk bakgrund står i dag utanför arbetsmarknaden. Orsakerna till detta är diskriminering där attityder och värderingar utgör ett stort hinder. Detta är ett stort problem både för de individer som drabbas men också för samhället i stort. Det är resursslöseri av stora mått att inte ta till vara invandrades kunnande och erfarenheter. Dessutom talar den demografiska utvecklingen för nödvändigheten av att så många som möjligt finns i arbete.
Den sysselsättningsuppgång vi haft på svensk arbetsmarknad har varit positiv även för invandrade, men fortfarande utestängs många från arbetsmarknaden. Om inte speciella satsningar görs kommer de människor som inte fått arbete under den senaste högkonjunkturen att ha oändligt svårt att bryta sin arbetslöshet vid sämre tider. Arbetet med mångfaldsplaner, bristyrkesutbildning, validering av utbildning och erfarenhet måste förstärkas. En höjning av sysselsättningsgraden bland invandrade personer måste därför vara en central del av arbetsmarknadspolitiken – att skapa riktiga jobb med löner enligt kollektivavtal. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns en myt att invandrade kvinnor och män skulle vara särskilt lämpade att öppna små verksamheter som pizzerior, torghandel eller korvkiosker i egen regi. Detta blir ofta den enda utvägen för många invandrade eftersom de inte får arbete inom de yrken de har utbildning för och många har alltså mer eller mindre tvingats in i eget företagande. För att komma till rätta med detta problem behövs arbetsmarknadspolitiska insatser som riktar sig till dem som inte har fått arbete inom det område de är utbildade för vilket alltså även kan gälla personer som i dag har ett arbete. Detta bör regeringen ges till känna.
Vad som ytterligare försvårar för invandrade med utländsk examen att arbeta inom sitt kompetensområde är det system som nu finns angående s.k. tilläggsutbildning. Många sjuksköterskor utan svensk examen tvingas fortsätta att arbeta deltid för att få ekonomin att gå ihop, trots att tilläggsutbildningen bedrivs på heltid. Detta eftersom aktivitetsstöd inte kan ges till personer som har anställning av något slag. Man behöver därför se över reglerna för aktivitetsstöd med avseende på ersättning vid tilläggsutbildning. Detta bör regeringen ges till känna.
Invandrade har oftare ett sämre kontaktnät på arbetsmarknaden, vilket utgör ett extra hinder för att få ett arbete. Ett viktigt redskap för invandrade och andra nytillträdda på arbetsmarknaden är därför handledare med goda kontakter med arbetsgivare. För att tillgodose det särskilda behov av detta handledarsystem som invandrade har behöver arbetsförmedlingarna ges utrymme att på ett mer flexibelt sätt använda medel avsedda för arbetsmarknadsutbildning och för kontant stöd. På detta sätt kan arbetsförmedlingarna sätta in handledare då detta bedöms vara den mest lämpliga åtgärden utan att vara hindrade av att medlen är bundna, och Arbetsmarknadsverket ges möjlighet att avväga behoven mot varandra för att kunna sätta in rätt insats vid rätt tidpunkt. För att ge styrning på anslagens användning bör man sätta en begränsning på hur mycket som får användas till vad. En sådant flexibelt system används redan inom arbetsmarknadspolitikens utgiftsområde vad gäller köp av arbetsmarknadsutbildning och kontantstöd. Vänsterpartiet anser att regeringen bör få i uppdrag att se över detta och återkomma med förslag på hur medel för arbetsmarknadsutbildning och kontantstöd kan användas även till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader, så att handledare kan sättas in när detta bedöms vara den bästa arbetsmarknadspolitiska insatsen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det svenska trygghetssystemet bygger i mångt och mycket på inkomstbortfallsprincipen. Detta är en viktig princip vilken utgår från tanken om allas rätt till arbete. Men det innebär också att de som har svårt att komma in på arbetsmarknaden också har svårt att komma in i trygghetssystemen.
Studier visar att var man är född och hur länge man har bott i Sverige är avgörande faktorer för om man ska kunna uppfylla det arbetsvillkor som berättigar till a-kassa. Det innebär att inträdeskraven missgynnar de grupper som inte har hunnit få någon förankring på arbetsmarknaden. Tillfälliga arbeten såsom timanställningar är vanligast bland kvinnor, yngre och invandrade. Det finns ett medlems- och arbetsvillkor för att få inkomstrelaterad ersättning. Men för att överhuvudtaget få bli medlem i en a-kassa ska man ha arbetat i genomsnitt 17 timmar i veckan under 4 veckor, under en sammanhängande period av 5 veckor. Det innebär att man kan ha en stark förankring på arbetsmarknaden genom regelbundet arbete under flera år, t.ex. timanställning, och hade kunnat uppfylla arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen om man bara haft chansen att bli medlem i en kassa. Bland annat. TCO har påpekat att det särskilda inträdeskravet kan ses som en diskriminering av deltidsanställda i strid mot EG:s deltidsdirektiv. Detta direktiv är nu också lag i Sverige. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning i syfte att se över inträdeskraven i arbetslöshetsersättningen, dess konsekvenser för invandrade, samt komma med förslag till förändring som undanröjer diskriminering av korttids- och deltidsanställda.
Den grupp som diskrimineras, marginaliseras och osynliggörs mest av alla på arbetsmarknaden är kvinnor med utländsk bakgrund. Det svåra läget på arbetsmarknaden för kvinnor med utländsk bakgrund kommer att bestå om inte integrationspolitiken ges en medveten, tydlig och offensiv könspolitisk inriktning. Vi har i Sverige i dag en arbetsmarknad där kvinnor diskrimineras. Det sker genom segregering, lönediskriminering samt sämre arbetsvillkor och anställningstrygghet. Det är därför av särskild vikt att utveckla arbetet med att stärka invandrade kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning som utarbetar ett samlat handlingsprogram för att öka möjligheterna för kvinnor med utländsk härkomst att komma in på arbetsmarknaden.
Den nya lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet som trädde i kraft den 1 maj 1999 har inte verkat länge nog för att kunna utvärderas, men Vänsterpartiet välkomnar det arbete som pågår med att utreda möjligheterna att samordna diskrimineringslagstiftningen. En samlad lagstiftning skulle kunna bli ett mer kraftfullt verktyg.
En viktig roll när det gäller diskrimineringsärenden har Nämnden mot diskriminering vilken inrättades 1999. Redan när propositionen presenterades krävde Vänsterpartiet att fackliga organisationer som har kollektivavtal med en arbetsgivare skulle kunna vända sig till nämnden. Om en facklig organisation nu vill stödja sina medlemmar i ett ärende måste organisationen gå via Diskrimineringsombudsmannen (DO). Vänsterpartiet står fast vid kravet och föreslår att riksdagen hos regeringen begär ändring av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet så att facklig organisation ges talerätt till nämnden.
I lagen mot etnisk diskriminering fastslås arbetsgivarnas uppgift att arbeta för mångfald i arbetslivet, och i det arbetet är mångfaldsplaner ett viktigt redskap.
Vänsterpartiet är av den uppfattningen att alla större arbetsplatser på sikt bör vara skyldiga att upprätta mångfaldsplaner. Regeringen har gett samtliga myndigheter i uppdrag att årligen inkomma med planer där det ska framgå hur respektive enhet arbetar för att främja bland annat etnisk mångfald bland sina anställda. Det är en bra början men det får inte stanna där. Vänsterpartiet menar att det är önskvärt att även kommuner och landsting samt privata arbetsgivare med fler än 25 anställda, omfattas av detta. Riksdagen bör därför begära att regeringen lägger fram förslag till ändring av lag som innebär att kommuner, landsting och större privata arbetsgivare åläggs att upprätta mångfaldsplaner.
Det är nödvändigt att varje människa, på skola eller arbetsplats, dagligen möter världen som den faktiskt ser ut. Detta kräver tvärkulturell kompetens hos utbildningsanordnare och arbetsgivare. Den som talar fler språk än majoritetsspråket har också stor fördel av detta i sitt arbete och det blir allt viktigare för företag och myndigheter att ha flerspråkiga anställda. Tvärkulturell kompetens ska, liksom flerspråkighet, räknas som merit vid alla offentliga anställningar. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Vi anser att det är viktigt att begreppet positiv särbehandling även fortsättningsvis förbehålls förhållandet mellan könen och föreslår därför att man, när det gäller etnisk diskriminering, använder sig av begreppet positiv likabehandling. En myndighet eller ett företag som i sin jämställdhetsplan och/eller mångfaldsplan angivit att de tillämpar positiv särbehandling och positiv likabehandling, skulle vid ett rekryteringsbehov först konstatera vilket kön som är underrepresenterat och därefter vid lika meriter hos två sökande av underrepresenterat kön därefter tillämpa positiv likabehandling vad gäller en sökande som tillhör ”majoritetssamhället” och en sökande av annat etniskt ursprung.
Vid både positiv särbehandling och positiv likabehandling krävs det att facket och arbetsgivaren kommit överens om vad som anses vara tillräckliga meriter för att klara det utannonserade arbetet. Myndigheter och företag bör redan nu, som när det gäller positiv särbehandling, ha en lagstadgad möjlighet att i mångfaldsplaner kunna införa positiv likabehandling för att åtgärda den diskriminering av arbetskraft med utländsk bakgrund som förekommer i dag. Riksdagen bör därför begära att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen om etnisk diskriminering så att myndigheter ges möjlighet att i sina mångfaldsplaner ange positiv likabehandling som ett mål för myndighetens rekryteringsbehov.
En faktor som allvarligt kan försvåra för den som diskriminerats i en anställningssituation att använda sig av lagstiftningen är reglerna om ansvaret för rättegångskostnader. För den som inte är medlem i en facklig organisation, eller som inte har stöd av sin organisation eller av DO, måste risken att få stå för motpartens rättegångskostnader vara en mycket starkt processavhållande faktor. Reglerna om kvittning av rättegångskostnader i arbetstvistlagen har alldeles för begränsad räckvidd för att ha någon betydelse i detta sammanhang. Vänsterpartiet anser att en utredning bör få i uppdrag att undersöka hur reglerna för ansvaret för rättegångskostnaderna i diskrimineringsmål bör ändras för att lösa detta problem. Detta bör riksdagen besluta.
I boendet syns segregationen mycket tydligt. Genom att studera den sociala, ekonomiska och etniska strukturen i samhället framträder tydliga mönster. Det beror inte på enskilda frivilliga val, utan orsakerna är snarare strukturella. Den sociala och ekonomiska segregationen byggdes in vid framväxten av de svenska storstäderna. Under de senaste 20 åren har den etniska dimensionen blivit allt starkare. Kontrasten mellan bostadsområden som kallas ”invandrartäta” och ”svenska” villaområden blir alltmer tydlig.
Boendes makt över den egna bostaden och bostadsområdet måste utvecklas. Det ska vara möjligt att påverka de processer, skeenden och beslut som rör boendet. Närhetsprincipen ska vara vägledande, dvs. beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt, och boendeinflytande kunna utövas på flera nivåer. Det enskilda hushållet ska kunna bestämma över den egna bostaden, och de boende ska gemensamt kunna bestämma över utvecklingen i ett kvarter eller ett område. Boende i ett allmännyttigt bostadsföretag ska ha inflytande över de övergripande beslut som fattas i företaget. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Hur ett bostadsområde ser ut har stor betydelse för hur det är att leva i det. Byggnaders långa livslängd och orörlighet gör att de är strukturbildande och skapar viktiga förutsättningar för rumslig och social interaktion. Bra samhällsplanering skapar livsmiljöer som motverkar förtryck, utanförskap och diskriminering på grund av kön, etnicitet och klass. Exempelvis är god belysning i alla bostadsområden en viktig fråga för möjligheten, inte minst för kvinnor, att känna sig trygga i sin närmiljö. Kommunala boendeplaneringsprogram bör utvecklas för en övergripande planering av befintlig och tillkommande bebyggelse. Programmen bör utgå ifrån de sociala, ekologiska och feministiska perspektiven i boendet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att alla ska ha tillgång till en avgiftsfri bostadsförmedling som ger alla som behöver, möjlighet att få en passande bostad. Många flyktingar och invandrade har i dag inte råd att betala de avgifter som bostadsförmedlingar tar ut för sina tjänster. Detta kan lösas på kommunal eller regional nivå, och ger politiska verktyg att bryta boendesegregation. En bostadsförmedling, vilken också omfattas av gällande diskrimineringslagstiftning, ska förmedla sociala och medicinska förturer, och göra det möjligt för människor med särskilda behov att hitta en passande bostad och boendeform. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
En förmedling kan bara fungera om det finns lediga lägenheter att förmedla. I första hand bör överenskommelser träffas med fastighetsägare om att de ska lämna lediga lägenheter till förmedling. När detta inte fungerar ska det, genom att bostadsanvisningslagstiftningen återinförs, finnas lagstiftad möjlighet för kommunen att begära in de lediga lägenheterna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I många förorter har behoven av underhåll, upprustning och ombyggnad blivit allt större, både vad gäller bostäderna i sig och boendemiljöerna. Staten bör stödja åtgärder i beståndet för att säkerställa att dess värde och kvalitet hålls på en hög nivå. Särskilda investeringsbidrag bör inrättas för ombyggnad och förnyelse av boendemiljöer. Krav ska ställas på hänsyn till husets kvaliteter och de boendes önskemål, och hyran måste förhandlas i förväg för att hålla hyrorna på en rimlig nivå. Regeringen bör utreda en sådan förändring av stödet till ombyggnationer av hyreshus. Samtidigt bör dagens räntebidragssystem fasas ut. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I skolväsendet sker en påtaglig segregering genom de påstått fria valen av skola, och genom elevens egna val av ämnen och program. Samtidigt utgör skolan ändå en möjlighet att motverka den segregering som arbetsliv och bostadsstruktur lägger grunden till. En sammanhållen och likvärdig skola är ett viktigt verktyg i kampen för ett samhälle där faktorer som klass, kön och etnicitet inte längre begränsar individens inflytande och livschanser.
Vänsterpartiet motsätter sig tanken att valet av skola ska vara ett avgörande instrument för inflytande för elever och föräldrar över den egna skolsituationen. Det bästa och effektivaste sättet att stärka elevernas och föräldrarnas makt är att demokratisera alla skolor och låta skolorna bli samlingsplatser i lokalsamhället. Detta är också en viktig nyckel till kvalitetsförbättring i skolan, inte minst i skolor där många av föräldrarna är invandrade, och kan bidra med sina perspektiv och erfarenheter för att utveckla skolan. Det är därför viktigt, när verksamheten med lokala skolstyrelser med elev- eller föräldramajoritet glädjande nog nu kommer att permanentas, att skolan verkar för att alla elever kommer att vara representerade. Därför bör regeringen uppdra åt Skolverket att se till att barn och unga med utländsk bakgrund liksom deras föräldrar representeras i dessa lokala skolstyrelser. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I en utvecklad skoldemokrati är det naturligt att skolor blir olika och att det uppstår en mångfald när det gäller pedagogik, organisation och verksamhetsinriktning. Detta är positivt. Vänsterpartiet vänder sig dock emot den nuvarande utvecklingen där skolor tvingas ”profilera” sig för att i konkurrens med andra skolor locka till sig elever, och anser att explosionen av privata, s.k. fristående skolor, måste stoppas. Vänsterpartiet utvecklar detta i en särskild motion. Skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrund och erfarenheter och därför innebär skolor på religiös eller etnisk grund också en form av uppdelning och åtskillnad som är negativ. Vänsterpartiet anser därför att Skolverket alltid bör avslå ansökan om bidrag till fristående skolor om helhetsbedömningen visar att en sådan etablering skulle få påtagliga negativa följder för elever och skolväsende i kommunerna. Detta även om kommunen tillstyrker ansökan. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till sådan ändring i skollagen.
Det fria skolvalet är i stora stycken en chimär. I glesbygden finns nästan inga valmöjligheter alls, och i storstaden är skolgången hårt knuten till klassbakgrund och föräldrarnas utbildning. Huvudregeln bör vara att eleverna erbjuds plats i grundskolan enligt närhetsprincipen. Föräldrar och elever bör dock ges möjlighet att komma in med alternativa önskemål, som bör tillgodoses så långt som möjligt. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till sådan ändring av skollagen.
Vänsterpartiet vill införa en närhetsgaranti inom gymnasieskolan. Alla elever som söker till ett nationellt program ska garanteras plats i närmaste gymnasieskola som har det programmet, så långt platserna räcker. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
När modersmålsundervisningen infördes i skolan gjordes det mot bakgrund av en omfattande forskning både här i Sverige och i andra länder. För barn inom förskolan och grundskolans tidigare del handlar undervisning i och på modersmålet om att genom utvecklad begreppsbildning erövra ett tänkande på mer krävande kognitiva nivåer. Samtidigt ska ämneskunskaper inte gå förlorade under de år det tar att tillägna sig andraspråket. Modersmålet ger också förutsättning för att erövra en dubbel kulturidentitet. Vänsterpartiet vill därför ha en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan till och med gymnasiet, och anser det viktigt att man i de samordnade insatser som regeringen beslutat om för att stärka modersmålsundervisningen ser till att modersmålslärarna ges en aktiv roll. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vidare är det viktigt att i arbetet för att förbättra utbildningsvillkoren i segregerade områden ta i akt barns och ungas totala situation, i vilken förskolan och skolan är en del, men som även handlar om kultur och fritidssysselsättning. På olika platser i landet har man på försök parallellt erbjudit undervisning på hemspråket även i andra ämnen än den rena modersmålsundervisningen. Därför bör regeringen uppdra åt den nya skolutvecklingsmyndigheten att som en av sina viktigaste uppgifter sprida erfarenheterna om utvidgad modersmålsundervisning och att satsningar på förbättrade utbildningsvillkor i segregerade områden ska gälla även livet utanför förskolan och skolan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det ligger i allas, inte bara de invandrades, intresse att alla som bor i Sverige ges möjlighet att lära sig det svenska språket. Dåliga kunskaper i svenska handlar inte om ovilja utan om ett bristande system. Det råder i dag stora problem med dagens utbildning i svenska för invandrare (sfi) och systemet behöver reformeras. Vi måste förbättra möjligheterna för alla som kommer till Sverige att lära sig svenska, oavsett om de vill bli svenska medborgare, behålla sitt gamla medborgarskap eller ha dubbelt medborgarskap. Vänsterpartiet vill att sfi-undervisningen blir en del av komvux och förbättras genom en tydligare individanpassning, tätare praktikperioder och fördjupad samhällsinformation. Utbildningen måste ske i mindre indelade grupper där man exempelvis skiljer mellan akademiker och analfabeter, så att alla får utbildning utifrån sina behov och förutsättningar. Eftersom timersättningen för vuxna som deltar i sfi-undervisning tagits bort tvingas många att välja bort svenskundervisning av ekonomiska skäl. Regeringen bör därför se över de invandrades studieekonomiska situation och återkomma med förslag till ändring. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med begreppet institutionaliserad, eller så kallad statlig, rasism menas de lagar och strukturer i statsapparaten som, medvetet och omedvetet, ger signaler om människors olika värde grundat på etnisk bakgrund. Ett sådant exempel är den svenska flyktingpolitiken, där människors berättelser om förföljelse och välgrundad rädsla för förföljelse så ofta nonchaleras. Ett annat är diskriminerande bestämmelser om klädesregler på arbetsplatser. Ett annat problem är det bemötande som många människor med utländsk bakgrund möter hos olika myndighetsutövare.
Inom rättsväsendet och försvaret återfinns de repressiva funktioner i samhället som har monopol på att använda våld. Därför är det av största vikt att människor med olika etnisk bakgrund finns som yrkesmän och -kvinnor inom känsliga områden som polisen, försvaret och räddningstjänsten. Det är också viktigt att utbildningen inom dessa yrken ger bra kunskap om andra kulturer och religioner. De främlingsfientliga och rasistiska tendenser som finns i delar av rättsväsendet och inom försvarsmakten måste med kraft bekämpas.
Inom åklagar- och domstolsväsendet behöver fortsatt stora ansträngningar göras för att öka rekryteringen av medarbetare med utländsk bakgrund till olika arbetsfunktioner. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Sedan länge pågår en debatt om huruvida personer med utländsk bakgrund döms hårdare än andra vid jämförbara brott, och mer sällan tilldöms exempelvis skyddstillsyn. Detta leder till en ökad misstro mot personer med invandrarbakgrund i samhället i övrigt. För att lyfta fram detta mycket allvarliga problem bör riksdagen begära att regeringen tillsätter en utredning som gör en jämförande studie.
Kriminalvårdens personal måste ges kunskap om olika kulturer och de nödvändiga redskap som krävs för att kunna bemöta de intagna på ett värdigt sätt. Detta ska göras med hänsyn även till traditioner och värderingar som skiljer sig från dem som dominerar i det svenska samhället. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
För att förtroendet för polisen ska öka krävs bl.a. att antalet poliser och andra anställda inom polisväsendet med annan etnisk bakgrund än svensk måste öka. Andelen antagna till polisutbildningen med annan etnisk bakgrund än svensk är i dag ca 14 procent, av vilka de allra flesta är av nordisk bakgrund. Detta är inte tillräckligt. Det är därför viktigt att det arbete som Rikspolisstyrelsen gör för att öka rekryteringen av personer med utländsk bakgrund till utbildning såväl som anställning inom polisväsendet aktivt fortsätter, och att man strävar efter att hitta nya former för att nå underrepresenterade grupper som invandrade kvinnor och män. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ett av skälen att personer med utländsk bakgrund visar bristande förtroende för polisen är det språkbruk och den hållning som det finns tendenser till inom poliskåren. Den nya polisutbildningen innehåller många moment av träning i etiska och moraliska frågor. För att kunna tillämpa dessa kunskaper när man kommer ut i verkligheten måste även äldre poliser få del av dessa nya arbetsredskap. Därför måste vidareutbildning och handledning i kulturkompetens fortsätta att vara givna inslag i polisens verksamhet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
För att försvaret ska ha en folklig förankring krävs att alla samhällsgrupper ska vara representerade. Därför vill Vänsterpartiet ha allmän värnplikt för kvinnor och män. Det är viktigt att mönstringen inte utestänger någon på grund av etnisk bakgrund, kön, klasstillhörighet eller sexuell läggning. Inskrivningsprovet efterfrågar inte etnisk bakgrund trots att tre delprov testar verbal förmåga. Pliktverket har efter Vänsterpartiets påtryckningar nu gett Försvarshögskolan i uppdrag att utveckla inskrivningsprovet samt kartlägga resultaten av mönstrade med olika etnisk och kulturell bakgrund. Det är nu viktigt att denna uppföljning tydligt visar om inskrivningprovet har haft utslagningseffekt mot personer med utländsk bakgrund, såväl kvinnor som män. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Genom ökad information och utbildning ska personalen, såväl fast anställda som värnpliktiga, bibringas kunskap om främlingsfientlighet, rasism och nazism. De tre skolorna, kallade Bernadottes gymnasium, som förbereder eleverna för de uniformerade yrkena, har målsättningen att många elever ska ha en annan etnisk och kulturell bakgrund. Vi kommer med intresse att följa upp dessa frågor. Det är viktigt att detta mål ger uttryck i aktiva insatser för att rekrytera personer med utländsk bakgrund. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Många av de polisanmälningar som görs avseende olaga diskriminering handlar om restaurangbranschen. Att vägra en person inträde till en restaurang eller nöjeslokal på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller homosexuell läggning är straffbart enligt bestämmelsen om olaga diskriminering. Trots detta är det relativt vanligt förekommande. Även om det finns bevisföringsproblem i en del av de fall som anmälts, menar Vänsterpartiet att det finns skäl att ytterligare skärpa lagstiftningen. Enligt alkohollagen får serveringstillstånd endast meddelas den som visar att han med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheter i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Det görs också en lämplighetsprövning som utgår ifrån om den sökande är laglydig och benägen att fullgöra sina uppgifter mot det allmänna. Vänsterpartiet anser att detta innebär att den tillståndshavare som fällts för brottet olaga diskriminering omedelbart ska få sitt tillstånd indraget, och att kommande ansökningar om serveringstillstånd ska behandlas med detta i beaktande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Integration kräver att man har redskap för kommunikation. Kulturen och konstarterna erbjuder sådana redskap. Samtidigt har varje människa behov av ett väl utvecklat modersmål som grund när hon, som barn eller vuxen, ska lära sig ett nytt språk. Biblioteken och litteraturen kan och bör fungera som träffpunkter.
Tre miljoner kronor avsattes år 2002 till kulturkonsulenter med mångkulturell kompetens som ska verka vid ett antal regionala stödpunkter för att sprida det mångkulturella och världskulturella perspektivet och successivt föra in det i regionens ordinarie verksamheter. Vänsterpartiet vill i det sammanhanget särskilt framhålla att de invandrade kvinnornas – likaväl som männens – kulturella kapacitet och erfarenheter måste tas till vara, och att detta ska vara en viktig uppgift för konsulenterna. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Under år 2002 har en idégrupp arbetat på Kulturrådet med att förbereda det regionala arbetet och de första fyra konsulenttjänsterna kommer troligen att tillsättas före årsskiftet. När kommittén Forum för världskultur lade sitt slutbetänkande hade den en rad förslag på hur man skulle arbeta vidare. Det är då av avgörande betydelse att denna verksamhet noga följs upp, så att dess syften verkligen uppnås. Idégruppen på Kulturdepartementet har särskilt betonat att det kommer att behövas verksamhetsmedel och inte enbart lönemedel för att nå målen. Utvecklingen måste följas under år 2003 och beredskap finnas att under närmast följande period tillskjuta mer medel. Givetvis måste verksamheten snarast möjligt byggas ut så att den täcker hela landet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I 2002 års val ökade än en gång det antal väljare som valde att avstå ifrån att rösta. Många kände missnöje med den politik som förts och de alternativ som finns, och upplevde en känsla av utanförskap grundad i sociala förhållanden, arbetslöshet, ökade klyftor. Förklaringen står också att finna i de politiska partiernas oförmåga att ta till vara de erfarenheter som de som invandrat bär med sig. En annan viktig faktor kan också vara att många invandrade bara har en partiell rösträtt. Eftersom riksdagens beslut i så hög grad påverkar villkoren för kommuner och landsting väljer många invandrare att också avstå från att använda sig av sin kommunala rösträtt.
Då en flykting fått uppehållstillstånd och en tid levt i ett land måste han eller hon också ha möjlighet att kunna påverka politiken i landet. Förslag om rösträtt för invandrare har tidigare avvisats med hänvisning till att rösträtten inte bör skiljas från medborgarskapet. Vi menar att denna logik redan brutits genom att rösträtt i kommunala val inte förutsätter svenskt medborgarskap. De fördelar ur integrationssynpunkt som en utvidgad rösträtt innebär väger enligt vår uppfattning betydligt tyngre än formella synpunkter på medborgarskapets avgränsning och innebörd. Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer med förslag till ändring som innebär att invandrade kvinnor och män ges rösträtt i riksdagsval efter samma grunder och regler som i kommunala val.
I Sverige finns det befattningar och anställningar som enbart svenska medborgare får inneha. Viss svensk mark får endast beträdas av svenska medborgare. Dessutom kan ett svenskt medborgarskap ge invandrade personer trygghet då de besöker sina forna hemländer. Möjligheten att ansöka om svenskt medborgarskap är därför en grundläggande mänsklig och demokratisk rättighet. Det kostar i dag 1 500 kronor i administrationsavgift att ansöka om svenskt medborgarskap. Det är en stor utgift för personer med låga inkomster. Kostnaden för att ansöka om svenskt medborgarskap ryms inte inom det ekonomiska biståndet som kommunen ger enligt socialtjänstlagen. Slutsatsen blir att avgiften med stor sannolikhet begränsar individers möjlighet att ansöka om svenskt medborgarskap. Vänsterpartiet anser därför att avgifterna i samband med förvärv av svenskt medborgarskap ska tas bort när det statsfinansiella läget tillåter det. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Rasismen förstärks och kommer till uttryck i ett samhälle där klassklyftorna växer. Det är knappast någon nyhet men förtjänar att sägas igen. Med hög arbetslöshet och tilltagande sociala skillnader söker en del någon att skylla på.
Kampen mot rasismen förs på flera nivåer, dels runt de materiella förhållandena, där kampen går ut på att utjämna klassklyftorna, dels ryms i våra tänkesätt omedvetna kulturella föreställningar, som outtröttligt måste bevakas och bemötas. Därför gäller kampen inte enbart de uttalat rasistiska rörelserna, utan också de krafter som vill rasera den generella välfärden och den vita hegemoni vi tar för självklar.
Rasism kan finnas i varje grupps relation till en annan. Uttalad och medveten rasism, där en folkgrupp anses ha ett högre värde, är inte särskilt utbredd i Sverige i dag, men det senaste valresultatet tyder på att den ökar, eller att den finner nya uttryck. Det rasistiska våld som utövas av små fascistiska och nazistiska grupper är i dag ett reellt hot mot minoriteter, och mot människor som vågar stå upp för alla människors lika värde.
En bodelning bör göras mellan vad som är statens uppgift och vad som är partiers, frivilligorganisationers och enskildas uppgift i det kommande arbetet mot rasism. Det bör tydligt anges att staten genom sina myndigheter direkt ska motarbeta diskriminering, dvs. handlandet att diskriminera en annan människa. Skolan och utbildningssystemet har en särskild ställning till följd av dess möjlighet att stärka demokratiska värderingar och en humanistisk människosyn genom en allsidig belysning och utifrån formandet av kritiskt tänkande och självständiga elever och studenter.
Staten ska dock inte vara direkt opinionsbildande i åsiktsfrågor. Denna uppgift – att med argument, energi och engagemang driva opinion mot rasism, främlingsfientlighet och homofobi – bör staten i stället ge partier, frivilligorganisationer och enskilda förutsättningar att sköta. Vänsterpartiet välkomnar därför möjligheten som getts frivilligorganisationerna att inrätta ett antirasistiskt center. Vänsterpartiet menar att denna insikt är viktig dels inför Integrationsverkets kommande arbete, dels inför den inriktning som ges till den nya myndigheten ”Forum för levande historia”. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
Kalle Larsson (v) |