1 Innehållsförteckning 5
2 Förslag till riksdagsbeslut 7
3 Inledning 11
4 Asyl- och flyktingpolitik 11
4.1 En solidarisk och human flyktingpolitik i Europa 11
4.1.1 Öka inslaget av solidaritet i EU:s flyktingpolitik 12
4.1.2 Schengensamarbetet 12
4.1.3 Transportörsansvaret 13
4.1.4 Visum 13
4.1.5 Dublinkonventionens brister 13
4.1.6 ”Säkert land” 14
4.1.7 EU-medborgares rätt att söka asyl 15
4.2 Sveriges asyl- och flyktingpolitik – human och rättssäker 15
4.2.1 Jourbiträde och medborgarvittnen 15
4.2.2 Utredning och beslut om uppehållstillstånd 16
4.2.3 Auktoriserad tolkning och översättning 16
4.2.4 Språktest 17
4.2.5 Ta professionellas uttalande på allvar! 17
4.2.6 Stärkt rättssäkerhet i utlänningsärenden 17
4.2.7 Skyddsbehövande 18
4.2.8 Humanitära skäl 18
4.2.9 Internflyktingar 19
4.2.10 Kvotflyktingar 19
4.2.11 Verkställighetshinder 19
4.2.12 Förvarstagande 19
4.2.13 Återvändandeprogram 20
4.2.14 Barnets bästa främst 20
4.2.15 Barnperspektivet vid avvisning och utvisning 21
4.2.16 Barnens rätt att höras 21
4.2.17 Ensamma flyktingbarn 22
4.2.18 God man 22
4.2.19 Handläggningstider, tolk och advokat 23
5 Invandring 23
5.1 Arbetskraftsinvandring 23
5.2 Anhöriginvandring 23
5.3 Undantag från ”tvåårsregeln” i anknytningsärenden 24
5.4 Kontroll och information i anknytningsärenden 25
5.5 Uppehållstillstånd efter inresa 26
5.6 Uppehållstillstånd för adopterade och nyfödda 26
5.7 Besöksvisum 27
6 Integration 28
6.1 Språkets betydelse 28
6.1.1 Svenska för invandrare (sfi) 29
6.1.2 Modersmålsundervisning 29
6.1.3 Matematik på arabiska 30
6.2 Arbetets betydelse – att få makt över sitt liv 30
6.2.1 Arbete och språkutbildning 31
6.2.2 Rätten att stå som arbetssökande 31
6.2.3 Servicekontor och jobbguide 32
6.2.4 Kunskapsvalidering 32
6.2.5 Invandrarkvinnornas situation 32
6.3 Rasism och diskriminering 33
6.3.1 Diskriminering i arbetslivet 33
6.3.2 Rättighetsombudsmannen 33
6.3.3 Diskrimineringsombudsmannen – DO 33
6.3.4 Etnisk mångfald i arbetslivet 34
6.3.5 Diskriminering i arbetsförmedlingens verksamhet 34
6.3.6 Rasistiska och nazistiska organisationer 34
6.4 Utsatta flickor i patriarkala familjer 35
6.5 Bostadssegregering 35
6.6 Sluta ”möblera” med människor – inför utvecklingspeng 36
6.7 Medborgarskap 37
6.7.1 Medborgarbok 37
6.7.2 Högtidligt överlämnande av medborgarboken 38
6.8 Nationella minoriteter 38
6.9 Avveckla Integrationsverket 39
7 Övriga anslagsförändringar 39
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en mer generös och rättighetsbaserad europeisk flyktingpolitik med full respekt för internationella åtaganden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka inslaget av finansiell solidaritet i EU:s flyktingpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hjälpa kandidatländerna att bygga upp system och kapacitet för att ta emot och hantera asylsökande1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om transportörsansvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör ta initiativ till att visumsystemet ses över samt till en undersökning av hur ”nödvisum” till asylansökande skulle fungera.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemet med Dublinkonventionen och principen om non-refoulement.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast utarbeta en gemensam definition av flyktingbegreppet inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att få rättshjälp vid ”Dublinärende”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lista över ”säkra länder” ej skall upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-medborgares rätt att söka asyl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Migrationsverkets handläggningstider.
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om asylsökandes rätt till auktoriserad tolk och/eller översättare, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen utreder Migrationsverkets bruk av språktester.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykologers, psykiatrikers och kuratorers intyg.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ny processordning, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensen vid invandringsmyndigheterna och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella respektive för kvinnor ses över.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att se över tillämpningen av 2 kap. 3 § första stycket 5 utlänningslagen om ”humanitära skäl”, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en faktisk tidsgräns avseende verkställighetshinder för utvisningsbeslut, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om tidsbegränsning m.m. avseende förvarstagande, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett klargörande om hur Sverige ser på asylsökande som vid utvisning hänvisas till ett liv som internflykting, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvotflyktingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbättrat och formaliserat återvändandeprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnperspektivet vid utvisning och avvisning samt att barnets bästa oreserverat skall sättas främst i utlänningsärenden.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av mottagandet av ensamkommande flyktingbarn, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar återinföra ”sista-länken” – bestämmelsen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett vidgat familjebegrepp i utlänningsärenden.
Riksdagen begär att regeringen ser över lagstiftning och praxis avseende anknytningsärenden där förhållandet, på grund av misshandel, upphör före tvåårstiden för den uppskjutna invandringsprövningen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontroll och information i anknytningsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undantag från huvudprincipen, att uppehållstillstånd skall beviljas före inresa, skall göras när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn eller om sökanden med all sannolikhet skulle få sin ansökan beviljad.
Riksdagen beslutar att ta bort prövningen av uppehållstillstånd avseende de av svensk domstol meddelade adoptionerna för barn i åldern 12–17 år samt nyfödda barn till föräldrar med uppehållstillstånd i Sverige, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rutiner och praxis vid svenska ambassader avseende besöksvisum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sfi-undervisning bör förekomma på flera olika nivåer och att möjlighet att läsa sfi på högskolenivå bör finnas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa rätten till modersmålsundervisning under hela skoltiden och en skyldighet för kommunen att erbjuda undervisning om det finns minst tre elever som är berättigade till sådan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt för elever till stödundervisning och/eller ämnesundervisning på modersmålet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta möjligheten för asylsökande att få arbetstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kombinera svenskundervisning med praktik-, lärlingsplats eller arbete.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om yrkesspecifik språkundervisning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att stå till arbetsmarknadens förfogande även om man inte klarat av sfi-testet.2
Riksdagen beslutar starta en projektverksamhet med jobbguider, i enlighet med vad som anförs i motionen.2
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om kunskapsvalidering, i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en inventering av invandrarkvinnornas specifika kompetens.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etnisk diskriminering i arbetslivet.2
Riksdagen beslutar att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering ges särskilt ansvar för opinionsbildning mot diskriminering, främlingsfientlighet och rasism och att DO skall vara en myndighet underställd riksdagen, i enlighet med vad som anförs i motionen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handlingsplaner för etnisk mångfald som skall upprättas av myndigheterna.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till kvinnojourernas arbete, särskilt mot bakgrund av deras kunskap och erfarenhet av utsatta flickor i patriarkala familjer.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bostadssegregering, utplacering av myndigheter, institutioner och kommunal verksamhet till ”invandrartäta” områden och att det i förändrade och nya detaljplaner skall finnas en konsekvensbeskrivning ur ett integrationsperspektiv.
Riksdagen beslutar att systemet med förhandlingar och avtal med kommuner avseende flyktingar avskaffas, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar införa en utvecklingspeng som följer individen och som fördelas av RFV, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en medborgarbok.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella minoriteter.1
Riksdagen beslutar att Integrationsverket avvecklas fr.o.m. den 1 juni 2003 samt att Migrationsverket ges ansvar för informationsfrågor till invandrare och flyktingar, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar enligt uppställning:
Tusental kronor
|
Anslag |
Regeringens förslag, kr |
Anslagsförändring, kr |
|
|
87 511 000 |
-57 500 000 |
||
|
10:5 Ombudsmannen mot etnisk diskriminering |
16 176 000 |
varav DO Lokala ombudsmän |
+2 000 000 +6 000 000 - 4 000 000 |
|
11:1 Utvecklingsinsatser |
230 000 000 |
- 230 000 000 |
|
|
12:1 Migrationsverket |
617 511 000 |
+ 10 000 000 |
|
|
Summa totalt för |
7 128 370 000 |
- 275 500 000 |
|
1 Yrkandena 32–34, 36–37, 40 och 50 hänvisade till UbU.
2 Yrkandena 38–39, 41–42 och 44 hänvisade till AU.
3 Yrkande 43 hänvisat till KU.
4 Yrkande 45 hänvisat till SoU.
Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik med frågor rörande flyktingpolitik, invandringen till Sverige, mottagande av asylsökande, utlänningars rätt att vistas i Sverige samt internationellt arbete inom det migrationspolitiska området. Utgiftsområdet omfattar också integrationspolitik med frågor om invandrares introduktion i Sverige, ersättning till kommunerna för mottagande av flyktingar, åtgärder mot etnisk diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt insatser för att främja utvecklingen i utsatta storstadsområden.
Vårt land har av tradition haft en generös inställning till flyktingar. Denna grundläggande attityd har under tider av ekonomiska påfrestningar satts på prov. Därför är det viktigt att regering, riksdag, partier och organisationer bidrar till att upprätthålla viljan till insatser för människor på flykt. Det grundläggande motivet till detta är solidaritet gentemot våra medmänniskor som tvingas fly undan förföljelse och krig.
Det svenska kulturarvet med rötter i västerländsk humanism och kristen etik har bidragit till skapandet av en lagstiftning och en rättstradition som kan utgöra en stabil grund för ett mångkulturellt samhälle. I ett samhälle som präglats av en kristen kulturtradition i tusen år har allmängiltiga kristna värden och värderingar blivit en del av tänkandet. I kulturarvet ingår historia och tradition, religion och livsåskådning, språk, etiska och moraliska normer. Kulturarvet är också dynamiskt genom att det ständigt berikas av nya upplevelser och erfarenheter och kontakter med och inflytande från människor från andra länder och kulturer.
En viktig förutsättning för att kunna respektera andras åsikter och kulturyttringar är att den egna identiteten är stark. Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är således både en förutsättning för att bygga upp sin egen identitet och för att kunna respektera andras kultur och värden. I mötet mellan kulturer krävs förståelsen för att kulturarvet inte är givet en gång för alla utan något som förändras och har förändrats över tid. Att värna och värdera sin egen kultur och samtidigt bejaka mångfald och värdesätta andra kulturer är förutsättningen för ett framgångsrikt arbete mot främlingsfientlighet och för en positiv integration.
Eftersom asyl-, viserings- och invandringspolitiken och gränskontroller är viktiga gränsöverskridande politikområden är vi i grunden positiva till att EU:s medlemsländer skapar en gemensam politik inom dessa områden. Vi tror även att Sverige bäst kan verka för en generös flyktingpolitik genom att samarbeta med andra stater.
EU-ländernas asylpolitik har dock fått berättigad kritik från FN och många hjälporganisationer. Ett exempel är de föreslagna minimikriterierna för flyktingmottagandet som har diskuterats av ministerrådet och som i princip inte innebär någon skillnad från nuvarande ordning. Minimikriterierna har istället lagts på lägsta möjliga nivå. De varierande reglerna medlemsländerna emellan innebär att vissa länder kommer att ta ett större ansvar än andra. Detsamma gäller de olika definitionerna av flyktingbegreppet inom EU. Sverige bör gå i spetsen för att såväl minimikriterierna blir mer generösa som att flyktingbegreppet vidgas. Samtidigt får ett samarbete med medlemsstaterna aldrig accepteras av Sverige om det hindrar oss från en generös nationell hållning.
Kristdemokraterna arbetar för en mer generös och rättighetsbaserad europeisk flyktingpolitik. Utmaningen består i att verka för att humanitet och mänsklig värdighet görs till bindande regler för samtliga medlemsstater. Vi måste skapa en gemensam flyktingpolitik som fokuserar på flyktingars rättigheter väl så mycket som på kontroller. Det är EU:s skyldighet, som en av världens rikaste regioner, att ta sitt ansvar för världens flyktingproblem. Det innebär bl.a. att man måste leva upp till sina åtaganden enligt bl.a. Genèvekonventionen.
Vi anser också att EU bör göra mer inom alla relevanta politikområden, såsom biståndet, krishantering, handel etc, för att långsiktigt bearbeta flyktingströmmarnas orsaker.
Det är både rimligt och nödvändigt med en ekonomisk ansvarsfördelning mellan medlemsländerna i flyktingpolitiken. Sådan solidaritet behövs för att sprida kostnader och hjälpa de länder som tar emot en oproportionerligt stor andel flyktingar. Detta blir särskilt viktigt med tanke på EU:s utvidgning. Kandidatländerna har fortfarande långt kvar till EU-ländernas ekonomiska välstånd. Att ta emot flyktingar i enlighet med EU:s gemensamma regler kan för dessa länder bli en svår börda. I synnerhet som många av dem kommer att utgöra EU:s yttre gräns till de regioner där de största flyktingströmmarna finns. Förmodligen skulle också ekonomisk solidaritet bidra till en mer generös hållning i medlemsländerna och därmed en humanare flyktingpolitik i Europa som helhet. Det är således välkommet att den europeiska flyktingfonden har skapats, men den bör få större resurser. Unionen bör även planera för stöd efter kandidatländernas anslutningen till unionen. Det gäller naturligtvis att utbilda kompetent personal vid gränskontroller och migrationsmyndigheter och att dessa myndigheter får en god skolning i hur flyktingmottagning i EU-länderna förväntas gå till. Tillämpningen av de minimiregler som unionen kommit överens om bör ges särskild omsorg i kandidatländerna.
I och med Schengensamarbetet öppnas gränserna inom EU. Den fria rörligheten inom EU innebär samtidigt att det är nödvändigt att förstärka gränskontrollen mot ett tredjeland. Kristdemokraterna vill dock understryka att de villkor som gäller för inresa till länder inom Schengenområdet inte får utnyttjas som verktyg för att stänga asylsökande ute. I en rapport från UNHCR kritiseras EU:s allt striktare flyktingpolitik. Man menar att det finns allt färre lagliga sätt att ta sig in i EU och att personer i behov av skydd därför tvingas ta till olagliga metoder. Således bidrar politiken till att öka människosmugglingen. Kristdemokraterna anser att denna utveckling är mycket otillfredsställande.
Det transportörsansvar som Sverige tillämpar idag innebär att bolagen är skyldiga att bekosta återresa för den som vägras inresa. Schengensamarbetet kräver dock att Sverige även inför ekonomiska sanktioner mot bolagen. Därför ville regeringen att anhörigkommittén skulle se över hur Sverige skulle leva upp till Schengenkonventionen. Majoriteten i kommittén inklusive Kristdemokraterna ansåg dock att det förslag till sanktioner som Socialdemokraterna och Moderaterna var överens om strider mot Genèvekonventionen. I Genèvekonventionen återfinns den absoluta rätten för människor att söka asyl. Att bötfälla transportörer leder i förlängningen till att privata flygbolag och deras anställda tvingas ta ansvar för en bedömning av vem som är flykting eller inte. Kommitténs majoritet föreslog följaktligen att regeringen skulle ta strid i frågan inom EU och få saken prövad i domstol. Regeringen har valt att bortse från detta och kommer istället att lägga fram en proposition om transportörsansvaret i år. Kristdemokraterna vidhåller att transportörerna inte skall tvingas ta över myndigheters uppgifter.
För att få resa in och vistas i Sverige krävs antingen uppehållstillstånd eller visum. Visum söks hos utlandsmyndigheten i det land man kommer ifrån och det kan beviljas för tillfälliga besök i landet. För närvarande har Sverige visumkrav gentemot 134 länder. Sedan Schengeninträdet har antalet länder utökats med ytterligare 18.
Svårigheterna för flyktingar att söka asyl i EU-länder ligger delvis i den restriktiva visumpolitiken. Idag går det inte att söka asyl från utlandet. Man kan heller inte få visum till Sverige för att söka asyl. Samtidigt är det inte tillåtet att resa till Sverige utan visum. Detta har till viss del medfört att alltfler människor på flykt ser sig hänvisade till illegala metoder som den växande organiserade flyktingsmugglingen.
Kristdemokraterna anser att visumtvång inte får användas som ett medel för att hålla asylsökande ute. Därför bör visumsystemet i EU ses över, en åtgärd som Sverige snarast bör ta initiativ till, liksom till en undersökning av hur s.k. ”nödvisum” till asylsökande skulle fungera.
Dublinkonventionen tillkom för att en asylsökande skall kunna vara säker på att det finns ett land som ansvarar för prövningen av ansökan samt att man inte skulle kunna söka asyl i flera länder samtidigt. Redan under den grundläggande asylutredning som görs i direkt anslutning till att en asylansökan lämnas in, utreds den asylsökandes resväg. Om det kan antas att den sökande har befunnit sig i en annan av de stater som tillträtt Dublinkonventionen så utfärdas en förfrågan. Det innebär att man tar reda på om den asylsökande uppfyller något av de kriterier som räknas upp i konventionen. Gör han eller hon detta så är det denna stat, även kallat första asylland, som skall pröva den sökandes asylskäl.
Kritik har riktats mot Dublinkonventionen bl.a. för de långa handläggningstiderna, olika praxis i medlemsstaterna och att familjesplittring har förekommit. EG-kommissionen har haft till uppgift att se över Dublinkonventionen och föreslå nödvändiga ändringar. I förslaget till förordning från EG-kommissionen har flera problemområden tagits i beaktande. I ändringsförslaget har man bl.a. betonat att familjesplittring inte skall förekomma och tidsgränser för handläggningstider har satts. Även andra förbättringar har föreslagits.
Det grundläggande problemet med Dublinkonventionen kvarstår dock just för att flyktingbegreppet tolkas olika av medlemsstaterna. Här har hittills ingen förändring skett. Såväl Amnesty International som Röda Korset har påtalat att Sverige i större utsträckning bör utnyttja rätten att pröva asylärenden för att undvika att asylsökande hamnar i stater som har en striktare lagstiftning och praxis än vad Sverige har. Idag tolkar såväl Frankrike som Tyskland flyktingbegreppet utifrån andra kriterier än Sverige. Detta innebär att Dublinkonventionen och principen om ”non-refoulement”, som Sverige förbundit sig att följa, kan hamna i konflikt med varandra.
Vi anser liksom UNHCR att principen om non-refoulement är viktig och att alla medlemsstater även fortsättningsvis bör följa den. Non-refoulement utgår från 3 § FN:s konvention mot tortyr eller annan förnedrande behandling. Principen innebär att ingen får återsändas till ett land där han eller hon riskerar förföljelse och att ingen får återsändas till ett tredjeland varifrån det finns risk för att personen sänds vidare till ett land där han eller hon riskerar förföljelse. Non-refoulement får inte åsidosättas på grund av resvägen. Det är således detta som medför att Dublinkonventionen kan stå i strid med non-refoulement. En asylsökande som kommer till Sverige och som här skulle ha fått flyktingstatus men som enligt Dublinkonventionen avvisas till första asylland kan i sin tur, på grund av en annan tolkning av flyktingbegreppet, utvisas därifrån. Sveriges ansvar, enligt non-refoulement, sträcker sig således även till vad som händer med personen som utvisas från första asylland. Därför är det mycket viktigt att flyktingbegreppet tolkas på samma sätt i samtliga medlemsländer. Tyvärr så har EU:s medlemsländerna fokuserat på andra frågor istället för att först lösa frågan om flyktingbegreppet.
Kristdemokraterna anser att det borde finnas möjlighet att få rättshjälp vid ”Dublinärenden”.
Kommissionen har tidigare föreslagit att samtliga medlemsstater skall upprätta en lista över ”säkra länder”. Till dessa länder skall medlemsstaten kunna avvisa asylsökande direkt. Problemet med detta är att ett land som följer Genèvekonventionen eller liknande inte per definition behöver vara säkert för den asylsökande. Dessutom kan man inte generellt hävda att ett ursprungsland som är en erkänd demokrati och rättsstat således automatiskt är säkert för den sökande. Ett sådant fall har Sverige fått kritik för från EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. I förslaget till yttrande ifrågasätts om det är motiverat att använda begreppet ”säkert land”. EU-regeln borde, enligt utskottet, vara att särskilda uppgifter från den asylsökande skall väga tyngre än den allmänna bedömningen av landet.
Sverige tillämpar inte listor över ”säkra länder”; dock visar statistiken att det finns vissa länder till vilka asylsökande direktavvisas. Därmed kan man anta att dessa länder anses som säkra. Av t.ex. 238 bulgarer som sökte asyl direktavvisades 166 med omedelbar verkställighet. Om det finns ett säkert tredjeland att avvisa till (första asylland, eller om fallet är ett Dublinärende) så behöver inte skälen prövas i Sverige. Men om det är Sverige som skall pröva asylskälen så måste myndigheterna göra en individuell prövning av dem. Att ursprungslandet anses säkert är då en del av bedömningen.
Kristdemokraterna stöder reservanterna i NIPU-utredningen (Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden) om att listor över ”säkra länder” inte skall upprättas. Vidare ställer vi oss bakom förslaget om att vissa krav kan uppställas på avvisningar till s.k. säkra tredjeländer, t.ex. att tredjelandet underrättas om att asylansökningen inte prövats i Sverige, att tredjelandet garanterar att asylansökan prövas där, att tredjelandet tillämpar FN:s flyktingkonvention fullt ut och dessutom att Sverige först utreder den asylsökandes skäl och prövar eventuella skäl mot tredjelandet.
I det s.k. Aznarprotokollet har unionens regeringar kommit överens om att EU-ländernas egna medborgare ska berövas rätten att söka asyl i andra medlemsländer. Kristdemokraterna anser att detta är en oacceptabel inskränkning av rätten att söka asyl. Den rätten bör självfallet gälla även inom unionen, eftersom det är långtifrån otänkbart att situationer skulle uppstå där människor löper fara att förlora livet eller sina mänskliga rättigheter även i Europa. Regeringen bör snarast deklarera huruvida man kommer att verka för en ändring på denna punkt.
Det projekt med jouradvokater som Migrationsverket genomfört på Arlanda har gett gott resultat. Asylsökande har fått offentligt biträde redan i processens inledning. Det har inneburit snabba initiala åtgärder för dem som gått vidare i processen och en större rättssäkerhet vid avvisningar. Mot bakgrund av dessa erfarenheter bör regeringen återkomma med förslag om en permanent verksamhet med jourbiträden.
Medlemmar i frivilligorganisationer som verkar inom flyktingområdet men även andra med aktuella kunskaper skall kunna medverka i asylutredningar som medborgarvittnen.
Myndigheternas behandling av ansökan om uppehållstillstånd drar ofta ut på tiden. Till följd av resursbrist samt ökat antal asylsökande tvingades Migrationsverket förra året sänka sin ambitionsnivå för handläggning av asylansökningar från 6 till 10 månader. Genomsnittstiden för ett asylärende från ansökan till beslut uppgick under 2001 till 226 dagar. Bara 49 % av ärendena avgjordes inom verksamhetsmålet sex månader. Denna handläggningstid är helt orimlig. Med det resurstillskott som Migrationsverket fått tidigare samt det planerade tillskottet om 118 miljoner kronor för år 2003 måste åtminstone ambitionsnivån om 6 månader enligt regleringsbrevet kunna följas.
Idag läggs stora pengar på långa förläggningstider och sjukvård. Inte minst gäller det vård för att ta hand om depressioner och annan psykisk ohälsa som drabbar de asylsökande bland annat på grund av långa väntetider. Från psykiatrin hörs ofta protester över ett myndighetsförfarande som drabbar människor som redan haft svåra upplevelser. Om resurserna istället sattes in i ett tidigt skede av processen skulle handläggningstiderna bli kortare. Snabbare handläggning innebär även att resurser som idag till stor del läggs på sjukvård och boende skulle kunna frigöras och i sin tur kunna läggas på en snabbare handläggning.
Det är Kammarkollegiet som auktoriserar tolkar och översättare. Syftet med detta är att man genom en statlig auktorisation får fram kvalificerade och pålitliga översättare och tolkar. Tillgången på auktoriserade tolkar och översättare varierar givetvis beroende på vilket språk tolkningen/översättningen gäller och var i Sverige man bor.
När man söker asyl baserar myndigheterna sina beslut på bland annat vad sökanden har sagt och skrivit. Den asylsökande måste således kunna lita på tolkens/översättarens kunskap och integritet. Därför är det av största vikt att tolkningen/översättningen är korrekt och kvalitetsmärkt genom en auktorisation, under förutsättning att sådan finns för det aktuella språket.
Enligt en rapport av Integrationsverket använder sig svenska myndigheter av icke-auktoriserade tolkar eller anlitar invandrares anhöriga som tolkar i 90 procent av fallen. Vid nio procent av alla tolkuppdrag använder kommunerna barn som tolkar. Enligt en granskning utförd av tidningen Expressen används auktoriserade översättare sällan av svenska myndigheter. Ansvaret för kvaliteten överlämnas istället till de förmedlingar som man anlitar och då är det priset som är styrande. Detta är, enligt vår mening, helt oacceptabelt. Rättssäkerheten hotas och känslig information kan komma i fel händer och skada den asylsökande.
Till asylsökande kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp eller som på grund av det våld de utsatts för är rädda för män, skall det, enligt vår mening, utses kvinnliga offentliga biträden och tolkar.
De asylsökande som saknar handlingar eller som på annat sätt inte kan bevisa sitt ursprung kallas till språktester av Migrationsverket. Konkret innebär det att man spelar in det asylsökande säger och detta skickas till en språkexpert. I många fall har denna språkexpert visat sig vara en vanlig tolk eller en person från något annat land; det arabiska språket är ett exempel på språk som talas i flera länder men ändå skiljer sig åt. Bedömningen kan således bli felaktig och beslut oriktiga. Detta är givetvis otillfredsställande. Kristdemokraterna kräver en översyn av Migrationsverkets bruk av språktester. Regeringen bör därför i sitt regleringsbrev ålägga Migrationsverket att upphöra med språktesterna medan översynen pågår.
Flyktingars och asylsökandes hälsoproblem, fysiska såväl som psykiska, måste uppmärksammas mer och i ett tidigare skede än vad som idag är fallet. I de fall det är en psykolog, psykiatriker eller kurator inblandad, så måste man ta en större hänsyn till deras intyg, utlåtande m.m. Idag finns det en tendens hos invandringsmyndigheterna att underskatta sådana uttalanden.
Artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr förbjuder en stat att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Sverige har åtagit sig att följa konventionen men är trots detta det land som har flest fällande domar hos FN:s kommitté mot tortyr. En granskning av 6 500 fall under en treårsperiod visar att skillnader i antalet avslag varierar kraftigt beroende på vem som vid tillfället är ordförande. Det är bl.a. mot bakgrund av detta uppenbart att rättssäkerheten för asylsökande är helt undermålig.
Kristdemokraterna har tidigare krävt att Utlänningsnämnden skall läggas ner och i olika motioner samt i Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) förordat en ny instansordning för utlänningsärenden. Även om betänkandet från NIPU överlämnades redan 1999 har regeringen inte återkommit med en proposition. Förra året fattade dock riksdagen ett beslut (2001/02:SfU2) om att Utlänningsnämnden skall läggas ner och att utlänningsärenden istället skall prövas av förvaltningsdomstolar. Regeringen har överlämnat en lagrådsremiss som har fått kritik av Lagrådet. Kristdemokraterna vidhåller att Utlänningsnämnden skall läggas ner och att en tvåpartsprocess skall införas. Vi uppmanar regeringen att påskynda ärendet och kommer i avvaktan på en proposition att följa utvecklingen i frågan.
Personer som enligt utlänningslagen inte definieras som flyktingar men ändå är skyddsbehövande kan få uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är enligt utlänningslagen t.ex. en person som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland.
Vid en bedömning av om man har skyddsbehov ingår det att se till den sökandes egen berättelse och upplevelser. Därutöver behöver man ha kunskap om dennes hemland, hur lagstiftningen ser ut och hur situationen i praktiken är i hemlandet.
Enligt såväl Amnesty, UNHCR och RFSL är den landinformation som invandringsmyndigheterna har bristfällig och man saknar kunskap om homosexuella. Det händer att man t.ex. avslagit en ansökan för att personen ifråga dröjt för länge med att lämna in ansökan och därmed inte ansetts trovärdig eller att man först i Sverige visat sig öppet homosexuell. Detta visar på en bristande förståelse för hur en homosexuell som flyr ett land där detta kan vara straffbart, beter sig. På grund av egna skamkänslor och rädsla för repressalier kan det vara svårt att berätta för utomstående, och särskilt myndighetspersoner, om sin homosexualitet.
Även när det gäller förföljelse på grund av kön finns det liknande problem. Migrationsverket redovisade förra året en rapport om praxis för asylsökande kvinnor. Utredningen visar att kvinnors könsrelaterade asylskäl kommer fram sent i processen. Kvinnor kan ha andra asylskäl som de för fram hellre än de könsrelaterade. Under 1997–2000 har endast 29 kvinnor fått uppehållstillstånd på grund av kön och i samtliga fall har det handlat om risk för könsstympning. I övrigt har paragrafen inte använts. Författarna menar att svensk lagstiftning leder till att kvinnor diskrimineras om de får skydd enligt könsbestämmelsen, eftersom tortyrbestämmelsen ger ett starkare skydd, och flyktingparagrafen bättre rättigheter. Beviskraven är dock lika oavsett vilken paragraf som används. Dessutom påpekar man att den allmänna landrapporteringen kan sakna analyser om kvinnors situation.
Kristdemokraterna har i tidigare motioner påpekat att en översyn av tillämpningen av lagen måste göras. Vi välkomnar således den utredning som tillsatts för att stärka skyddet för personer som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning eller kön. I samband med detta är det dock viktigt att kompetensen vid invandringsmyndigheterna och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella och/eller kvinnor ses över.
Enligt utlänningslagen kan uppehållstillstånd ges till utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige. Det kan vara fråga om sådana humanitära skäl som hänförs till den sökandes personliga förhållanden, t.ex. sjukdom, psykiskt eller fysiskt handikapp. Uppehållstillstånd kan också ges när förhållandena i hemlandet är sådana att det vore inhumant att tvinga utlänningen att återvända dit. Enligt många kritiska röster har bedömningen av vad som är humanitära skäl blivit alltmer restriktiv. Många gånger anses inte allvarliga sjukdomar eller, som t.ex. i Kosovoflyktingarnas fall, såväl psykiska trauman som risk för konflikter, ha varit tillräckligt för att behandlas som humanitära skäl. Mot bakgrund av detta anser Kristdemokraterna att tillämpningen av utlänningslagens 2 kap. 3 § första stycket 5 bör ses över och att man redogör för vad som i huvudsak kan anses vara humanitära skäl.
I de råd som UNHCR utfärdade förra året kan man läsa att internflykt i exempelvis förbundsrepubliken Jugoslavien inte är ett rimligt alternativ för flyktingar. Att vara internflykting innebär att man av olika skäl inte kan återvända till sin hemort.
Oftast lever internflyktingar under mycket knappa förhållanden i ett ekonomiskt och materiellt sargat land. Den humanitära hjälpen utifrån brukar vara minimal. Vi anser att det bör klargöras hur Sverige ser på asylsökande som vid utvisning är hänvisade till internflyktingskap.
Varje år beslutar regeringen om en flyktingkvot. Kvoten är till för personer som befinner sig i en särskilt svår situation och vars situation bäst kan lösas genom överföring till ett tredjeland. Dessa flyktingar har ett permanent skyddsbehov. Uttagningen och resan till Sverige organiseras av Migrationsverket i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. För år 2001 togs 1 279 flyktingar emot för vidarebosättning i Sverige inom ramen för flyktingkvoten. Samtidigt har riksdagen bestämt att Sverige kan ta emot 1 840 kvotflyktingar årligen. Så många kvotflyktingar har dock inte tagits emot under något av de senaste sex åren. Även 1999 fick regeringen kritik för att det användes medel till att ta emot massflyktingar istället för de redan avsedda kvotflyktingarna. Kristdemokraterna anser att det i framtiden bör finnas resurser inom ramen för budgeten som medger mottagande av akuta flyktingsströmmar utan att flyktingkvoten blir lidande. Samtidigt är det viktigt att Sverige tar emot det antal kvotflyktingar som man åtagit sig och riksdagen beslutat om. Eventuella hinder som gör att platserna inte utnyttjas måste således undanröjas.
I de fall verkställighet av utvisningen inte kan ske med anledning av att ursprungslandet inte tar emot sin medborgare måste det finnas en tidsgräns då uppehållstillstånd ändå skall ges. Det är inhumant att, som det ser ut idag, låta människor som inte kan utvisas leva i osäkerhet år efter år. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag på en verklig tidsgräns när det gäller verkställighetshinder i utvisningsärenden.
Idag kan en asylsökande tas i förvar om identiteten är oklar och behöver utredas, om det finns annat skäl som motiveras utifrån prövningen av rätten att stanna i Sverige eller det finns en risk för att utlänningen håller sig undan inför utresan. Även personer som till Utänningsnämnden överklagat ett avvisningsbeslut kan tas i förvar. Undantaget från dessa regler är att ett barn endast i undantagsfall tas i förvar och aldrig ensamt.
För att frihetsberöva någon i mer än två veckor krävs synnerliga skäl. Vid risk för att den asylsökande kommer att hålla sig undan kan denne frihetsberövas i upp till två månader. Med hänvisning till att frihetsberövandet gäller under en begränsad period får personen ifråga inte någon permission.
Kristdemokraternas utgångspunkt är att förvarstagande endast skall ske i undantagsfall och att det måste finnas en tidsbegränsning. Idag kan ett förvarsbeslut, som är två månader långt, förlängas genom ett överklagande till länsrätten. Det finns ingen begränsning i antalet överklaganden och därmed förvarstagandetiden. Den asylsökande får heller inget besked om hur länge hon eller han kommer att frihetsberövas. Vid omprövningen eller överklagandet behöver myndigheterna endast ange ett antagande, utan något bevis, om att personen ifråga kommer att hålla sig gömd inför utvisningen. Detta är, enligt vår mening, helt oacceptabelt.
Kristdemokraterna förordar att även alternativa former till förvarstagning bör utredas och prövas. Särskilt viktigt är detta för den grupp asylsökande som har blivit torterad. Många psykologer menar att det för denna grupp upplevs som att utsättas för ytterligare tortyr när de stängs in. Vi anser vidare att kvinnor skall erbjudas förvar avskilt från män.
Det är viktigt att seriös, generös och tidig information ges om möjligheterna till stöd vid frivillig återvandring. För dem som får uppehållstillstånd med tillfälligt skydd kan återvandring komma att bli aktuell, men det är viktigt att påpeka att det inte är tal om påtvingad återvandring. Det är av stor vikt att tiden i Sverige görs meningsfull, även med avseende på ett återvändande. Studier och praktik som underlättar återkomsten till hemlandet bör uppmuntras. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att formalisera återvändandeprogrammet och ta fram ett bättre program än det kritiserade programmet för Kosovoflyktingarna. Dessutom är det viktigt att fokus för programmet ligger på sådana kunskaper som kan användas för återuppbyggande av hemlandet.
FN:s barnkonvention ratificerades av Sverige redan 1996. Barnkonventionen och barns rättigheter lyftes sedan fram i samband med lagändringen av utlänningslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997. Bland annat infördes en portalparagraf som innebar att man i fall som rör ett barn särskilt skall beakta vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.
Trots denna portalparagraf finns det många fall där barnen undlåtits att höras eller avvisats med en motivering som står i direkt strid med barnets bästa. I flera avvisningsbeslut sedan 1996 bortser man från portalparagrafen genom att hänvisa till följande: ”Enligt 1 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen skall i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Förebilden för bestämmelsen är artikel 3 i barnkonventionen. Kravet i artikel 3 i konventionen att barnets bästa skall beaktas är emellertid inte absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Samhällets intresse att reglera invandringen är ett sådant viktigt övergripande intresse som kan vägas mot barnets intresse att få vistas i Sverige. En avvisning eller utvisning av en familj med barn måste kunna beslutas och genomföras även om det finns omständigheter i det enskilda fallet som talar för att det hade varit bäst för barnet att få stanna här (SOU 1995:75 s. 232).”
Kristdemokraterna vill härmed understryka att barnets bästa oreserverat skall sättas främst.
Barnombudsmannen har påpekat att det saknas ett barnperspektiv vid många utvisningar och avvisningar. Man tänker inte på hur barnen far illa och skadas.
För barn som kommer till Sverige som flyktingar/asylsökande måste speciella hänsyn tas. I all synnerhet de som kommer till Sverige utan sällskap av sina föräldrar och som hålls gömda löper stor risk att ta skada. Även om det många gånger finns svårbedömda situationer måste grundförutsättningen alltid vara att barn i olika situationer behandlas med respekt för sina behov och rättigheter. Barnombudsmannen har föreslagit att de bestämmelser som finns i föräldrabalken rörande hämtning vid vårdnads- och umgängestvister bör införas i utlänningslagen. Denna förändring kan vara värd att genomföra för att i större mån leva upp till barnkonventionens intentioner.
Barnombudsmannen har påpekat att man måste se barnen som individer med egna rättigheter. Ett barns berättelse och upplevelser är lika viktiga som en vuxens och kan tillföra nya och intressanta uppgifter vid handläggningen av en asylansökan. Kristdemokraterna delar denna uppfattning.
Utlänningslagens 11 kap. 1 § ”Utredning om barn m.m.” lyder: ”Vid bedömningen av frågor om tillstånd enligt denna lag skall det, om det inte är olämpligt, klarläggas vad barn som berörs av ett beslut i ärendet har att anföra, och det skall tas den hänsyn till det anförda [...]” Lagtexten är tvingande i den mening att den anger ordet ”skall”. Det är därför anmärkningsvärt när myndigheterna ändå inte hör barn som uttryckligen framfört önskemål om detsamma. Enligt FN:s barnkonvention skall konventionsstaterna ”tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras.”
Enligt Utlänningsnämnden är det utlänningslagen och dess förarbeten (prop. 1996/97:25) som är vägledande för nämndens bedömning. Utifrån detta har man dragit en annan slutsats än den att det är barnens absoluta rätt att uttrycka sin åsikt och bli hörd. Kristdemokraterna anser att detta strider mot såväl utlänningslagens 11 kap. 1 § intentioner som de åtaganden Sverige har genom FN:s barnkonvention.
Under senare delen av 1990-talet har antalet ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt politisk asyl ökat. Under 1990-talet kom 3 000–4 000 barn till Sverige. Antalet ensamkommande barn som söker asyl har ökat. Dessa barn befinner sig i en mycket utsatt situation och de bär ofta med sig svåra upplevelser.
Tyvärr har mottagandet i Sverige inte varit anpassat till deras behov. Många av barnen riskerar att fara illa och för att kunna bemöta alla dem på ett bra sätt krävs många åtgärder.
Idag tas barnen om hand av Migrationsverkets olika grupphem. De enda instruktioner grupphemmen har är att dessa barn skall ha mat och tak över huvudet. Detta räcker givetvis inte. Många av barnen befinner sig i en djup kris vid ankomsten och tiden därefter. Det är inte ovanligt med självmordsförsök. Därför måste personalen ha kompetens inom detta område och förståelse för barnens situation. Hittills i år har dessutom 45 ensamkommande flyktingungdomar mellan 12 och 18 år försvunnit från flyktingförläggningarna. Även tidigare har barn försvunnit och utnyttjats på olika sätt. Kommunerna, som har ett ansvar för barnens välmående utöver det flyktingförläggningarna skall tillhandahålla, d.v.s. boende och mat, har uppenbarligen brustit i ansvarsfrågan. Samtidigt är personalen på flyktingförläggningarna förtvivlad över att den inget kan göra. Migrationsverkets personal saknar befogenhet att hålla kvar barnen på förläggningarna eftersom boendet är helt frivilligt.
Migrationsverket och Socialstyrelsen har föreslagit ändringar för att förbättra mottagandet av ensamkommande barn. Utredningen presenterades i somras men regeringen har inget gjort. Kristdemokraterna menar att det är av största vikt att en förändring sker snarast för att tillförsäkra barnen en trygg situation under sin vistelse i Sverige. Personalen bör också snarast få klara direktiv och befogenheter i sitt arbete. Regeringen bör omedelbart återkomma till riksdagen med förändringar på området.
Idag saknas det ett regelverk för det uppdrag som en god man utför. Det är svårt att veta gode männens roll i förhållande till ensamma flyktingbarn. Alla arbetar på sitt eget sätt och med en viss vägledning av andra gode män som arbetar med vuxna människor. Det innebär inte nödvändigtvis någon god vägledning för att ta hand om barn som befinner sig i en svår situation. Det finns ett uppenbart behov av någon form av regelverk och riktlinjer för de ensamma flyktingbarnens gode män. Vi ser även positivt på att ett projekt med jourverksamhet för gode män genomförs.
Som tidigare nämnts är handläggningstiderna idag långa och det brister när det gäller vilka tolkar som anlitas m.m. Detta drabbar inte bara vuxna asylsökande utan även barn. Idag understryks att barnen skall ha förtur i hanteringen, ändå kan det ta ett år innan ett barn får ett första beslut från Migrationsverket. När det gäller barn så är det särskilt viktigt att de får en bra tolkning och tolkar som har stor respekt för barnens situation. För detta krävs auktoriserade tolkar med hög kompetens. Detta har hittills fungerat relativt dåligt. I de fall kommunikationen mellan tolk och barn inte fungerar tillfredsställande bör barnet ges rätt att byta tolk. Samma regel bör gälla avseende advokat. Det är också önskvärt att barnet ges möjlighet att få en advokat eller tolk av samma kön. Vissa obehagliga upplevelser som barnet kan ha genomlevt kan vara lättare att tala om med en person av det egna könet.
Arbetskraftens ålderssammansättning och befolkningsutvecklingen visar att Sverige kommer att behöva arbetskraftsinvandring framöver. Inom EU finns idag fri rörlighet av arbetskraft, och denna fria rörlighet kommer att gälla större delen av Europa när de forna öststaterna blir medlemmar i EU.
Övrig arbetskraftsinvandring bör kunna ske när det gäller nyckelpersoner med kunskaper inom olika branscher som vi av olika skäl saknar i Sverige. Redan i dag finns det en brist av arbetskraft inom vissa yrkesgrupper och mycket talar för att problemet kan bli större i framtiden. Regeringen bör följa utvecklingen och återkomma till riksdagen vid behov av ytterligare åtgärder för att underlätta arbetskraftsinvandring.
Ett problem kan svensk arbetskraftsinvandring å ena sidan bli för länder utanför EU, till exempel länder som nu ansöker om EU-medlemskap, ifall det leder till dränering av deras arbetsmarknad. Å andra sidan tillför personer som arbetat i till exempel Sverige ett antal år kunskap och erfarenheter om de åker tillbaka för att jobba i sina hemländer senare.
Mycket talar för att arbetskraftsinvandring också underlättar för invandrare som i dag står utanför arbetsmarknaden att få jobb. Det beror till exempel på att de inslag av diskriminering som i dag finns på arbetsmarknaden troligtvis skulle minska.
Kristdemokraterna motsätter sig en migrationspolitik som leder till att familjemedlemmar avlägsnas från varandra och förordar därför att utvisnings- och avvisningsbeslut som leder till familjesplittring skall inhiberas, såvida inte synnerliga skäl föreligger.
Den förändring av anhörigbegreppet som gjordes 1996 innebär en inskränkning i jämförelse med tidigare bestämmelser. Den så kallade ”sista länken”-bestämmelsen togs bort, vilket vi kristdemokrater motsatte oss. Den gav t ex gamla föräldrar med barn i Sverige möjlighet att återförenas. Vi anser att ”sista länken”-bestämmelsen bör återinföras.
Idag kan man endast få uppehållstillstånd som anhörig om man ingått i samma hushållsgemenskap och bott tillsammans till dess att barnet/barnen lämnade hemlandet. Vidare får det inte gå mer än två år från det att barnet fick uppehållstillstånd, och det bör ha funnits ett beroendeförhållande mellan barn och föräldrar under den tiden. Vi anser att det ligger i sakens natur att om vuxna barn över 18 år har flyttat eller flytt till Sverige är det ingen självklarhet att deras föräldrar har anledning eller möjlighet att göra detsamma. Med stigande ålder och tilltagande oförmåga eller sjukdom ökar behovet av närhet till anhöriga. Att uppfylla alla de nämnda kraven är i de flesta fall omöjligt, alltså är det i dag praktiskt taget omöjligt för nya svenskar att få ett närmare umgänge med eller ta hand om gamla, sjuka föräldrar. Familjen är i många kulturer inte begränsad till kärnfamiljen utan det är brukligt att man tar ansvar för sina föräldrar på äldre dagar. Kristdemokraternas utgångspunkt är att reglerna om anhöriginvandring måste ändras.
Antalet kvinnor som kommer med anknytning till en man i Sverige och blir misshandlade har ökat kraftigt. När en kvinna ansöker om att få komma till Sverige på grund av anknytning till en man som hon vill leva med, eller är gift med, saknar Migrationsverket idag tillräcklig befogenhet att granska mannens förflutna. Om mannen tidigare varit dömd för vålds- eller sexualbrott vet man således inte. Bara om Migrationsverket fattar misstankar om mannens bakgrund eller om det finns särskilda omständigheter i ärendet, kan verket inhämta information. I praktiken sker det nästan aldrig.
Den s.k. ”tvåårsregeln” innebär att den utlänning som söker uppehållstillstånd för att få leva med en person i Sverige kan beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som gäller under två år. Om förhållandet upphör innan utgången av två år så skall personen ifråga återvända till sitt hemland. Regeln har utstått stark kritik eftersom den har visat sig försätta kvinnor som misshandlas av sin partner i en tvångssituation. De har helt enkelt haft att välja mellan att fortsätta utstå psykisk eller fysisk misshandel eller att bli utvisade från Sverige. Därför ändrades lagen och idag är det så att den person som utsatts för våld eller annan allvarlig kränkning under förhållandet, och av det skälet lämnat detsamma, skall kunna beviljas fortsatt uppehållstillstånd även om förhållandet upphört innan två år förflutit. Enligt Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige har lagändringen dock inte inneburit någon förbättring i verkligheten. Kvinnor som borde ha fått stanna har inte fått det.
En orsak till detta är att även om kvinnan brutit upp från förhållandet på grund av till exempel misshandel så tar myndigheterna i beaktande om förhållandet varit seriöst och hur långt det varit. Om man finner att förhållandet varit oseriöst eller kortvarigt, bedöms orsaken till uppbrottet som relativt oväsentlig.
Dessutom kan lagen indirekt anses etniskt diskriminerande. Praxis har nämligen utvecklats som innebär att invandringsmyndigheterna vid bedömningen tar i beaktande om våldet varit grovt. Om man bedömer att våldet inte varit grovt kan kvinnan således utvisas, vilket tydligen innebär att utländska kvinnor, i motsats till svenska, får utsättas för ett visst mått av våld. I två fall som Utlänningsnämnden valt som vägledande praxis i tolkningen av den nya lagen, handlar det inte om lite våld. I det ena fallet har en kvinna blivit misshandlad, hotad och våldtagen av sin man upprepade gånger. Trots att mannen dömts för våldtäkt sex gånger och olaga hot två gånger, beviljades inte kvinnan uppehållstillstånd på grund av vare sig misshandeln eller kränkningen. Utlänningsnämnden har inte ansett att övergreppen varit tillräckligt allvarliga. Kristdemokraterna menar att det är direkt stötande om den ändrade lagtexten tolkas på detta sätt.
Det finns även exempel på män som systematiskt utnyttjar utländska kvinnor genom att inleda ett förhållande med dem och inom två år antingen överge dem eller på annat sätt göra så att de tvingas lämna förhållandet. Dessa män är väl medvetna om att kvinnorna kommer att utvisas eftersom förhållandet upphör innan två år har gått. Det finns flera exempel på denna typ av ”kvinnoimport”.
Vidare anser Kristdemokraterna att man, när ett förhållande upphör innan tvåårstiden för den uppskjutna invandringsprövningen gått ut, bör beakta om det i hemlandet anses stigmatiserat att vara frånskild kvinna. Det vore beklagligt om kvinnan ifråga måste återvända till ett land där skilsmässor bryter mot en stark samhällelig norm.
För att kunna utreda om det finns skäl att misstänka att referenspersonen kan komma att förgripa sig på sökanden i framtiden, eller för att fastställa att han tidigare förgripit sig på sambo eller maka, bör en kontroll göras genom registerutdrag. Utdrag från brottsregistret avseende följande brott i brottsbalken, nämligen Om brott mot liv och hälsa 3 kap., Om brott mot frihet och frid 4 kap., Om sexualbrott 6 kap., skall hämtas in för samtliga referenspersoner när det gäller denna typ av anknytningsärenden. Även meddelande om besöksförbud skall hämtas in. Referenspersonen skall tillfrågas om ett skriftligt medgivande av registersökning.
Utöver ovannämnda utdrag ur brottsregistret skall en kontroll utifrån folkbokföringsregistret samt Migrationsverkets register om tidigare anknytningsförfrågningar alltid utföras. Härigenom får man en bättre bild av om referenspersonen varit gift tidigare samt om någon tidigare ansökt om uppehållstillstånd p.g.a. anknytning till personen ifråga. På detta sätt kan ingen sätta i system att inleda ett förhållande med en utländsk kvinna och sedan överge henne före tvåårsperiodens utgång.
I de fall det genom den grundliga utredningen framkommer att referenspersonen tidigare dömts för misshandel eller övergrepp mot tidigare sambo eller maka/make, skall uppehållstillstånd nekas sökanden. Hänsyn bör dock tas till den tidsrymd som förflutit sedan dom fallit och eventuellt andra beaktansvärda omständigheter. Här anser vi att Sverige har ett ansvar att, mot bakgrund av dessa uppgifter, skydda sökanden. Även om detta innebär ett ingrepp i varje människans rätt att välja så anser vi att det i dessa specifika fall åvilar staten att se till sökandens intresse.
Om referenspersonen ej har dömts för misshandel eller övergrepp av tidigare sammanboende eller maka/make, men ändå har dömts för brott mot 3, 4 och 6 kap. i brottsbalken eller meddelats besöksförbud bör sökanden alltid informeras om detta. Informationen delges muntligen vid det svenska konsulatet eller ambassaden med hjälp av en auktoriserad tolk, av samma kön. Även referenspersonen skall få ta del av uppgifterna. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att sökandens väl hotas p.g.a. dessa domar. Efter att informationen delgivits sökanden måste vi kunna förlita oss på att sökanden själv kan fatta ett för denne riktigt beslut. Härigenom respekterar vi varje människas rätt till att själv välja och ta ansvar.
Regeringen föreslog i prop. 1999/2000:43 ”Uppehållstillstånd på grund av anknytning” att uppehållstillstånd för andra än skyddsbehövande i princip skall beviljas före inresa i landet. I propositionen undantar man dock utlänningar som har ”stark anknytning” till en i Sverige bosatt person eller om det ”skäligen inte kan krävas” att utlänningen återvänder för att ge in ansökan där. Även om det är viktigt att vidmakthålla principen om att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan anser Kristdemokraterna att det bör finnas undantag från huvudregeln. Ett sådant skäl är när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn. Vi anser inte heller att det är skäligt att kräva att man återvänder för att ge in ansökan i ett hemland där väntetiderna är längre än sex månader. Uppehållstillstånd skall även kunna beviljas efter inresan om det står klart att sökanden skulle ha beviljats uppehållstillstånd om ansökan getts in i sökandens hemland.
Nyligen utvisades en underårig med vårdnadshavare i Sverige till sitt hemland för att där inge ansökan om uppehållstillstånd. Det är viktigt att undantagsreglerna i lagstiftningen verkligen tillämpas i ovannämnda och liknande fall för att den inte skall vara verkningslös.
Dagens regler innebär att en domstol i ett adoptionsärende först prövar om ett verkligt förälder–barn-förhållande föreligger. Därefter prövar utlänningsmyndigheterna om utlänningslagstiftningen medger att uppehållstillstånd skall beviljas. Ett av motiven till att denna prövning sker är bl.a. att adoptivbarn och biologiska barn skall vara likställda i rättsliga hänseenden. Enligt prop 2000/01:66 ”Uppehållstillstånd för adopterade” skulle ett förfarande som innebar att adoptivbarn utan förbehåll erhöll uppehållstillstånd vara olämpligt. Kristdemokraterna delar inte den uppfattningen utan anser, till skillnad från regeringen, att det bör räcka med att svensk domstol vid tidpunkten för prövning av en adoption som avser barn mellan 12 och 17 år inhämtar yttrande från Migrationsverket. Detta innebär att Kristdemokraterna förordar en förändring av regelverket som de facto är en anpassning till den praxis som domstolarna redan idag har. Det måste anses bättre för samtliga parter att man vid samma tillfälle som adoptionen prövas även väger in de delar som kan handla om att kringgå utlänningslagstiftningen. Det vore oerhört olyckligt om adoptionen beviljas av svensk domstol och att man sedan nekas uppehållstillstånd. Om ansökan om uppehållstillstånd avslås, kan ändå adoptivföräldrarnas föräldraansvar finnas kvar samtidigt som barnets rättsliga förhållande till sina biologiska föräldrar upphört.
Kristdemokraterna ifrågasätter således nödvändigheten av en prövning av uppehållstillstånd för adoptivbarn mellan 12 och 17 år. En utredning visar att det inte finns något fall där adopterade i åldern 12–17 år har nekats uppehållstillstånd i Sverige efter att adoption beviljats av svensk domstol. Att Migrationsverket skall pröva varje fall innebär således onödig administrativ belastning, 1 miljon kronor för den totala handläggningskostnaden samt en längre väntan för adoptivbarnet och adoptanterna.
Idag finns det även en regel som innebär att föräldrar som har uppehållstillstånd i Sverige måste söka uppehållstillstånd för sitt nyfödda barn i Sverige. Detta är en ren formalitet men innebär ändå ett merarbete för Migrationsverket. Kostnaden kan beräknas till 3–4 miljoner kronor varje år. Kristdemokraterna förordar att man avskaffar prövningen av uppehållstillstånd för dessa nyfödda samt adopterade barn (enligt ovan). Det är helt orimligt att Migrationsverket handlägger ca 800 adopterades uppehållstillstånd varje år och ca 7 000 nyföddas uppehållstillstånd samtidigt som handläggningstiderna förlängs.
När det gäller besöksvisum bör Sverige vara mycket generöst. Vi kan på intet sätt acceptera att anhöriga och närstående förvägras att besöka de sina. Många av dem med invandrarbakgrund har levt i Sverige länge och skall kunna få besök utan onödigt krångel. Många gånger sätts administrativa hinder upp som gör att visumansökningar via fullmakt inte accepteras. Detta har lett till att de som vill söka visum inte kan det av ekonomiska eller praktiska skäl. Visumansökningar borde handläggas skyndsamt.
I samband med frågan om visum och ansökningsförfarandet skall de olika rutinerna som finns på ambassaderna utredas. Samma krav måste uppställas på den sökande oavsett vilket land man söker visum från. I annat fall kan det uppfattas som diskriminerande eller orättfärdigt. Riksdagens revisorer har i en rapport framfört kritik när det gäller just praxis för besöksvisum. Även om de flesta ansökningar beviljas så varierar praxis kraftig för olika länder. Riktlinjerna är otydliga och statistiken för olika länder går inte att jämföra.
Den referensblankett som idag finns är både lång och krånglig. I många fall måste referenspersonen be någon annan om hjälp med ifyllandet av blanketten. Kristdemokraterna anser att en regelförenkling bör genomföras genom att t.ex. blankettens utformning och språk ses över.
Invandrare bör åtnjuta samma frihet som övriga medborgare, ha rätt att bosätta sig var de vill, utöva sin egen religion, lära sina barn sitt modersmål och för övrigt få utöva sina mänskliga rättigheter. Integration är inte detsamma som assimilation.
Kristdemokraternas grundläggande utgångspunkt är att gå från ett ”omhändertagandeperspektiv” till att ge människor förutsättningar för att kunna ta ansvar för sitt eget liv. Vi vill stärka människor och ge dem möjlighet till egenmakt. Staten skall medverka till att underlätta och skapa förutsättningar men inte planera och ta kontroll över människors liv. Samhället skall sträva efter att erbjuda medborgare jämlika levnadsvillkor och lika stora möjligheter att utvecklas och förverkliga sina livsprojekt. Livsprojekten skall inte möta några hinder så länge de inte inskränker andra människors rättigheter eller strider mot våra gemensamma rättsnormer.
Kristdemokraterna vill att även integrationspolitiken skall präglas av ett medborgarperspektiv. Vi vill därför ge medborgarna möjlighet att organisera sig efter eget tycke. Man skall kunna bilda egna sammanslutningar, starta förskolor och skolor på etnisk grund. Vi tror att detta snarare stärker identiteten och därför gynnar integrationsprocessen.
Att ge invandrare möjlighet att lära sig svenska är kanske den viktigaste uppgiften för att främja en positiv integration i det svenska samhället. Genom språket öppnas möjligheter till förståelse för och deltagande i vårt samhälle och vår kultur liksom till möjligheten att dela en social gemenskap. Språket är också vägen in på den svenska arbetsmarknaden. Det är viktigt att hitta former för utbildning som gör att den kan möta behoven hos individer med såväl olika kulturell bakgrund som utbildningsbakgrund. En god svenskundervisning är en bra investering inte enbart för den enskilde utan för samhället i stort.
Svenska för invandrare är en utbildningsform som är till för att ge varje enskild invandrare en god start i Sverige. Men som utbildningen ser ut idag är den inte skapad för den enskilde utan för kollektivet. Alla skall gå samma kurs och lära sig lika mycket oavsett om man är analfabet eller akademiker. Det resulterar i att de som kommit till Sverige helt utan eller med en låg utbildning kan gå i flera år utan att klara sfi-kursen.
Riksdagens revisorer har konstaterat att det är ett stort problem att upplägget av sfi är så oflexibelt. Kristdemokraterna är av samma uppfattning och vi har därför länge arbetat för en mer flexibel, individanpassad svenskundervisning. Sfi-kurserna måste kunna möta individer med en rad varierande behov och kunskaper. Därför bör det finnas olika nivåer i utbildningen, helst fler än två. Dessutom måste det finnas en möjlighet för dem som har en akademisk bakgrund att läsa svenska som andraspråk på högskolenivå.
Tvåspråkighet hos barnen underlättar både deras och föräldrarnas integration. Det är lättare att på föräldrarnas modersmål föra samtal om relationer och om problem som finns mellan generationerna. De båda språken är därför huvudnyckeln till en dubbel förenlig identitet. Man kan vara sverigefinne, sverigeturk osv. Och även de barn som väljer en helsvensk identitet kommer att ha nytta av båda sina språk. Inte minst gäller det när föräldrarna åldras. Ofta tvinar kunskaperna i det sist inlärda språket, svenska, bort och bara modersmålet återstår för den åldrade. Därför understryker Kristdemokraterna vikten av modersmålsundervisning.
Kommunerna är idag skyldiga att ordna modersmålsundervisning för alla elever som har ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk hemma. Skyldigheten upphör dock om det är mindre än fem elever som är berättigade till det och som efterfrågar undervisningen. Kommunen är också enbart skyldig att ge modersmålsundervisning i sju år. Modersmålsundervisning förekommer i olika former i Sverige men det vanligaste är att den sker utanför timplanebunden tid ungefär en timme varje vecka.
Trots tydligt reglerad skyldighet att erbjuda eleverna modersmålsundervisning är det en verksamhet som är satt på undantag i de flesta kommuner. Behöriga lärare saknas och undervisningen sker i de lokaler som för tillfället är tomma och finns att tillgå på skolan. Modersmålslärarna är som kringresande cirkusartister utan delaktighet i skolornas ordinarie verksamhet. Detta har resulterat i att enbart hälften av de elever som är berättigade får modersmålsundervisning idag. Detta trots att forskningen alltså entydigt pekar på att kunskaper i modersmålet är avgörande både för identitetsskapande och för inlärning av ett nytt språk.1 Utbildningsminister Tomas Östros har nu utlovat att det ska utbildas 350 nya modersmålslärare, det vill säga lite drygt en lärare per kommun. Även om satsningen på nya modersmålslärare är positiv kan modersmålsundervisningens brister framför allt relateras till att undervisningen tillåtits få en så oerhört begränsad omfattning i den svenska skolan.
Kristdemokraterna vill tillvarata invandrarnas språkliga och kulturella kompetens. Det är en styrka för individen men också för samhället. Arbetsmarknaden, exempelvis inom exportindustri, turism och undervisning och diplomati, efterfrågar alltmer människor med goda kunskaper i olika språk. För att stärka språkinlärningen, även av svenska, måste modersmålsundervisningen förbättras.
Kristdemokraterna vill att elever med invandrarbakgrund ska ha rätt till modersmålsundervisning under hela skoltiden. Vi anser dessutom att kommunen ska vara skyldig att erbjuda modersmålsundervisning om det finns minst tre elever som är berättigade till sådan istället för dagens fem elever.
Elever med bristande kunskap i svenska behöver ofta stöd i andra skolämnen på sitt modersmål för att följa med i undervisningen. Det har inneburit att modersmålsundervisningen på vissa håll förvandlats till en stödundervisning i andra ämnen och den egentliga modersmålsundervisningen har minimerats ytterligare. Det är inte rimligt. Undervisning på och i sitt modersmål är två olika saker som fyller helt olika syften.
Den metod som enligt forskningen gett bäst resultat för språkinlärningen är när undervisningen sker lika mycket på modersmålet som majoritetsspråket, i klasser som till hälften består av elever som talar majoritetsspråket och till hälften av elever med ett annat gemensamt modersmål. I länder där undervisningen fungerar på detta sätt har eleverna med invandrarbakgrund lika god läsförståelse i majoritetsspråket som de elever som har majoritetsspråket som modersmål. Denna undervisningsmetod är dock mycket ovanlig i Sverige. Här undervisas ofta de invandrade eleverna i stort sett enbart på majoritetsspråket och modersmålsundervisningen sker vid sidan av den ordinarie undervisningen. Det är den metod som enligt forskningen har sämst resultat. Att undervisa eleverna i till exempel matematik på modersmålet har i Sverige mötts med stor tvekan. Många har ansett att det skulle hämma inlärningen av svenska, en oro som det inte finns något som helst belägg för i forskningen.
Kristdemokraterna anser att den svenska skolan måste ta till sig dessa forskningsresultat och ge elever med invandrarbakgrund rätt till omfattande stödundervisning och/eller ämnesundervisning på modersmålet.
Den absolut viktigaste integrationsfaktorn är att arbetslösa invandrare får snabb tillgång till arbetsmarknaden och ett jobb. Det är fortfarande en relativt hög arbetslöshet bland olika invandrargrupper trots att många är högutbildade. Det finns givetvis flera orsaker till detta: dålig svenskundervisning, ett ”omhändertagandeperspektiv”, brister i arbetsmarknadspolitiken, diskriminering och onödiga byråkratiska regler. Sammantaget är det regeringens havererade integrationspolitik som bär ett stort ansvar för svårigheten för människor att försörja sig och därmed få makt över sitt liv.
För asylsökande och flyktingar gäller det att förenkla möjligheten att få arbetstillstånd och givetvis att korta handläggningstiderna rejält. Även utplaceringar av myndigheter och institutioner till invandrartäta områden genererar arbetstillfällen.
Att kunna språket är av avgörande betydelse för att komma ut på arbetsmarknaden men arbete kan också vara ett sätt att lära sig språket. Särskilt för dem som saknar tidigare studievana kan ett arbete där språket lockas fram i en vardagssituation vara betydligt mer effektivt än skolbänken. Vi tror att en pedagogisk metod som innebär svenskundervisning kombinerad med en praktik eller lärlingsplats eller ett arbete inte enbart skulle främja språkinlärningen utan även underlätta det fortsatta steget ut på arbetsmarknaden. Om det syftet skall uppfyllas bör dock arbetspraktiken i första hand ske inom den bransch eller det yrke där personen tidigare arbetade. Utbildningen måste sättas in så snart det är möjligt så att inte väntetid på svenskutbildning blir ett hinder i arbetssökandet.
Enligt Integrationsverket efterfrågar många med invandrarbakgrund mer yrkesspecifik språkundervisning. Denna fråga har Kristdemokraterna drivit länge. Riksdagens revisorer har föreslagit en översyn när det gäller språkutbildningen för utländsk vårdpersonal. Vi menar att denna översyn bör omfatta flera yrkesgrupper. Samma typ av utbildningar bör kunna anpassas även till lågutbildade i form av korta branschinriktade kurser varvade med yrkesarbete. Varje kurs skulle innehålla svenska med yrkesterminologi. Efter avslutad kurs och en tids arbete skulle det vara möjligt att återkomma till en fortsättningskurs för att sedan eventuellt avancera inom yrket. Trots att Riksdagens revisorer, Integrationsverket m.fl. har belyst frågan om sfi-undervisning och lagt flera goda förslag kvarstår grundläggande brister i systemet. Regeringen har nu tillsatt en utredningen med uppgift att se över utbildning i svenska för invandrare. Vi anser att denna fråga är tillräckligt utredd och att regeringen istället borde återkomma med förslag till åtgärder.
Eftersom syftet med sfi bland annat är att underlätta inträdet på arbetsmarknaden är den ”policy” som arbetsförmedlingarna utvecklat helt orimlig. Den innebär att personer som inte uppnått en viss poäng i sfi-undervisningen inte anses kunna stå till arbetsmarknadens förfogande och alltså inte antecknas som arbetssökande. Sfi-undervisningen pågår under ett år och många av dem som deltar har redan dessförinnan vistats i Sverige under en längre tid. Många invandrare har gått kurs efter kurs utan att nå godkänd-poängen. Enligt Integrationsverket klarar bara 20 % språktestet efter så lång tid som fyra år. Det blir en ond cirkel. Man får inte komma till ett jobb där man praktiskt skulle lära sig svenska – därför att man inte kan tillräcklig mycket svenska. Men för många är det så att man snabbast och bäst lär sig svenska på jobbet. Många arbetsuppgifter kräver inte så goda svenskkunskaper i starskedet. I Stockholm har ett antal kurser startats, bl.a. med EU-stöd, som visar möjligheter att med specialutformade kursplaner och arbetsplatspraktik snabbt lyckas få ut kursdeltagarna i vanliga jobb.
På grund av arbetsförmedlingens dåliga resultat är det många som i dag försöker få jobb på annat sätt. Arbetsförmedlingen har därmed förlorat en viktig funktion på arbetsmarknaden. Istället för arbetsförmedlingar vill Kristdemokraterna upprätta små servicekontor dit arbetslösa skall söka sig. Detta är inte en traditionell arbetsförmedling. Servicekontoren skall tillhandahålla allt det nödvändiga för att söka arbete. Här ska det även finnas något som vi kallar för jobbguider. Jobbguidens uppgift är att ha ett personligt ansvar för den arbetssökande och på olika sätt stödja, entusiasmera och lotsa denne fram till ett arbete. Detta är särskilt viktigt för personer med invandrarbakgrund eftersom många saknar ett socialt nätverk, referenser och erfarenhet av att söka arbete i Sverige. Man skall även kunna få hjälp med att skriva ansökningar och att träna inför en intervju. Det skall finnas jobbguider med invandrarbakgrund som, ur sitt speciella perspektiv, vet hur det är att söka jobb i Sverige. Regeringen har under utgiftsområde 8 ospecificerade medel för sysselsättning av arbetslösa invandrare. För att pengarna skall användas till något konkret anvisar vi i vårt budgetalternativ 10 miljoner kronor för en projektverksamhet med jobbguider.
Enligt Integrationsverkets årsrapport från 2001 är det endast 39 procent av de utlandsfödda akademikerna som idag har ett arbete motsvarande deras utbildningsnivå, jämfört med 85 procent av de svenskfödda. Det finns olika skäl till detta men en viktig åtgärd är att skapa möjligheter för personer med utbildning från andra länder att få utbildningen värderad. Kunskapsvalidering är betydelsefullt för ett snabbt inträde på den svenska arbetsmarknaden eller för en komplettering av utbildningen. I utformandet av ett system för livslångt lärande är validering av kompetens och tillvaratagande av den kunskap som människor skaffat sig i ett annat land eller utanför utbildningssystemet ett måste. Idag har arbetssökande med reella kunskaper utan formell utbildning ett sämre utgångsläge på arbetsmarknaden vilket måste förändras. Det finns många goda förslag i utredningen ”Validering av vuxnas kunskap och kompetens” SOU 2001:78. Vi uppmanar regeringen att snarast återkomma med en proposition på området.
Det är viktigt att invandrarkvinnornas kompetens tas till vara. De hamnar idag ofta sist i kön till arbete. I vårt land finns mycket språkkompetens samlad, genom alla de personer som kommit hit från andra länder. Den specifika kännedomen om olika länders kultur är en ovärderlig kunskap att använda inom t.ex. exportindustrin. Trots detta låter vi speciellt invandrarkvinnorna vara utan fotfäste på arbetsmarknaden. En särskild insats behövs för att inventera invandrarkvinnors specifika kompetens som t.ex. kan vara till stor nytta för exportindustrin. Dessa kvinnor bör sedan ges utbildning om svenskt arbetsliv.
Antalet anmälningar till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har ökat avsevärt de senaste åren. Att det existerar outnyttjade tillgångar på arbetsmarknaden och att dessa förblir outnyttjade på grund av diskriminering vittnar även flera utredningar om. Kristdemokraterna anser att diskriminering är ett övergrepp gentemot en människa. Det är oerhört tragiskt när personer med stor potential inte får komma till sin fulla rätt. Dessutom innebär diskriminering i arbetslivet ett ekonomiskt problem för såväl den enskilde som samhället i stort.
Fackföreningar har ett ansvar för att kontrollera och övervaka sina medlemmars intressen och se till att diskriminering bekämpas. Arbetsmarknaden har dock utvecklats på ett sätt som medfört att långt ifrån alla arbetstagare idag är fackanslutna. Ytterligare några är inte medvetna om fackets roll. Det är därför viktigt att kunskapen om diskriminering inte bara är facklig utan allmängiltig bland arbetstagare. Kristdemokraterna anser att det är allas gemensamma ansvar att motarbeta och förhindra att diskriminering och mobbning förekommer på arbetsplatserna.
Kristdemokraterna menar att en sammanslagning av de olika främjandeombudsmännen HomO, DO, JämO, HO, BO kan ha flera fördelar. Det är inte alltid enkelt för medborgaren att veta vilken ombudsman som ansvarar för vilka områden. Därför vore det lättare om man kunde vända sig till en myndighet: Rättighetsombudsmannen. Riksdagen har, bl.a. genom initiativ från Kristdemokraterna, tillkännagett för regeringen behovet av en sådan utredning. Vi stöder även ett förtydligande av de olika diskrimineringslagstiftningarna som idag är svåra att överskåda. Vi välkomnar den parlamentariska utredning som har till uppgift att se över såväl diskrimineringslagstiftningen som främjandeombudsmännens roll.
Den kristdemokratiska grundsynen om alla människors lika och absoluta värde innebär en skyldighet att ständigt och i alla sammanhang ta avstånd från och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Vi kristdemokrater anser att Ombudsmannen mot diskriminering eller den framtida Rättighetsombudsmannen bör ha ett speciellt ansvar och fungera som motor i opinionsbildningen mot dessa företeelser. För detta ändamål anslår vi ytterligare 6 miljoner kronor för vartdera året 2003 och 2004. Vi avvisar samtidigt försöket med lokala diskrimineringsombudsmän. Vi anser att DO bör vara en från regeringen fristående myndighet och istället underställas riksdagen. Detta bör behandlas av den utredning som nu utreder sammanslagningen av främjandeombudsmännen.
Den lag som trädde i kraft den 1 maj 1999 kräver att alla arbetsgivare bedriver ett aktivt arbete för etnisk mångfald och mot diskriminering. I den integrationspolitiska propositionen (prop. 1997/98:16) som antogs av riksdagen framhåller regeringen att staten har ett särskilt ansvar som föredöme. Regeringen uppdrog åt samtliga myndigheter att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk mångfald bland sina anställda. År 2000 har dock endast 33 % av samtliga myndigheter färdigställt en handlingsplan. Av detta 20-tal myndigheter är det bara två myndigheter, Riksskatteverket och Integrationsverket, som utförligt redovisat vad de gjort för att anställa fler med invandrarbakgrund. Högskoleverket, Riksrevisionsverket och Naturvårdsverket har inga åtgärder att redovisa. Av budgetpropositionens redovisning att döma har ingen förändring skett i positiv bemärkelse. Vi anser att regeringen bör verka för att arbetet med att upprätta handlingsplanerna påskyndas.
Förra året presenterade Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) en oroväckande undersökning om invandrare och deras möten med svenska myndigheter. Undersökningen visar att kontakterna med arbetsförmedlare entydigt varit negativa upplevelser. Förutom bristande eller felaktig information, likgiltighet och arrogans vittnar intervjuerna om direkt diskriminering från arbetsförmedlarna. Arbetsförmedlingen anklagas bl.a. för att hänvisa invandrarna till typiska invandrararbeten, att den bara bekräftar bilden på det utanförskap man redan känner, att egna initiativ bemötts mycket negativt, att invandrarna rekommenderats att glömma sina yrken osv. Vi ser mycket allvarligt på dessa uppgifter. En arbetsförmedlare skall vägleda och uppmuntra, inte tvärtom. DO samarbetar med Arbetsmarknadsverket för att säkra att det inte förekommer etnisk diskriminering bland arbetsförmedlarna. Kristdemokraterna kommer att följa utvecklingen i denna fråga och redovisningen av arbetet som sker i november.
Idag opererar rasistiska och nazistiska organisationer på många skolor och försöker värva medlemmar och sympatisörer. En av de viktigaste förebyggande insatserna är att förmedla kunskap om hur dessa organisationer fungerar och arbetar. Skolan har en nyckelroll i arbetet bland unga mot främlingsfientlighet och rasism.
Kristdemokraterna anser att de rasistiska yttringarna och andra grova organiserade brott som drabbat samhället under de senaste åren måste bemötas med en effektiv lagstiftning. Därför anser vi det angeläget att deltagande i och stöd till rasistiska och kriminella organisationer skall förbjudas. Det är en nödvändig åtgärd för att komma till rätta med den grova kriminaliteten och bevara ett fritt demokratiskt samhälle. Krav på detta har förts fram i kristdemokratiska motioner.
I skrivelsen ”Integrationspolitik för 2000-talet” 2001/02:129 redogör regeringen för hur de medel man avsatt för utsatta flickor i patriarkala familjer skall användas. Vi vill påpeka behovet av ett samarbete med de kvinnojourer som redan idag har såväl kunskap om som kontakt med flickor i sådana situationer. Det är således viktigt att man har med dem i diskussionerna samt att stödja dem i deras framtida arbete. Kristdemokraterna anser för övrigt att de medel som idag går till kvinnojourerna är mycket knappa. Dessutom har regeringen i årets budgetproposition dragit tillbaka de medel som kvinnojourerna fick under 2002. Det är mycket anmärkningsvärt mot bakgrund av det oerhört viktiga arbetet som kvinnojourerna utför. Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ tillfört 10 miljoner kronor extra för kvinnojourernas verksamhet. Anslaget återfinns i utgiftsområde 9 ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg”.
Den mest kraftfulla åtgärden för att motverka segregation är att se till att alla bostadsområden har en blandad bebyggelse med flera olika upplåtelseformer. För detta behövs fler bostäder. Regeringen har inte lyckats stimulera det byggande av hyresrätter som krävs för en rörlig bostadsmarknad. Dessutom försvårar regeringen friköp av hyresrätter som skulle öka blandningen av upplåtelseformer och därmed människors inflytande över sitt boende. Det behövs en större andel bostadsrätter i många förorter. En viktig målsättning i integrationsarbetet är att alla skall bo i en trygg och attraktiv stadsdel. För att åstadkomma detta måste brottsförebyggande åtgärder uppmärksammas mer i stadsplaneringen. Även i skötseln och upprustningen av offentliga miljöer kan brott förebyggas. Kristdemokraterna anser att kommunerna bör upprätta en bebyggelseinriktad brottsförebyggande policy som framgår av
översiktsplanen. Dessutom har vi i vårt budgetalternativ krav på att det finns en närpolis per 1 000 invånare.
I alla nya detaljplaner och vid förändringar av detaljplaner bör man göra en konsekvensbeskrivning av hur planen kan tänkas förbättra eller försämra integrationen.
Ännu en idé är att flytta ut kommunala verksamheter och myndigheter eller locka stora privatföretag till miljonprogramsområden. Det kan öka behovet av servicetjänster i området och därmed generera arbetstillfällen.
Skulle du vilja bli ”kommunplacerad”? Den svenska flyktingmottagningen har idag ett drag av planekonomi som leder till oönskade konsekvenser. Det är Sveriges riksdag som fattar beslut om flyktingpolitiken. Sverige är också bundet av internationella konventioner på området. Trots detta avgör varje kommun om den skall göra en överenskommelse med Migrationsverket om att ta emot flyktingar eller ej. Det finns ett antal kommuner som konsekvent säger nej. Vi har alltså i realiteten inte en nationell flyktingpolitik, i varje fall inte när det gäller det initiala mottagandet.
Flyttströmmar av svenskar inom landet till storstadsområdena är för närvarande större än invandringen av asylsökande. Kommunerna i exempelvis Stockholmsområdet har ingen möjlighet att tacka nej till norrlänningar som får jobb i området. Lyckas de hitta en bostad, får de förstås bosätta sig var de önskar. Varför skall inte samma grundregel gälla för en flykting?
Flyktingar som kommer till Sverige beter sig helt rationellt. De söker sig till storstadsområdena eftersom chansen är störst att få ett jobb där. Men invånare i storstadsområdena är vana att tänka regionalt. Man kan bo i en kommun, arbeta i en annan, ha barnen i skola i en tredje osv. Flyktingen och dennes familj blir däremot ”instängd” i en kommun.
Om man i längden skall kunna upprätthålla en solidarisk flyktingpolitik, torde det inte kunna gälla andra regler för flyktingar än för till exempel norrlänningar som flyttar till storstaden. Flyktingmottagningen bör därför bli regional istället för kommunal. När en asylsökande får uppehållstillstånd borde han eller hon få ett eget huvudansvar för att hitta ett jobb och en bostad som är tillräckligt stor för familjen. Givetvis krävs hjälp av exempelvis Integrationsverket eller någon annan myndighet med grundlig information om var i regionen det finns jobb och var det finns bostäder. Det är dock den nyanlände som själv bestämmer var han eller hon slutligen vill bosätta sig.
Vinsterna med en sådan förändring av flyktingmottagningen är flera. För det första överförs huvudansvaret till flyktingfamiljen. Man undviker risken för passivitet. För det andra kan inte en kommun neka en flykting att bosätta sig där det går att hitta en bostad. För det tredje blir flyktingens villkor likadana som för den som flyttar inom Sverige.
En regional flyktingpolitik fordrar ändrad lagstiftning. Vi föreslår att systemet med avtal med kommunerna avskaffas. Stödet till den nyanlände bör istället följa individen i form av en utvecklingspeng som fördelas av RFV och sedan betalas ut av försäkringskassan. Därigenom ges individen och den lokala nivån ett större ansvar. Vi tillför därför RFV 10 miljoner kronor år 2003 och 25 miljoner kronor år 2004 för administration från detta utgiftsområde. RFV bör även betala ut ersättningen till kommunerna för t.ex. sfi-undervisningen.
Att viljan till och upplevelsen av delaktighet i samhället minskar finns det flera indikationer på. Det generella valdeltagandet sjunker, misstron mot politiker växer och en polariserande ”vi och dom”-känsla riskerar att breda ut sig i samhället där politiker upplevs som åtskilda från ”vanligt folk”. Medborgarskapets innehåll behöver därför aktualiseras och tydliggöras, eftersom demokratin och samhällets grundläggande värden är så intimt förknippade med de ideal som medborgarskapet representerar.
I det svenska välfärdsbygget har stundom de delar av medborgarskap som innefattar skyldigheter hamnat i skymundan. Hänsyn måste tas till att samhället utgörs av de enskilda medborgarna, men man måste också inse medborgarnas beroende av varandra – ett beroende som också ger insikter om hur vi skall förhålla oss till varandra i fråga om ansvar och skyldigheter. Det är de enskilda människornas medmänsklighet och ansvarstagande som är avgörande för framtiden.
För att betona medborgarskapets rättigheter, men också dess skyldigheter, föreslår vi att alla nya medborgare skall få en medborgarbok där medborgarskapets innebörd tydliggörs och samhällets grundvärderingar formuleras. Vi anser det vara av stor vikt att inför framtiden värna, stärka och förmedla de grundläggande värden utan vilka ett samhälle präglat av ömsesidig respekt, tillit och gemenskap inte kan existera. Dessa värden utgör den etiska grunden för ett fritt, jämställt, pluralistiskt och solidariskt samhälle. En medborgarbok kan vara ett led i det arbetet.
Varje svensk medborgare som uppnår myndighetsåldern 18 år bör få en medborgarbok av den svenska staten där de medborgerliga skyldig- och rättigheterna diskuteras. Denna bok skall också ges alla som kommer till Sverige och erhåller svenskt medborgarskap. Boken bör förmedla den värdegrund som beskrivs i skolplanen:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
Denna värdegrund härleds alltså från den etik som förvaltats i kristen idétradition och i västerländsk humanism. För en levande demokrati krävs att medborgardygder såsom den kritiska rationalismen, laglydigheten och solidariteten framhävs. Boken bör även innehålla en kort historik över Sveriges demokratiska utveckling, information om hur det politiska systemet i Sverige och Europasamarbetet fungerar.
Överlämnandet av medborgarboken bör ske i samband med en ceremoni, i hemkommunen, där man välkomnar och uppmärksammar de nya svenskarna och de som blivit myndiga. Genom att boken både betonar rättigheter och skyldigheter kan man höja statusen på och markera det ansvar som vilar i medborgarskapet.
Medborgarboken skall inte primärt ge färdiga svar för enskilda valsituationer eller fungera som ”praktisk handbok i samhällsliv”, även om också medborgarskapets praktiska konsekvenser bör diskuteras. Boken skall istället vara ett verktyg för utmejslandet av ett förhållningssätt där insikten om rättigheter och skyldigheter gentemot samhälle och medmänniska kommer till uttryck. En demokrati är beroende av att det finns en moralisk övertygelse som baseras på grundläggande värden, som ständigt måste diskuteras, men också försvaras. Utan en medborgaranda som präglas av frihet och ansvar upphör demokratin. Ingen konstitutionell ingenjörskonst i världen kan säkra demokratins fortbestånd. Bara genom att vinna varje generation för etiska grundvärderingar och i ord och handling tillämpa dem kan medborgarna själva skapa sin folkstyrelse. En medborgarbok kan medverka till en sådan medborgaranda.
Sveriges nationella minoriteter är en levande del av det svenska samhället och deras språk är en värdefull del av den svenska kulturen. Genom att tillerkänna dem språkliga och etniska rättigheter stärks deras självtillit och kulturella identitet.
En rad åtgärder måste vidtas för att Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Regeringens proposition ”Nationella minoriteter” (1998/99:143) var ett steg i rätt riktning. Det främsta syftet med propositionen var att erkänna Sveriges nationella minoriteter och deras språk. Vi stöder dessa förslag på flera punkter. Vi vill dock även att nationella minoriteter skall kunna använda sitt språk i kontakten med centrala myndigheter. Därutöver föreslår vi att de vanligaste lagarna i vårt land översätts till samiska, finska och meänkieli.
Skolverket har på uppdrag av regeringen studerat modersmålsundervisningen i de nationella minoritetsspråken. De brister som verket har funnit innebär bl.a. att romanis nya status som minoritetsspråk inte påverkat modersmålsundervisningen för romer. I samtliga åtta kommuner som kontaktats är modersmålsundervisningen nästan obefintlig. För meänkieli saknas det undervisningsmaterial. Kartläggningen visar att det finns en underrapportering från kommunerna när det gäller antalet minoritetselever som är berättigade att studera sitt modersmål. Enligt tidigare regler fick kommunerna statsbidrag per elev med annat modersmål, men det incitamentet saknas idag. Skolverket föreslår därför att kommunerna åläggs att föra register över språkkunskaper hos varje elev som skrivs in i förskola eller grundskola. Dessutom anser Skolverket att man skall ta bort bestämmelsen om att modersmålsundervisningen i finska och jiddisch endast behöver anordnas om det finns fem elever som begär det. De fem nationella minoritetsspråken skulle således likställas i skollagstiftningen.
Kristdemokraterna motsatte sig regeringens förslag att inrätta en ny integrationsmyndighet. Utredningen som låg till grund för förslaget underströk vikten av ”en bred politisk förankring av den nya verksamheten och med ett engagerat stöd från regering och riksdag”. Trots motstånd från fem av riksdagens partier genomdrev Socialdemokraterna beslutet att inrätta Integrationsverket från den 1 juni 1998. Vi föreslår nu att Integrationsverket helt avvecklas från den 1 juni 2003.
Kristdemokraterna anser att integrationspolitiken bör bedrivas på precis samma sätt som jämställdhetspolitiken, dvs det är main streaming som skall gälla. Det samordnande ansvaret bör ligga på Regeringskansliet med de olika departementen. Vi kritiserade den tidigare ordningen som innebar att det övergripande ansvaret för integrationsfrågorna låg på Kulturdepartementet. Det är därför positivt att regeringen nu har flyttat dessa frågor till Näringsdepartementet.
Alla verk och myndigheter skall ta fullt ansvar inom sina områden. Länsstyrelserna och kommunerna skall ta det regionala och lokala ansvaret – redan nu har vissa länsstyrelser integrationsexperter. DO-ämbetet bör samtidigt förstärkas.
I samband med avvecklingen av Integrationsverket vill vi istället att Migrationsverket ansvarar för informationsfrågor till invandrare och flyktingar. För detta ändamål anslår vi 10 miljoner kronor år 2003 och 16 miljoner kronor år 2004.
Vi anser det rimligt att ge Integrationsverket fem månader för att kunna avvecklas och låter således ca 30 miljoner kronor kvarstå i budgeten för år 2003.
Statsbidrag har fr.o.m. budgetåret 1995/96 lämnats till vissa kommuner i framför allt storstadsregionerna för att stimulera till insatser i utsatta bostadsområden. Vi ställde oss bakom anslaget för 1999–2000, men avvisar projektets förlängning som skulle innebära ett anslag om 230 miljoner kronor år 2003. Kristdemokraternas olika integrationspolitiska förslag med t.ex. utvecklingspeng, fler bebyggelseformer och utlokalisering av myndigheter till invandrartäta områden är konkreta insatser som kan påverka människor i utsatta bostadsområden.
Dessutom anslår Kristdemokraterna 3,5 miljarder kronor utöver regeringen i statsbidrag till kommunerna under två år.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Sven Brus (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
| [1] | Fler språk – fler möjligheter, Skolverket, 2002. |