Motion till riksdagen
2002/03:Sf332
av Sten Tolgfors m.fl. (m)

Segregation är en social situation

2002/03:Sf332 2002/03:Sf332 22 23 MOT. 2002/03 Sf332 2002/03  mnr: Sf332 pnr: m145 Motion till riksdagen2002/03:Sf332 av Sten Tolgfors m.fl. (m) Segregation är en social situation Motionen delad mellan flera utskott 1
1 Inledning Tiotusentals människor i Sverige lever under helt andra ekonomiska och sociala omständigheter än vad som vore möjligt. Detta är förvisso ett problem för de offentliga budgetarna, men i första hand ett högst verkligt problem i många människors vardag. Regeringen beskriver ofta problemet såsom ”etnisk segregation”. Vi menar att problemet snarare, av skäl som utvecklas nedan, borde definieras som ”ofrivillig segregation”. Det styrs huvudsakligen av kunskapsbrist, socialt utanförskap och maktlöshet, alldeles oavsett vilket ursprung människor har. Härutöver finns också faktorer som bristande språkkunskaper och etnisk diskriminering, som höjer trösklarna för mångas delaktighet. I mångt och mycket är utanförskapets orsaker generella hinder för social rörlighet, men dessa ger störst effekt för människor som är nya på arbetsmarknaden och i landet. Betraktad som en social situation blir den ofrivilliga segregationen möjlig att förändra, men också mer komplicerad att beskriva politiskt. Många av regeringens åtgärder bygger på motsatsen, en förenklad beskrivning utgående från ursprung, vilket växlas över i riktade insatser.
2 Innehållsförteckning 1 Inledning 1 2 Innehållsförteckning 2 3 Förslag till riksdagsbeslut 3 4 Är segregationsfrågan ny? 5 5 Regeringen definierar problemet fel 5 6 Ofrivillig segregation är en social situation 6 7 Möjligheter och ansvar 7 8 Problembeskrivning 8 8.1 Ekonomisk välfärd 8 8.2 Skola  9 8.3 Sfi 11 8.4 Högre utbildning 11 8.5 Arbetsmarknad 13 8.6 Bidragsberoende 13 8.7 Barnfattigdom 14 9 Lösningar 15 9.1 Skolan 15 9.2 Sfi  16 9.3 Arbetsmarknad 17 9.3.1 Högre utbildning 17 9.3.2 Företagande 18 9.4 Skatter och bidragsberoende 19 9.4.1 Bostäder 19 10 Diskriminering och positiv särbehandling 19 10.1 Kvotering löser inte problemen 21 10.2 Delaktighet 21 11 Särskilda frågor 22
3 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den socialdemokratiska integrationspolitikens brister. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den ofrivilliga segregationens sociala orsaker. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemen med regeringens vilja att använda särlösningar för att bryta segregationen. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grunderna i en generell politik för att bryta ofrivillig segregation och utanförskap. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemen med regeringens användning av begreppet ”etnisk segregation”. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur arbetsmarknadens stelhet och reglering drabbar människor som är nya på arbetsmarknaden.1 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det så långt det är möjligt skall ställas samma krav på och ges lika möjligheter för alla som bor i Sverige. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna i dagens skolpolitik för barn som behöver extra stöd.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna i dagens skolpolitik för barn som kommer till Sverige under skolåren.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en individuell kunskapsrätt för alla skolbarn.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärares och rektorers möjlighet att styra skolan och välja dess inriktning och profilering.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet för alla barn att välja skola.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolors möjlighet att ge tvåspråkig undervisning.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolors möjlighet att vara värdskolor för elever från andra skolor vad gäller språk- eller ämnesundervisning.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna i den nuvarande sfi-undervisningen.2 Riksdagen begär att regeringen låter utreda orsakerna till sfi-undervisningens svaga resultat i enlighet med vad som anförs i motionen.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av sfi-check som ger möjlighet till individuell anpassning av undervisningen.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avsaknaden av en likvärdig skola i alla delar av landet.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten till validering och komplettering av utländsk utbildning.2 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur skatte- och bidragssystem tillsammans skapar fastlåsningseffekter som leder till utanförskap. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnfattigdom och bidragsberoende.3 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare för att bryta bidragsberoende.4 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användning av socialbidrag som ersättning för deltagande i praktik eller undervisning.3 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten för den enskilde av en blandning av olika upplåtelseformer i bostadsutbudet.5 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att diskriminering på etnisk eller annan grund inte är acceptabelt.1 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om positiv särbehandling och kvotering.1 Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens användning av invandrarbegreppet. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för kvinnor och unga flickor i särskilt utsatta situationer. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till skattereduktion för hushållsnära tjänster i enlighet med vad som anförs i motionen.4 1 Yrkandena 6, 25 och 26 hänvisade till AU. 2 Yrkandena 8–19 hänvisade till UbU. 3 Yrkandena 21 och 23 hänvisade till SoU. 4 Yrkandena 22 och 29 hänvisade till SkU. 5 Yrkande 24 hänvisat till BoU.
4 Är segregationsfrågan ny? Efter decennier där den ofrivilliga segregationen ökat år från år, då arbetslösheten satt sig hårt i många områden, då motsättningarna i samhället tillåtits öka – då vaknar den socialdemokratiska regeringen upp och ser att integrationsfrågan måste ägnas vidare uppmärksamhet. Göran Persson menar nu att integrationsfrågan måste vara en av de viktigaste den kommande perioden. Frågan är verkligen inte ny. För ideella organisationer och enskilda har det varit uppenbart i många år att problemen funnits där. Polisen har också varnat för att den ofrivilliga segregationen och socialt utanförstående i ökande utsträckning kan ge upphov till brott och våld. Den socialdemokratiska integrationspolitiken fungerar inte. En av denna politiks grunder har varit att ovanifrån betrakta samhället, såsom bestående av ett antal kollektiv vari människor har gemensamma problem och behov. En annan har varit viljan att ta människor om hand, styra deras liv och lägga till rätta deras situation, vilket har resulterat i att människor förlorat makt och möjlighet att påverka sin egen situation. Socialt och ekonomiskt utanförstående, maktlöshet, arbetslöshet och bidragsberoende i stor omfattning har blivit resultatet för många människor och deras familjer. Socialdemokraterna söker nu lösa detta med särskilda myndigheter och särlösningar. Politiken måste i stället bygga på att ge alla goda förutsättningar att förverkliga sitt eget livs drömmar. Det är generella möjligheter för människor och generella lösningar på gemensamma problem som vi huvudsakligen talar om. Grunderna för ”integrationspolitiken” måste läggas om.
5 Regeringen definierar problemet fel Segregation måste i sig inte vara ett problem. Om äldre människor väljer ett boende där personalen talar ursprungslandets språk, om många barnfamiljer väljer att bo i ett område som är särskilt lämpligt för barn, eller om människor i sextioårsåldern söker sig till gemensamma stugbyar så är detta inte något problem. Likväl är det exempel på segregerade boenden. Så vad är då problemet? Det är i stället specifikt den ofrivilliga segregationen – det sociala utanförskapet och maktlösheten – som måste brytas. Det är när människor hamnar i en situation där de saknar makt och möjlighet att påverka sina egna liv, som problem uppstår. Regeringen talar numera om ”etnisk segregation”, dels som ett problem i sig, dels som benämning av ett större samhällsproblem. Men också detta regeringens sätt att definiera frågan är fel. I de områden som regeringen talar mest om som ”etniskt segregerade” är den etniska mångfalden större än någon annanstans i samhället. Det finns människor från dussintals etniska grupper i de områden där regeringen fokuserar sina insatser för att bryta just ”etnisk segregation”. Dessa områden är knappast etniskt enkelriktade. Och om pensionärer väljer ett boende på etnisk grund, t.ex. ett boende där alla talar finska, är detta knappast heller ett problem. Tvärtom. Det är synnerligen motsägelsefullt att just de områden som har störst etnisk mångfald av regeringen definieras som de mest etniskt segregerade i landet. Allt bygger på att regeringen utgår från att invandrare är en enhetlig grupp, som måste tas om hand på samma sätt. Så länge människor befinner sig utanför Sverige förstår de flesta att en kurdisk politiker från norra Irak, en läkare från Teheran och en bonde från Somalia inte bara kommer från olika platser, utan också har helt olika individuella förutsättningar i livet. Men direkt de stiger över landets gränser börjar regeringen betrakta dem som en enda grupp som har mer gemensamt, än särskiljande. Då blir de till invandrare. Hade dessa människor bott tillsammans var som helst i världen utanför Sverige hade ingen sett det som exempel på etnisk segregation, utan snarare på motsatsen. Men när de kommer till samma bostadsområde i Sverige ser regeringen inte längre individualitet och skillnader, utan fastnar vid invandrarskapet. Bland dem som invandrat till Sverige finns människor av olika religioner, kulturer, åldrar och yrken. De har olika utbildning, kvaliteter, ambitioner, erfarenheter och behov. Var och en har sina egna drömmar. Ingen politik som bortser från detta kan bli framgångsrik. Bara en politik som bygger på denna insikt kan bli lyckosam. Det är tillgången till övriga samhället som ofta brister. Det är den ofrivilliga segregationen – utanförståendet och maktlösheten – som måste brytas. Inte segregation i allmänhet, som kan vara både positiv och negativ ur individens synvinkel.
6 Ofrivillig segregation är en social situation Den ofrivilliga segregationen är inte etniskt definierad. Det är fråga om en socialt och kunskapsmässigt betingad situation. Förutsättningen för att kunna bryta utanförskap och ofrivillig segregation är just att se det som en social situation, snarare än som en ursprungsfråga. Människors ursprung kan och ska vi inte ändra, men folks sociala situation går däremot att påverka. Den som vill minska segregation måste se att den utgår mer från kunskapsbrist, än från bostadsområde. Mer från bristande möjligheter till lärande, än från hudfärg. Mer från bristande makt över den egna situationen, än från etniskt ursprung. Mer från bristen på stöd och stimulans i skolan, än från klassbakgrund. Variablerna som styr utanförskap och ofrivillig segregation är gemensamma för hela samhället: Arbetslöshet Liten eller ingen egen inkomst Bidragsberoende Fastlåsningseffekter Bristande kunskaper – grundskola, gymnasium, högre utbildning Maktlöshet och isolering Tusentals infödda svenskar befinner sig i precis samma utanförskap som många invandrade gör. Maktlöshet, arbetslöshet, bidragsberoende, bristande utbildning är gemensamma problem. Språket särskiljer, men inte alltid så mycket som vi tror, eftersom många infödda svenskar är alldeles för dåliga på sitt eget språk. Dessutom är det fel att tro att utländskt ursprung automatiskt ger utanförskap. En mycket stor del av dem som staten betraktar som invandrare ses som totala svenskar av allmänheten. De är fullt ”integrerade”, har jobb och familj. Betraktad som en social situation blir den ofrivilliga segregationen möjlig att förändra, men också mer komplicerad att beskriva politiskt. Många av regeringens åtgärder bygger på motsatsen, en förenklad beskrivning utgående från ursprung och sedan särlösningar. Låt oss också konstatera att det finns betydande statistikproblem på området. Att människor från ett visst land uppges ha en viss situation säger inte att alla från detta land har samma situation. Beroende på vilken fråga man vill studera blir statistiken också mer eller mindre meningsfull. Många gånger beskriver statistiken samma problem, fast med olika variabler. Många gånger är det också en fråga för betraktaren att avgöra vad som är orsak respektive verkan i det problem statistiken är tänkt att illustrera. Den ofrivilliga segregationen är inte en ursprungsfråga, utan en socialt betingad situation.
7 Möjligheter och ansvar Grunden för att samhället skall hålla ihop är att samma krav och möjligheter, så långt det bara är möjligt, gäller för alla människor. Vi har alla ansvar för: att försörja oss själva att ta ansvar för oss själva och våra närstående att respektera demokratin och dess grundläggande värden att respektera lagar och andra människors lika värde och rättigheter. Så få politiska särlösningar som möjligt skall användas – särskilt om de utgår från ursprung. Däremot skall de generella systemen vara så flexibla att de kan anpassas efter allas våra olika behov. Hela tanken att en särskild integrationspolitik kan bryta den ofrivilliga segregationen är fel. Det visar bara att de vanliga politiska systemen inte fungerar tillräckligt bra i Socialdemokraternas Sverige. Däremot behövs en bättre generell politik för att bryta kunskapsbrist, fattigdom, arbetslöshet, maktlöshet och utanförskap. Orsaken till problemen är generella, men har särskilt tydligt drabbat invandrade svenskar. Dels därför att man som nyanländ varit extra beroende av att systemen fungerat. Dels därför att den svenska arbetsmarknadens stelhet och reglering alltid drabbar nya hårdast. Dels eftersom många människor skolats in i passivitet av ett långsamt, kollektivistiskt mottagningssystem, vilket lett till inlärd hjälplöshet. Identitet och självkänsla hänger för många samman med arbetet, med att kunna försörja sig själv och sin familj. När människor förvandlas till utestängda klienter förlorar de ofta också möjlighet att vara förebilder för unga människor. När vuxna med aldrig så god utbildning fastnar i arbetslöshet och låglönejobb förlorar skolan sin lockelse för ungdomar. När idoghet inte premieras riskerar förebilderna att bli de som skaffar pengar svart eller genom brott. Alla människor har fullt ansvar för sina egna handlingar och sina egna vägval i livet. Vi har alla gemensamt däremot ansvar för att samhället försvarar och upprätthåller goda värderingar, för att inte riskera att präglas av de dåliga. Låt barnen se att skolan är viktig, så kommer intresset för att lära att öka. Låt de unga se att det lönar sig att arbeta, så kommer fler att sträva framåt. Låt det vara tydligt att brott stoppas och straffas, så kommer färre att frestas. Låt ingen stängas ute, så kommer färre att välja att stå utanför. De värderingar vi menar att samhället skall bygga på måste sedan översättas i konkreta politiska förslag. Politiken för att bryta ofrivillig segregation måste vara inriktad på att få och göra det möjligt för enskilda människor att ta ansvar, utbilda sig och växa.
8 Problembeskrivning
8.1 Ekonomisk välfärd Att en person är född i ett annat land säger ingenting. Däremot finns det mycket statistik som säger att det spelar roll för hur enskilda människor har det om man är född i ett annat land. Av dem som är födda i Sverige hade år 1998 cirka 90 procent en arbetsinkomst. Snittet var cirka 200.000 kronor per år för män och 136.000 kronor per år för kvinnor. För svenska medborgare födda utomlands var det bara cirka 75 procent som hade inkomst. Snittet var 133.000 kronor per år för män och 99.000 kronor per år för kvinnor. (Källa STATIV) Betydligt färre människor födda i andra länder än Sverige har alltså över huvud taget en arbetsinkomst. De som är födda utomlands tjänade mindre än människor födda i Sverige. Särskilt problematiskt är detta för kvinnor. Ett annat sätt att mäta ekonomisk välfärd är att se till hur människor bor. Här är det uppenbart att relativt sett mycket få utrikes födda människor har haft möjlighet att bo i eget hus. Detta är en återspegling både av möjligheten till arbete och storleken på inkomster för utfört arbete, vilka i sin tur påverkar både sparande- och lånemöjligheter. Andel som bodde i småhus 1998 efter födelseland (i procent). Födelseland Andel Sverige 61 Tyskland 55 Danmark 55 Norge 52 Storbritannien och Nordirland 48 USA 48 Finland 46 Ungern 38 Polen 34 Jugoslavien 21 Chile 19 Turkiet 13 Iran 13 Libanon 10 Syrien 10 Etiopien 7 Irak 6 Bosnien-Hercegovina 5 Somalia 3
Källa: STATIV
8.2 Skola Den som inte har kunskap nog att ta första steget på arbetslivets trappa kan heller aldrig klättra vidare. I stället riskerar arbetslöshet, maktlöshet och utanförstående att vänta. Sambandet mellan låg utbildning och arbetslöshet är tydligt. Vi har inte en likvärdig skola i hela landet, varken sett till resurser eller resultat. Andelen elever som går ur skolan utan fullständiga betyg i landets kommunala skolor varierar oerhört – mellan kommuner, men framförallt mellan kommunernas respektive skolor. Bristande resultat i skolan är ett av de allvarligaste välfärdsproblem Sverige står inför. Att många barn aldrig får körkortet till arbetslivet i form av fullständiga grundkunskaper är oacceptabelt. I Örebro varierade det mellan 3 procent och 37 procent av niorna som i våras gick ut de kommunala skolorna utan godkända betyg i matematik, svenska eller engelska. I Malmö, Göteborg och Stockholm finns det grundskolor där i princip samtliga niondeklassare klarar målen. Men det finns också skolor där 57 procent (Malmö), 49 procent (Göteborg) respektive 43 procent (Stockholm) av eleverna aldrig når kunskapsmålen. Tala om kunskapssegregation! Särskilt är det skolor i miljonprogramsområden och områden med motsvarande sociala förutsättningar som visar svaga resultat. I dessa områden bor både infödda svenskar och invandrade. En tydlig signal man får från lärare på skolor i miljonprogramsområden är, att den kanske största utmaningen för skolan handlar om att många barn har helt uppgivna föräldrar, som har tappat tron på framtiden. Oavsett bakgrund och hudfärg. Föräldrar som inte orkar vara föräldrar. Klart står att skolpolitiken fungerar särskilt illa för barn med utländsk bakgrund, speciellt för dem som kommer till Sverige under skolåren. Skolan fungerar bäst för barn med genomsnittliga behov. Men bilden av en skola som har svårt att hjälpa barn med behov av extra stöd bekräftas också vad gäller invandrarbarn. Grundskolan: Nästan 4 av 10 elever med utländsk bakgrund saknar fullständiga betyg i nian. Att en fjärdedel av samtliga barn inte når fullständiga betyg är alarmerande nog. Bara hälften av de barn som flyttat till Sverige sedan de fyllt 10 år får fullständiga betyg i nian. Gymnasiebehörighet: 21,6 procent av alla elever med utländsk bakgrund saknade behörighet till gymnasiet år 2001. Det var dubbelt så många som genomsnittet, 10,8 procent. Av de elever som har börjat den svenska skolan under årskurserna 4–6 saknade 29,6 procent behörighet till gymnasiet, och av de elever som invandrat under årskurserna 7–9 saknade 62,4 procent behörighet år 2000.
8.3 Sfi Kunskap i svenska språket är avgörande för att komma in i vårt samhälle. Att bara 1/3 av alla går ut Svenska för invandrare, sfi, med godkända betyg och att hälften av deltagarna hoppar av i förtid utan att någon vet varför är oacceptabelt. Det måste klaras ut varför resultaten ser ut som de gör och varför så många hoppar av undervisningen. I mer än 90 procent av kommunerna bedrivs undervisningen i kommunens egen regi. Endast en femtedel av kommunerna erbjuder utbildning i svenska för högskole- och universitetsutbildade. Indelning efter t.ex. yrkesbakgrund sker sällan. Praktik i kombination med sfi förekommer sällan eller aldrig i mer än hälften av kommunerna. Riksdagens revisorer har i rapporten Språk och arbete (2000/01:RR3) granskat undervisningen i svenska. De påpekar bl.a. att en stor andel av lärarna själva saknar utbildning i svenska som andraspråk. I studien ”Hur togs de emot? Enkätundersökning om 28 kommuners introduktionsverksamhet för nyanlända 1999”, Integrationsverkets rapportserie 2002:04, är kritiken hård. Rapporten visar att många börjar svenskundervisningen sent, få får praktik, få får sin utbildning och sitt yrke värderat och att introduktionen sällan utvärderas. Den visar också att kvinnor får en sämre introduktion än män.
8.4 Högre utbildning Regeringen har länge utlovat förbättrade möjligheter till validering av utländska examina. Likväl förblir problemet stort. Det har visat sig att det i praktiken är svårt för personer med utländsk utbildning att komplettera den på svenska högskolor. De kan ha svårt att komma in, även om de bara behöver några få terminers komplettering av sin utbildning. Resultatet blir att många års studier är bortkastade. Många väl utbildade invandrade får inte möjlighet att praktisera sina yrken i Sverige. En del i detta – förutom problem med översättning av utländska examina – är säkert bilden av invandrade som en homogen grupp, utan egna individuella kunskaper och förutsättningar. En synnerligen intressant sak som aldrig diskuteras är att graden av högre utbildning är väl så hög bland människor från vissa ursprungsländer, som bland infödda svenskar. Detta understryker bara hur dålig den svenska arbetsmarknaden är på att dra nytta av inflyttad kompetens. Det visar också vikten av att kunna diskutera i många led samtidigt, vad gäller situationen för invandrade. Det finns de som saknar grundutbildning, men det finns lika självklart de som besitter avancerade kunskaper, redo att ställa dem till samhällets förfogande. Utbildningsnivå (förgymnasial, gymnasial, eftergymnasial) 1998 bland män 25–64 år efter födelseland, i procent Födelseland Utbildningsnivå Förgymnasial Gymnasial Eftergymnasial Uppgift saknas Sverige 26 47 27 1 Totalt utrikes födda 29 42 25 4 Därav Finland 41 44 13 2 Danmark 32 42 21 5 Norge 27 44 24 6 Jugoslavien 28 52 17 2 Bosnien-Hercegovina 13 55 28 4 Iran 15 43 39 2 Turkiet 51 32 12 5 Irak 26 31 39 4 Chile 31 48 20 1 Etiopien 30 44 24 2 Libanon 49 31 16 4 Ungern 16 56 27 1 Tyskland 16 50 30 4 Syrien 44 26 20 10 Somalia 28 42 24 6 Sovjetunionen 15 30 53 3 USA 8 25 58 8
Källa: STATIV Andelen invandrade med hög utbildning ökar trendmässigt, vilket torde motsäga den alltför etablerade tesen om att det måste ta tid för människor att etablera sig på arbetsmarknaden. Ju högre utbildning och ju mer studievana människor har när de flyttar till Sverige, desto snabbare torde det gå att lära sig språket och kunna söka arbete. Utbildningsnivå (förgymnasial, gymnasial, eftergymnasial) 1998 Bland utrikes födda 25–64 år efter invandringsår, i procent Invandringsår Utbildningsnivå Förgymnasial Gymnasial Eftergymnasial Uppgift saknas 1970 35 46 19 0 1971-1975 32 44 23 1 1976-1980 30 44 25 1 1981-1985 28 44 27 1 1986-1990 35 37 26 2 1991-1995 24 36 33 7 1996- 16 27 36 21
Källa: STATIV
8.5 Arbetsmarknad Kombinationen av en arbetsrätt som gör det riskfyllt att anställa, en privat hushållstjänstesektor som är stängd för nya jobb och en stel ekonomisk struktur där allt för få nya arbeten tillkommer gör att många människor döms till ekonomiskt utanförstående. Särskilt drabbar detta dem som är nya på arbetsmarknaden. Till dessa faktorer måste läggas förekomsten av förutfattade meningar om människor med annan bakgrund och – inte minst – bristfälliga språkkunskaper och problem att få utländska examina accepterade i Sverige. År 2000 var arbetslösheten fyra gånger högre bland utlandsfödda än bland infödda medborgare. Enligt en rapport från OECD år 2001 hade bara Nederländerna en större andel invandrade utanför arbetsmarknaden än Sverige. Av flyktingar som har sysselsättning arbetar 79 procent i företag, enbart 18 procent i offentlig verksamhet och tre procent i övriga organisationer. Detta skall jämföras med att 32 procent av alla svenskfödda arbetar i offentlig sektor och 67 procent i näringslivet. Den offentliga sektorn är således betydligt sämre på att anställa flyktingar. Staten har varit allra sämst på att anställa invandrade. Inom statlig verksamhet arbetade 5,6 procent av förvärvsarbetande födda i Sverige år 2000. Bland utrikes födda var samma siffra 3,2 procent och bland utomeuropéer 2,6 procent.
8.6 Bidragsberoende De grundläggande orsakerna till bidragsberoendet i Sverige för infödda svenskar och för invandrade är, att för få har jobb och att marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemen låser fast människor i utanförskap. Det är för svårt att bli och vara självförsörjande i Sverige i dag, vilket av många upplevs som förnedrande. Skattesystemet och socialbidragssystemet gör tillsammans att det lönar sig dåligt att gå från bidragsberoende till egenförsörjning. Om en av föräldrarna i en tvåbarnsfamilj, där båda tidigare har saknat inkomster, börjar arbeta krävs en lön på nästan 19.000 kronor per månad för att nettot ska överträffa storleken på de samlade bidragen. Om den erbjudna lönen är lägre är det helt enkelt mer fördelaktigt att fortsätta att leva på bidrag. En ensamstående som tar ett deltidsjobb med en lön på 8.000 kronor per månad får ut mindre av detta arbete än vad enbart socialbidrag skulle ge. Det är alldeles självklart att ett sådant system som kombinerar hög beskattning på låga inkomster med generösa bidragsregler verkar passiviserande på den som redan av andra skäl har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Enligt en kartläggning av Integrationsverket var det bara 13 procent av de flyktingar som kom till Sverige 1995, som tre år senare var självförsörjande.
8.7 Barnfattigdom Regeringen skrev några månader innan valet i skrivelse 2001/02:166, s. 66.: Kunskaperna om konsekvenserna av att under lång tid leva under knappa ekonomiska omständigheter är mycket begränsade. Detta gäller också barnens situation. Vad det innebär för självbild, framtidsförhoppningar, skolprestationer och ekonomisk situation för barnen är i stor utsträckning obesvarade frågor. En viktig fråga i det fortsatta arbetet inom Regeringskansliet är hur de psykologiska och pedagogiska effekterna av att under lång tid leva i en familj som är beroende av bistånd för sin försörjning ser ut. Regeringen medger i en tidigare skrivelse ”Barn – här och nu” (1999/2000:137) att risken för passivitet och ohälsa är stor för dem som är hänvisade till socialbidrag och att det finns anledning att tro att denna situation inte är gynnsam för ett barns uppväxt. Att många som uppbär socialbidrag mår dåligt visar inte minst det faktum att bland de personer som haft socialbidrag under lång tid är det fem gånger vanligare att man har svåra besvär av ängslan, oro och ångest jämfört med dem som aldrig haft socialbidrag. Att regeringen nöjer sig med att utreda när det krävs omedelbara åtgärder för att minska barnens utsatthet är anmärkningsvärt. De problem som drabbar barn och ungdomar kan inte lösas om de inte ses i sitt sammanhang. Barn som lever i fattigdom och utanförskap har i själva verket drabbats av arbetsmarknads-, bidrags- och integrationspolitikens misslyckanden. Att försörja sin familj på socialbidrag är svårt. Men socialbidraget, som är tänkt att vara en tillfällig hjälp har i stället för många blivit en permanent försörjning, vari barn och familjer låses in i bidragsberoende och i utanförskap. Hundratusentals människor, som inget hellre önskar än att försörja sig själva och sin familj, är i dag hänvisade till socialbidrag. 180.000 barn beräknas växa upp i socialbidragsberoende familjer. Rädda Barnen skriver i ”Barnfattigdomen i Sverige 2002”: Att vara fattig i Sverige innebär inte att barn svälter eller fryser. Modern fattigdom i ett samhälle som det svenska syns inte heller på ytan, på kläder eller yttre attribut. Ekonomisk knapphet betyder att tvingas leva utan marginaler och därmed utan trygghet. Rapporten visar att barnfattigdomen ökat under 1990-talet och att andelen barn i hushåll med mycket låga inkomster eller i avsaknad av kontantmarginaler har ökat. De fattiga i Sverige har inte bara blivit fler utan också fattigare. De flesta fattiga bor i de socialdemokratiskt styrda storstäderna Malmö och Göteborg, där också barnfattigdomen är störst. I Malmö tvingas nästan 15 procent av befolkningen mellan 19 och 64 år leva på socialbidrag. I Göteborg försörjer sig 12 procent på socialbidrag. Antalet bidragshushåll i borgerligt styrda Stockholm har halverats sedan juli 1998. Här sker ett målmedvetet arbete för att komma tillrätta med bidragsberoende och utslagning. I dag är mindre än 8 procent bidragsberoende. En delförklaring till detta är att i Stockholm får barnfamiljerna behålla mer av sina inkomster genom den sänkta kommunalskatten.
9 Lösningar
9.1 Skolan Vi vill bryta den ofrivilliga segregationen och utanförskapet genom följande: Inför en individuell kunskapsrätt. Inga barn skall behöva lämna grundskolan utan fullständiga baskunskaper. Det är oväsentligt om det tar 8, 9, 10 eller 11 år att nå dit. Vilken framtid väntar ett barn som inte kan läsa, skriva eller räkna ordentligt? Vilka är framtidens socialbidragstagare eller arbetslösa? Se till att föräldrar som saknar arbete och har låg eller ofullständig utbildning får utbildning. Bara så kan förståelse för vikten av att barnen lär sig och motivation för barnen att lära skapas. Bara så kan föräldrarna få verktyg och kraft att fortsätta vara föräldrar. Släpp skolorna fria att välja profil och söka samverkan i det sociala arbetet med t.ex. lokala idrotts- och invandrarföreningar. Låt lärare och rektorer sköta skolan. Låt föräldraföreningar, områdesföreningar eller församlingar driva dem. Låt inte närhetsprincipen vara allenarådande för skolans rekrytering. Alla skall fritt kunna välja den skola vars profil passar dem bäst och ha makten att välja bort dåliga skolor. Barn kan inte användas som regeringens integrationspolitiska verktyg. Ingen skall behöva offra sig och gå i en dålig skola, bara för att politiker vill det. Tillåt skolor att få ge elever tvåspråkig undervisning. Ingen tror att en svensk elev i Engelska skolan lär sig sämre av tvåspråkighet. Tvärtom kan det vara lättare att ta till sig undervisningen på hemspråket. Den som har ett förstaspråk har lättare att lära ett nytt språk. Skolor med god erfarenhet av och kompetens för undervisning i ett främmande språk, eller ämnesundervisning på detta, bör bli ”värdskolor” för elever i en annan skola. Studiehandledning eller ämnesstöd skall kunna ges på distans.
9.2 Sfi Sfi-undervisningen måste individualiseras och intensifieras både vad gäller språkkunskaper och samhällskunskap. De som behöver sfi-undervisning har olika studievana och olika behov av inriktning på undervisningen. Någon har kanske knappt haft möjlighet till skolgång tidigare, medan någon annan har doktorerat i sitt tidigare hemland. En väg att åstadkomma detta är att varje elev får en sfi-check som de kan köpa undervisning i svenska för. En modell med sfi-check ger makten till dem undervisningen berör. Checkbeloppet kan behovsprövas så att var och en ges möjligheter till undervisning utifrån sina förutsättningar. När pengarna följer individen kommer konkurrensen mellan utbildningsanordnarna att höja kvaliteten. Sfi-undervisningen skall precis som vi föreslår vad gäller grundskolan löpande utvärderas och resultaten offentliggöras. Att så många hoppar av och att stolar står tomma på undervisningen t.ex. i Stockholm gör att kommunerna både vad gäller sfi:n och annan utbildning/praktik måste kunna kräva att vuxna deltar för att bidrag skall betalas ut. Värt att minnas är att kommunerna länge inte fick koppla socialbidragen till krav på sfi och praktikundervisning. Det som nu lyfts fram som en framgångsmodell hindrades länge av staten. Kunskaper i svenska språket skall vara ett normalt krav för erhållande av medborgarskap. Det har vi moderater tidigare anfört. Detta språkkrav kan vara liktydigt med genomgången och avklarad sfi-undervisning. I den ingår också de grundläggande kunskaper om svenska samhället som alla behöver ha. Genom detta skapas en ytterligare morot för alla som kommer till vårt land att genomgå sfi-undervisningen. Språkkunskap är dock främst viktigt för den enskilde. För möjlighet att få jobb, sociala kontakter och möjlighet att klara sig på egen hand i samhället. Dessutom är språket en förutsättning för att föräldrar skall kunna upprätthålla föräldrarollen. Insatser som bygger på bidrag, utan personlig utveckling i form av utbildning, riskerar att leda till köpt utanförstående, då människor passivt hålls utanför samhället. Bättre undervisning i bred bemärkelse är det enda som kan bryta ett kunskapsmässigt betingat utanförstående.
9.3 Arbetsmarknad Mycket behöver göras för att öppna arbetsmarknaden för de människor som i dag stängs ute. Dagens situation ger problem både för enskilda och för samhället. En skala av åtgärder – allt från förbättrad svenskundervisning, via moderniserad arbetsrätt till öppnad tjänstesektor och förbättrad validering av utländsk utbildning – hör till de åtgärder som kan ha effekt. I grunden måste en politik för att bryta socialbidragsberoende och nyfattigdom finnas. Den är generell till sin natur. Vi moderater menar att det krävs en helt annan politik för att stärka Sveriges konkurrenskraft och förutsättningarna för företagande och jobb. De som får svårast att få och behålla jobb när de ekonomiska tiderna hårdnar är de som är nya på arbetsmarknaden. Omvänt gäller att ju fler nya jobb som skapas, desto fler av arbetsmarknadens nya kommer att få jobb. Få saker kan vara viktigare än de förslag vi lagt för att förbättra för företagande och en modernisering av arbetsmarknadsutbildningen. Möjligheter skall öppnas för var och en att välja de stöd som passar en själv bäst. Det kan exempelvis röra sig om ett bemanningsföretag eller rekryteringsföretag som specialiserar sig på att hjälpa och stödja arbetslösa personer med inriktning mot tekniska eller vårdande yrken. Arbetsmarknadsutbildning skall kunna erbjudas av en rad olika aktörer och kunna väljas efter behov. Vare sig stat eller kommun bör i första hand bedriva reguljär förmedlingsverksamhet. Statens roll bör vara att garantera att det finns fungerande arbetsförmedling på alla det drygt hundratal geografiska delarbetsmarknader som finns i vårt land. Kravet på språkkunskap för att få skrivas in på dagens arbetsförmedling skall tas bort. Ingen skall hindras från att söka jobb. Den privata tjänstesektorn skall öppnas för nya jobb genom en skattereduktion för hushållsnära tjänster med 50 procent av betald arbetskostnad, upp till ett tak om 50.000 kronor. Denna typ av tjänsteföretag kan erbjuda arbete mellan gymnasie- och högskola och arbete för dem som inte vill läsa vidare och vars alternativ är arbetslöshet. För ungdomar och andra som är nya på arbetsmarknaden kan tjänstesektorn vara vägen in på arbetsmarknaden och dessutom ge erfarenhet av egenföretagande. För många kommer sådana arbeten att erbjuda alternativ till arbetslöshet under en period mellan två arbeten. För andra kommer tjänstejobben att ge möjlighet till extrainkomster under studier. För ytterligare andra kommer ett arbete i ett tjänsteföretag vara ett mer långsiktigt alternativ. Fler måste arbeta för att välfärden i Sverige skall kunna upprätthållas och växa. Näringslivet önskar att möjlighet till arbetskraftsinvandring öppnas.
9.3.1 Högre utbildning Det har visat sig att det i praktiken är svårt för personer med utländsk utbildning att komplettera den på svenska högskolor. Med lokal antagning och ersättning som kopplas till antalet examina på varje högskola skulle läget förändras. Tester kan användas för att kontrollera utländska studenters kompetens. Universitet och högskolor skall kunna tillhandahålla sådana tester.
9.3.2 Företagande För många invandrade kan ett eget företag vara ett bra sätt att försörja sig och komma in i det svenska samhället. Andelen företagare bland de förvärvsarbetande är mycket hög bland människor utrikes födda, från en rad andra länder. Bland födda i Sverige är det 8 procent som är företagare, bland personer från Syrien, Turkiet och Libanon är det cirka 30 procent. Samtidigt är också företagandet en nödutgång för människor som hellre sett en anställning inom sitt ursprungliga yrke, men som av olika skäl inte kan fortsätta inom sitt yrkesval. Antal/andel företagare av förvärvsarbetande (16 år och äldre) 1998 efter födelseland. Andel i procent Födelseland Antal företagare Andel företagare Antal fövärvs-arbetande Syrien 1 012 31 3 267 Libanon 1 342 29 4 681 Turkiet 3 000 29 10 522 Iran 2 569 17 14 937 Grekland 667 17 3 988 Irak 883 16 5 411 Storbritannien och Nordirland 904 12 7 380 Tyskland 1 817 12 15 296 Ungern 674 11 6 103 USA 506 10 4 845 Tjeckoslovakien 353 10 3 430 Danmark 1 534 9 16 239 Jugoslavien 1 991 9 21 388 Indien 294 9 3 452 Polen 1 374 8 16 795 Norge 1 328 8 16 377 Sverige 27 4853 8 3 566 421 Rumänien 293 6 4 800 Finland 6 185 6 105 642 Korea, syd- 131 4 3 440 Thailand 124 4 3 512 Etiopien 157 3 4 993 Chile 296 3 11 461 Bosnien-Hercegovina 267 2 10 823
Källa: STATIV
9.4 Skatter och bidragsberoende Skatten på låga inkomster och bidragsberoende är varandras spegelbilder. I dag skattas många människor till bidragsberoende. Det är därför vi sänker skatterna med inriktning på låg- och medelinkomsttagare och bl.a. föreslår ett högre grundavdrag och skatt efter försörjningsbörda för familjer. Det skall gå att leva också på små inkomster. Det måste löna sig att arbeta, att utbilda sig och att ta risker i form av företagande. Inlåsningseffekter som hindrar social rörlighet måste tas bort. Bidrag och andra former av ekonomiskt stöd skall utformas så att de stimulerar människor till att aktivt söka förbättra sin situation. Socialbidrag är en sista åtgärd, när andra alternativ inte fungerar. Socialbidraget är tänkt att vara ett yttersta skyddsnät vid kortvariga och akuta ekonomiska problem. Den som behöver socialbidrag för sin försörjning, men som kan arbeta bör få ersättning för att delta i praktik eller utbildning, för att möjliggöra ett arbete.
9.4.1 Bostäder En bra väg att stärka ett bostadsområde är att öka inslaget av bostadsrätter. En bostadsrättsförening gör att människor får kontakt med varandra och blir mindre anonyma för varandra. Möjligheten att påverka det egna boendet gör människor trygga och ger dem inflytande över sin tillvaro. Genom en blandning av olika upplåtelseformer ökar de boendes valfrihet och möjlighet att ta ansvar för områdets utveckling. Människor som bor i hyresrätter kan genom ökade inslag av självförvaltning bidra till att sänka kostnader och förbättra boendemiljön. Självklart måste de ekonomiska effekterna av detta kunna komma hyresgästerna till del i form av lägre hyror.
10 Diskriminering och positiv särbehandling Alla människor har rätt att ses som individer och bedömas efter sina erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla avvikelser från detta är diskriminering, vare sig den av politiker anses vara positiv eller negativ. Att människor särbehandlas negativt eller diskrimineras på arbetsmarknaden är oacceptabelt. Det är dessutom ett samhällsekonomiskt slöseri. En tydlig indikation på att det förekommer diskriminering på grund av hudfärg är en ny undersökning som visar att internationellt adopterade tjänar mindre, har lägre utbildning och oftare är utan arbete än kontrollgrupperna. De kan språket och kulturen, så dessa faktorer, som ofta används för att förklara varför invandrade har svårt att få jobb, kan här isoleras. För att åstadkomma att människor betraktas som enskilda individer oavsett ursprung finns i grunden bara en väg, ett tålmodigt och långsiktigt opinionsarbete. Det är i grunden en attityd- och värderingsfråga. Men det handlar också om ledarskap. Staten har förekommit med dåligt exempel, vilket redovisades tidigare. Det torde vara ekonomiskt rationellt för både myndigheter och många företag att i en allt mer internationaliserad värld och ett allt mer internationaliserat svenskt samhälle ha människor med kännedom om olika språk och kulturer anställda. Inte minst borde det vara så därför att en relativt betydande del av hemmamarknaden består av människor med olika språklig och kulturell bakgrund. Dessutom är kunskap om främmande marknaders språk, attityder och kultur viktig för myndigheter och företag. Språklig och kulturell kunskap berikar och kan uppfordra kreativitet och nytänkande. Det är däremot fel att politiskt reducera människor till delar av kvotgrupper eller ovanifrån placera in dem i kollektiv. Detta även om man gör det med aldrig så goda avsikter. Mona Sahlin och regeringen har ett antal gånger talat om att införa positiv särbehandling för invandrare på arbetsmarknaden och om att belöna invandrare som inte bor i miljonprogramsområden. Det är klassiska recept för nya motsättningar. I oktober 2000 sa Sahlin om positiv särbehandling: Jag kan i dag inte se någon annan väg än lagstiftning. Vi har under många år varit rädda och lite fega. Vi har gjort mycket på frivillighetens område, men för lite när det gäller att vässa lagstiftningen. GP 001022. I en interpellationsdebatt 13/5 2002, sa Sahlin: Jag är väl medveten om att positiv särbehandling innebär ett avsteg från principen om lika behandling. Bestämmelser som tillåter sådan särbehandling bör därför endast komma i fråga när intresset av att främja möjligheterna för en viss grupp är starkare än intresset av att alla formellt ska behandlas lika. Med hänsyn till den stora klyftan mellan infödda och utlandsfödda på arbetsmarknaden finns det enligt regeringens mening skäl att överväga bestämmelser som tillåter särbehandling som ett led i strävandena att främja etnisk mångfald. I linje härmed har den parlamentariska kommitté som ska överväga möjligheterna till en sammanhållen diskrimineringslagstiftning också fått i uppdrag att överväga om regler om positiv särbehandling på grund av etnisk tillhörighet bör införas i arbetslivet. Regeringen vill också att myndigheter skall redovisa det etniska ursprunget för de anställda, i syfte att detta skall återspegla samhällets sammansättning. Varför skall en anställd behöva uppge detta? Det är kontraproduktivt att som regeringen legitimera att människors ursprung – helt skilt från individens förmåga att ta för sig – skulle vara en relevant faktor vid anställning. Kan argumentet användas åt ena hållet kan det också missbrukas åt det andra. Med andra ord, legitimeras ursprunget som en faktor värd att uppmärksamma vid anställning kommer detta sannolikt att ske både genom öppen positiv och dold negativ särbehandling. Målet måste vara det motsatta, att ursprung som sådant beaktas så lite som möjligt. Ursprung är inte en egenskap eller en färdighet. Språkkunskap däremot är en färdighet och en relevant kvalitet.
10.1 Kvotering löser inte problemen Kvotering och särbehandling är teoretiskt olika saker, även om de i praktiken ofta hänger ihop. Så kallad positiv särbehandling är en metod att främja en viss grupps representation inom en given grupp. Kvotering är ett kvantitativt mått på hur stor andel en viss grupp skall utgöra inom den större gruppen. Både kvotering och så kallad positiv särbehandling för med sig att vissa människor diskrimineras när deras erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som tagits fram för att gynna andra människor, tillhörande en viss politiskt definierad grupp. Även om den grupp som avses gynnas kan anses vara underrepresenterad eller felbehandlad på arbetsmarknaden eller i andra sammanhang, så innebär kvotering inget annat än att ännu ett fel begås. Att människor i den ena mer eller mindre godtyckligt definierade gruppen felbehandlas gör det inte rätt att felbehandla människor i någon annan grupp. Eller, annorlunda uttryckt, om problemet är att en grupp människor felbehandlas kan lösningen knappast vara att felbehandla en annan. Att kvoteringar är diskriminerande är också skälet till att de riskerar att skapa växande spänningar mellan människor. Ytterst är Sahlins vilja till positiv särbehandling ett uttryck för uppgivenhet.
10.2 Delaktighet De flesta svenskar tycker förmodligen att man är svensk när man är delaktig i samhället. Det kan ta kort eller lång tid, allt beroende på person. Poängen är att det ligger i egna händer. Det har varit svårare att betraktas som svensk av regeringen. Staten har under många år räknat dem som är födda utomlands eller har minst en förälder som är född utomlands som invandrare. Med den definitionen som utgångspunkt har regeringen kunnat påstå att en femtedel av landets befolkning har invandrarbakgrund, vilket gett en på flera sätt missvisande bild. En stor del av människorna i regeringens grupp ”invandrare” känner sig inte som invandrare och betraktas inte heller som ”invandrare” av den övriga befolkningen. Följaktligen har de heller inte diskriminerats av detta skäl. I statens tidigare definition måste nämligen bland många andra delar av kungahuset, landets tiotusentals adoptivbarn, barn till adopterade, barn till en invandrad förälder och människor från våra grannländer inräknas. Vad har de för intresse av att betraktas som invandrare? Vad har samhället för intresse av att betrakta dem som invandrare? Många av dem som omfattas av regeringens indelning i ”vi” och ”dom” har själva inte vetat om att de ingår i ”dom”. De flesta för att de inte känt till definitionen, andra för att de inte tänkt på sitt ursprung som annorlunda. Ytterligare andra vill behandlas som alla andra och saknar vilja att ingå i gruppen ”dom”. Definitionen har bidragit till att hålla människor utanför. En mycket stor del av dem som staten definierat som invandrare är i själva verket är så inte­grerade på arbetsmarknaden och i samhället i stort att det utländska ursprunget är irrelevant för dem själva och omgivningen. Numera används allt oftare begreppet ”invandrare” för människor som själva är födda i andra länder. Det är en rimligare användning av begreppet än vad som brukades tidigare, men det måste ändå användas med urskiljning. Att en person är född i Finland, eller adopterad från Estland är sällan relevant för livet i övrigt. Det är delaktigheten som är det centrala. Varje gång man överger individens rätt att ses just som en individ och börjar laborera med kvotgrupper och indelningar uppstår problem. Samma krav skall ställas på alla svenskar och samma rättigheter skall omfatta alla svenskar.
11 Särskilda frågor Den ofrivilliga segregationen är som sagt inte etniskt definierad. Det är fråga om en socialt och kunskapsmässigt betingad situation. Det behövs en bättre generell politik för att bryta kunskapsbrist, fattigdom, arbetslöshet, maktlöshet och utanförskap. Orsaken till problemen är alltså huvudsakligen generella, men har särskilt tydligt drabbat invandrare och invandrade svenskar. Det finns dock en del frågor som är specifika för de invandrade som kommit som flyktingar. En sådan är att förföljelse, fängslanden, tortyr och rädsla sätter djupa och långvariga spår i själen. Dessa skador kan ta lång tid att läka och kräver ofta hjälp för både kropp och själ. Detta faktum har inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Svenska Röda Korsets sjukhus för tortyrskadade flyktingar har unik kunskap på området och gör ovärderliga rehabiliteringsinsatser. Andra frågor är kulturellt relaterade. Många av dem som kommit till Sverige har flytt från fundamentalism och politiskt förtryck. Andra har flytt från förföljelse grundad på kön, eller religion. Många har inte bara flytt från någonting, utan också till någonting – nämligen frihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Därför är det en paradox att det förekommer – även om det är ovanligt – att människor väl i det nya landet accepterar och t.o.m. ibland stärker hävdandet av en oacceptabel syn på kvinnor och kulturella traditioner. Här finns ett samband med utanförskapet i Sverige. När människors identitet blir svår att upprätthålla och självkänslan bryts ner av arbetslöshet, svag social status och utanförstående, så återstår bara att söka sig tillbaka till och ibland t.o.m. stärka värderingar från förr. Politikens osäkerhet inför detta har gjort att särskilt unga flickor svikits. Deras situation har inte tillräckligt uppmärksammats. Det gäller de flickor som riskerar att drabbas av könsstympning, det gäller de fall av ”hedersmord” som ägt rum. Detta är inte representativt för människor från andra länder. Däremot har det förekommit och måste därför uppmärksammas och motverkas. Det är oerhört viktigt att markera att respekten för allas lika värde och demokratins grundvärderingar skall gälla alla i Sverige. Elanders Gotab, Stockholm 2002 Stockholm den 16 oktober 2002 Sten Tolgfors (m) Anita Sidén (m) Anna Lilliehöök (m) Anne Marie Brodén (m) Anne-Marie Pålsson (m) Jeppe Johnsson (m) Karin Enström (m)