För Centerpartiet är grunden i det svenska välfärdssystemet solidariskt finansierade välfärdstjänster som lika tillgång till en högkvalitativ utbildning, värdig vård och god omsorg om de äldre och om personer med behov av särskilt stöd. Därutöver tillkommer sociala nätverk i form av ett starkt civilt samhälle och en grundläggande ekonomisk trygghet. De ekonomiska trygghetssystemen är en del av det generella välfärdssystemet. Men tyvärr har det alltmer kommit att fungera som en långvarig försörjningskälla både för samhällsaktörer och enskilda istället för att inrikta arbetet på en omställningsprocess för dem som tillfälligt behöver hjälp och stöd. Alltför många är idag hänvisade till socialbidrag och a-kassa som sin permanenta försörjning.
I ett väl fungerande välfärdssamhälle måste personer som av någon anledning inte har möjlighet att försörja sig själva snabbt få tillgång till rehabilitering, utbildning eller annan hjälp till omställning. Målet ska vara att kunna återgå till en egen försörjning. I den processen har solidariskt finansierade välfärdstjänster som utbildning, vård och rehabilitering stor betydelse.
Grundtrygghet innebär inte kravlöshet. Alla ska ha skyldighet att söka arbete eller genomgå rehabilitering för att få del av grundpenningen. Den som inte aktivt söker arbete, deltar i utbildning eller rehabilitering får ingen ersättning. Centerpartiet anser att garantinivån – grundpenningen – ska möjliggöra en rimlig levnadsstandard. Centerpartiet vill höja grundnivån till 200 kr i den tillfälliga föräldrapenningen och sjukpenningen.
Krafttag för rehabilitering
Ett välfärdsområde som i särskilt hög grad aktualiserar reformer inom socialförsäkringarnas och socialpolitikens område är hanteringen av den tilltagande ohälsan i samhället och de kraftigt ökande sjukskrivningarna. Centerpartiet förordar att riksdagen anger som mål att sjukskrivningarna ska halveras till år 2008 med en minskning med 20 % till 2004 och 40 % till 2006 som delmål. För att nå dessa mål föreslår Centerpartiet ett paket som sammantaget definierar ett nytt kontrakt av rättigheter och skyldigheter mellan den sjukskrivne, försäkringskassan/vården och arbetsgivaren.
Det innefattar bl. a.:
sammanslagning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna till en sjuk- och rehabiliteringsförsäkring,
en rehabiliteringsgaranti finansierad genom ökade anslag till försäkringskassorna och en ökad finansiell samordning som består av bl.a.
tvåläkarintyg för förlängd sjukskrivning efter trettio dagar,
preliminär rehabiliteringsplan inom sex veckor efter sjukskrivningen,
individuell rehabiliteringsplan och tillgång till rehabiliteringslots inom tre månader efter sjukskrivningen,
ett nytt differentierat arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen som relaterar ansvaret till arbetsgivarens storlek.
1 Sammanfattning 14
2 Innehållsförteckning 16
3 Förslag till riksdagsbeslut 17
4 Inledning 18
4.1 Transfereringssystemen är byggda för gårdagens samhälle 18
4.2 Socialförsäkringarna är inte anpassade efter dagens anställnings- och sysselsättningsformer 18
4.3 Den exploderande ohälsan är ett tydligt exempel 18
4.4 Alltfler står utanför 19
4.5 Fattigdoms- och bidragsfällor 19
4.6 Otryggt både socialt och samhällsekonomiskt 19
5 Ett reformerat trygghetssystem 20
5.1 Utred en bred socialförsäkringsreform 20
5.2 Principer för en socialförsäkringsreform 21
5.3 Inför en grundpenning lika för alla 22
5.4 Social trygghet för företagare 23
6 Hälsa – en förutsättning för välfärd 23
6.1 Stora samhällsekonomiska kostnader och försämrad livskvalitet 24
6.2 Kvinnor är hårdast drabbade 24
6.3 Livsmiljön – inte bara arbetsmiljön – orsakar ohälsa 25
6.4 Ett misslyckat rehabiliteringsarbete 26
6.5 Ett samlat grepp för minskade sjukskrivningar 26
6.5.1 Avskaffa sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna och ersätt dem med en sjuk- och rehabiliteringsförsäkring 27
6.5.2 Rehabiliteringsgaranti – ett system som fångar upp alla 28
6.5.3 En ny modell: differentierat arbetsgivaransvar 29
6.5.4 Förstärk företagshälsovården 29
6.5.5 Nationell vårdgaranti 30
6.5.6 Permanent finansiell samordning 30
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning om de ekonomiska trygghetssystemen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för trygghetssystemet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en höjning av grundnivån till 200 kr per dag i sjukpenningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade regler i sjukförsäkring och föräldraförsäkring så att småföretagare omfattas av samma regler som anställda när det gäller kvalifikation och ersättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målet att halvera sjukskrivningarna till år 2008 samt om delmål på 20 % respektive 40 % minskning till 2004 och 2006.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnoperspektivet i folkhälsoarbetet.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om åtgärder mot de ökande förtidspensioneringarna i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en sjuk- och rehabiliteringsförsäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rehabiliteringsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökade anslag till försäkringskassorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att företag, på ett bättre sätt än i dag, skall kunna anlita företagshälsovården.2
Riksdagen beslutar om en lag om permanent finansiell samordning av hälso- och sjukvården, socialtjänsten, socialförsäkringen och arbetsmarknadsmyndigheterna utifrån lokala förutsättningar i enlighet med vad i motionen anförs.
1Yrkande 6 hänvisat till SoU.
2 Yrkande 11 hänvisat till AU.
Flera av socialförsäkringarna bygger på förutsättningen att man är anställd eller har haft ett arbete – vilket var ett givet förhållande i industrisamhället. 1901 infördes ersättningen för olycksfall i arbetet. Därefter har den försäkringen förändrats och blivit mer omfattande. Andra och nya försäkringar har tillkommit. Det som är gemensamt för de flesta socialförsäkringarna är att de är knutna till ett anställningsförhållande och att de bygger på att man har oförändrad lön under hela arbetslivet. Tidigare var det vanligast att man hade ett eller ett fåtal arbeten med relativt stabil lön under hela livet. Idag skiftar inkomsten för en stor del av befolkningen mellan olika perioder.
Idag har bara drygt hälften av alla i arbetsför ålder fast anställning. Närmare en femtedel av arbetskraften har tillfälliga eller osäkra anställningsförhållanden eller är egenföretagare. Resten – en fjärdedel – befinner sig helt eller långvarigt utanför arbetslivet. Andelen livslånga och fasta anställningar minskar till förmån för projektanställningar och konsultverksamhet.
De nuvarande transfereringssystemen är inte anpassade för personer som startar eget, som självvalt eller i brist på alternativ har lösare anställnings- eller anknytningsformer eller som har varierande inkomster över livet. Regelverket är snårigt och försäkringarna för egenföretagare inte harmoniserade med regelverket för traditionella anställningar. Därför måste trygghetssystemen förändras.
De kraftigt ökade sjukskrivningarna innebär ett stort test för sjukförsäkringens och vårdpolitikens förmåga att hantera dagens samhällsproblem. Under perioden 1997 till 2002 ökade antalet individer som under maj månad erhållit sjukpenning, rehabiliterings- eller arbetsskadeersättning med 107 procent. Andra indikatorer ger också bilden av en mer än fördubblad sjukfrånvaro under de senaste fem åren samtidigt som förtidspensioneringarna ökat dramatiskt. Det står klart att systemen inte på ett nöjaktigt sätt har kunnat erbjuda de drabbade den hjälp de behöver för att kunna återkomma i arbete och det hör säkerligen samman med sjukkassornas historiska ursprung. När de inrättades var de sociala, ekonomiska och regelmässiga förutsättningarna helt annorlunda och rehabiliteringsperspektivet var sannolikt inte särskilt utvecklat.
De sociala klyftorna ökar och det är inte längre självklart att alla människor omfattas av trygghetssystemen. Sverige har ett av världens mest omfattande välfärdssystem. Ändå är inte den svenska välfärden generell. Många står utanför den generella tryggheten och är hänvisade till behovsprövade försörjningsstöd. Drygt en tredjedel av de vuxna som får försörjningsstöd, tvingas söka detta därför att de är arbetslösa utan rätt till a-kassa.
Att så många står utanför dagens socialförsäkringssystem beror på att bara den som haft anställning eller varit företagare har rätt till ersättning. Det innebär att de som inte kommit in på arbetsmarknaden vare sig har rätt till sjukpenning, a-kassa, eller tjänstepension. Det medför särskilda svårigheter för ungdomar, nya svenskar och studenter. Inte minst i samband med sjukdom och föräldraledighet måste studenters sociala trygghet förstärkas.
I internationell jämförelse är beskattningen av låginkomsttagare mycket hög i Sverige. De höga skatterna för låginkomsttagare, i kombination med nedtrappning av inkomstprövade bidrag, leder till att det inte lönar sig tillräckligt att ta ett arbete för den som är arbetslös eller att arbeta mera för den som exempelvis arbetar halvtid. Detta håller i många fall kvar människor i ett bidragsberoende. Under 1990-talet, då det ekonomiska utbytet av att gå från arbetslöshet till arbete eller att öka sin arbetstid minskat, har denna situation förvärrats.
Det är uppenbart att både transfereringssystemet och skattesystemet måste förändras.
Därför lägger Centerpartiet i en annan motion fram förslag om en inkomstskattereform som framför allt sänker skatten och marginaleffekterna för låg- och medelinkomsttagare. Centerpartiets förslag till inkomstskattereform gör att det lönar sig för människor som är bidragsberoende att ta ett arbete. Därmed minskar beroendet av inkomstprövade bidrag.
Socialförsäkringarna finansieras direkt eller med hjälp av bidrag indirekt från statskassan. Eftersom statsfinanserna åter börjar bli ansträngda är risken stor att en ökad belastning på systemen, t.ex. genom kraftigt ökad arbetslöshet, framkallar ett statsfinansiellt läge som framtvingar besparingsåtgärder. I en sådan situation – när de drabbade som bäst behöver systemen – är risken stor för att ersättningsnivåerna måste justeras ned. Den konstruktion välfärdssystemen har idag är således inte ägnad att inge trygghet – vare sig för dem som kan komma att behöva dem eller för samhällsmedborgarna i allmänhet.
För att känna livskvalitet och uppleva självbestämmande krävs både social och ekonomisk trygghet. Den viktigaste delen av välfärdspolitiken är de gemensamt finansierade välfärdstjänsterna som ska tillförsäkra alla människor en rätt och möjlighet till en god utbildning, en kvalitativ vård vid sjukdom, en värdig ålderdom samt ett starkt stöd till personer med särskilda behov. För Centerpartiet är grunden till den ekonomiska tryggheten det egna arbetet och det egna sparandet. Den trygghet, självkänsla och ekonomiska standard som denna grund ger kan inte fullt ut ersättas av statliga ersättningssystem. Men de offentliga trygghetssystemen är oerhört viktiga för att garantera ett grundläggande ekonomiskt skydd för alla vid oförvållat inkomstbortfall.
Människor har olika grundbehov som måste tillgodoses. Politiken ska bidra till att dessa behov blir tillgodosedda, men utgångspunkten måste vara att olika människor vill få sina behov tillgodosedda på olika sätt. Därför måste de offentliga trygghetssystemen erbjuda möjlighet till rörlighet och flexibilitet i olika skeden i livet.
Trygghetssystemet bör utformas så att en grundläggande ekonomisk trygghet garanteras, samtidigt som individen stimuleras att klara sin egen försörjning. En stor del av tryggheten ligger i systemets konstruktion – i enkelhet, hållbarhet, tydlighet och förutsägbarhet. Centerpartiet vill skapa långsiktigt hållbara trygghetssystem som ger människor stort utrymme att påverka sin egen livssituation. Risker som inte går att påverka måste spridas mellan individer, så att alla människor kan få en ekonomisk trygghet utifrån sina egna villkor.
Ett rättvist trygghetssystem måste ge den som tar ansvar, men misslyckas, nya möjligheter att på nytt ta ansvar och växa som människa. Därför måste det finnas skyddsnät och en ekonomisk grundtrygghet som gör att människor vågar försöka, även om de riskerar att misslyckas. Ett trygghetssystem som stimulerar ansvarstagande, samtidigt som den som misslyckas ges nya möjligheter, bygger på en positiv människosyn. Målsättningen i ett sådant trygghetssystem är att ge människor luft under vingarna.
För att ett framtida ekonomiskt trygghetssystem ska vara långsiktigt hållbart är det viktigt att det stöds av en bred politisk majoritet. Majoriteten bör bestå av ett flertal partier från de båda blocken inom svensk politik, i likhet med den överenskommelse som ingicks i samband med reformeringen av pensionssystemet. Centerpartiet anser att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning om de ekonomiska trygghetssystemen i syfte att förbereda en grundläggande reformering. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att trygghetssystemet bör bygga på följande principer:
Långsiktighet – Trygghetssystemet ska vara långsiktigt hållbart, och klara svängningar i konjunkturen liksom förändringar i demografin. Ett nytt trygghetssystem måste utformas så att det är hållbart under en längre tidsperiod än den traditionella konjunkturcykeln. Om trygghetssystemet är konjunkturkänsligt och kräver besparingar i lågkonjunkturer kan inte hushållen planera sin ekonomi långsiktigt, vilket skapar otrygghet för den enskilde.
Det är således viktigt att det finns en långsiktighet i hur utformningen av det ekonomiska trygghetssystemet påverkar det offentligas finanser i såväl hög- som lågkonjunktur samt att det är okänsligt för demografiska förändringar. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till den budgetlagstiftning som reglerar nivån på de statliga utgifterna genom det så kallade utgiftstaket. Det får inte vara så att ett konjunkturkänsligt trygghetssystem slår undan benen för de solidariskt finansierade välfärdstjänsterna, som utgör den faktiska grunden i den svenska välfärden.
Aktivitet – Trygghetssystemet ska syfta till att hjälpa människor som på grund av sjukdom eller arbetslöshet förlorar sin arbetsinkomst tillbaka till arbetslivet. Det ska vara utformat så att krav ställs på att de som får ersättning aktivt söker arbete och egen försörjning eller deltar i rehabilitering. I ett trygghetssystem som bygger på arbetslinjen bör kraven på den enskildes aktivitet och ansvar motsvaras av ett statligt ansvar att bidra med stöd för att hjälpa individen tillbaka, t.ex. i form av rehabilitering.
Det är viktigt att kravet på aktivitet kan möta den enskilde individens behov utan att kränka dennes integritet. Målet med aktiviteterna är att de ska vara uppbyggande och syfta till att förbättra anställningsbarheten hos den enskilde. Aktiviteterna ska utformas i samråd med den enskilde genom individuella handlingsplaner.
Det är viktigt att det skapas ekonomiska incitament för båda parter så att den nödvändiga aktiviteten sätts in i ett tidigt skede, oavsett om det handlar om rehabilitering eller utbildningsinsatser. Genom att insatser görs i ett tidigt skede förbättras den enskildes förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden och därigenom även kunna försörja sig själv.
Socialförsäkringarna är målstyrda och försäkringskassans tillämpning styrs i huvudsak av dessa mål. Därför bör målsättningen att förmånstagaren ska hjälpas tillbaka till arbete så fort som möjligt skrivas in i de reformerade socialförsäkringarna som ett med inkomsttryggheten jämställt mål.
Förutsägbarhet, enhetlighet och tydlighet – En stor del av tryggheten i trygghetssystemet ligger i att utformningen är enkel, överblickbar och långsiktigt hållbar. Genom att renodla trygghetssystemets olika ersättningsnivåer och skapa ett enhetligt system blir systemet också mer förutsägbart för såväl den enskilde som för staten. Att i god tid veta vad man som behövande har rätt till ökar den enskildes trygghet.
Ett förutsägbart och enhetligt ekonomiskt trygghetssystem medför även att det blir enklare att hantera och att den gränsdragningsproblematik som kan uppstå idag till stora delar elimineras. Enhetlighet inom ersättningsnivåerna bidrar även till en minskad administrativ belastning på dem som handlägger ärenden och skapar förutsättningar för att mer resurser kan överföras till att utarbeta individuella handlingsplaner tillsammans med den enskilde. Det medför också att systemet blir lätt att förstå och underlättar kommunikationen med dem som administrerar systemet. Ett tydligt trygghetssystem gör det enklare för den enskilde att hävda sina rättigheter.
Fördelning – Riskerna måste spridas så att människor kan delta på lika villkor. En fördelning måste ske mellan fysiskt högpresterande och de grupper som på grund av medfödda funktionshinder eller kroniska sjukdomar och särskilt utsatta yrkesgrupper kan ta del av det ekonomiska trygghetssystemet på lika villkor. På samma sätt är det viktigt att det är möjligt att det inom systemet skapas utrymme för en rimlig omfördelning mellan individer, men också avseende livsinkomster och när i livet man drabbas av exempelvis långvarig sjukdom.
Omfatta alla individer – Ett ekonomiskt trygghetssystem måste ge en ekonomisk grundtrygghet som omfattar alla på lika villkor.
Samtidigt är det viktigt att systemet i sig bygger på att alla människor har ett ansvar för att aktivt försöka påverka sin situation till det bättre, med en tydlig målsättning att kunna skapa sig en egen försörjning. I systemet måste skapas utrymme för att alla människor oavsett funktionshinder, sjukdom eller nedsättning av arbetsförmågan får forma insatserna efter sina egna förutsättningar.
I ett ekonomiskt trygghetssystem är det viktigt att även icke anställda får ta del av tryggheten. Detta innebär att även företagaren, den kombinationssysselsatte eller studerande ska ha samma tillgång till det ekonomiska trygghetssystemet.
Legitimitet – Ett trygghetssystem måste ha hög legitimitet. Människor måste kunna lita på systemet och känna att systemet är överblickbart, långsiktigt hållbart och att man i stor utsträckning kan påverka sin egen situation genom egen aktivitet. Kort sagt måste samtliga ovanstående principer vara uppfyllda för att det ekonomiska trygghetssystemet skall uppfattas som legitimt.
Vad som ovan anförts om principer för trygghetssystemet bör ges regeringen till känna.
I avvaktan på en mer omfattande och samlad reformering av de ekonomiska trygghetssystemen är det angeläget att framför allt trygga grundtryggheten i de befintliga försäkringssystemen. Redan nu bör en harmonisering av socialförsäkringarna inledas i syfte att nå enhetliga grundnivåer i samtliga socialförsäkringar. Under förutsättning att rimliga krav ställs på individen att eftersträva försörjning genom eget arbete är det rimligt att garantinivån – grundpenningen – ska möjliggöra en rimlig levnadsstandard. Den bör därför ligga på en högre nivå än den ekonomiska garanti som krävs för skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen. Centerpartiet vill höja grundnivån i den tillfälliga föräldrapenningen (dvs. i huvudsak föräldrars arbetsfrånvaro p.g.a. vård av sjukt barn) samt sjukpenningen. Föräldraförsäkringen bör samordnas men inte inordnas i arbetslivets trygghetssystem. Särskilda förslag från Centerpartiet finns i budgetmotionen vad gäller pensionssystemet, studiemedelssystemet och föräldraförsäkringen.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en höjning av grundnivån till 200 kronor per dag i den tillfälliga föräldrapenningen och sjukpenningen.
En småföretagare får ungefär 70 procent av den ersättning som en anställd får vid sjukdom och föräldraledighet, även om båda betalt in lika mycket till systemet. Detta beror på att egenföretagarens ersättning slås ut på årets alla dagar och arbetstagarens ersättning räknas på årets arbetade dagar. Socialförsäkringarna bör ändras så att småföretagare får samma regler som anställda när det gäller kvalifikation och ersättning i sjukförsäkring och föräldraförsäkring.
Vad som ovan anförts om förändrade regler i sjukförsäkring och föräldraförsäkring så att småföretagare omfattas av samma regler som anställda när det gäller kvalifikation och ersättning bör ges regeringen till känna.
Ökad sjukfrånvaro, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar har under de senaste åren utvecklats till ett av de största hoten mot svensk ekonomi. Sedan 1997 har sjukfrånvaron mer än fördubblats och för 2002 beräknas de samlade statliga kostnaderna för frånvaro p.g.a. ohälsan i form av bl.a. sjukförsäkringar och förtidspensioner uppgå till 120 miljarder kronor. Ökningen fortgår alltjämt. Sjukersättningen beräknas stiga till 49 709 miljoner kronor för 2002. Det är ersättningar för i genomsnitt fem veckor per anställd och år. Särskilt alarmerande är naturligtvis den dramatiska ökningen av långtidssjukskrivningar som står för större delen av kostnaden för sjukförsäkringarna.
Utvecklingen måste brytas. Centerpartiet har under flera års tid kritiserat regeringens passivitet i frågan och utvecklat förslag för att möjliggöra minskade sjukskrivningar. I det sammanhanget har vi tidigare ställt upp målet att halvera antalet sjukskrivna till år 2008. Vi kan nu konstatera att regeringen har gjort vår målsättning till sin, men utan att låta målsättningen åtföljas av tillräckligt kraftfulla förslag. Därför är risken stor att målsättningen blir ett slag i luften eller slutligen uppnås genom att de sjukskrivna skyfflas över i något annat transfereringssystem.
Centerpartiet vidhåller målet att halvera sjukskrivningarna till år 2008 med tillägget att förtidspensionärerna inte ska bli flera. Vi vill också precisera delmålen att sjukskrivningarna ska minska med 20 procent till budgetåret 2004 och 40 procent till budgetåret 2006. En minskning med 20 procent skulle återställa sjukskrivningarna till de nivåer som gällde under år 2000, medan en 40-procentig minskning motsvarar sjukskrivningarna under 1998. Vad som ovan anförts om mål för arbetet med att minska sjukskrivningarna bör ges regeringen till känna.
De statliga utgifterna för ohälsan ger inte hela bilden av den samhällsekonomiska kostnaden. Utifrån beräkningar som gjorts av Jan Rydhs utredning om sjukförsäkringen kan arbetsgivarnas utbetalningar av sjuklön uppskattas till drygt en tredjedel av statens sjukpenningutbetalningar. I år skulle, med lite förenklade antaganden, utbetalningarna av sjuklön därmed landa på runt 15 miljarder kronor. En annan aspekt på sjukfrånvaron är de samhällsekonomiska kostnaderna. Det handlar om värdet av de varor och tjänster som de sjukskrivna och förtidspensionerade skulle ha producerat om de varit på jobbet. Till det kommer kostnaderna för att skola in vikarier. De sammanlagda samhällsekonomiska kostnaderna för sjukfrånvaro har beräknats till i storleksordningen 250 miljarder kronor per år.
Som betyg för livskvaliteten i vårt samhälle är de stegrande sjukskrivningstalen beklämmande. Sverige är ett land där fler och fler mår dåligt, och den aspekten är naturligtvis minst lika viktig som de ekonomiska. Att bryta denna utveckling är en central uppgift för att lyfta Sveriges ekonomi samt öka resurserna och tillgången till kvalificerad och erfaren personal i skolan, vården och omsorgen.
Kvinnor har högre sjukfrånvaro än män. Sjukfrånvaron för 2001 motsvarade ett bortfall av ungefär 240 000 kvinnliga årsarbeten mot 150 000 manliga.
Detta förhållande har sannolikt en nära koppling till ojämlikheten mellan kvinnor och män i arbetslivet och i hemlivet. Kvinnor är överrepresenterade i yrken där arbetstagarna upplever sig ha liten kontroll över uppgifter och tid. Färre kvinnor är chefer och fler arbetar direkt med ansträngande uppgifter dagligen, antingen fysiskt eller psykiskt. Då kvinnor i högre utsträckning dubbelarbetar, är det också de som drabbas hårdast.
Kunskapen är sämre vad gäller prevention, rehabilitering och behandling av kvinnors ohälsa och det kan bidra till utslagning eller längre sjukskrivningar än vad som annars skulle vara möjligt. Kvinnoperspektivet i folkhälsoarbetet glöms ofta bort. Analyser av och forskning kring hälsoutvecklingen har ofta begränsats till specifika kvinnosjukdomar och psykiska problem. Folkhälsoarbetet måste vidgas för att belysa kvinnors situation ur andra perspektiv.
Vad som ovan anförts om kvinnoperspektivet i folkhälsoarbetet bör ges regeringen till känna.
Självfallet är människors arbetsvillkor en viktig orsak till de ökade sjukskrivningarna. Ökad stress och en arbetssituation som man känner att man har svårt att påverka är en viktig förklaring till att just den offentliga sektorns personal är så hårt drabbad. Men förklaringen är mer komplex än att arbetsmiljön generellt sett försämrats. Människor som äter onyttigt, dricker och röker för mycket och motionerar för lite har en betydligt sämre hälsa en människor som har en hälsosam livsstil. Inte minst spelar livsstilen en stor roll för människors förmåga att orka igenom hela arbetslivet.
Den stress många människor känner i arbetslivet kan också ha sina orsaker i förhållanden utanför arbetslivet. Dålig ekonomi, svårighet att hinna med sina barn, relationsproblem eller sociala problem i familjen bidrar också till en större risk för sjukskrivning. Många människor – särskilt bland dem som har små ekonomiska marginaler – känner en stor vanmakt i dagens samhälle. Att stärka dessa människors sociala och ekonomiska situation och att öka deras självbestämmande genom exempelvis sänkta skatter och ett förbättrat stöd till barnfamiljerna minskar risken för att social och ekonomisk stress tar sig uttryck i sjukskrivningar. Att stärka familjerna minskar också risken för relationsproblem.
Den kraftiga ökningen av sjukskrivningarna och särskilt långtidssjukskrivningarna speglar säkerligen att många människor mår dåligt i dagens samhälle. Ändå kan man inte utesluta att attityden till att sjukskriva sig har förändrats. Det är möjligt att en del människor uppfattar ramarna för vad som är legitim grund för sjukskrivning som vidare än vad som avsågs vid försäkringens inrättande. Det torde vara en angelägen uppgift att hitta andra och mer verkningsfulla metoder att motverka depressioner och olust än att acceptera sjukskrivning som enda lösning på dessa problem.
Som ovan påpekats spelar den samlade livssituationen och livsstilen en stor roll för ohälsan. Det finns sannolikt stora folkhälso- och livskvalitetsvinster att hösta in genom att arbeta med attityder till framför allt motion och kosthållning. En förklaring till den snabbt ökande ohälsan bland unga löntagare är en otillräcklig fysisk träning i ungdomsåren. Att utveckla friskvårdens, idrottens och hemkunskapens utrymme i skolan är därför en långsiktig åtgärd för en bättre folkhälsa, något vi berör i en annan motion. Försöksverksamhet i bl.a. Västerbotten visar att offensivt upplysningsarbete från landstingets sida verksamt kan bidra till att öka människors kunskaper om hur de kan förbättra sin hälsa. Enligt Centerpartiets uppfattning bör alla samhällets aktörer göras delaktiga i arbetet för ett hälsosammare samhälle. Dessa frågor tas upp i en annan motion.
Det står helt klart att samhällets arbete för rehabilitering av långtidssjukskrivna har misslyckats. I början av 1990-talet genomfördes en rehabiliteringsreform i syfte att få till stånd tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser. Den har dock inte åstadkommit det som var avsikten. Ansvarsfördelningen var dock ofullkomlig, vilket medfört att de insatser för rehabilitering som görs präglas av sektorisering och bristande långsiktighet. De gemensamma målen är oklara. Den enskilde individen kläms mellan olika regler och finansieringskällor och hans eller hennes inflytande över rehabiliteringsprocessen är litet.
Resurserna för rehabilitering är otillräckliga och dåligt organiserade. Sammanlagt uppgick de under 2001 till 3 miljarder, vilket innebar att på varje krona som gick till aktiva insatser gick 14 kronor till passivt stöd. Försäkringskassorna som har det överordnade och samordnande ansvaret får ofta ett otillräckligt utredningsunderlag från sjukvården, vilket medför att de har varit tvungna att lägga en växande del av sina otillräckliga resurser på utredningar. Bristen på resurser har också medfört att uppfyllandet av samordningsrollen gentemot de övriga aktörerna och systematiken vid hantering av rehabiliteringsärendena blivit otillfredsställande.
Förtidspensioneringarna har ökat mycket snabbt under senare tid och det förefaller som om de paradoxalt nog används som ett sätt att minska den samlade ekonomiska påfrestningen på socialförsäkringssystemen eftersom förtidspensioner ger lägre ersättning än sjukförsäkringen. Det finns också tecken som tyder på att förtidspensioneringar används som ett sätt att hyfsa arbetslöshetsstatistiken. Självfallet finns det många fall där förtidspension är den enda realistiska och humanistiska lösningen men systemtrixande av det slag som beskrivs ovan är ett svek mot de drabbade och ur finanspolitisk synvinkel en synnerligen kortsiktig åtgärd. Regeringen måste vidta åtgärder för att bryta denna utveckling. Detta bör ges regeringen till känna.
För att effektivt arbeta för en minskad sjukfrånvaro räcker det inte att i efterhand sätta in åtgärder för att bota de sjukdomar, skador eller besvär som uppkommit. Ett offensivt arbete för att förbättra medarbetarnas hälsa och öka antalet långtidsfriska har bedrivits mycket framgångsrikt hos vissa stora arbetsgivare i näringslivet, bl.a. Stora Enso och Scania i Södertälje.
För att verkligen nå resultat i arbetet mot de alltför omfattande sjukskrivningarna krävs ett samlat grepp där de långa sjukskrivningarna står i centrum. Snabba rehabiliteringsinsatser vid långtidssjukskrivning är central. Långvarig sjukfrånvaro leder till ett växande främlingskap inför den tidigare arbetsplatsen, vilket är särskilt allvarligt vid stressrelaterad och psykosomatisk sjukfrånvaro och ”utbrändhet”. Sjukfrånvaro som är betingad av arbetsmiljöns fysiska påfrestningar eller av en allmänt klen fysisk kondition hos den sjukskrivne ”läker” inte heller med någon självklarhet av sig självt genom vila och frånvaro från arbetet.
Rehabiliteringsinsatser fyller alltså en dubbel funktion i att dels ”bota” fysiska eller psykiska skador, dels upprätthålla bandet med arbetslivet och en aktivitetsgrad som motverkar att den fysiska och psykiska konditionen utvecklas i negativ riktning eller att den sjukskrivne mentalt vänder sig från arbetslivet. Undersökningar visar att tre månaders sjukfrånvaro försvårar återgång till arbetslivet väsentligt. Av personer som varit sjukskrivna mer än ett år återkommer enbart en av tio till arbetslivet.
Målet för minskade sjukskrivningar och reformerad rehabilitering måste vara att
alla fall av längre sjukskrivningar fångas upp av rehabiliterings- eller sjukvårdsinsatser,
rutiner som säkrar en större systematik och en tydlig ansvarsfördelning vid hanteringen av längre sjukskrivningar införs,
incitamenten för arbetsgivare som är hårt drabbade av ohälsa att vidta förbättringar av arbetsmiljön eller att befrämja de anställdas hälsa stärks kraftigt.
Utifrån dessa utgångspunkter förordar Centerpartiet en omfattande rehabiliteringsreform som sammantaget formerar ett samhällskontrakt där den sjukskrivne, samhällsinstitutionerna och arbetsgivaren ges bättre preciserade rättigheter och skyldigheter för att åstadkomma en effektiv rehabilitering.
Sjukskrivningar sker av en mångfald orsaker. I vissa fall rör det sig om kortare, mer eller mindre självläkande sjukdomsfall. I vissa fall är orsaken en allvarlig sjukdom, som inte är arbetsplatsbetingad, där framgångsrik behandling är tidskrävande och kanske också osäker. I dessa fall fungerar dagens sjukförsäkring någorlunda väl även om banden mellan arbetsplats och sjukskriven i många fall skulle behöva förbättras och återgång till arbete efter en lång tids sjukdom kan vara problematisk. Men en mycket stor del av sjukskrivningarna sker av orsaker som antingen har sin orsak i arbetssituationen, eller kräver rehabilitering i någon form för att den sjukskrivne ska kunna återgå till sitt gamla arbete eller någon annan arbetsuppgift. Det finns sannolikt också en andel sjukskrivningar som effektivare skulle kunna förebyggas i samarbete med arbetsplatsen eller genom ett väl genomfört rehabiliteringsprogram.
Enligt Centerpartiets uppfattning är det oerhört viktigt att slå vakt om alla människors rätt och möjlighet att komma tillbaka i arbete. Även vid svåra funktionsnedsättningar är det viktigt för både samhällsinstitutionerna och den enskilde att inte ge upp utan satsa på rehabilitering. Samtidigt måste naturligtvis rehabiliteringen ske under inflytande av och med respekt för den sjukskrivne.
Sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen bör, i linje med de principer för en trygghetsreform som ovan presenterats, omvandlas till en samlad sjuk- och rehabiliteringsförsäkring. I målen för denna försäkring bör tydligare klarläggas förmånstagarens skyldighet att delta i åtgärder som syftar till återgång i arbetslivet om sådan över huvud taget är möjlig. En långtidssjuk som erbjuds rehabilitering men inte accepterar eller följer det gemensamt överenskomna rehabiliteringsprogrammet ska få sin sjukersättning sänkt.
Vidare bör den nuvarande ettårsgränsen för rehabiliteringsersättning tas bort eftersom den sjukskrivne ska ha rätt att få rehabiliteringsinsatser till dess han eller hon antingen kan återgå till arbetslivet eller övergår i annat transfereringssystem. Vad som ovan anförts om införande av en sjuk- och rehabiliteringsförsäkring bör ges regeringen till känna.
För att strama upp rutinerna kring långtidssjukskrivna och säkerställa att alla får tillgång till rehabilitering vill Centerpartiet införa en rehabiliteringsgaranti som innebär att alla personer som är sjukskrivna längre än 30 dagar fångas upp och ges rätt till rehabilitering och skyldighet att delta. För att förbättra underlaget när försäkringskassan ska fatta beslut om behandling ska den sjukskrivne efter trettio dagars sjukskrivning undersökas av två läkare. De två läkarna ska i samråd ställa diagnos samt med den sjukskrivne komma överens om ett förslag till behandlings- eller rehabiliteringsprogram. Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla behovet av tillräckliga kunskaper i försäkringsmedicin bland läkarna. Genom kravet på tvåläkarintyg kommer kontrollen av långtidssjukskrivningarna att skärpas, och det ibland slentrianmässiga samtycket från läkarens sida om förlängd sjukledighet – som enligt upprepade undersökningar tycks förekomma – skulle motverkas.
På grundval av detta tvåläkarintyg ska försäkringskassan snarast besluta om en preliminär behandling så att den sjukskrivne redan efter sex veckor deltar i någon form av åtgärd som går i samma riktning som en preliminär individuell behandlingsplan. Erfarenhet visar att prognosen för en lyckad rehabilitering minskar kraftigt om rehabiliteringsinsatserna sätts in senare. Inom tre månader från sjukskrivningstillfället ska en individuell rehabiliteringsplan som syftar till återgång i arbetslivet ha upprättats.
De individuella behandlingsplanerna ska utformas i samråd med den sjukskrivne, försäkringskassan och läkarna. Myndigheternas arbete bör samordnas kring den enskilde så att hon eller han får en rehabiliteringslots, en handläggare att hålla kontakt med som är ansvarig för att behandlingsplanen följs. Den nuvarande uppdelningen av olika myndigheter och skilda sektorer försvårar för effektiv rehabilitering. På sikt är det rimligt att även myndigheterna samordnas så att den enskilde får en handläggare att hålla kontakt med, oberoende av vilken sektor som är huvudfinansiär.Vad som ovan anförts om en rehabiliteringsgaranti bör ges regeringen till känna.
Resurserna för rehabiliteringsarbete är idag klart otillräckliga och överblicken över dem begränsad. Enligt Centerpartiet bör omkring 3 miljarder kronor per år anslås till rehabutredningar, för försäkringskassans handläggning och bedömning inklusive finansiering av tvåläkarkontrollerna. Vad som ovan anförts om utökade anslag till försäkringskassorna bör ges regeringen till känna.
Arbetsgivarna har en mycket viktig roll i Centerpartiets syn på hur rehabiliteringsarbete och förebyggande arbete mot ohälsa bör bedrivas. Det handlar inte bara om att arbeta för att förbättra arbetsmiljön utan även om att arbetsgivaren i många fall tidigt kan varsebli problem som så småningom kan komma att ta sig uttryck i ohälsa, exempelvis trivseln och välbefinnandet hos de anställda eller omvänt, förekomsten av gruppsociala eller sociala problem som t.ex. mobbning och alkoholmissbruk.
Erfarenheter från flera företag och arbetsgivare som arbetat framgångsrikt med de anställdas hälsa visar på stora möjligheter att skapa arbetsmiljöer som minskar sjukskrivningarna. En bra företagshälsovård, möjlighet för de anställda att överblicka och påverka sin arbetssituation, tillgång till friskvård, och ett engagerat ledarskap som ser de anställda och bryr sig om hur de mår är faktorer som till relativt begränsade kostnader har åstadkommit mycket goda resultat.
I rehabiliteringsarbetet är kopplingen till arbetsplatsen ofta en kritisk punkt. Eftersom sjukskrivna efter så kort tid som sex veckor kan börja förlora känslan av förankring på sin arbetsplats är det viktigt att det i rehabiliteringsarbetet ständigt finns en koppling till arbetsplatsen.
Samtidigt som det är viktigt att arbetsgivaren har starka drivkrafter att ta hälsofrågorna på stort allvar är dagens arbetsgivarinträde i sjukförsäkringarna allvarligt felkonstruerat. Det är inte rimligt att utsätta små företag för den riskexponering som det innebär att upprepade gånger få betala fjorton dagars sjukersättning om man har oturen att anställa en person med hälsoproblem. Ett sådant slag kan betyda konkurs för ett litet företag.
Centerpartiet föreslår i en annan motion att dagens arbetsgivaransvar avskaffas samt ersätts med en modell som innebär att längden på arbetsgivarinträdet bestäms av storleken på arbetskraften enligt den enkla principen: en ytterligare sjukdag per anställd. Med detta system skulle ett företag med en anställd ha ett arbetsgivarinträde på en dag, en företagare med två anställda två dagar, en arbetsgivare med trehundra anställda trehundra dagar, upp till ett maxansvar om ett år. Mot detta ska naturligtvis svara en motsvarande nedsättning av arbetsgivaravgiften. Genom denna konstruktion blir riskexponeringen avpassad efter företagets bärkraft. Samtidigt bör det framhållas att arbetsgivarinträdet – frånsett riskmomentet – kan vara en vinstlott för ett företag som framgångsrikt minskar sjukskrivningarna.
Vi föreslår också att de arbetsgivare som så önskar ska kunna få ta ett arbetsgivaransvar som överstiger det de är förpliktigade till enligt beskrivningen ovan. På så vis får alla arbetsgivare som vill satsa offensivt på en bättre personalhälsa möjlighet till detta.
Många anställda på större företag har tillgång till någon form av företagshälsovård. SCB:s statistik från 1997 visar att ca 72 procent av de sysselsatta har tillgång till företagshälsovård. Drygt 80 procent av tjänstemän på mellannivå har tillgång till företagshälsovård, någon större skillnad finns inte mellan kvinnor och män. Riksgenomsnittet bland de sysselsatta är 72,2 procent.
Bland företagare är dock anslutningen till företagshälsovård sämre. Det finns även skillnader mellan män och kvinnor som driver företag. 31,2 procent av männen som driver företag har företagshälsovård medan motsvarande siffra bland kvinnor är 18,6 procent.
Företagshälsovården utgör för många företag en resurs i arbetsmiljöarbetet. Regeringen bör återkomma med förslag som förbättrar förutsättningarna för företag att anlita den kompetens för förebyggande insatser som företagshälsovården kan bidra med. Detta bör ges regeringen till känna.
Långa kötider i vården medför oro och lidande för den vårdbehövande, högre kostnader för sjukförsäkringssystemet och försvårar ett snabbt och effektivt rehabiliteringsarbete. Tillgängligheten till hälso- och sjukvården måste förbättras. För att detta ska bli möjligt krävs såväl mer resurser som förnyelsearbete. Centerpartiet föreslår i motionen ”En hälsoinriktad hälso- och sjukvård” genomförande av en nationell vårdgaranti.
Vårdgarantin bör bl.a. innebära:
att alla har en uttalad rätt att få vård inom tre månader efter det att behovet fastslagits,
att kontakt garanteras med vårdcentral/primärvården samma dag som kontakten tas,
att möjlighet att besöka distrikts- eller husläkare ska garanteras senast inom fem dagar efter att kontakten tagits,
att möjlighet till besök hos annan specialist ska garanteras inom två månader,
att den nationella vårdgarantin omfattar alla medicinskt motiverade diagnoser och ska vara fullt genomförd inom två år.
Bättre samordning mellan främst hälso- och sjukvård, socialförsäkring och socialtjänst bidrar till bättre hälsa, kortare vårdköer och utökade rehabiliteringsinsatser. Den finansiella samordningen, som innebär att de lokala försäkringskassorna kan använda de anslagna sjukförsäkringsmedlen offensivt till att finansiera rehabiliteringsinsatser och behandling, ska ske med utgångspunkt från lokala förutsättningar. Ett första delmål är en finansiell samordning på 10 procent av de anvisade medlen till sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och rehabiliteringsersättning på knappt 50 miljarder. Centerpartiet ställer sig positivt till en större omfattning av den finansiella samordningen på sikt. Riksdagen bör nu genom lag besluta om permanent finansiell samordning av hälso- och sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen utifrån lokala förutsättningar i enlighet med vad i motionen anförts.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 10 oktober 2002 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Sofia Larsen (c) |