Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett nationellt handlingsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att fördjupa arbetet med integrationen.
Hösten 1997 beslutade riksdagen om mål och inriktning för integrationspolitiken. Propositionen Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik – låg till grund för riksdagens beslut. Propositionen innehöll förslag om mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken.
Som utgångspunkt för den generella politikens utformning och genomförande på alla samhällets nivåer skulle samhällets etniska och kulturella mångfald tas tillvara. De mål som fastställdes för integrationspolitiken var lika rättigheter och möjligheter för alla som bor i Sverige, oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Det sades också att integrationspolitiken skulle präglas av en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans. Alla, oavsett bakgrund, ska vara delaktiga och medansvariga. Det integrationspolitiska arbetet inriktas på att ge stöd till individers försörjning och delaktighet i samhället, värna grundläggande demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter samt förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Ett integrationsverk inrättades med uppgift att ansvara för de integrationspolitiska målen och för att få genomslag för synsättet inom olika samhällsområden.
En särskild storstadssatsning igångsattes av regeringen i sju kommuner med stor koncentration av invandrare. Särskilda överenskommelser mellan staten och kommunerna kring det lokala utvecklingsarbetet utformades. Storstadssatsningen pågår mellan 1999 och 2003.
Regeringens ambition att skapa en fungerande integrationspolitik var och är höga. Integrationspolitikens utveckling finns redovisad i en särskild skrivelse från regeringen våren 2002 under rubriken ”Integrationspolitik för 2000-talet”. I dagsläget går det emellertid att konstatera att det kvarstår stora orättvisor i det svenska samhället. Arbetslösheten i befolkningen med utländsk bakgrund är till exempel fortfarande stor.
I dagarna kom det en ny SCB-rapport som påvisar integrationspolitikens bristande genomslag. Framför allt är rapporten en vidräkning med hur välfärden för invandrare har utvecklats under 90-talet.
Enligt de statistiska uppgifter som redovisades, pekar resultaten på att både nya och gamla invandrare utsattes för ett mycket starkare konkurrenstryck på 90-talets arbetsmarknad. Det blev mycket svårare att komma in på arbetsmarknaden och lättare att bli av med jobbet.
Sysselsättningen minskade med 33 procent bland invandrare som varit här mindre än 10 år, jämfört med 8 procent bland infödda svenskar.
Arbetsinkomsterna för vissa flyktinggrupper som varit här mindre än 10 år är bortåt 50 procent lägre. Andelen fattiga, enligt SCB:s sätt att mäta, bland invandrare från före detta Jugoslavien, Afrika och Polen är cirka 5 gånger högre än bland infödda svenskar.
Flyktinginvandrarna har genomgående sämre levnadsstandard, även efter 10 år i Sverige. Trångboddheten är utmärkande för invandrare från Mellanöstern och f d Jugoslavien.
Sysselsättningen är en nyckelfråga. Bristande utbildning, svaga språk- och samhällskunskaper, ingen arbetslivserfarenhet och dåligt stöd från samhället leder till låg sysselsättning och hög arbetslöshet. Svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden ger också sämre inkomst och låg levnadsstandard. Samtidigt har flyktinginvandrarna sämre hälsa, svagare socialt nätverk och lägre samhällsdeltagande.
Forskarna visar vidare på att invandrarna grovt kan indelas i två huvudgrupper, en grupp som utgörs av arbetskraftsinvandrare från den rika världen (Norden och centrala EU) och en annan som omfattar flyktinginvandrare från aktuella krigszoner, inte sällan andra världsdelar.
De som kommer från den rika världen kan invandra fritt, och deras välfärd ligger i praktiskt taget alla avseenden i nivå med infödda svenskars. Levnadsvillkoren för flyktinginvandrarna ligger däremot långt efter.
Välfärdsskillnaderna är så omfattande att man kan tala om två invandrarklasser. Arbetskraftsinvandrarna från de rika länderna är attraktiva på svensk arbetsmarknad. Flyktinginvandrarna är en missgynnad grupp, som efter förföljelse i hemlandet under lång tid får leva med dramatiskt sämre levnadsvillkor än både svenskar och arbetskraftsinvandrare från de rika länderna. Sammantaget ger det en bild av en omfattande diskriminering.
Den uppenbara ojämlikheten mellan flyktingar och infödda svenskar som redovisas i SCB:s rapport måste tas på största allvar. Dessutom vet vi att det fortfarande finns flera hundratusen personer med utländsk bakgrund som ännu inte har kommit ut på arbetsmarknaden.
Mot den bakgrunden borde integrationspolitiken och välfärdspolitiken belysas ytterligare så att samhället i framtiden kan vidta rätt åtgärder för en framgångsrik integrationspolitik i enlighet med de mål riksdagen har satt upp.
De särskilda storstadssatsningar som genomförs är behövliga. Men integrationsarbetet bedrivs också, mer eller mindre intensivt, i övriga kommuner. Problematiken med utanförskapet uppträder i hela Sverige.
För att intensifiera arbetet med integrering i det svenska samhället vill vi att regeringen ges i uppdrag att tillsammans med arbetsmarknadens parter ta fram ett nationellt handlingsprogram för ökad integration i arbetslivet.
Regeringen bör vidare genomföra en genomlysning av vad som kan göras ytterligare så att invandrarna kan erhålla mer jämlika levnadsförhållanden.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Lars Johansson (s) |
|
|
Peter Jonsson (s) |
Arne Kjörnsberg (s) |
|
Urban Ahlin (s) |
Lennart Nilsson (s) |
|
Majléne Westerlund Panke (s) |