Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationell handlingsplan för behandlingen av ensamma asylsökande barn.
Det kommer årligen några hundratal ensamma asylsökande barn till Sverige. Många är i de tidiga tonåren men det finns också exempel på ensamma ankommande barn i småbarnsåldern. Ibland kan de komma tillsammans med ett äldre syskon, men det finns exempel på fem, sexåringar som kommit ensamma till Sverige för att här söka asyl. I Sverige räknas en person som barn till dess han/hon fyllt arton år.
Det finns många anledningar till att föräldrar eller släktingar skickar iväg sina barn till ett främmande land: krig, farsorter, hot om tortyr, tidig inkallelse till militärtjänst, förföljelse, unga flickors utsatta situation eller andra erfarenheter som gör att det ändå verkar tryggare att skicka bort barnet. Det är inte svårt att sätta sig in i hur vilsna och rädda de här barnen är när de kommer till Sverige.
Det finns ett flertal lagar som ska reglera och hantera ärenden med ensamma asylsökande barn. Utlänningslagstiftningen har t ex en regel om att ärenden som rör barn skall bedömas utifrån principen om barnets bästa. Socialtjänstlagen har också en sådan portalparagraf tillsammans med regler om straffbelagd anmälningsplikt för offentliganställda som ser barn som kan utsättas för fara. Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention liksom en rad andra internationella dokument och överenskommelser som skyddar barn. Svenska myndigheter och verk som Migrationsverket, Socialstyrelsen och kommunerna har som särskild uppgift att skydda barn.
Ändå fortsätter rapporterna om hur ensamma asylsökande barn inte får den hjälp och det stöd de så väl behöver – och ska ha! Fortfarande placeras dessa barn på grupphem eller institution under asylprövningstiden, trots att Barnkommittén som på regeringens uppdrag utredde hur barnkonventionen efterlevdes i Sverige, starkt rekommenderade familjehem för att barnen skulle få någon vuxen att knyta an till. Fortfarande är väntetiderna före beslut oerhört långa. Situationen på grupphemmen har på sina håll blivit bättre efter förra årets larm om grava missförhållanden, men är långtifrån bra. Återkommande rapporter om drogmissbruk och prostitution visar på en del av problematiken. Fortfarande får dessa barn inte skolundervisning av samma kvalitet som andra barn som vistas i Sverige. Lika illa är det med hälso-, tand- och sjukvård. Fortfarande anmäls inte missförhållanden som rör asylsökande barn enligt de regler som gäller för svenska barn. Flera tiotals av de ensamma asylsökande barnen försvinner varje år, utan att någon nöjaktig förklaring ges eller ordentlig undersökning har ägt rum. Det går att fundera över jämförelsen hur människor, medier och myndigheter hade reagerat om över fyrtio svenska barn försvunnit på samma oklara sätt. Situationen är förfärlig och inte värdig en demokratisk välfärdsstat.
Därför behövs ett samlat grepp för att lösa dessa barns situation. Det gäller att klara ut behovet av regeländringar, myndighetsstyrning och -utövning liksom grundläggande samverkan mellan olika myndigheter för att dessa barn ska bli behandlade som de har rätt till, nämligen med värde och värme och med respekt för deras rättigheter. Därför behövs en nationell handlingsplan som samlande styrdokument.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Lena Ek (c) |
Jörgen Johansson (c) |