Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till utformning av ekonomiska drivkrafter i ohälsoarbetet för arbetsgivare på avgiftssidan enligt vad i motionen anförs.
Ett arbete kring olika tänkbara modeller för ekonomiska incitament för arbetsgivare inom rehabiliteringsområdet har bedrivits inom Regeringskansliet. Resultatet av detta arbete har diskuterats inom ramen för de pågående samtalen med arbetsmarknadens parter kring ohälsan i arbetslivet. Frågan utreds nu vidare inom Regeringskansliet med avsikt att remittera ett förslag före årsskiftet och att ett förslag läggs till riksdagen under våren 2003 för ikraftträdande den 1 juli samma år.
Vänsterpartiet har hittills haft ytterst begränsad insyn i detta arbete. Vi presenterar därför i denna motion Vänsterpartiets syn på hur ekonomiska drivkrafter skall utformas. Vi vill pröva om ekonomiska drivkrafter kan öka arbetsgivares medvetenhet om att det är lönsamt att motverka sjukfrånvaro. Därtill skall de ekonomiska drivkrafterna verka för ökad motivation bland arbetsgivare att få personer som är sjukskrivna och vars arbetsförmåga till följd av detta kanske är nedsatt tillbaka till arbetsplatsen. Genom ekonomiska incitament skall följderna av bristande arbetsmiljöarbete i form av individuellt lidande samt kostnader för individer, arbetsplatser och samhället sättas i fokus.
Regeringen överväger att lägga om nuvarande finansieringsansvar så att arbetsgivaren i ökad utsträckning avkrävs ett direkt ansvar för finansiering av försörjning till anställda som är sjukskrivna. Samtidigt skall sjukförsäkringsavgifterna minskas så att arbetsgivarna som kollektiv sammantaget inte betalar mer för de sjukskrivnas försörjning än i nuvarande system.
Det finns i dag inget belägg för att arbetsgivare skulle bli mer intresserade av arbetsmiljöarbete på grund av att de får bära en större del av kostnaden när arbetstagare är sjuka. Däremot är risken stor att ett utökat finansieringsansvar vid sjukfrånvaro leder till en negativ inställning bland arbetsgivare till enskilda arbetstagare med hög sjukfrånvaro. För Vänsterpartiet är detta en för hög insats i ett alltför osäkert spel. Därtill öppnar förslaget för en privat försäkringsmarknad där arbetsgivare kan återförsäkra sig mot höga sjukfrånvarokostnader. Något som skulle motverka önskade effekter av medfinansiering och utgöra ett dråpslag för vårt offentliga försäkringssystem.
Regeringen tycks även överväga ett alternativ där arbetsgivarnas ökade direkta ekonomiska ansvar främst skulle rikta sig till offentliga arbetsgivare, dvs i praktiken kommunerna. Kommuner och landsting har många kvinnor anställda och särskilt gäller detta inom sektorer som vård, skola och omsorger. Att sjukfrånvaron är hög i kommuner och landsting beror naturligtvis inte på att det är många kvinnor som arbetar i kommunsektorn, utan på att de anställda i kommuner och landsting under lång tid fått känna på kraftiga besparingar och en ökad press.
Ett alternativ där just kommuner och landsting skulle få ett ökat ekonomiskt ansvar för sjukfrånvaron skulle slå hårt mot kommunernas redan ansträngda ekonomi och riskera att öka pressen på personalen ytterligare. En sådan åtgärd skulle därmed snarast förvärra det problem som skulle lösas. Vänsterpartiet anser därför att samma regler skall gälla för hela arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet förespråkar att ekonomiska incitament skapas på avgiftssidan. Det kan göras genom att man på avgiftssidan växlar en del av arbetsgivaravgiften till en arbetsmiljöavgift. Ett annat alternativ är att arbetsgivaravgiften reduceras vid arbetsmiljöcertifiering och minskade ohälsotal. Detta förutsätter att arbetsgivare redovisar sjukfrånvaron och det görs bäst genom införandet av personalekonomiska bokslut. Med ett sådant system sätts fokus mer på de strukturella problemen samt arbetsmiljöarbetet och mindre på den enskildes sjukfrånvaro. För att ytterligare stärka detta fokus och göra det offentliga försäkringssystemet än mer generellt vill Vänsterpartiet på sikt ta bort nuvarande sjuklöneperiod. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att, i enlighet med ovanstående, återkomma med förslag på utformning av ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |