Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att skapa regler i föräldraförsäkringen som ger egenföretagare rätt till ersättning vid tillfällig föräldraledighet på samma villkor som för anställda.
I många sammanhang brukar det sägas att lagstiftningen bör underlätta företagande. Ändå finns det fortfarande områden där företagare har sämre villkor än anställda. Så kan det vara när det handlar om de sociala skyddsnäten, såsom vår rätt till ersättning när vi är sjuka eller när vi av något annat skäl inte kan jobba. Ett exempel på sämre villkor för företagare är reglerna om rätt till ersättning när vi måste avstå från arbete för att ta hand om sjuka barn.
Reglerna om tillfällig föräldrapenning i lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, ger föräldrar rätt till ersättning från försäkringskassan när de är hemma och vårdar sjuka barn. För 1998 betalade försäkringskassorna ut tillfällig föräldrapenning för knappt hälften av alla barn i landet. I genomsnitt ersattes drygt sju dagar per barn och år. Självfallet finns det familjer som måste ta ut mer tillfällig föräldrapenning än den normala därför att deras barn är mer sjuka än andra.
För den som är anställd beräknas enligt 4 kap. 14 § AFL den tillfälliga föräldrapenningen så att årsinkomsten fördelas på årsarbetstiden. Även den som driver sitt företag i ett aktiebolag räknas som anställd och omfattas alltså av samma regler som andra anställda. Den tillfälliga föräldrapenningen betalas bara ut för de dagar då man skulle ha arbetat, inte för exempelvis lördagar och söndagar.
Den som driver sitt företag i en enskild firma eller i ett handelsbolag, och i lagen kallas för egenföretagare, har det dock värre. För dem beräknas enligt samma lagrum den tillfälliga föräldrapenningen så att årsinkomsten fördelas på årets alla dagar, inte bara på de dagar då egenföretagaren skulle ha arbetat. Även för egenföretagaren gäller att ersättning betalas ut bara för dagar då man skulle ha arbetat, inte för helger eller andra lediga dagar.
Detta sätt att räkna innebär helt enkelt att egenföretagaren får lägre ersättning än anställda när han eller hon är hemma och tar hand om sjuka barn. Deras inkomster fördelas på årets alla dagar och blir därmed lägre än om den fördelas bara på arbetade dagar. Under 1996 fick egenföretagare i genomsnitt ut 257 kr om dagen då de var hemma och vårdade barn. Men om försäkringskassan hade beräknat deras ersättning på samma sätt som anställdas ersättning, så hade de i stället fått 360 kr om dagen för det året.
Detta är ett tydligt exempel på hur egenföretagare diskrimineras. Det är helt enkelt dyrare för dem att vara hemma och ta hand barn än det är för anställda. Dessutom är det på många andra sätt dyrare att vara hemma för en företagare än för en anställd eftersom kostnaderna för t ex inventarier hela tiden finns där, även om företagaren måste vara hemma. Det finns goda skäl att ändra reglerna så snart som möjligt.
För det första gör reglerna det svårare att starta företag. Alla småbarnsföräldrar vet att de är tvungna att vara hemma ett antal dagar varje år för att ta hand om barnen. Om ersättningen är lägre för egenföretagare än för anställda, så har åtminstone småbarnsföräldrar fått ett skäl till varför de inte ska ta steget och gå från anställning till företagande. Detta rimmar illa med budskapet att vi behöver både fler barn och fler företagare.
För det andra är systemet inkonsekvent. Den som väljer att driva sitt företag i aktiebolag får som övriga anställda tillfällig föräldrapenning på den högre nivån medan den som väljer att driva företaget i en enskild firma eller i ett handelsbolag får ersättning på den lägre nivån. Det borde dock inte vara reglerna i socialförsäkringarna – eller i skattesystemet – som bestämmer vilken företagsform företagaren väljer.
För det tredje är systemet helt enkelt orättvist. Alla som har en inkomst betalar också in en del av denna till staten för att få en försäkring mot inkomstförluster. Om regeringen vill att alla ska fortsätta att betala in till socialförsäkringarna, så måste den också se till att alla får samma rätt till ersättning. Annars kommer systemet på sikt att bryta samman därför att de grupper som diskrimineras kommer att vilja bryta sig ut och skapa sig ett eget system med regler som ger dem samma rättigheter som andra.
Riksdagen har tidigare prövat motioner om beräkningen av föräldrapenningen för egenföretagare (bet. 2001/02:SfU1) och därvidlag avslagit dessa. Mot bakgrund av att behovet av att skapa goda villkor för företagande är lika starkt som tidigare och av att egenföretagare har ett starkt intresse av att få föräldrapenning på samma villkor som anställda, bör frågan prövas på nytt.
Att egenföretagare får lägre tillfällig föräldrapenning än anställda är ett tecken på att regeringen hellre pratar om företagandets villkor än gör något åt saken. Att så få protesterar mot systemet beror antagligen på att egenföretagarna inte har lyckats tränga igenom de snåriga reglerna om tillfällig föräldrapenning och sett att de är missgynnade. Om regeringen vill visa att den verkligen tänker förbättra villkoren för företagande, så borde ett grundkrav vara att egenföretagare får samma rätt till ersättning som anställda när deras barn är sjuka.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Annika Qarlsson (c) |
Runar Patriksson (fp) |
|
Elizabeth Nyström (m) |
Lars Lindén (kd) |
|
Sven Bergström (c) |