Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det statliga stödet till invandrarorganisationer.
Föreningslivets betydelse för folkhälsan är känd sedan länge. Friskvård, kulturaktiviteter, idrott, studiecirklar och allt man kan göra tillsammans ökar också invandrarnas integration i det svenska samhället. Kultur och idrott förenar människor utan gränser i alla åldrar.
Under senare tid har invandrarnas integration genom arbetslivet fått fokus i debatten. För en person med ett litet kontaktnät i det svenska samhället samt bristande språkkunskaper är hindren för att kunna etablera sig i det system som råder i dag nästan övermäktiga inom alltfler branscher. Många jobb förmedlas via personliga kontakter utan att företagen annonserar vare sig i tidningar eller hos arbetsförmedlingen om sitt behov av arbetskraft. Detta drabbar speciellt de ”nya invandrare” som kom till Sverige under 90-talet och som aldrig in fått sin fot i arbetslivet på samma sätt som de som kom under de goda tider då arbetskraft värvades från hela Europa.
För att bryta en social isolering och koppla av det tunga jobbet inom industrin har de gamla ”arbetskraftsinvandrarna” från 50-, 60- och 70-talen engagerat sig aktivt i föreningslivet, vilket främjar bl.a. det egna modersmålet, kultur och idrott. I dag har många av dessa människor blivit pensionärer och betydelsen av föreningsverksamhet och gemenskap, som bara det egna modersmålet kan erbjuda, har ökat. Många av dessa människor har ett aktivt arbetsliv bakom sig, ofta med slitningsskador som en krävande arbetsmiljö orsakat. I stället för idrott har tempot blivit lugnare och träffarna består av andra aktiviteter, såsom gemensam matlagning och läsning samt sång och musik. Ett viktigt inslag i samvaron är det gemensamma modersmålet. Många har fått sämre kunskaper i svenska med stigande ålder men också på grund av att man förlorat sin livskamrat och det dagliga umgänget blivit mindre.
För att bryta isoleringen har föreningslivet för alla en viktig betydelse och bör uppmuntras och stödjas även av våra gemensamma skattemedel. Tyvärr har under senare år de ekonomiska möjligheterna för invandrarorganisationer försämrats när stödet från samhället till olika organisationer fått nya villkor – dock med ett beaktansvärt syfte – insatser mot rasism och främlingsfientlighet. Organisationsstödet påverkas dock alldeles för mycket av den allmänna debatten, och de frågor och verksamheter som inte får plats i den offentliga debatten riskerar att bli glömda.
En sådan fråga är stödet till invandrarorganisationer. De villkor som gäller för samhällets stöd för föreningsverksamhet förutsätter att antalet medlemmar i en organisation är minst 30 000 personer. Till och med för den största minoritetsgruppen – sverigefinnar – är kravet för högt satt. Däremot är det inget oöverkomligt tak att nå för en vanlig svensk förening. Eftersom behovet av stöd för invandrarorganisationer inte har ändrats i och med att villkoren har blivit ändrade är det viktigt att se över helheten – hur stödet fördelas, vilka behov som finns och vad som behöver prioriteras. Integrationspolitik är inte bara kamp mot främlingsfientlighet utan också ett hänsynstagande till människor som av olika skäl har andra behov för sitt välbefinnande. Det utesluter naturligtvis inte – tvärtom – att man inom sin ordinarie verksamhet också medverkar till de mål som är allmänt ställda för föreningsverksamhet.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Paavo Vallius (s) |
Nikos Papadopoulos (s) |