Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att försäkringskassorna i sitt arbete prioriterar att korta handläggningstiden för LSS- och LASS-ärenden.
Två viktiga lagar reglerar assistentstödet till personer med funktionshinder: lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen om assistentersättning (LASS).
Dessa båda lagar utgör kärnan i den omfattande reformeringen av handikappolitiken som ägde rum i mitten av 1990-talet. Verksamheten har vuxit ut sedan lagen trädde i kraft och kostnaderna har ökat för varje år.
Den som efter prövning uppfyller kraven för att tillhöra lagens personkrets har rätt att få vissa i lagen angivna insatser, förutsatt att ett behov föreligger och att behoven inte tillgodoses på annat sätt. LSS kan ses som en kompletterande lagstiftning som träder in när exempelvis socialtjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen inte räcker till för att garantera den funktionshindrades levnadsvillkor.
Rätten till biträde av personlig assistans eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans har personer som tillhör LSS:s personkrets.
Kommunen är skyldig att tillhandahålla assistans (verkställa beslut) oavsett om det är kommunen som beviljat assistans enligt LSS eller försäkringskassan som beviljat assistansersättning enligt LSS.
Kommunen ska på den enskildes begäran bistå personer som själva är arbetsgivare åt sina assistenter med råd och stöd i arbetsgivarrollen.
Kommunen ska på den enskildes begäran gå in och hjälpa till om eget anställdas assistenter tillfälligtvis inte kan utföra arbetet på grund av sjukdom.
Kommunen har också praktiskt och ekonomiskt ansvar för tillfälliga utökningar av personlig assistans vid behov exempelvis i samband med resa.
Försäkringskassan har i vissa fall mycket långa handläggningstider. Därför har kommunen också ett ansvar för att utreda och bevilja assistans enligt LSS i avvaktan på försäkringskassans utredning och beslut om assistansersättning. I dessa fall förskotterar kommunen den del av kostnaden som staten har ansvaret för fram tills beslut är klart på försäkringskassan. Enligt LASS avlastar staten kommunen kostnaderna för omfattande insatser i form av personlig assistans. Kommunen svarar för alla assistanskostnader om de grundläggande behoven är till och med 20 timmar i genomsnitt per vecka. Om de grundläggande behoven är mer än 20 timmar per vecka träder försäkringskassan in och svarar för kostnader över denna gräns.
I dagsläget tvingas många kommuner att förskottera försäkringskassans ersättning i de fall assistansen omfattar mer än 20 timmar. Detta är en följd av de långa handläggningstider som i många fall råder. Detta ökar belastningen på kommunernas ekonomi ytterligare, utöver det att kostnaderna för LSS ökat på grund av att verksamheten har vuxit.
I budgetpropositionen får försäkringskassan ett tillskott som en del i arbetet med att minska ohälsotalen. Mot bakgrund av den situation som råder är det ytterst angeläget att försäkringskassan i sitt arbete prioriterar att korta handläggningstiden för LSS- och LASS-ärenden.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Kenneth G Forslund (s) |