Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av s.k. post-docs studiesociala förhållanden.
Riksförsäkringsverket har fastställt följande1:
Föräldrapenning har man rätt till när ett barn föds eller adopteras. Antalet ersättningsdagar för föräldrarna tillsammans är 480. ... För 390 av dagarna kan föräldrapenningen betalas ut enligt sjukpenningnivå. Ersättningen under dessa dagar motsvarar 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten (sjukpenninggrundande inkomst) delad med 365, dock lägst 120 kronor per dag. En förutsättning för att få ersättning enligt sjukpenningnivå under de första 180 dagarna är att föräldern har varit försäkrad för en sjukpenning som är högre än ett belopp om 60 kronor i minst 240 dagar i följd närmast före barnets födelse (eller den beräknade tidpunkten för födelsen). I annat fall utges föräldrapenning för de första 180 dagarna med 120 kronor per dag, s.k. grundnivå. För 90 dagar får föräldern ersättning med 60 kronor per dag, dessa dagar kallas lägstanivådagar (dessa dagar kallades tidigare garantidagar).
Vid gemensam vårdnad har varje förälder rätt till hälften av det totala antalet dagar. En förälder kan avstå föräldrapenningdagar till den andre föräldern med undantag av 60 dagar med ersättning på sjukpenningnivå.
Riksförsäkringsverkets egen analys av antalet uttagna dagar på garantinivå2 är följande:
Föräldrar som på grund av att de saknar eller har för låg inkomst eller av andra orsaker inte uppfyller kvalifikationskraven inom föräldraförsäkringen är garanterade en minimiersättning per dag när de tar ut s.k. sjukpenningdagar i föräldraförsäkringen. Denna föräldragrupp är ofta studerande eller unga människor som ännu inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Dessa familjer får alltså inte så stor ersättning för att de är hemma med sina barn, anledningen till detta är att försäkringens intention är att skydda från inkomstbortfall i samband med att barnet vårdas. Ersättningen var under år 2001 60 kronor per dag och kallades ersättning på garantinivå. Dessa dagar kallas från och med den 1 januari 2002 för sjukpenningdagar på grundnivå och ger en ersättning på 120 kronor om dagen.
Cirka nio procent av det totala antalet utbetalda nettodagar var under år 2001 dagar då ersättning utgivits på garantinivå. För denna dagtyp finns en markant skillnad i användandet mellan män och kvinnor. Sett till det totala antalet utbetalade dagar för männen var ca 4 procent på garantinivån medan motsvarande siffra för kvinnorna var 10 procent. Totalt uppgick antalet vuxna som fått denna ersättning under år 2001 till 29 846 individer. Jämfört med år 2000 och 1999 har det totala antalet som fick ersättning på denna nivå minskat, och kvinnodominansen har även den sjunkit något. En förklaring till detta kan vara att eftersom tendensen är att kvinnor skjuter upp sitt barnafödande är det vanligare att de har hunnit anpassa sig på arbetsmarknaden och därmed kunna uppfylla villkoren för att får ersättning överstigande garantinivån.
Trots att kvinnodominansen minskat något är alltså nästan sju åttondelar av de som får denna minimiersättning kvinnor. Orsaker till detta kan vara att kvinnor ofta är de som tar ut föräldrapenning först, då vissa villkor måste vara uppfyllda för att få en ersättning motsvarande förälderns sjukpenning. De första 180 dagarna som tas ut för barnet är alltid sjukpenningdagar och för att få ersättning motsvarande sjukpenning måste ett försäkringsvillkor vara uppfyllt. Under en period av 240 dagar före barnets födelse ska föräldern vara försäkrad för en sjukpenning överstigande 60 kronor per dag för att ersättning motsvarande förälderns sjukpenning ska kunna utgå. (det s.k. 240-dagars villkoret). För de som inte uppfyller detta villkor ges alltså minimiersättningen. Eftersom kvinnan oftast är den som börjar ta ut föräldrapenning är det alltså oftast hon som ställs inför detta villkor. Dessutom spelar löneskillnader mellan könen och kvinnors högre deltidsarbete roll för ersättningens storlek.
På grund av att kvinnorna i större utsträckning än männen tar ut lägstanivådagar eller dagar förutom dessa då ersättningen ligger på grundnivå påverkas deras medelersättning relativt männens negativt. Dessutom spelar naturligtvis löneskillnader mellan könen en stor roll för de uppvisade skillnaderna. Under år 2001 var medelersättningen för män 430 kronor och för kvinnor 337.
Det s.k. 240-dagars villkoret är ett stort problem för unga människor som önskar göra så kallad post-doc efter avlagd doktorsexamen. Med postdoktoral forskning, s.k. post-doc, menas nyblivna doktorer som vill skaffa sig mer forskningserfarenhet för att kunna bli självständig forskare. Vanligen gör man sin post-doc vid ett utländskt universitet eller forskningsinstitut. Post-doc finansieras ofta med stipendier, och dessa är inte sjukpenninggrundande. Post-doc som är anställda inom EU–ESS-området kan lägga samman arbetsdagar utomlands och i Sverige för att komma upp i de 240 dagarna med sjukpenninggrundande inkomst. Detta gäller dock inte om man har en anställning utanför EU–ESS-området – exempelvis i USA, som åtminstone för naturvetare och medicinare är ett av de främst målen. Då står man inför samma problem som med stipendiefinansiering.
Medianålder för disputation ligger i dag vid 35–36 år, 32 år för naturvetare enligt Högskoleverket3, alltså i de barnafödande åren. 240-dagars villkoret gör dock att många, främst kvinnor, drar sig för att göra post-doc, vare sig det är i Sverige eller utomlands. Regeln innebär ju i princip att man inte vågar bli gravid förrän man återvänt till en anställning i Sverige och blivit sjukpenningförsäkrad på nytt. Mamman måste ju både för barnets och sin egen skull för det mesta vara hemma den första tiden, och 120 kronor om dagen är sannerligen inte mycket att leva på, särskilt inte för den som är i 35-årsåldern och som akademiker ofta bor i en dyr storstad. Riksskatteverket skriver i sin analys att ”...försäkringens intention är att skydda från inkomstbortfall i samband med att barnet vårdas”. Denna intention omfattar alltså inte unga människor som vill kombinera forskningskarriär och familj. 240-dagars villkoret gör att många väljer barn framför post-doc, och därmed ett steg åt sidan på en akademiska karriärvägen, därför att det inom några år är för sent för barn. Fertiliteten sjunker med åldern inte bara hos kvinnor utan även hos män.
Den svenska socialförsäkringen innehåller delar som är bostadsbaserade och andra delar som arbetsbaserade. Nedan följer en genomgång av de arbetsbaserade förmånerna och deras respektive ”kvalificeringstider”:
Havandeskapspenning (ingen kvalificeringstid).
Föräldrapenning över garantinivån (försäkrad för en sjukpenning som är högre än ett belopp om 60 kronor i minst 240 dagar i följd närmast före barnets födelse).
Tillfällig föräldrapenning (ingen kvalificeringstid).
Inkomstgrundad ålderspension (grundar sig på ackumulerad inkomst).
Tilläggspension i form av förtids- och efterlevandepension.
Folkpension i form av förtids- och efterlevandepension (grundar sig på hur länge man varit bosatt i Sverige alternativt hur många år med ATP-poäng man har).
Sjukpenning (anställd för minst en månad eller har arbetat sammanhängande minst 14 dagar har rätt till sjuklön, därefter sjukpenning. Icke anställda har rätt till sjukpenning.)
Rehabilitering och rehabiliteringsersättning (ingen kvalificeringstid).
Arbetsskadeersättning (ingen kvalificeringstid).
Närståendepenning (ingen kvalificeringstid).
Förutom pensionen är föräldrapenning över garantinivå den del av de arbetsbaserade förmånerna i socialförsäkringssystemet som har en lång ”kvali-ficeringstid”. Som post-doc kan man försöka att kompensera pensionsbortfall genom en privat pensionsförsäkring, men någon liknande möjlighet finns inte för föräldrapenning. Alternativet är att antingen försöka spara ihop pengar av sin doktorandlön och post-doc-stipendium eller att drastiskt minska sina utgifter, vilket ofta betyder att man inte kan bo i en större stad där arbeten för akademiker finns eller söka försörjningsstöd.
Det finns idag ett antal situationer då man behåller sin sjukpenninggrundande inkomst när man inte arbetar men är
arbetslös och anmäld till arbetsförmedlingen,
studerar och finansierar studierna med exempelvis studielån eller studiebidrag,
avbryter eller minskar förvärvsarbete under senare delen av graviditeten eller vårdar barn som är under ett år eller gör ett tillfälligt avbrott i yrkeslivet (kortare än 3 månader).
En student eller doktorand som tidigare har arbetat och som får barn kan alltså få föräldrapenning över garantinivå men inte den som sedan fortsätter till post-doc4.
Det finns dessutom redan idag särskilda regler för föräldrapenning för biståndsarbetare. Sverige borde ta till vara på dem som tar hem akademiska kunskaper till Sverige och på så sätt ökar landets välstånd och ger en möjlighet till ökad trygghet.
Mammor tar i dag fortfarande ut den klart största delen av föräldraledigheten, till stor del beroende på att kvinnor generellt har lägre inkomst än män. En utförsäkrad pappa som bara får 120 kronor per dag torde inte stanna hemma med barnet. Det är dessutom inte ovanligt att båda föräldrarna tappat den sjukpenninggrundande inkomsten under en gemensam utlandsvistelse. Kvinnor är fortfarande i klar minoritet inom de högre tjänsterna inom universitetsvärlden såsom forskningsassistenter, lektorer, forskare, och inte minst professorer5. Detta gäller särskilt inom medicin och naturvetenskap, de två områden där post-doc-systemet är mest etablerat. Högskoleverket lyfter i sin årsrapport 2002 fram att ökad rörlighet inom akademin ses som något positivt6. I exempelvis Storbritannien och USA tas det i stort sett för givet att man byter universitet under sin utbildning och karriär. Där kan man dock flytta inom landet eftersom antalet universitet eller andra forskningsanstalter är så pass stort. Sverige är för litet för ett sådant system. Svenskar som disputerat på hemmaplan måste åka utomlands för att få sig något nytt till livs. 240-dagarsvillkoret sätter käppar i det hjulet.
Den ”lösning” som man hittills har använt i Sverige för kvinnor är att tillsätta särskilda tjänster som är öppna bara för dem. Men faktum kvarstår, oavsett vad man tycker om kvotering, att få nya erfarenheter inom ett annat utbildningssystem är oftast mer meriterande än att få en forskningstjänst eller forskningsassistenttjänst vid det egna universitetet.
En modell som bör undersökas är att under tiden som post-doc får personen behålla den sjukpenninggrundande inkomst han eller hon haft tidigare, på samma sätt som gäller för exempelvis arbetslösa och studerande. Akademikernas erkända arbetslöshetskassa har sedan 28 maj 2002 gjort en sådan ändring i sina regler, där studier är överhoppningsbar tid och post-doc stipendier nu jämställts med studier.
Om man vill ha någon form av begränsning kan man till exempel sätta en övre tidsgräns på två år. Post-doc är man som regel i ett till två år. Detta skulle i så fall medföra att även de som haft post-doc anställning utanför EU–ESS-länderna får behålla sin sjukpenninggrundande inkomst.
Ett ytterligare stort steg framåt för att främja kombinationen forskningsutbildning och familj vore att ändra reglerna så att man även får behålla sin sjukpenninggrundande inkomst under den tid man doktorerar men lever på stipendier eller saknar försörjning, vilket många fortfarande gör7. För dessa doktorander gäller ju i stort sett den samma argumentation som för post-doc. Som tidigare påpekats här har ju redan idag studenter som lever på studielån eller studiebidrag kvar sin sjukpenninggrundande inkomst.
Högskoleverket anger i sin doktorandhandbok8 att cirka en fjärdedel av alla som disputerar gör post-doc. I så fall skulle det enligt 2001-års siffror9 röra sig om ungefär 600 personer årligen. Ytterligare några hundra personer tillkommer om man ändrar reglerna även för doktorander som lever på stipendier eller saknar försörjning. Av dessa är det ju långt ifrån alla som får barn under sin doktorandtid respektive sin vistelse utomlands eller inom ett år efter densamma. Det är således inte många personer det rör sig om, så kostnaden för statskassan är mycket ringa. Dessutom berör ju förslaget bara de post-doc som kommer tillbaka till Sverige med sina nyvunna kunskaper i bagaget. Att låta post-doc och även doktorander behålla sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst är dock en mycket viktig signal till att det ska kunna gå att kombinera en forskningskarriär med familj – inte minst för kvinnor.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Per Bill (m) |
| [1] | |
| [2] | |
| [3] | Högskoleverkets årsrapport 2002, sid. 40 |
| [4] | Om finansieringen är stipendium eller anställning utanför EU/ESS-området. |
| [5] | Högskoleverkets årsrapport 2002, sid 72. |
| [6] | ibid, sid 60–61. |
| [7] | ibid, sid 36–37. |
| [8] | www.doktorandhandboken.nu |
| [9] | Högskoleverkets årsrapport 2002, sid 38. |