Motion till riksdagen
2002/03:Sf256
av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Liberal flyktingpolitik


Sammanfattning

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 24

2 Innehållsförteckning 26

3 Förslag till riksdagsbeslut 27

4 En human flyktingpolitik 28

5 Asylrätt 29

5.1 Värna asylrätten 29

5.2 Ett vidgat flyktingbegrepp 29

5.3 Humanitära skäl 30

5.4 Värna barnens säkerhet 31

6 Förebyggande av flykt och återvändande 32

6.1 Höj den totala flyktingkvoten 33

7 En gemensam europeisk flyktingpolitik 33

7.1 Dublinkonventionen 35

7.2 Human flyktingpolitik minskar människosmuggling 36

7.3 Ompröva transportörsansvaret 37

7.4 Viseringsregler inom EU 37

8 En rättssäker och human asylprocess 38

8.1 Problem med nuvarande ordning 38

8.2 Internationell och nationell kritik 39

8.3 En fullständig tvåpartsprocess i asylärenden 39

8.4 Korta handläggningstiderna 40

8.5 Asylansökan i hela Sverige 41

8.6 Gömda asylsökande 41

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värna asylrätten i Sverige och Europa.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett vidgat flyktingbegrepp.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändring av utlänningslagstiftningen för att möjliggöra en mer generös tolkning av begreppet humanitära skäl.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vid bedömning av humanitära skäl skall, förutom klara medicinska vårdbehov, även vistelsetid samt integration tas i beaktande.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att integration och vistelsetid skall tillmätas särskild betydelse i barnärenden.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över bestämmelserna om barnets bästa så att barnkonventionen uppfylls fullt ut även vad gäller asylsökande.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att undvika att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omhändertagande av asylsökande barn.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för förebyggande av flykt och återvändande.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återvändandepolitik fullt ut måste respektera den enskildes valfrihet och att konjunkturskäl aldrig får vara orsak till att stimulera flyktingar att återvända.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansträngningar för att höja flyktingkvoten i Sverige och globalt.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att samordna EU:s medlemsstaters minimiansvar på det flyktingpolitiska området.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara drivande för att Dublin II inte medför de brister som den nuvarande Dublinkonventionen har.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den enda rätta vägen att bekämpa människosmuggling är att tillämpa en mer human europeisk flyktingpolitik.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EG-direktivet om transportörsansvar måste bli föremål för omförhandling.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att aktivt verka för att korta listan av viseringspliktiga länder.

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utformningen av en ny instans- och processordning i utlänningsärenden.

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att korta handläggningstiderna.

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om asylansökan i hela Sverige.

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att som en unik engångsåtgärd bevilja gömda flyktingar amnesti.

En human flyktingpolitik

Folkpartiet liberalerna ser som en av sina viktigaste uppgifter idag att ta strid för en ny human och solidarisk flykting- och invandringspolitik för Sverige och EU. Som liberaler kan vi inte stillatigande se på hur västvärlden gång efter annan sviker sitt humanitära ansvar. Vi liberaler eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom mellan länder. På samma sätt som EU en gång formulerade principen om människors fria rörlighet inom unionen är det även en långsiktig liberal vision att bygga en värld där den fria rörligheten gäller alla.

De senaste åren har världen genomgått stora förändringar. Den ökade globaliseringen har lett till ökat välstånd för många människor runt om i världen, gränserna mellan länder suddas ut och det blir allt lättare för människor att flytta och röra sig fritt mellan stater. Samtidigt lever hundratals miljoner människor runt om i världen i svår fattigdom. Krig och förtryck av enskilda pågår kontinuerligt. Demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna breder glädjande nog ut sig, men fortfarande lever stora delar av världens befolkning under diktatur och i ofrihet. Många tvingas som en följd därav att fly. FN:s flyktingorgan, UNHCR, räknar med att omkring 50 miljoner människor idag är på flykt runt om i världen.

Att skydda människor som tvingas fly för sitt liv eller undan förföljelse är en medmänsklig skyldighet. Folkpartiet liberalerna anser att Sverige och övriga medlemsstater i EU tillhör de länder som kan erbjuda skydd åt människor på flykt. Den svenska flyktingpolitiken, liksom den som bedrivs av medlemsländerna inom EU, har dock blivit allt mindre human. Det finns flera tecken som visar på att så faktiskt är fallet; åtaganden om mottagande av kvotflyktingar följs ej av den svenska regeringen, flyktingsmugglingen till Europa ökar med många tragiska incidenter med dödlig utgång som följd, Sverige avvisar homosexuella asylsökande från Iran trots att homosexualitet där är belagt med dödsstraff och handläggningstiderna för den som väntar på ett beslut om hon eller han får uppehållstillstånd i Sverige är ofta flera år. Listan på bristerna i den svenska och europeiska flyktingpolitiken kan tyvärr göras mycket längre.

Det är en skam att svensk flyktingpolitik blivit mer restriktiv. Sverige borde istället gå i spetsen för en flyktingpolitik på humanitetens grund och inte dras med i en allt snålare och omänskligare europeisk trend. Sverige, Europa och världens övriga demokratier har ett humant uppdrag av vilket följer att vi ska stå upp för en liberal flyktingpolitik.

Asylrätt

5.1 Värna asylrätten

Respekten för de mänskliga rättigheterna ska hävdas internationellt. Om människors rätt kränks är det den demokratiska omvärldens skyldighet att erbjuda en fristad för dem som begär skydd undan förföljelse. Världens länder har ett gemensamt ansvar för att alla flyktingar ges ett människovärdigt mot­tagande. Inga länder kan svära sig fria från ansvar när människor på flykt söker skydd. Att värna asylrätten i Sverige och i Europa måste vara utgångspunkten för svensk flyktingpolitik. Det kan aldrig ersättas med kraftfulla åtgärder i andra avseenden.

Genom att enskilda länder gör sin asylpolitik mer restriktiv blir inte skyddsbehoven mindre omfattande. De asylsökande skyfflas bara runt mellan olika stater och främst till dem som relativt sett försöker föra en liberal asylpolitik. I längden blir det svårt för ett enskilt land att stå emot en nedåtgående spiral, när åtskilliga andra höjer tröskeln för asylsökande att få sina skyddsbehov prövade.

Asylansökningar ska prövas individuellt för den enskilde på hans eller hennes egna meriter. Denna princip, med sin grund i Genèvekonventionen, får aldrig ruckas på. Den enskilde asylsökande är just en enskild individ som oavsett etnisk, nationell, politisk eller religiös hemvist ska bedömas som en enskild individ och inte som medlem i en grupp.

Folkpartiet ser med oro på hur man inom EU kan vara på väg att införa begreppet säkra ursprungsländer och säkra tredjeländer. Alla stater kan potentiellt kränka mänskliga rättigheter och därför kan inget land per automatik betraktas som säkert. De planer som finns inom EU på att asylansökningar från kandidatländerna inte ska behöva behandlas i sak skulle medföra ett allvarligt brott mot Genèvekonventionen. Enskilda människor skulle riskera att nekas skydd från förföljelse. Sverige måste därför med all kraft verka för att förslaget stoppas.

5.2 Ett vidgat flyktingbegrepp

Genèvekonventionen firar i år sitt 50-årsjubileum. Den har genom sin breda anslutning en central ställning i den internationella flyktingpolitiken. De grundläggande begreppen i konventionen, som asylrätten, måste försvaras med all kraft. Världen har under 50 år genomgått en rad förändringar. Efter alla dessa år framstår det idag som mycket angeläget att i Sverige och Europa pröva om det finns möjlighet att utifrån Genèvekonventionen tillämpa en modern och vidare tolkning av flyktingbegreppet. EG-kommissionen har helt nyligen presenterat ett direktivförslag till hur EU-länderna gemensamt bör tolka Genèvekonventionen. Förslaget innebär glädjande nog en, i jämförelse med svensk och övrig EU-praxis, vidare tolkning av vem som ska ha rätt att kalla sig flykting och därmed få skydd inom EU. Bland annat omfattar förslaget även den som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av att han eller hon hör till en ”särskild samhällsgrupp”. Hit räknas bl a kön, sexuell läggning, samt familjetillhörighet.

Ett genomförande av kommissionens förslag i dess nuvarande form vore välkommet. De miniminivåer som anges är lagda på en överlag tillfredsställande hög nivå. För svensk del skulle ett genomförande innebära att den olyckliga uppdelningen mellan flyktingar och ”övriga skyddsbehövande” som stadgas genom 3 kap. 3 § 3 i den svenska utlänningslagen kunde upphöra. Det är enligt Folkpartiets uppfattning bra. Sedan genomförandet av 1997 års reform av utlänningslagen, vars syfte bland annat var att stärka skyddet för dem som tvingas fly på grund av sitt kön eller homosexualitet, har endast ett fåtal personer beviljats uppehållstillstånd med hänvisning till skyddsregeln om övriga skyddsbehövande i 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen. Tillämpningen av den nya skyddsregeln har använts mycket sparsamt, vilket i praktiken har medfört att skyddet för denna grupp har försämrats. Myndigheterna har bl a undvikit att tillämpa regeln när det gäller kvinnor som riskerar att drabbas av könsstympning eller s k hedersmord.

Folkpartiet liberalerna anser därför att den nuvarande tolkningen av flyktingbegreppet skall utvidgas så att även förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning innefattas. De nödvändiga förändringar av svensk lagstiftning som krävs för att vidga flyktingbegreppet bör genomföras redan innan det föreslagna direktivet antas och implementeras i svensk lagstiftning. Vidare bör Sverige aktivt verka för att kommissionens förslag inte urholkas, utan istället förbättras genom att även låta personer som flyr undan krig och svält, krigsvägranden samt personer som förföljs av annan än staten anses som flyktingar.

5.3 Humanitära skäl

I utlänningslagen nämns humanitära skäl som ett skäl att få stanna i vårt land. Den praxis som utvecklats här är idag mycket restriktiv. Det visar flertalet avvisningsbeslut som fattats av invandringsmyndigheterna. Trots läkarutlåtanden om uppenbara medicinska vårdbehov för flyktingar, på grund av t ex posttraumatisk stressyndrom, fattar Migrationsverket och Utlänningsnämnden ändå avvisningsbeslut.

Det man i dagligt tal uppfattar vara ett humanitärt skäl gäller inte inom utlänningslagen. Lagens ord betyder något helt annat och mycket snävare än vad orden betyder i vanligt språkbruk. Detta klargjorde generaldirektören i Utlänningsnämnden i en analys vid en utfrågning i riksdagens socialförsäkringsutskottet, vilket många flyktingexperter vetat hela tiden. Det krävs i princip upprepade självmordsförsök eller livshotande sjukdom om uppehållstillstånd skall beviljas.

Det är angeläget att en förändring av utlänningslagstiftningen kommer till stånd så att begreppet humanitära skäl inte tolkas så restriktivt som i dag. Vid bedömning av humanitära skäl bör, förutom klara medicinska vårdbehov, även vistelsetid och integration tas i beaktande. I barnärenden skall dessa faktorer tillmätas självständig betydelse.

5.4 Värna barnens säkerhet

I utlänningslagen skall, med hänvisning till barnkonventionen, hänsyn tas till barnets bästa. Men praxis talar ett annat språk. Portalparagrafen i utlänningslagen med den centrala formuleringen om att barnets bästa ska styra flyktingpolitiken har visat sig ha ringa betydelse. Tyvärr visar många fall att hänsyn inte tas i tillräckligt hög grad. Ansökningar om uppehållstillstånd från barn som varit utsatta för allvarliga övergrepp har vid ett flertal tillfällen avslagits av invandringsmyndigheterna med motiveringen att det inte rört sig om syst­ematisk förföljelse.

I förarbetena till lagen sägs att kravet om barnets bästa ej är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen, såsom samhällets intresse att reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Detta är enligt vår mening inte acceptabelt. Hänsyn till barnets bästa måste som regel gå före samhällets intresse av att reglera invandringen, särskilt i de fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för allvarliga övergrepp och därav har medicinska vårdbehov. Utlänningslagstiftningen måste ses över så att barnets bästa, i enlighet med barnkonventionen, sätts i främsta rummet även när det gäller asylsökande.

I Sverige har under senare år många barn gömt sig under förhållanden som är helt oacceptabla. Det är inte acceptabelt att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning. Här måste en förändring ske, såväl av lagen som av praxis.

Barnombudsmannen, BO, har granskat lagen om rätten för asylsökande barn att komma till tals i asylärenden. Av ett 80-tal granskade ärenden var det bara 4 av 159 barn som fått komma till tals. Det finnas således anledning att rikta allvarlig kritik mot den bristande förmågan eller viljan hos Migrationsverkets ledning, när det gäller att följa lagstiftningen i vårt land. Det måste finnas resurser för att kunna genomföra samtal med barn som själva har svårt att hävda sina rättigheter. Syftet med lagändringen var att öka barnens synlighet i familjen och inte betrakta dem som ett bihang till föräldrarna.

Vi ser ständiga exempel på hur flyktingbarn far illa i vårt land. Det gäller såväl de som kommer ensamma till Sverige som barn i flyktingfamiljer. Många av de barn som lever i flyktingfamiljer har levt i skräck under stora delar av sina liv och lever alltjämt i djup ovisshet och otrygghet då handläggningstiderna är långa och det hela tiden finns ett reellt hot om avvisning. De långa handläggningstiderna bryter ner familjernas psykiska hälsa vilket inkluderar negativa effekter på barnens redan dåliga psykiska hälsa.

Trots att problemen varit kända under lång tid har den socialdemokratiska regeringen inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att göra situationen för barnen bättre. Slutsatserna av den utredning om de ensamma flyktingbarnens situation som regeringen tillsatte våren 2002 måste omedelbart sättas i verket. Så har ännu inte skett och vi vet att bl.a. de ungdomar som kom från Carlslund till förläggningen i Hallsberg inte har fått den hjälp de behöver med sina problem. Omhändertagandet måste förbättras. Socialtjänsten bör ta hand om ensamma flyktingbarn redan vid ankomsten. Då minskar risken påtagligt att barn ”försvinner”. Kommuner och landsting bör ges särskilda resurser att ta hand om flyktingbarn på bästa möjliga sätt.

Förebyggande av flykt och återvändande

En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration ska vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t.ex. FN:s flyktingkommissariat UNHCR få ett kraftfullt stöd. UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära resurser som arbetet kräver. I Folkpartiets motion om utvecklingspolitiken föreslås ökade svenska anslag till UNHCR. Det handlar i dessa sammanhang emellertid om utvecklingstendenser på mycket lång sikt, varför sådana insatser inte kan ställas mot en fortsatt generös mottagning av asylsökande i vårt eget land. Sveriges u-landsbistånd riktas, och ska i hög grad riktas, till de fattigaste länderna och endast i liten utsträckning till de länder varifrån det stora flertalet asylsökande från tredje världen till Europa kommer.

Antalet som söker asyl i Europa är litet i förhållande till det stora antalet flyktingar som finns och även fortsättningsvis kommer att finnas i tredje världen. Oavsett om antalet asylsökande i de rika länderna varit stort eller ej har det alltid varit svårt för de internationella hjälpinsatserna att uppbringa tillräckligt ekonomiskt stöd för bistånd till de många flyktingarna i tredje världen. Stöd i närområdet har varit alltför eftersatt i internationell flyktingpolitik. Sverige har tillsammans med andra nordiska länder hört till dem som gått främst när det gäller att ställa upp för de internationella hjälpinsatserna. Det arbetet måste intensifieras. I den mån ökade hjälpinsatser minskar antalet som ser sig tvingade att ge sig iväg och söka skydd längre bort är det givetvis mer än välkommet för den enskilde. Ökat stöd i närområdet får dock aldrig tas som intäkt för en mer restriktiv asylpolitik i våra länder.

Att tvingas lämna sitt hemland för oviss tid är för många flyktingar och deras anhöriga ett svårt beslut med följder för den enskilde som kan vara mycket svåra att hantera. För många framstår möjligheten att återvända hem som helt otänkbar. Så var fallet för alla dem som flydde undan kommunismen fram till 1989. För andra åter är längtan att i en inte alltför avlägsen framtid kunna återvända hem till ett land där det åter blivit möjligt för dem att leva utan hot, det som gör tiden i asyl möjlig att uthärda. Viljan och förmågan att förverkliga drömmen om ett återvändande beror till sist alltid på hur situationen i hemlandet förändras. Det är något som aldrig kan förutses.

Stöd till återvandring för den som så önskar är ett viktigt inslag i en human flyktingpolitik. Viljan att återvända är individuell och all återvändarpolitik måste fullt ut respektera den enskildes valfrihet. Det samhälle som tar emot flyktingar måste också vara berett att låta dessa människor stanna. Konjunkturskäl får aldrig vara orsak till att stimulera ett ökat återvändande av flyktingar.

6.1 Höj den totala flyktingkvoten

Omkring 50 miljoner människor är enligt UNHCR för närvarande på flykt i världen. Många av de länder som tar emot mest flyktingar är själva ofta plågade av konflikter, fattigdom och förtryck. Ett stort antal befinner sig idag i länder som Iran, Pakistan, Sudan och Tanzania.

Flertalet av världens flyktingar når aldrig särskilt långt. Drygt hälften av dem är internflyktingar, d.v.s. flyktingar inom sitt eget land. En stor del av dessa flyktingar är särskilt utsatta för hot och repressalier i sina hemländer, har krigstrauman och lägerboende i tiotals år bakom sig.

Sedan 1950-talet har UNHCR tillsammans med ett antal länder i den rika delen av världen samarbetat om att ta emot kvotflyktingar för att möjliggöra för de värst utsatta och för dem som aldrig lyckas söka asyl på egen hand att få en fristad. 18 länder i världen, däribland Sverige, tar i dag emot kvotflyktingar. Sverige ska kunna ta emot ca 1 840 kvotflyktingar årligen. Det har Sveriges riksdag beslutat. Trots detta fick förra året endast 1 279 personer uppehållstillstånd inom flyktingkvoten.

Mottagande av flyktingar från världens stora flyktinghärdar är en viktig del av en liberal flyktingpolitik. Enligt Folkpartiets uppfattning är den svenska flyktingkvoten alltför begränsad. Mot bakgrund av de enorma flyktingströmmar som finns runt om i världen och att de allra flesta flyktingar ej någonsin lyckas söka asyl på egen hand, anser Folkpartiet att Sverige liksom övriga kvotflyktingmottagande länder kraftigt bör höja ambitionerna när det gäller flyktingkvoten. Det är vidare angeläget att Sverige verkar för att fler länder i världen åtar sig att ta emot kvotflyktingar. Mottagandet av kvotflyktingar bör förbättras, exempelvis vad gäller vård av människor med svåra trauman bakom sig. Sverige har enligt Folkpartiets uppfattning ett ansvar att vara ett föredöme när det gäller att ta emot kvotflyktingar.

En gemensam europeisk flyktingpolitik

Arbetet med att utforma en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU befinner sig i en formativ fas. De senaste åren har dock fokus kommit att hamna på hur EU ska kunna hålla flyktingar borta från Europa snarare än hur vi ska kunna hjälpa människor i behov av en fristad. Asylrätten har kommit att uppfattas som ett problem snarare än som en mänsklig rättighet. Den tendens som kan skönjas att Europa sviker sitt humana uppdrag är mycket allvarlig. Andra länder och regioner ser på Europa som en förebild och tar efter den praxis som bildas i Europa. En mer restriktiv europeisk flyktingpolitik riskerar därför att leda till en kraftigt förvärrad flyktingsituation i världen genom att fler länder följer Europas exempel.

Europasamarbetet har alltsedan starten präglats av att visioner satts upp, som många ifrågasatt om de verkligen kan förverkligas. Det spännande med samarbetet är att många av de högt ställda målen, trots tillfälliga motgångar, har uppnåtts. Vad gäller flykting- och invandringsfrågor har dock de humana visionerna alltsomoftast lyst med sin frånvaro. Detta måste ändras. Vårt engagemang får inte göra halt vid Europas gränser. Som liberaler tar vi strid med dem som vill bygga ”Fästning Europa”. Människors lika värde oavsett nationalitet måste alltid hävdas. Ur respekten för den enskilda människan växer internationalismen.

Den fria rörligheten för personer är en av grundstenarna i EU-samarbetet om den inre marknaden. Man kan säga att den fria rörligheten för personer innehåller olika delar varav flera har förverkligats såsom den gemensamma arbetsmarknaden, etableringsrätten och erkännandet av utbildningar. Men däremot har kontrollen av personer vid gränserna inte avskaffats. Schengensamarbetet innebär att kontrollen vid de inre gränserna avskaffas för de EU-länder som ansluter sig.

Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik. Den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam i juni 1997 fick till resultat att de s.k. Schengenreglerna görs till en del av EU-fördragen. I Schengenavtalet ingår bl.a. inrättande av en gemensam europeisk flyktingpolitik. Rättigheterna för tredjelandsmedborgare som lever i unionen måste stärkas. Vi anser att samma rättigheter och skyldigheter ska gälla för medborgare från ett tredjeland som för EU-medborgare överallt i unionen.

De senaste årens skärpning av asylpolitiken i samtliga EU-länder är oroväckande. I dag skyfflas människor runt som boskap mellan olika länder för att få söka asyl. En gemensam flyktingpolitik medför att alla medlemsländer tvingas ta ansvar. Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. Situationen skiljer sig avsevärt mellan länderna i EU. En samordning av medlemsstaternas minimiansvar på det flyktingpolitiska området är nödvändig, om åtminstone några länder i praktiken ska kunna bedriva en mer generös flyktingpolitik. Det är inte de minst generösa länderna som ska sätta normen. Det synsättet måste prägla tillämpningen av såväl Schengenavtalet som Dublinkonventionen, vilka båda berör flyktingpolitiken.

EU och dess medlemsstater måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Detta är inget alternativ utan utgör ett komplement till att ge människor som faktiskt flyr skydd.

Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik som bättre fördelar flyktingströmmar mellan de europeiska länderna och där den gemensamma flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda ländernas lagstiftning. En enskild medlemsstat ska alltid ha möjlighet att ha en liberalare flyktingpolitik än vad de gemensamma reglerna föreskriver. Vi vill att den europeiska, såväl som den svenska, flyktingpolitiken i framtiden ska vara mer human än den är i dag.

7.1 Dublinkonventionen

Dublinkonventionen är en överenskommelse mellan EU:s medlemsländer om vilken stat som har ansvaret för prövningen av en ansökan om asyl som framställs i något av EU-länderna. För närvarande håller den s.k. Dublin II-konventionen på att förhandlas fram, vilken ska ersätta den tidigare Dublinkonventionen. Frågan om asylland blir då en del av EU:s gemenskapspolitik.

Konventionen bygger på tanken att alla medlemsstater har samma förutsättningar att ge skydd åt asylsökande. En asylsökande ska därför som huvudregel få sin ansökan prövad i det första land där han kan få skydd. En förutsättning för att Dublinkonventionen ska uppnå sitt syfte är att gemensamma minimiregler införs, en harmonisering av EU-ländernas asylrätt. Det är av största vikt att Sverige inte accepterar en harmonisering som innebär en försämring av asylrätten jämfört med nuvarande svenska regler och praxis.

Det finns dock problem med utformningen av Dublinkonventionen som den ser ut i dag. För det första är reglerna i konventionen mycket komplicerade och svårförutsägbara för den asylsökande. Detta innebär att rättssäkerheten för den enskilde blir lidande. Enligt Dublinkonventionens regler blir det första EU-land dit den sökande kommer ansvarigt för prövningen, även om det bara har varit fråga om en genomresa. Denna bestämmelse är ytterst svårförutsägbar för de asylsökande. De kan vara på väg till Sverige för att söka asyl just här eftersom de har vänner eller släktingar i landet. De råkar ta fel färdmedel eller fel färdväg och återsänds till Tyskland eller Danmark.

För det andra är tidsfristerna vid tillämpningen av konventionen ett problem. Tidsfristerna ska garantera att den asylsökande inte behöver vänta under en alltför lång tid innan frågan om ansvarigt land är avgjord. I praktiken accepterar EU-länderna ofta att överta ansvaret för en asylansökan även om en tidsfrist har överskridits. Den asylsökande kan inte åberopa att tidsfristen har överskridits och att han därför har rätt att stanna i det land där han har sökt asyl. Det är endast den stat som ska överta prövningen som kan göra denna invändning. För den enskilde asylsökande innebär detta att han kan få vänta under en mycket lång tid i ett land innan hans asylansökan överhuvudtaget börjar prövas.

Dublinkonventionen ger en möjlighet, men absolut ingen skyldighet, för Sverige att överlämna asylsökande till annat EU-land. Det finns ingenting som hindrar att Sverige låter bli att tillämpa Dublinkonventionen i vissa fall. Det måste finnas större utrymme för att av humanitära skäl, t ex på grund av sjukdom eller familjeanknytning, låta asylprövningen ske i Sverige. Sverige bör vara drivande för att se till att Dublin II inte medför de brister som följer av den nuvarande Dublinkonventionen.

7.2 Human flyktingpolitik minskar människosmuggling

Arbetet går alltför långsamt med nya regler för den gemensamma flykting- och asylpolitiken. Samtidigt ökar den illegala invandringen, inte minst som en följd av de allt högre murar som staterna sätter upp för människors möjlighet att röra sig över gränserna. Enligt det internationella centret för migration (ICMPD) i Wien smugglas minst 400 000 människor in illegalt i EU varje år. Men mörkertalet är enormt. Den riktiga siffran kan vara flera gånger högre.

Flera FN-rapporter visar att människosmugglingen ökar lavinartat. Merparten av de illegala invandrarna till Europa kommer från forna Sovjetunionen, Kina, Turkiet, Albanien, Irak och Nordafrika.

Under de senaste åren har vi kunnat bevittna flera tragiska exempel på följderna av människosmugglingen till Europa. Händelsen i Dover sommaren 2000 då 58 människor påträffades döda i en lastcontainer är ett av de mest fruktansvärda exemplen. Tyvärr har debatten härefter kommit att fokusera på hur människosmugglarna ska bekämpas istället för att fokusera på bristerna i medlemsländernas nuvarande asyl- och flyktingpolitik.

Förslag har lagts fram om att skärpa och harmonisera straffen för människosmuggling. Sådana åtgärder är nödvändiga för att komma åt människohandel där kvinnor och barn hänsynslöst utnyttjas. Förslagen tar dock inte enbart sikte på människohandel utan syftar även till att straffbelägga människosmuggling med eller utan vinstsyfte. Enligt Folkpartiets uppfattning är detta helt oacceptabelt. Det får under inga som helst omständigheter införas sanktioner mot människosmuggling där vinstsyftet tagits bort.

Den ökande människosmugglingen är i huvudsak ett resultat av att EU:s medlemsstater med olika skärpta procedurregler gör det allt svårare för människor att få sin asylfråga prövad. Att göra ytterligare skärpningar i bekämpandet av människosmuggling är enligt vår uppfattning fel väg att gå. Hårdare regler kommer bara att leda till än vidrigare förhållanden för dem som smugglas.

Istället måste arbetet nu fokusera på att skapa gemensamma regler för vilka skäl som ska bedömas som tillräckliga för att bevilja asyl och hur asylansökningar ska bedömas. Strävan måste här vara att ta fram en gemensam bedömning på så humanitär nivå som möjligt. Annars kommer ribban att sättas av de mest restriktiva staterna, eftersom effekten blir att asylsökande söker sig till de stater där sannolikheten att få asyl är störst. På detta område har hittills inga framsteg gjorts inom EU.

7.3 Ompröva transportörsansvaret

En annan bidragande orsak till den ökade människosmugglingen är, förutom viseringsreglerna, även det s k transportörsansvaret. Det senare innebär att myndigheterna genom att bötesbelägga transportörer ska få transportbolag i utfärdslandet att bedöma varje resandes möjlighet att få asyl. På så vis slipper ett mottagarland att överhuvudtaget pröva eventuella asylansökningar eftersom dessa inte når fram till landet i fråga. Detta står inte i överensstämmelse med Genèvekonventionens principer som innebär just att alla har rätt att få sina asylskäl prövade i sak i vederbörlig och rättssäker ordning.

Folkpartiet liberalerna beklagar djupt att regeringen, under svenskt ordförandeskap i EU, våren 2000 drev igenom ett utökat transportörsansvar. Det gjorde man trots ett massivt motstånd från enskilda organisationer, Europaparlamentariker samt samtliga svenska riksdagspartier utom Socialdemokraterna och Moderaterna.

Redan nuvarande svenska bestämmelser om transportörsansvar innebär att ett stort ekonomiskt ansvar åläggs transportören för det fall att den resande saknat korrekta resehandlingar. Att en skärpning av reglerna nu kommer att genomföras är därför mycket beklagligt. Folkpartiet liberalerna anser att Sverige borde ha tagit strid mot att skärpa transportörsansvaret innan förslaget accepterades av regeringen. Om så hade krävts borde den svenska regeringen drivit frågan till EG-domstolen.

Det åligger Sverige att ständigt, vid varje förhandlingstillfälle, försöka förändra EG-rätten så att den bättre motsvarar den inriktning det finns majoritet för i Sveriges riksdag. Folkpartiet liberalerna anser att EG-direktivet om transportörsansvar måste bli föremål för omförhandling, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

7.4 Viseringsregler inom EU

EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till Europa, vilket gör att människosmugglingen ökar. Dagens praxis att visumbelägga 130 länder som inte är välmående demokratier är inte värdigt det demokratiska Europa. Grundregeln måste vara att människor har rätt att resa in fritt i EU, inte tvärtom.

I dag krävs visering för resa till Sverige från flertalet länder i världen. Den gemensamma listan över viseringspliktiga länder har växt ytterligare med Sveriges anslutning till Schengenavtalet. Bland de viseringspliktiga länderna finns alla de varifrån de flesta asylsökande i Sverige och EU kommer. Viseringspolitiken används i dag på ett oacceptabelt sätt för att göra det svårare för människor med skyddsbehov att söka asyl i Västeuropa. Listan över viseringspliktiga länder får inte tillåtas växa ytterligare. Sverige måste aktivt verka för att listan görs kortare.

En rättssäker och human asylprocess

Nuvarande instansordning med Migrationsverket som första instans och Utlänningsnämnden som överprövningsinstans har tjänat ut. De båda myndigheternas hantering av asylprövningen står som symbol för en utbredd misstro mot hela flyktingpolitiken. Formerna för asylprövning i de båda myndigheterna ger inte längre tillräckligt underlag för det nödvändiga allmänna förtroende som verksamheten förutsätter. Rättssäkerhet och tilltro till asylhanteringen kräver nu, precis som den parlamentariska kommittén Ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) våren 1999 föreslagit i sitt slutbetänkande Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16) att asylprövningen görs om till en process under domstolsliknande former där renodlade tvåpartsförhandlingar förs med den asylsökande närvarande. Det är angeläget att ett förslag om en ny instans- och processordning i utlänningsärenden snarast läggs på riksdagens bord. Regeringen har skjutit denna reform alltför länge på framtiden. Det är, med tanke på de omfattande brister som kringgärdar dagens asylprocess, anmärkningsvärt. Lagrådets kritik mot regeringens underlag till förslag om en ny instans- och processordning i utlänningsärenden handlar i första hand om brister i den nuvarande utlänningslagen. Vi delar uppfattningen att lagen behöver preciseras, särskilt den del som handlar om humanitära skäl.

8.1 Problem med nuvarande ordning

Att söka asyl är en mänsklig rättighet. För den människa som flyr från sitt hemland och söker asyl är beslutet i asylärendet livsavgörande.

Det senaste åren har det framförts en omfattande kritik mot Utlänningsnämnden och Migrationsverket för bristande rättssäkerhet i utlänningsärenden och långa handläggningstider; många av de beslut som fattats har framstått som inhumana och obegripliga för allmänheten. En granskning gjord av Sveriges Televisions ”Dokument inifrån” bekräftar ytterligare bristen på rättssäkerhet i Utlänningsnämnden. Granskningen visar att olika ordförande i nämnden dömer helt olika. En ordförande avslog 82 procent av de ärenden han hade hand om under den undersökta perioden, medan en annan avslog 45 procent av sina ärenden.

De grundläggande problemen med nuvarande ordning är att de människor som kommer till Sverige och ansöker om asyl inte upplever att de får en rättvis prövning av sin sak och att denna prövning dessutom tar alltför lång tid. Det är därför svårt att få acceptans för de beslut som fattas.

Den asylsökande är i huvudsak hänvisad till Migrationsverkets och Utlänningsnämndens skriftliga prövning av sitt ärende. Den enda kontakt som den asylsökande har med Migrationsverket under asylprövningen är ett muntligt förhör. Hos Utlänningsnämnden är det ytterst sällsynt med något annat än ett skriftligt förfarande.

Ofta är grunden för avslagsbeslut att den asylsökande inte är trovärdig. När en persons trovärdighet ska bedömas skapas en betydligt större rättssäkerhet med en muntlig än en skriftlig process. Kan en sökandes bristande trovärdighet inte med absolut säkerhet styrkas, ska principen ”hellre fria än fälla” gälla vid den slutliga bedömningen av rätten till uppehållstillstånd. Det innebär att vid osäkerhet, ska den för sökande gynnsammaste tolkningen gälla.

8.2 Internationell och nationell kritik

Sverige har ådragit sig internationell kritik av bl.a. FN:s kommitté mot tortyr för att verkställandet av vissa av de beslut som fattats av Migrationsverket och Utlänningsnämnden innebär brott mot FN:s konvention mot tortyr. Även Kommissionen för mänskliga rättigheter riktade i april 1998 hård kritik mot Migrationsverkets och Utlänningsnämndens handläggning av ett asylärende.

I en forskningsrapport (Diesen m.fl, Bevis 2 Prövning av flyktingärenden, Norstedts Juridik 1998) konstateras att lika fall inte behandlas lika, vare sig hos Migrationsverket eller i Utlänningsnämnden, och att förutsägbarheten och därmed rättssäkerheten blir ytterst begränsad. Enligt forskningsrapporten finns det få rättsområden som präglas av samma rättsosäkerhet, godtycke och bristande likformighet som utlänningsrätten. Den tyngsta kritiken som riktas mot utlänningslagstiftningen är att lagstiftarna har försökt åstadkomma särlösningar för utlänningsrätten. Istället för att ärendet avgörs av en neutral och opartisk domstol är det nu samma myndighet, Migrationsverket, som utreder och prövar den sökandes asylskäl.

Enligt forskningsrapporten är den mest angelägna reformen som kan genomföras på flyktingrättens område att flytta över prövningen i asylärenden till förvaltningsdomstolarna, det vill säga länsrätt och kammarrätt.

8.3 En fullständig tvåpartsprocess i asylärenden

För att komma till rätta med problemen i asylhanteringen krävs att en processordning införs som innebär att den asylsökande och Migrationsverket ställs som parter mot varandra i en muntlig förhandling enligt normala processprinciper. Den asylsökande får då sin sak prövad av en neutral och opartisk domstol. Folkpartiet anser att tyngdpunkten i processen ska ligga i länsrätten, vilken ska utgöra första instans.

I dag är det samma myndighet (Migrationsverket och Utlänningsnämnden) som utreder och fattar beslut i asylärenden. Enligt Folkpartiets uppfattning ska Migrationsverket endast utreda uppehållstillstånds- och medborgarskapsärenden. I klara bifallsärenden får Migrationsverket fatta beslut. I övriga fall ska Migrationsverket, när ärendet är färdigutrett, göra en ansökan om avvisning till länsrätten. Vidare ska länsrättens beslut utan krav på prövningstillstånd kunna överklagas till kammarrätten. Asylansökningar är dock av lite annorlunda karaktär än andra mål som prövas i domstol. Nya omständigheter kan tillkomma efter fattat beslut i högsta instans som leder till att skyddsbehov eller andra skäl att stanna finns. I dag finns det i dessa fall en möjlighet att lämna in en s.k. ”ny ansökan”. I det nya systemet bör det när det är uppenbart att exempelvis förhållandena i hemlandet förändrats vara möjligt att söka resning hos Regeringsrätten. En bifallen resningsansökan ska innebära att ärendet återförvisas till första instans. I sammanhanget är det dock centralt att påpeka att genom kortare handläggningstider och en mer rättssäker process bör resning endast beviljas i extrema undantagsfall. Enligt vår uppfattning är avsaknaden av ett tvåpartsförfarande och muntlig förhandling den största bristen i dagens system. Det är viktigt att den asylsökande får en prövning i tvåpartsförfarande så fort som möjligt. Annars finns en uppenbar risk för att handläggningen hos Migrationsverket endast blir en ”transportsträcka” fram till länsrätten.

För att säkerställa att ärendena avgörs tillräckligt snabbt hos domstolarna anser vi dessutom att länsrätterna ska sätta ut målet till förhandling inom sex veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen.

8.4 Korta handläggningstiderna

Att under flera års tid behöva leva i ovisshet och vänta på ett beslut är enormt psykiskt påfrestande. Vi påstår att på grund av de långa väntetiderna uppstår många gånger humanitära skäl som inte fanns från början. Det kan till exempel röra sig om psykisk ohälsa, att man gifter sig med en svensk, eller får barn med en i Sverige bosatt person med permanent uppehållstillstånd.

De allra flesta av dem har väntat i flera år i Sverige på ett beslut från Migrationsverket och Utlänningsnämnden och har under den tid de väntat lärt sig svenska, kanske haft olika praktikplatser och har efter bästa förmåga försökt anpassa sig till det svenska samhället.

Dagens långa handläggningstider måste radikalt förkortas. I 30 år har statsmakterna genom olika åtgärder försökt förkorta handläggningstiderna utan påtagligt resultat. Det är därför hög tid att lagstifta om handläggningstider.

Folkpartiet anser att Migrationsverket ska ha utrett ärendet och lämnat ansökan om avvisning till länsrätten inom tre månader. Länsrätten ska i sin tur sätta ut målet till förhandling inom sex veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen. Då kan de flesta asylärenden vara avgjorda inom nio månader.

Den genomsnittsliga vistelsetiden för personer registrerade i mottagningssystemet är idag ca 12 månader. En genomgång av vistelsetiderna på Migrationsverket respektive Utlänningsnämnden visar dock att denna siffra inte ger en fullständig bild över hur situationen faktiskt ser ut för de tusentals flyktingar som väntar på besked. Den genomsnittliga vistelsetiden vid Utlänningsnämnden ligger idag på ca 18 månader, vilket givetvis är fullkomligt oacceptabelt.

I augusti 2002 fanns 35 347 personer registrerade i mottagningssystemet med en dygnskostnad på 215 kronor per person. Om vi skulle få ner handläggningstiderna från 12 månader till t ex åtta månader, bl a genom satsningar på fler asylhandläggare, skulle detta betyda besparingar för staten på närmare en miljard kronor de närmaste två åren. Folkpartiet liberalerna anslår därför ytterligare 70 miljoner kronor till Migrationsverket för åren 2003 och 2004. I Folkpartiets motion med anledning av regeringens budgetproposition 2002/03 preciseras vår föreslagna anslagsförändring för utgiftsområde 8 ytterligare.

Detta handlar egentligen inte om pengar. Det handlar framför allt om att bespara människor från onödigt mänskligt lidande. Ingen människa vill leva i fullständig ovisshet under flera års tid.

8.5 Asylansökan i hela Sverige

För närvarande är det inte möjligt att söka asyl norr om Solna. En asylsökande som kommer till norra Sverige och uppsöker Migrationsverkets kontor får inte ens lämna in en asylansökan utan hänvisas till att omgående resa till Migrationsverkets kontor i Solna.

Enligt vår uppfattning är inte detta en acceptabel ordning. Rimligtvis borde det gå lika bra att ta emot asylansökningar och göra asylutredning på alla de orter där Migrationsverket har kontor. På så sätt skulle ärendebelastningen på Migrationsverkets asylenheter i storstadsregionerna minska och handläggningstiderna bli kortare. För övrigt är det välbekant att det i storstäderna är svårt att hitta bostäder åt asylsökande och nyanlända flyktingar. Det är viktigt att hela Sverige har möjlighet att ta emot flyktingar. Därmed minskar risken för segregation.

8.6 Gömda asylsökande

I Sverige har i dag ett stort antal människor som fått avvisningsbeslut från Utlänningsnämnden gått under jorden för att undvika att skickas tillbaka till sina hemländer. Många av de barn som nu lever gömda runt om i Sverige har – som barn ofta gör – lärt sig svenska snabbt, gått i skola och fått svenska kamrater. Efter tre fyra år blir hemlandet alltmer avlägset och främmande. När sedan avvisningsbeslutet kommer – efter en lång väntan – slås hela familjens tillvaro i spillror, och för många finns inget annat alternativ än att gå under jorden. Det finns människor som lever i ständig skräck för att bli upptäckta och avvisade. Dessa människor lever på flykt undan polisen trots att de inte har begått något brott och inte är kriminella. De lever helt utan det skyddsnät som vi andra har tillgång till. Folkpartiet liberalerna har i årtionden talat om det glömda Sverige – det är enligt vår uppfattning alldeles tydlig att de asylsökande som tvingas gömma sig i Sverige tillhör en av de verkligt glömda grupperna.

Mot bakgrund av den rådande bristfälliga ärendehandläggningen hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden som tidigare har berörts anser Folkpartiet att en amnesti ska utfärdas för gömda asylsökande. De som i nuläget sedan lång tid har hållit sig gömda sedan ett avvisningsbeslut har vunnit laga kraft bör kunna beviljas uppehållstillstånd. Vid synnerliga skäl som allvarlig brottslighet ska undantag göras. Denna ”legalisering” av familjer och ensamstående som gömmer sig skulle få oskattbara konsekvenser på det humanitära planet, inte minst för de barn som berörs. Eftersom vi förutsätter att utlänningsärendena kommer att föras över till förvaltningsdomstolar och ett tvåpartsförfarande införas bör rättssäkerheten förbättras så mycket att detta beslut blir en engångsåtgärd – en nödåtgärd för att komma till rätta med en oacceptabel situation.

Stockholm den 19 oktober 2002

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Linnéa Darell (fp)

Marita Aronson (fp)

Tobias Krantz (fp)

Lennart Kollmats (fp)

Ulf Nilsson (fp)

Erik Ullenhag (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Solveig Hellquist (fp)

Anne-Marie Ekström (fp)

Nyamko Sabuni (fp)