Motion till riksdagen
2002/03:Sf229
av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

Eget rum i särskilda boendeformer för äldre


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bostadstillägg för pensionärer (BTP) efter den 1 juli 2005 inte skall kunna utbetalas för icke frivilligt boende i tvåbäddsrum i särskilda boendeformer för äldre.

Motivering

De pensionärer som önskar det skall ha rätt att bo i ett eget rum, även om de bor i en särskild boendeform för äldre. Tvångsmässigt sammanboende skall inte förekomma. Detta är ett viktigt socialpolitiskt mål.

Det är mer än 15 år sedan frågan om att avskaffa det tvångsmässiga tvåbädds- och flerbäddsrumsboendet i äldrevården sattes på den politiska dagordningen av Folkpartiet liberalerna. Sedan dess har mycket påtagliga framsteg gjorts på detta område, bland annat genom särskilda stimulansbidrag i början av 90-talet. Sådana stimulansbidrag för ombyggnad utgick senast 1998–99.

Men det förekommer fortfarande att äldre människor i särskilda boendeformer får bo tillsammans med icke anhöriga, trots att de hellre skulle vilja ha ett eget rum. Missförhållandet har dessbättre försvunnit helt från många kommuner. Men det finns kvar i andra.

Samtidigt som en del kommuner är på väg att genom om- och nybyggnader avskaffa sina sista rester av påtvingat sammanboende förekommer det att man på annat håll avser att bygga fast sig i äldreboende med dubbelrum i så stor skala att de bara kan fyllas genom att tidigare obekanta personer tvångsmässigt får dela rum för att kunna tilldelas plats i särskilt boende för äldre. Det senare är vad som är på väg att ske genom en del ombyggnader i Göteborgs kommun. Förutsättningen för en sådan missriktad äldrevårdspolitik på lokal nivå är att staten fortsätter att ekonomiskt möjliggöra det systematiska tvångsmässiga rumsdelandet genom att betrakta det som ett eget boende och förlänga möjligheten till bostadstillägg så att den inte får någon gräns i tiden.

Det riksdagsbeslut som i den här frågan togs i våras var mot denna bakgrund mycket olyckligt. Regeringen menade i proposition 2001/02:119 (avsnitt 6.2) att bostadstillägg för pensionärer (BTP) även fortsättningsvis – och uppenbarligen utan någon begränsning i tiden – skall kunna lämnas för boende i tvåbäddsrum, oavsett om det handlar om ett frivilligt eller ett påtvingat ”dubbelrumsboende”. Att propositionen i den delen fick stöd av ett flertal i den förra riksdagen kommer, om ingen ändring sker, att kunna förlänga missförhållandena och göra att tvångsmässigt tvåbäddsboende blir kvar i äldrevården mycket längre än vad som annars skulle bli fallet.

Att det fram till nu över huvud taget kunnat förekomma BTP för ofrivilligt boende i tvåbäddsrum har sin bakgrund i att det 1994, då bostadstillägg för flerbäddsrum stoppades, ännu inte hade blivit praktiskt genomförbart att i ett slag ta bort alla möjligheter till bostadstillägg för dem som då hade tvingats bosätta sig i två- eller flerbäddsrum. Som den dåvarande regeringen framhöll, i proposition 1993/94:173, var det angeläget att motverka incitamenten för kommunerna att av bidragsskäl behålla flerbäddsrummen. Det förekom nämligen på den tiden att kommuner satte i system att utforma hyressättningen i särskilda boendeformer så att de genom bostadstilläggen skulle få större intäkter från flerbäddsboende än om de äldre fick egna rum.

Detta missbruk stoppades av regering och riksdag, och politiken inriktades på en övergång till att äldre skulle ha rätt till eget rum om de önskade detta. Samtidigt var tillgången på bostäder för äldre 1994 sådan att alltför starka incitament att snabbt ta bort ofrivilligt delande av rum, som också påpekades i proposition 1993/94:173, på kort sikt skulle kunnat medföra ”problem att tillgodose de äldres behov av sådant särskilt boende som sjukhemmen representerar”. Det var alltså en riktig beskrivning av tidigare förhållanden som regeringen Persson gjorde i propositionen våren 2002 (sidan 47) när den hänvisade till att det 1994 ännu var brist på enkelrum och att det då hade ansetts alltför tveksamt att neka BTP när något alternativ till tvåbäddsrum inte fanns. Men vad som inte bör godtas är att detta nu gjorts till förevändning för att åtta år senare på obestämd tid förlänga en regel som är både principiellt olämplig och ett stöd för förlängandet av sociala missförhållanden inom äldrevården.

Det bör i stället sättas en tydlig gräns i tiden då BTP inte längre skall kunna utgå för icke frivilligt boende i tvåbäddsrum. Ett sådant riksdagsbeslut ger en tydlig signal till de kommuner som ännu har frågan om eget rum olöst om att de är tvungna att se till att alla äldre i särskilda boendeformer skall kunna bo i eget rum om de önskar detta.

I en liberal motion till vårriksdagen föreslogs att en sådan tidsgräns skulle sättas till den 1 januari 2005, och att riksdagen skulle ge till känna att regeringen borde återkomma till riksdagen med förslag till erforderlig ändring av BTP-reglerna. Det skulle då ha inneburit att de statliga BTP-reglerna medverkat till att det påtvingade ”dubbelrumsboendet” i äldrevården skulle blivit avvecklat senast under 2004. Eftersom en del tid gått förlorad genom riksdagsbeslutet i våras förordar vi att gränsen nu i stället dras den 1 juli 2005.

Om riksdagen följer det förslaget innebär det att riksdagen, med ändring av vårens beslut, anknyter till den ståndpunkt den intog då socialförsäkringsutskottets betänkande 2001/02:SfU3 godkändes. I det betänkandet hänvisades det till att riksdagen redan 1994 ifrågasatt om boende i tvåbäddsrum skulle kunna berättiga till BTP. I riksdagsbeslutet 1994, som byggde på samma synsätt som den dåvarande regeringen hade när det gäller eget rum i äldrevården, underströks att det kunde ifrågasättas om boende i tvåbäddsrum kan betraktas som eget boende i andra fall än då det rör sig om två makar eller andra närstående. Riksdagen gjorde också ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga (1993/94:SfU16).

Så sent som i betänkandet 2001/02:SfU3 skrev socialförsäkringsutskottet att det vidhöll sin uppfattning från 1994 om BTP och boende i tvåbäddsrum. Denna ståndpunkt är ju också den rimliga om man utgår från att påtvingat ”dubbelrumsboende” är ett missförhållande som skall försvinna och inte permanentas. Utskottet uppfattade en då aktuell proposition som att regeringen hade samma mening som utskottet, och ansåg sig därför kunna förutsätta att regeringen skulle beakta vad utskottet tidigare anfört i frågan. Med detta godtogs det förslag regeringen den gången hade.

Riksdagsbeslutet i våras med anledning av proposition 2001/02:119 var mot den bakgrunden en avsevärd förändring av riksdagens ståndpunkt. Beslutets kärna blev ju att det i praktiken godtogs att alla slags äldreboende i tvåbäddsrum – makars frivilliga samboende såväl som tidigare helt obekanta personers påtvingade samboende – skulle, som regeringen hade uttryckt det, ”behandlas likvärdigt” vad gäller möjlighet till BTP. Detta skulle dessutom enligt regeringens ståndpunkt, som den dåvarande riksdagsmajoriteten godkände, gälla ”fortsättningsvis”. Trots det som skrevs om nackdelarna med ofrivilligt sammanboende blev resultatet ändå att bostadstillägg till sådana boendeformer gjordes till ett snarast permanent förhållande, och nu inte längre har karaktären av ett tillfälligt undantag under en avvecklingstid.

Vad vårens kursändring i praktiken medfört är att regeringen, med stöd av en majoritet i den förra riksdagen, givit berörda kommuner en signal om att fortsatt ofrivilligt tvåbäddsboende kan delfinansieras av staten med bidrag och att detta av staten därmed erkänts som en för många år framåt godtagbar kommunalt styrd boendeform.

Detta olyckliga beslut borde snarast ändras. Riksdagens ståndpunkt bör bli att de som inte vill bo tillsammans med andra inte skall tvingas att göra det, och att de bidragsregler som tar hänsyn till att så ändå i vissa fall fortfarande sker skall vara ett tillfälligt undantag med en klart angiven sista dag. Denna dag bör vara den 30 juni 2005, och regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga ändringar i reglerna för bostadstillägg för pensionärer. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 18 oktober 2002

Kerstin Heinemann (fp)

Gabriel Romanus (fp)

Marita Aronson (fp)

Mia Franzén (fp)

Christer Winbäck (fp)

Linnéa Darell (fp)