Skyddet i utlänningslagen för förföljda kvinnor och homosexuella

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen omgående tillsätter en utredning om nödvändiga författningsändringar för en utvidgad tolkning av Genèvekonventionen.

2 Förföljelse på grund av kön eller homosexualitet

Från den 1 januari 1997 har det i utlänningslagen införts en ny bestämmelse om rätt till skydd för den som ”på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse” (3 kap. 3 § 3 utlänningslagen). Redan när regeln infördes framförde Vänsterpartiet kritik mot att denna särlösning valdes i Sverige. Vi ansåg att det hade varit en mycket bättre lösning att bredda tolkningen av Genèvekonventionens flyktingbegrepp så att den också innefattar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. En sådan tolkning, som stöds av FN:s flyktingkommissariat, vinner successivt terräng och är numera etablerad bl.a. i Kanada, USA, Australien och på Irland.

FN:s flyktingkommissariat har framfört önskemål om att Sverige skulle ansluta sig till dessa föregångsländers sätt att hantera frågan. Ett mer allmänt accepterande av att förföljelse på grund av genus eller homosexualitet omfattas av Genèvekonventionen skulle göra det möjligt att stärka skyddet för dessa kategorier globalt. En särlösning i den svenska utlänningslagen får snarast negativa effekter genom att understödja en inskränkande tolkning av konventionen.

Under de fem år som gått sedan den nya skyddsbestämmelsen infördes har denna tillämpats ytterst sparsamt och huvudsakligen beträffande kvinnlig könsstympning. Detta skulle möjligen kunna tolkas som att förhållandena i vår omvärld är relativt tillfredsställande på detta område. Tyvärr är det verkliga förhållandet det, att asylsökande kvinnor med mycket starka skyddsbehov i många fall fått avslag på sina asylansökningar. Myndigheterna förefaller sakna tillräckliga kunskaper för att se kvinnors asylskäl. Det kan t.ex. gälla offer för människohandel för sexuell exploatering, s.k. trafficking. Den kanadensiska immigrationsmyndigheten, Immigration and Refugee Board of Canada, visar prov på ett helt annat och mycket mer lyhört sätt att handlägga sådana ärenden. Ett exempel på detta är rättsfallet med en thailändsk prostituerad kvinna som befann sig i ett skuldslavförhållande till sin hallick i Thailand. Hon flydde från hallicken och sökte asyl i Kanada. Hon ansågs inte kunna påräkna något effektivt skydd av den thailändska polisen mot sin arbetsgivare och inte heller ha något inre flyktalternativ, varför hon tillerkändes flyktingstatus som tillhörande samhällsgruppen kvinnliga f.d. prostituerade. I Sverige är det praktiskt taget uteslutet att en asylsökande med motsvarande skäl skulle få skydd.

Maria Bexelius har gjort en undersökning av hur kvinnors asylskäl bedömts av Migrationsverket och Utlänningsnämnden: Kvinnor på flykt. En analys av svensk asylpolitik ur ett genusperspektiv 1997–2000. I sammanfattningen (s.180) sägs bl.a.:

Kvinnor som utsatts för och/eller fruktar att utsättas för olika former av genusrelaterad förföljelse kan inte förvänta sig att få skydd i Sverige. Svenska myndigheter tillämpar en mycket restriktiv tolkning av Genèvekonventionens flyktingdefinition, liksom av skyddsbestämmelserna i utlänningslagen, som erbjuder skydd undan förföljelse på grund av kön respektive undan tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Utifrån fallgranskningen är det näst intill omöjligt att utläsa en tydlig praxis vid genusrelaterad förföljelse. Den praxis som kan skönjas kan formuleras: Genusrelaterad förföljelse kan svårligen, om alls leda till asyl som flykting eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande, undantaget risk för kvinnlig könsstympning som medger rätt till uppehållstillstånd som skyddsbehövande enligt 3:3 p.1 eller p.3. Humanitära skäl är den vanligaste tillståndsgrunden. Med humanitära skäl åsyftas i de flesta fall psykisk ohälsa, asylskälen lämnas normalt därhän. – – – Resultatet indikerar även att kvinnor som åberopar genusrelaterad förföljelse, inte kan förvänta sig en rättssäker asylprocess, med visst undantag för kvinnor som fruktar kvinnlig könsstympning.

Vad Maria Bexelius kunnat konstatera vid sin undersökning bekräftas t.ex. av många juridiska ombud som företräder kvinnor som söker asyl. Myndigheterna negligerar exempelvis risk för stening som åberopas av iranska kvinnor anklagade för sexuella förbindelser utanför äktenskapet. Män har anmärkningsvärt mycket lättare att bli trodda när de hävdar att deras f.d. hustru eller sambo ljuger när hon hävdar att han misshandlat henne, än när de åberopar egna asylskäl.

I en artikel i International Journal of Refugee Law, 1998 nr 4, riktar två rättsvetenskapliga forskare, Kristina Folkelius och Gregor Noll, stark kritik mot 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen.

De påpekar att den faktor som ytterst orsakar förföljelsen inte är offrets kön eller genus. Det är i stället förövarens ideologi som bestämmer att människor som avviker från sin tilldelade genusroll skall förföljas. Kvinnor som fruktar förföljelse på grund av att de överskridit sociala normer förföljs inte på grund av att de är kvinnor utan på grund av att de vägrar vara ”riktiga” kvinnor. Kvinnor våldtas inte enbart därför att de är kvinnor. De våldtas för att förövaren vill fastslå eller återupprätta deras sociala underordning.

Att tala om förföljelse på grund av kön leder fel, det döljer att kön och genus som samhällsfenomen är sammanflätade med politiska och religiösa åsikter. Man borde hellre tala om förföljelsemetoder som är knutna till kön eller genus.

Utlänningslagen använder terminologin förföljelse på grund av kön; numera är termen genus (gender) den som föredras internationellt eftersom kön kan leda till en inskränkt biologisk tolkning.

Även om förföljelsemetoden är köns- eller genusrelaterad är orsaken till förföljelsen många gånger någon av de grunder som anges i Genèvekonventionen. Om en kvinna protesterar mot diskriminering av kvinnor, eller vägrar följa sociala normer i samhället för hur kvinnor skall uppföra sig, kan detta anses som uttryck för en politisk åsikt som kan leda till sådan förföljelse som anges i Genèvekonventionen. Om beslutsfattarna i asylärenden är medvetna om genusfrågans betydelse kommer flyktingbegreppet i Genèvekonventionen att tillämpas på ett sätt som inte diskriminerar kvinnor, och många fler kommer att erkännas som konventionsflyktingar.

I åtskilliga andra fall bör det vara möjligt att bereda asylsökande kvinnor skydd med stöd av 3 kap. 3 § 1 utlänningslagen, t.ex. när det gäller välgrundad fruktan för att straffas med döden eller kroppsstraff eller för att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Den bestämmelsen i utlänningslagen utgör en implementering i svensk rätt av artikel 3 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och artikel 3 i FN-konventionen mot tortyr.

Den särskilda skyddsbestämmelsen får som naturlig konsekvens att de som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet i första hand inordnas under denna särbestämmelse i stället för att ges skydd genom en genusmedveten tolkning av Genèvekonventionen eller skyddsbestämmelsen mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. De senare bestämmelserna har ju en internationell förankring genom att de har sin grund i konventioner om mänskliga rättigheter.

Den som erkänts som flykting enligt Genèvekonventionen har en i flera avseenden förmånligare ställning än den som beviljats skydd med stöd av andra bestämmelser i utlänningslagen. Det gäller rätten till familjeåterförening enligt Dublinkonventionen, krav på kortare hemvisttid i Sverige som villkor för förvärv av svenskt medborgarskap genom naturalisation och rätt till resedokument enligt Genèvekonventionen. Skyddsregeln i 3 kap. 3 § 1 utlänningslagen mot avvisning vid risk för tortyr m.m. är absolut, d.v.s. kan inte genombrytas ens om den skyddssökande genom synnerligen grovt brott visat att det är förenat med allvarlig fara för ordning och säkerhet att låta vederbörande stanna i Sverige. Detta starka skydd mot avvisning saknar den som beviljats skydd med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen.

Att placera förföljda kvinnor i en särskild skyddskategori där skyddet och förmånerna är sämre än de regler enligt vilka förföljda män i allmänhet beviljas skydd utgör en faktisk diskriminering av kvinnor. Detta är förbjudet enligt flera internationella instrument som Sverige anslutit sig till, nämligen artikel 2 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 26 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och artikel 1 i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Den sistnämnda artikeln lyder:

I denna konvention avser uttrycket ’diskriminering av kvinnor’ varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa eller omintetgöra erkännande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller medborgerliga området eller på något annat område för kvinnor, oberoende av civilstånd och med jämställdheten mellan män och kvinnor som grund, eller åtnjutande eller utövandet av dessa rättigheter och friheter.

I 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen görs en åtskillnad på grund av kön som begränsar erkännandet och åtnjutandet av mänskliga rättigheter för kvinnor, i detta fall asylrätten som framgår av det som anförts tidigare. Sverige bryter härigenom mot artikel 2 a i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, eftersom man åtagit sig att ”avskaffa diskriminering av kvinnor och säkerställa att denna princip genomförs i praktiken genom författningar och andra lämpliga medel”. Sverige har därför en skyldighet att i enlighet med artikel 2 f i samma konvention ”vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att ändra eller upphäva gällande lagar och förordningar, sedvänjor och bruk som innebär diskriminering av kvinnor”. Det innebär således att Sverige är förpliktat att upphäva 3 kap. 3 § 3 utlänningslagen och i stället ge skydd enligt Genèvekonventionen, eller bestämmelsen om skydd vid risk för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.

Ett motsvarande resonemang kan föras beträffande homosexualitet, då även fruktan för förföljelse på denna grund bör leda till skydd antingen enligt Genèvekonventionen, vilket redan sker i flera länder, eller åtminstone skydd enligt 3 kap. 3 § 1 utlänningslagen. Många länder t.ex. USA, Kanada, Nederländerna, Norge, Danmark, Irland, Finland, Australien, Tyskland och Nya Zeeland ger redan skydd enligt Genèvekonventionen åt den som riskerar förföljelse på grund av homosexualitet.

Såvitt känt har den särskilda bestämmelsen i utlänningslagen om skydd med anledning av fruktan för förföljelse på grund av homosexualitet aldrig tillämpats. De som inte avvisats har fått stanna av humanitära skäl. Det är orimligt att den som riskerar förföljelse på grund av sin homosexualitet skall ha ett sämre skydd eller ges sämre rättslig ställning än den som riskerar förföljelse på grund av sin politiska eller religiösa uppfattning. Utlänningslagen bör snarast ändras så att homosexuella asylsökande som hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin homosexualitet skall kunna få flyktingstatus i Sverige.

För närvarande bryter Migrationsverket och Utlänningsnämnden systematiskt mot utlänningslagen när de beslutar om att avvisa asylsökande iranier som fruktar förföljelse i hemlandet på grund av sin homosexualitet. De som ändå till slut får uppehållstillstånd beviljas detta på felaktig rättslig grund, humanitära skäl. I tillämpad praxis utgår myndigheterna från att den som är homosexuell kan dölja detta i Iran och på så sätt undgå förföljelse. Detta sätt att resonera är både orimligt och strider mot gällande rätt. Det är lika oacceptabelt som att föreslå att någon skall förneka sin politiska eller religiösa uppfattning. Den nuvarande rättstillämpningen avslöjar både okunnighet och fördomsfulla attityder till homosexuella hos de ansvariga myndigheterna.

Regeringen har den 11 april i år beslutat att en särskild utredare skall föreslå de författningsändringar som är nödvändiga för att personer som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skall kunna betraktas som flyktingar enligt 1951 års Genèvekonvention. Någon utredare har ännu ej utsetts, något som regeringen bör göra omgående. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 10 oktober 2002
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)	Mats Einarsson (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Rossana Valeria D (v)	Alice Åström (v)
Ulla Hoffmann (v)