Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på lämpligt sätt utreda möjligheterna till ändring av regelverket som skall leda till ökad valfrihet för äldre på arbetsmarknaden.
Allt större del av Sveriges befolkning tillhör gruppen äldre eller pensionärer. Antalet personer som blir 65 år (födda 1937) innevarande år är 83.533. Det är människor med lång och gedigen livserfarenhet. Dessa människor kan naturligtvis välja sin framtida gärning i form av traditionell fritidssysselsättning eller fortsätta inom yrkesarbetet med någon form av lönearbete. Därför vill många pensionärer fortsätta yrkeslivet även efter 65 år. Det skulle bli till stor nytta för såväl samhälle som för dem själva om man inte möttes av skatte- och bidragsregler som försvårar detta. Det borde vara en självklarhet för våra äldre att känna stor valfrihet till att fortsätta inom sitt yrkesliv.
Som jämförelse kan nämnas att antalet födslar under innevarande år beräknas till 94.000 vilket är en beräknad ökning med 3,5 procent jämfört med 2001.
I Sverige är det brukligt att lönetrappan blir högre och högre ju närmare 65 år man kommer. I USA finns en annan tradition. Där kan man mer flexibelt välja att ta ut sin pension och dessutom komplettera den med yrkesarbete. Den kollektivistiska tradition vi har i Sverige förhindrar ofta möjligheten att t.ex. sänka sina yrkesambitioner när man närmar sig 65 år, eftersom vi har ett pensionssystem som är uppbyggt på att hela livet uppfylla 7,5 basbelopp i årslön.
Vår pensionsålder har dessutom alltid blivit bestämd av riksdagen. Det borde vara fritt för var och en att välja pensionsdag. Ingen människa borde känna att arbetsgivare eller samhället förväntar sig att vederbörande skall gå i pension. Det bör vara upp till var och en att förhandla fram detta med sin arbetsgivare.
För att möjliggöra en friare pensionsövergång borde pensionsåldern vara mer flexibel och därmed ge större valfrihet för individen att välja mellan att fortsätta yrkeslivet eller avbryta detsamma. En bestämd pensionsålder borde inte finnas. Det skulle kunna vara upp till var och en att förhandla fram dag och år för pension. Däremot skall det finnas fastställd tid och ålder för när pensionsbeloppet skall erbjudas att utbetalas.
Genom en friare arbetssituation kan man även tänka sig att människor som arbetat i hårt pressade uppgifter erbjuds att byta arbetsplats utan försämring av pensionsförmånerna. Deltidstjänster eller byte av arbetsplats med lägre lön borde inte försämra pensionsförmånerna. Detta skulle kunna genomföras genom att arbetstagaren erhåller lägre lön, men arbetsgivaren skulle kunna fortsätta att betala sociala avgifter motsvarande den nivå den anställde haft de senaste 5 åren.
Social- och avtalsförsäkringarna bör följa med i dessa förslag. Det är inte rimligt att försäkringsskyddet försämras och näst intill upphör när man fyller 65 eller 67 år. Det är näst intill diskriminerande för en person som verkligen vill och kan fortsätta sin yrkesverksamma tid.
Regelverket kan säkert förbättras på många olika sätt. En utredning som får till uppgift att ser över och presentera vilka förslag och möjligheter som står till buds borde gynna såväl våra äldre som arbetsgivarna.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Kenneth Lantz (kd) |