Motion till riksdagen
2002/03:Sf216
av Bo Könberg m.fl. (fp)

Ett Sverige öppet för arbetskrafts- och anhöriginvandring


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öppna Sverige för arbetskraftsinvandring.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning som klarlägger behoven av vilka förändringar i regelverket som krävs för att möjliggöra en mer omfattande arbetskraftsinvandring.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en flexiblare lagstiftning i Sverige och EU när det gäller anhöriginvandring.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett försörjningsansvar för anhöriginvandring som går utanför den invandring som i dag sker på denna grund.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en enklare, snabbare och mer generös besöksviseringspolitik.

Sammanfattning

Invandring till ett land har historiskt sett nästan alltid varit något mycket positivt för invandringslandet. För att klara svensk tillväxt och välfärd måste Sverige öppnas för arbetskraftsinvandring. Men möjligheten att arbetskrafts-invandra handlar inte bara om ekonomi. Den handlar också om att ge människor, som saknar flyktingskäl, en möjlighet att söka sig till Sverige för att bygga sig en ny framtid här.

Den som har anställning som väntar i Sverige ska i normala fall ges uppehållstillstånd och den som har ett turistvisum ska ha möjlighet att söka arbete i Sverige.

De som invandrar till Sverige för att arbeta ska omfattas av svenska lagar och de flesta sociala trygghetssystemen. Fackliga rättigheter, kollektivavtal, sjukvård, sjukförsäkring m.m. ska självklart även omfatta arbetskraftsinvandrarna.

Folkpartiet liberalerna vill se en betydligt mer generös lagstiftning än i dag, när det gäller anhöriginvandring. Verklighetens inte sällan tragiska levnadsöden kan svårligen helt förutses i lagparagrafer. Oavsett hur familjen ser ut ska dess betydelse som grundläggande social och ekonomisk enhet erkännas även av svensk utlänningslagstiftning, som den erkänts i en rad internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Ett i tid och omfattning begränsat försörjningsansvar ska införas för anhöriga till arbetskraftsinvandrare och för anhöriga som inte tillhör den krets som i dag invandrar till Sverige på denna grund.

Besöksviseringspolitiken ska liberaliseras. Människor som lever i Sverige med permanent uppehållstillstånd och kanske rent av svenskt medborgarskap har rätt att kunna få besök av sina närmaste anhöriga i sitt nya hemland.

Öppna för arbetskraftsinvandring

Ekonomiska skäl eller rådande konjunkturläge ska aldrig styra flyktingpolitiken. Däremot har Sveriges behov av arbetskraft betydelse för om vi ska öppna Sverige för arbetskraftsinvandring. Men inte heller arbetskraftsinvandring handlar bara om ekonomi – den handlar också om möjligheten för människor att bygga sig en ny framtid i Sverige. Vi liberaler vill se en värld där människor kan resa och flytta fritt mellan olika länder. Det är en vision som kan tyckas avlägsen men vars förverkligande måste påbörjas – i första hand inom EU.

Tidigare arbetskraftsinvandring

Den senaste omfattande arbetskraftsinvandringen till Sverige ägde rum årtiondena efter krigsslutet. Det var främst tre faktorer som beredde vägen för denna. Det var den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, organiserade överföringar av arbetskraft från andra länder till Sverige och en mer eller mindre fri turistinvandring.

1954 års utlänningslag inleddes med en välskriven positiv mening: ”Utlänning äger rätt att, i den utsträckning och de villkor denna lag stadgar, inresa i riket och utresa ur riket samt här uppehålla sig och innehava anställning. Ej må han i annat fall eller i annan ordning än i denna lag angives tvingas lämnat landet.”

Grundregeln var att utlänningar skulle ha fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden om inte regeringen förordade att arbetstillstånd krävdes. Sverige övergav då arbetsviseringen. En utlänning kunde resa in som turist i Sverige och därefter söka arbete. När hon eller han hade fått arbete sökte personen i fråga arbetstillstånd på plats i Sverige.

Det var först 1967 som invandringspolitiken åter blev mer restriktiv. Utomnordiska invandrare krävdes från och med då på arbetstillstånd före inresa. Arbetstillstånd kunde ges först efter en arbetsmarknadsprövning. Flyktingar var undantagna. Sedan dess har reglerna stramats åt alltmer också på flyktingområdet.

I Sverige är arbetskraftsinvandringen i dag begränsad till 300–400 experter per år, och den stimuleras med en särskild skattereduktion. Arbetstillstånd ges endast i undantagsfall. Till detta ska läggas flykting- och anhöriginvandringen som bidrar till att öka arbetskraftsutbudet. Men behoven är större än så. Och Sverige har som redovisats tidigare varit betydligt mer öppet för utländsk arbetskraft.

EU och kandidatländerna

Det framstår inte som sannolikt att den framtida bristen på arbetskraft kommer att kunna avhjälpas genom invandring från nuvarande medlemsländer inom EU. Detta särskilt mot bakgrund av att så gott som samtliga nuvarande medlemsländer sitter med motsvarande demografiska utmaning. De risker att ”översvämmas” av invandrare från andra länder som målas upp i agitationen mot att friare invandringsregler uppfylls blir alltså med högsta sannolikhet inte verklighet. Den fria arbetskraftsrörligheten inom EU har, trots de stora ekonomiska och sociala skillnader som råder inom gemenskapen, inte lett till någon betydande arbetskraftsinvandring till exempelvis Sverige.

Som ett förberedande steg mot ett framtida medlemskap i EU har EU tecknat s.k. Europaavtal med tio kandidatländer i Central- och Östeuropa. Avsikten med dessa avtal är att successivt skapa en frihandelszon mellan EU och motparten. De omfattar handel, ekonomiska aktiviteter samt politiskt och kulturellt samarbete men ser inte exakt likadana ut för alla tio länder. Det i detta sammanhang avgörande avsnittet gäller de fyra friheterna – varor, tjänster, kapital och personer – och fri etableringsrätt.

Europaavtalen innehåller bl.a. bestämmelser om arbetstagares fria rörlighet och etablering samt om tillhandahållande av tjänster. Någon fullständig fri rörlighet för personer i enlighet med gemenskapsrätten innebär dock inte avtalen. Vad gäller arbetstagare från ansökarländerna förutsätts att de har fått arbetstillstånd inom gemenskapen och huvudregeln är då att de ska behandlas på samma sätt som medlemsstaternas egna medborgare.

Det framstår mot bakgrund av detta inte som om Sverige kan sätta allt för stor tillit till att kandidatländerna kommer att kunna utgöra den mjölkko på arbetskraft som regeringen uttryckt förhoppningar om. Folkpartiet liberalerna beklagar den kompromiss om undantagsregler som gjordes under Sveriges ordförandeskap, vilken under flera år begränsar den fria rörligheten för kandidatländernas arbetstagare. Enligt vår uppfattning bör Sverige verka för att medborgare i nya EU-länder omedelbart omfattas av den fria rörligheten.

Arbetskraftsinvandring

Vårt land behöver öppnas för arbetskraftsinvandring även från länder utanför EU och kandidatländerna. Undersökning efter undersökning visar att vi går mot en växande arbetskraftsbrist. Den kommer inte att kunna täckas med inhemsk arbetskraft ens om vi blir mycket bättre på att få in dem som nu hamnat i utanförskap på arbetsmarknaden. Flera landsting genomför rekryteringskampanjer utomlands för att få läkare och sköterskor. Småföretag annonserar månad efter månad efter specialistkompetens men ingen i Sverige söker. Verkligheten i Sverige 2002 är att arbetslöshet och arbetskraftsbrist existerar sida vid sida.

Förre LO-ekonomen Sandro Scocco hävdar att det skulle behöva invandra 45 000 personer om året mellan år 2000 och 2050 om Sverige framöver ska klara dagens tillväxttakt i ekonomin och upprätthålla dagens välfärdsnivå. Det är således helt nödvändigt att införa möjligheter för människor som erbjuds jobb att få komma in i vårt land. Om vi inte får in människor från andra länder kommer det finnas alldeles för få i arbetsför ålder – vi kommer helt enkelt att vara alltför få som ska försörja alltför många.

Argumenten för arbetskraftsinvandring är inte bara ekonomiska. Det förslag som Folkpartiet presenterat ger den som vill, men som inte har flyktingskäl, chansen att söka sig en ny framtid i Sverige. Sverige som land behöver de nya influenser som arbetskraftsinvandrare kan bidra med. Historiskt sett har invandring nästan alltid varit mycket positivt för ett land. Sannolikt kan arbetskraftsinvandring i vissa fall även underlätta integrationen av de invandrare som redan finns i Sverige.

Sverige bör redan nu tillåta arbetskraftsinvandring, och en översyn av regelverket måste därför göras. Den som har en anställning som väntar i Sverige ska i normala fall ges uppehållstillstånd. Ansökan ska avslås bara om det är uppenbart att det finns kvalificerade sökande till just det arbetet, som redan bor i Sverige. Den som är i Sverige på turistvisum och får ett arbete under tiden ska inte, som reglerna är idag, behöva åka tillbaka till hemlandet för att ansöka om uppehållstillstånd.

De som kommer hit för att arbeta kommer naturligtvis att omfattas av svenska lagar och de flesta sociala trygghetssystem: fackliga rättigheter, kollektivavtal, sjukvård, arbetarskydd, sjukförsäkring etc. Däremot är det nödvändigt med någon karenstid innan en arbetskraftsinvandrare också får rätt till försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen. Vi har bedömt att den tiden behöver vara tre till fem år. Om anställningen skulle upphöra faller uppehållstillståndet om personen inte fått nytt arbete inom tre månader. Permanent uppehållstillstånd för en arbetskraftsinvandrare ska erhållas automatiskt efter fem år, men det ska vara möjligt att prövas för permanent uppehållstillstånd redan efter tre år.

Mot det förslag om arbetskraftsinvandring som Folkpartiet presenterade i valrörelsen har, särskilt från LO och Socialdemokraterna, anförts en rad osakligheter. Det har bland annat påståtts att Folkpartiet vill införa något sorts ”gästarbetarsystem” och att förslaget innebär en uppdelning av arbetsmarknaden i ett A- och B-lag. Anklagelserna är dock fullständigt missvisande. Självklart ska de som arbetskraftsinvandrar lyda under samma lagar, lönevillkor, försäkringsskydd och socialförsäkringar som alla andra arbetande i Sverige. Men om arbetstillfället upphör, upphör också grunden för uppehållstillståndet.

De som är kritiska mot arbetskraftsinvandring har av någon anledning inte lyckats ta till sig de entydiga fakta och argument som presenterats såväl nationellt som internationellt om att Sverige och övriga EU-länder har ett stort behov av tillskott på arbetskraft. Bland annat LO tycks ha fastnat i tanken att det inte är möjligt att öppna dörren för arbetskraftsinvandring förrän arbetsmarknaden öppnats för de nya svenskar som redan kommit till Sverige. Men det resonemanget är för statiskt. Även om vi lyckades få in de nya svenskar som i dag saknar arbete på arbetsmarknaden kommer det att finnas behov av invandrad arbetskraft. Och arbetskraftsinvandring kan dessutom bidra till tillväxt och skapa nya arbetstillfällen. Svenskt näringsliv menar i en undersökning att om fria regler funnits för arbetskraftsinvandring skulle minst 25 000 nya arbeten ha skapats i Sverige under förra året. Den utmaning vi står inför är alltså dubbel. Vi ska både lyckas med integrationen och öppna dörren för arbetskraftsinvandring.

Hur gå vidare i svensk lagstiftning?

Folkpartiet liberalerna anser att reglerna för arbetskraftsinvandring i Sverige liksom i EU måste liberaliseras. Alla som kan få ett jobb här ska också få flytta hit. Omvänt ska också alla svenskar som får jobb utomlands kunna flytta dit.

Sverige ska återgå till att öppna för en turistinvandring vilket innebär att det på plats i Sverige är möjligt att söka arbetstillstånd. Det skulle öka företagens möjlighet att själva avgöra vem de vill anställa. Det skulle vidare utgöra en stark förbättring för de många människor i dag som inte har fått uppehållstillstånd men som samtidigt efterfrågas på arbetsmarknaden. De kan med dagens stelbenta system inte anställas utan måste resa ut ur Sverige för att söka arbetstillstånd.

Arbetskraftsinvandring skulle vidare medföra att de människor som i dag illegalt invandrar och arbetar svart i Sverige för att fylla reella arbetskraftsbehov skulle omfattas av det sociala skyddsnätet. I dag saknar dessa människor helt och hållet fackliga och sociala rättigheter och utnyttjas inte sällan hänsynslöst av svenska arbetsgivare. Dessutom skulle de, främst kvinnor, som hänsynslöst utnyttjas för trafficking, få ett alternativ när de vill söka sin lycka i Europa.

En utredning bör snarast tillsättas som klarlägger behoven av nödvändiga förändringar i regelverket för att möjliggöra en mer omfattande arbetskraftsinvandring.

Anhöriginvandring

Utöver flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring utgör anhöriginvandring den tredje huvudsakliga möjligheten till immigration. Det är en rimlig human utgångspunkt att människor ska kunna träffa en livskamrat från ett annat land och att familjer som skingrats i största möjliga mån ska kunna återförenas.

1996 års förändringar av migrationspolitiken innebar även en betydande inskränkning av anhörigas möjligheter att få tillstånd att återförenas med en person som fått uppehållstillstånd i Sverige. Den praxis som utvecklats av Migrationsverket och Utlänningsnämnden gör att såväl ”hushållsgemenskap” som ”beroendeförhållande” ska ha funnits i hemlandet och dessutom mycket nära i tiden i förhållande till att ansökan om anhöriginvandring sker. Dagens regelverk bygger på en mycket etnocentrisk uppfattning av kärnsvensk modell. Vad värre är, drabbar den allra hårdast människor som drivits på flykt undan krig eller förföljelse – dem som flyktingpolitiken framför allt tar sikte på att värna. Antalet månader man levt eller inte levt tillsammans före eller efter uppbrottet från hemlandet bör inte vara avgörande för om man ska bevilja uppehållstillstånd för anhöriginvandring.

På EU-nivå är det synnerligen viktigt att det kommer till stånd gemensamma minimiregler för rätt till familjeåterförening. Det är ohållbart – i ett EU med fri rörlighet – att det hos medlemsstaterna finns olika definitioner av vem som är att klassa som ”anhörig”. Det är därför glädjande att regeringen delvis prioriterat detta i Sveriges arbete inom EU.

Försörjningsansvar

Folkpartiet liberalerna vill se en betydligt mer generös lagstiftning när det gäller anhöriginvandring. Verklighetens inte sällan tragiska levnadsöden kan aldrig till fullo inordnas i lagstiftningsparagrafer. Oavsett hur familjen ser ut så ska dess betydelse som grundläggande social och ekonomisk enhet erkännas även av svensk utlänningslagstiftning, precis som den erkänts i en rad internationella konventioner rörande mänskliga rättigheter. För anhöriga till flyktingar som omfattas av dagens regelverk om anhöriginvandring ska inget krav på försörjningsansvar ställas. Men för att människor ska kunna ta hit anhöriga som inte ingår i den krets som får uppehållstillstånd i dag, d.v.s. de som inte definieras som nära släktingar, ska ett i tid och omfattning begränsat försörjningsansvar införas. Undantaget från försörjningsansvaret ska bl.a. sjukvård och skola vara. Vidare bör försörjningsansvar gälla för arbetskraftsinvandrare som vill ta med sina anhöriga. Tiden för försörjningsansvaret bör uppgå till tre år.

Att återinföra ett försörjningsansvar i Sverige innebär att man måste ta ställning till på vilket sätt detta ansvar kan utkrävas. Vidare är det viktigt att undersöka hur det skall prövas och vilka eventuella sanktioner som skall finnas kopplade till det fall en anknytningsperson inte uppfyller sitt försörjningsansvar.

Den normala utgångspunkten är att lita på människor som säger sig vilja uppfylla ett åtagande i någon form, varför vi ska förutsätta att berörda personer tänker uppfylla sina åtaganden. Därför måste vi lämna största möjlighet för människor att själva avgöra sin möjlighet att ensam eller tillsammans med andra ta det aktuella försörjningsansvaret. Den formella förhandsprövningen av ett försörjningskrav bör således hållas så minimal som möjligt. Regresskrav torde kunna vara en rimlig sanktion gentemot den anknytningsperson som med avsikt frånträder sitt åtagande om försörjningsansvar.

Besöksviseringar

Den restriktiva svenska besöksviseringspraxisen är djupt upprörande eftersom den omöjliggör för människor att träffa sina nära och kära. Människor som lever i Sverige med permanent uppehållstillstånd och kanske rent av svenskt medborgarskap har rätt att kunna få besök av sina närmaste anhöriga i sitt nya hemland. Att få besök av nära och kära får inte vara en ynnest som svenska utlänningsmyndigheter beviljar bara när det inte finns något skäl som talar emot. I dag tvingas många nya svenskar uppleva hur Migrationsverket regelmässigt avslår ansökningar om besöksvisum för anhöriga från vissa länder bara därför att man inte kan utesluta att någon skulle vilja stanna kvar i Sverige efter inresa.

Det är oacceptabelt att människor inte kan få besök av sina anhöriga i sitt nya hemland. Tio år efter järnridåns fall i Europa har murarna kring Sverige höjts. Det finns anledning att tro att den förda viseringspolitiken är rent kontraproduktiv. Om den normala viseringspolitiken för släktbesök gjordes enklare, snabbare och generösare, skulle många anhöriga, inte minst åldriga föräldrar, inte se sig tvingade att söka uppehållstillstånd i Sverige. De skulle istället regelbundet kunna besöka sina anhöriga i deras nya hemland.

Stockholm den 16 oktober 2002

Bo Könberg (fp)

Linnéa Darell (fp)

Solveig Hellquist (fp)

Anne-Marie Ekström (fp)

Erik Ullenhag (fp)

Nyamko Sabuni (fp)

Mauricio Rojas (fp)