Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta utreda möjligheten till differentierade sjukförsäkringsavgifter för småföretag, som en del i att kunna få ned ohälsotalet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om lägre sjukförsäkringsavgifter för småföretag.
Småföretag har oftare mindre antal sjukskrivna än storföretagen och den offentliga sektorn. Mycket beror det på att företagaren själv arbetar i företaget och är närmare sina anställda och ser problem som kan uppstå snabbare och att det finns en närmare kontakt mellan arbetsgivare och anställd. Småföretagen betalar i förhållande till sin storlek högre avgift i sjukförsäkring till det allmänna. Differentierade sjukförsäkringsavgifter skulle därför kunna användas och ses som ett slags bonus till företagen för deras låga antal sjukskrivna och kunna uppmuntra till att hela tiden förbättra arbetsmiljön, till gagn för mindre utbrändhet på arbetsplatsen t.ex.
I ett brev till RFV (Riksförsäkringsverket) påtalar och visar Företagarförbundet på det faktum att småföretagen drabbas av alltför höga sjukförsäkringsavgifter i förhållande till det verkligt antalet sjuka och att man därigenom trots sin litenhet betalar till den höga sjukfrånvaron i de större företagen eller inom den offentliga sektorn.
I sitt svar den 30 september 1999 till Företagarförbundet, undertecknat av Anna Hedborg, generaldirektör, står följande:
Det är av allt att döma korrekt att anställda i småföretag i genomsnitt har en lägre sjukfrånvaro än anställda i större företag och att småföretagen så till vida betalar för hög avgift.
I brevet förs sedan en diskussion för och emot differentierade kontra generella avgifter för att slutligen komma fram till åsikten om ett bibehållande av dagens system.
För att försöka stoppa den galopperande ökningen av sjukskrivningarna tillsatte regeringen år 2000 en utredning: ”Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet.” Utredningens resultat presenterades i januari 2002. Att differentiera sjukförsäkrings-avgifterna, beroende på hur hög sjukfrånvaron är, var också ett av utredningens förslag.
Det faktum, som också RFV erkänner, att småföretagen behandlats orättfärdigt och småföretagens låga sjukfrånvaro kvarstår dock. Helt klart är att den låga sjukfrånvaro i just småföretag är ett resultat av ett långt större engagemang i de anställdas hälsa än vad som är fallet på större arbetsplatser som t.ex. inom den offentliga sektorn. I dag är det de mest sjuka i samhället som arbetar med att vårda andra, ofta på stora arbetsplatser där anställda upplever att de nästan inte syns eller har något inflytande.
Var finns incitamentet och ansvaret att förbättra arbetsmiljön i ett sådant system när ändå småföretagen får bära en oskäligt stor del av kostnaderna? Studerar vi avgifterna närmare går det tydligt att utläsa hur småföretagens kostnader för sjukfrånvaron är 2–3 gånger högre i procent räknat av lönesumman än vad den är för de större företagen.
Kostnaden må sägas vara ett led i en solidarisk fördelningspolitik men exemplet ovan visar att det är avgifter som för småföretagen är ytterst kännbara. Sverige behöver sina småföretag och ännu många fler. Att tvinga dem att betala de stora företagens och den offentliga sektorns bristande arbetsmiljö kan inte vara förenligt med ett småföretagarvänligt klimat.
|
Stockholm den 7 oktober 2002 |
|
|
Barbro Feltzing (mp) |