Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra rehabiliteringsinsatserna riktade till långtidssjukskrivna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rimliga incitament för arbetsgivarna att förebygga och rehabilitera sjukskrivning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för ökad kontroll över sjukskrivningens tillämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att noggrant följa tillämpningen av deltidssjukskrivning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att småföretagare med färre än femton anställda skall befrias från skyldigheten att genomföra rehabiliteringsutredningar.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som eliminerar risken att personer med förhöjd sjukdomsrisk på grund av diagnosticerade kroniska sjukdomar slås ut från arbetsmarknaden.
Regeringens insatser för att motverka de senaste årens kraftiga ökning av sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna har utmärkts av senfärdighet och bristande engagemang. Under flera år stod regeringen helt handlingsförlamad. Under de senaste två åren har regeringen åtminstone i sin retorik ägnat ohälsan en större uppmärksamhet men det är egentligen först under denna mandatperiod som konkreta förslag börjat utvecklas.
Den proposition som nu föreläggs riksdagen har föregåtts av uttalanden från regeringen där bärande inslag i regeringens intentioner på området gjorts kända. Det är därför förvånande att regeringen avstått från att förelägga riksdagen ett sammanhållet paket utan istället valt att spara det mest kontroversiella förslaget – det utvidgade arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen – till vårbudgeten. Det förefaller som om regeringen vill försvåra en samlad debatt.
Centerpartiet är kritiskt till detta förfarande. Vår kritik grundar sig på demokratiska skäl. En öppen debatt där politiska partier och andra samhällsdebattörer ges möjlighet att ta ställning till och ställa regeringen till svars för förslagen försvåras. Men också ur samhällsekonomisk synvinkel är förfarandet betänkligt eftersom det förlänger osäkerheten om vilka villkor som egentligen gäller för näringslivets arbetsgivare. De förseningar i investeringar och nyanställningar som denna osäkerhet orsakar är olyckliga i den svaga konjunktur vi nu befinner oss i.
Åtskilligt i den inriktning som förs fram i den aktuella propositionen är politiskt oomtvistat och enligt Centerpartiet önskvärt. Det gäller bl.a. önskemålen om fler avstämningsmöten, förbättring av intygsskrivande läkares utbildning i försäkringsmedicin, förtydliganden av försäkringsläkarnas arbetsuppgifter samt anställning av fler försäkringsläkare. Realismen i dessa önskemål är emellertid helt avhängiga regeringens förmåga att anvisa tillräckliga resurser och adekvata metoder för deras förverkligande.
Centerpartiet har i andra motioner yrkat på att finansiell samordning ska användas för att möjliggöra finansiering och effektiv organisation av en nationell vårdgaranti och en rehabiliteringsgaranti. Vi menar att ett effektivt fullföljande av regeringens intentioner antingen förutsätter rejäla förstärkningar av anslagen till berörda delar av försäkringskassorna och vårdsektorn eller en omprövning av det negativa ställningstagandet till finansiell samordning.
För att minska sjukskrivningarna och ohälsan krävs åtgärder som syftar till att påverka alla berörda aktörer att förändra sitt beteende. Centerpartiets politik för att minska sjukfrånvaron och öka frisknärvaron syftar till att
förstärka, förbättra och koordinera rehabiliteringsinsatserna,
ge arbetsgivare rimliga incitament att arbeta förebyggande med ohälsa bland personalen samt delta i rehabiliteringsinsatser,
öka kontrollen av sjukförsäkringens tillämpning så att människor inte sjukskrivs i onödan och så att risken för att de sjukskrivna passiviseras minskas.
I tidigare motioner har Centerpartiet fört fram våra förslag på området, men här följer de i samlad form för att påvisa att det finns alternativ till regeringens vacklande insatser på området.
1. Finansiell samordning. Genom att använda bl.a. pengar anslagna till sjukförsäkringen offensivt kan stora resurser mobiliseras för finansiering av offensiva åtgärder. Genom att förmå försäkringskassan, socialtjänsten, arbetsförmedlingen, vården m.fl. till förbättrat samarbete skapas förutsättningar till ett bättre samarbete och en helhetssyn på den sjukskrivnes situation. Erfarenheten av genomförda eller pågående försök visar på stora möjligheter att minska kostnader och förbättra effektiviteten.
2. Rehabiliteringsgaranti. Inom sex veckor efter att sjukskrivningsperioden inleddes ska en preliminär rehabiliteringsplan vara framarbetad och rehabiliteringsinsatser påbörjas. Finansieringen bör ske genom riktade bidrag och genom finansiell samordning.
3. Rehabiliteringslots. För att underlätta den samordningen mellan olika aktörer och för att vägleda den sjukskrivne i rehabarbetet ska varje sjukskriven ha rätt till en särskild kontaktperson med ansvar för rehabiliteringsplanen och dess utförande.
Vad som ovan anförts om åtgärder för att förbättra rehabiliteringsinsatserna riktade till långtidssjukskrivna bör ges regeringen till känna.
4. Ett arbetsgivaransvar som står i proportion till antalet anställda och därigenom avpassar riskexponeringen till arbetsgivarens storlek. Ju fler anställda arbetsgivaren har, desto fler dagar sträcker sig sjuklöneansvaret.
5. Ett undantag från arbetsgivaransvaret för personer med funktionsnedsättning eller diagnosticerad kronisk sjukdom som medför ökad sjukdomsrisk. För dessa personer bör sjukförsäkringen ta ansvaret direkt efter karensdagen (se nedan).
6. Skyldighet för alla arbetsgivare med fler än 15 anställda att genomföra rehabiliteringsutredning vid längre sjukdomsfall (se nedan).
Vad som ovan anförts om rimliga incitament för arbetsgivarna att förebygga och rehabilitera sjukskrivning bör ges regeringen till känna.
7. Tvåläkarintyg. För att få sjukersättning efter fyra veckors sjukskrivning ska intyg från två läkare fordras. Detta intyg ska ligga till grund för utarbetandet av rehabiliteringsplan.
8. Sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen slås samman till en sjuk- och rehabiliteringsförsäkring. Aktivt deltagande i planerade rehabiliteringsinsatser ska vara ett villkor för sjukersättning.
Vad som ovan anförts om ökad kontroll över sjukskrivningens tillämpning bör ges regeringen till känna.
Regeringens intention att deltidssjukskrivning skall användas i ökad utsträckning medför vissa problem som måste beaktas. Det kan finnas en risk för att deltidssjukskrivning blir ett ekonomiskt attraktivt alternativ för personer som vill korta sin arbetstid. Detta ställer krav såväl på försäkringskassans kontroll som på den ekonomiska incitamentsstrukturen för den anställde. Tillämpningen av deltidssjukskrivning måste således följas noggrant. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet ställer sig positivt till de förstärkta möjligheterna för försäkringskassan att inhämta särskilt läkarutlåtande, samt att begära in en särskild försäkran från den sjukskrivne.
Regeringens förslag att skärpa arbetsgivarens skyldighet att göra rehabiliteringsutredningar är välkommet beträffande de större arbetsgivarna såsom landsting, kommuner samt stora och medelstora företag. För de mindre företagen är detta emellertid ett steg i fel riktning. Denna beräkning av tidsåtgång och kostnad för de mindre företagens tillämpning av regeländringen saknar förståelse för många småföretagares villor. Centerpartiet föreslår tvärtom att företagare med upp till 15 anställda helt ska befrias från skyldigheten att göra rehabiliteringsutredningar. Detta ansvar bör istället ligga på försäkringskassan. Vad som ovan anförts om att mindre företag ska befrias från sin skyldighet att göra rehabiliteringsutredningar bör ges regeringen till känna.
Ett väl utformat arbetsgivaransvar i sjukförsäkringen ger ett viktigt incitament för att stimulera arbetsgivaren att förebygga ohälsa bland sina anställda. Duktiga arbetsgivare som satsar på de anställdas hälsa har goda utsikter att tjäna pengar genom att sjuklönekostnaderna understiger nedsättningen av arbetsgivaravgiften.
Samtidigt slår dagens utformning av arbetsgivaransvaret hårt mot två grupper. Det handlar dels om de mindre företagarna med ett fåtal anställda. Enstaka anställda med hög sjukfrånvaro kan där bli en stor belastning på företagets ekonomi. För större arbetsgivare är detta ett betydligt mindre problem eftersom slumpmässiga utfall spelar en mindre roll i en stor population och eftersom deras ekonomiska marginaler är större vid tillfälliga kostnadsökningar. Centerpartiet har i en annan motion presenterat ett förslag om ett arbetsgivaransvar som står i proportion till arbetsgivarens storlek med option också för mindre företag att frivilligt åta sig ett längre sjuklöneansvar. Eftersom sjukfrånvaron är markant lägre hos mindre arbetsgivare så avspeglar ett sådant förslag också någorlunda väl var de stora vinsterna av ett stärkt incitament står att finna.
Den andra gruppen som drabbas av dagens sjuklöneansvar är personer som på grund av funktionsnedsättning eller kronisk fysisk eller psykisk sjukdom har en förhöjd sjukdomsrisk. Dessa personer blir mindre attraktiva på arbetsmarknaden när de för arbetsgivaren kan vara förknippade med höga sjuklönekostnader. För att förhindra att sådana grupper slås ut från arbetsmarknaden måste åtgärder vidtas. Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som, inom ramen för ett väl avvägt arbetsgivaransvar, eliminerar risken för att personer med förhöjd risk för sjukfrånvaro på grund av diagnosticerad kronisk sjukdom slås ut från arbetsmarknaden. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 april 2003 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
|
|
Annika Qarlsson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Sofia Larsen (c) |