1 Innehållsförteckning 6
2 Förslag till riksdagsbeslut 8
3 En regering som gömmer huvudet i sanden 10
4 Det sjukskrivna Sverige 11
4.1 En sjukskriven arbetsmarknad 11
4.2 Kraftig ökning av antalet förtidspensionerade 12
4.3 Svenskarna är mest sjukskrivna i Europa 13
4.4 En växande sysselsättningsbubbla 13
4.5 Var sjunde skattekrona går till att betala sjukfrånvaron 14
5 Varför ökar sjukfrånvaron? 15
5.1 Sjukfrånvaron beror inte på dålig arbetsmiljö 15
5.2 Många sjukskrivna har arbetsförmåga 15
5.3 Sjukskrivning är enda andningshålet 15
5.4 Offentliga arbetsgivare är genomsnittligt sämre än privata 16
5.5 Sjukskrivning sker av arbetsmarknadsskäl 16
5.6 Rörligheten är låg på arbetsmarknaden 17
5.7 Tillgängligheten till vård och rehabilitering brister 17
5.8 Attityderna till sjukskrivning har förändrats 17
5.9 Arbetsgivarna har incitament att minska sjukfrånvaron 18
5.10 Incitamenten för den enskilda har minskat 18
6 Regeringens förslag 19
6.1 Ökad precision i sjukskrivningen 19
6.2 Obligatorisk rehabiliteringsutredning 20
6.3 Utbyte av sjukpenning mot sjukersättning eller aktivitetsersättning 20
6.4 Förlängd tid att pröva förvärvsarbete med vilande sjukersättning 21
7 En moderat handlingsplan mot ohälsan 21
7.1 Inför en obligatorisk och offentligt finansierad hälsoförsäkring 22
7.2 Inför en nationell vårdgaranti 22
7.3 Ändrad sjukskrivningsprocess 22
7.4 Ändra ansvarsfördelningen för rehabilitering 23
7.5 Inför tydliga riktlinjer för försäkringsläkarna 24
7.6 Stärk företagsläkarorganisationen 24
7.7 Stoppa den orimliga förtidspensioneringen av arbetshandikappade 24
7.8 Tydlig självrisk i sjukförsäkringen 25
7.9 Ökade incitament för arbetsgivarna att minska sjukfrånvaron 25
7.10 Reformera arbetsmarknaden 26
7.11 Öka valfriheten för personalen inom vård, skola och omsorg 27
7.12 Sänk skatten på hushållsnära tjänster 27
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orsakerna till ohälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om integritetsaspekter vid avstämningsmöten.
Riksdagen avslår regeringens förslag att skyldigheten för en försäkrad att vid en viss tidpunkt inkomma med en skriftlig särskild försäkran skall upphöra att gälla i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen avslår regeringens förslag att göra det obligatoriskt för företagen att göra rehabiliteringsutredning i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen avslår regeringens förslag att försäkringskassan senast ett år efter sjukanmälningsdagen skall ha utrett om det finns förutsättningar för att byta ut sjukpenningen mot sjukersättning i enlighet med vad som anförs i motionen
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur lagen om anställningsskydd kan justeras så att förslaget om tidsbegränsad sjukersättning kan genomföras i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur sjukersättningen kan tidsbegränsas i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen i samband med förslag om tidsbegränsad sjukersättning återkommer till riksdagen med förslag om att försäkringskassan senast ett år efter sjukanmälningsdagen skall ha utrett om det finns förutsättningar för att byta ut sjukpenning mot sjukersättning i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vilande förtidspension för att genomföra studier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att uppnå målsättningen att halvera sjukfrånvaron.
Riksdagen begär att regeringen utreder en obligatorisk och offentligt finansierad hälsoförsäkring i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell vårdgaranti.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrad ansvarsfördelning för rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligade riktlinjer för försäkringsläkare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stärkt företagsläkarorganisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stoppa den orimliga förtidspensioneringen av arbetshandikappade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om självrisk i sjukförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om olika förslag att öka arbetsgivarnas incitament att minska sjukfrånvaron.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformerad arbetsmarknad.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag om spärregel för arbetslösa som blir sjukskrivna i enlighet med vad i motionen anförs.
Sjukskrivning skall användas när arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom.
Den ökade sjukfrånvaron är ett allvarligt samhällsproblem. Sedan år 1997 har sjukskrivningarna flerdubblats och varje dag är det niohundratusen svenskar som inte kan arbeta utan är sjukskrivna eller förtidspensionerade. En halv miljon människor är permanent utslagna från arbetsmarknaden genom förtidspensionering. Under år 2002 slogs ett dystert rekord med 70 000 nya förtidspensionerade.
Sjukfrånvaron orsakar stora kostnader på arbetsplatser genom att det blir svårt att få verksamheten att fungera. Inte minst blir den höga sjukfrånvaron kostsam för arbetsplatser inom vården och omsorgen, som ofta bedrivs i offentlig regi. Sjukfrånvaron innebär även en stor belastning för skattebetalarna. Numera går var sjunde skattekrona till att betala sjukfrånvaron. Den största kostnaden för sjukskrivningarna ligger dock på det mänskliga planet i form av passivisering och isolering som i värsta fall leder till permanent utslagning från arbetslivet och egen försörjning.
Att sjuktalen har flerdubblats är ingen nyhet. Varje år under de senaste fem åren har det kommit en ny statlig utredning som har behandlat sjukfrånvaron. Från olika håll har det lagts förslag till regeringen om åtgärder för att vända utvecklingen, men med få konkreta resultat. Regeringen har haft god tid på sig att göra någonting åt situationen men likt strutsen gömt huvudet i sanden.
Utbetalningarna av sjuklön, sjukpenning och förtidspensioner uppgår till nära 140 miljarder om året. När utgifterna för staten överstiger 100 miljarder och hotar balansen i de statliga finanserna har regeringen utfärdat ett löfte att halvera ohälsan. Man har dock inte angripit problemet från grunden utan endast lyckats prestera några lösryckta förslag för att mildra effekterna.
De förslag som regeringen har presenterat är inte inriktade på att minska ohälsan, utan att minska statens kostnader för den. Flera förslag har gått ut på att lägga över en del av sjukersättningen efter de första fjorton dagarnas sjuklön på arbetsgivarna. Ett efter ett har förslagen fått dras tillbaka och har inte lagts fram för riksdagen.
Regeringens tanke har varit att arbetsgivarna skall få ekonomiska incitament att korta ner sjukskrivningsperioder och rehabilitera tillbaka till arbete. Varje sund arbetsgivare vet dock hur viktigt det är att hålla medarbetare friska. Sjukskrivning kostar mycket mer än bara sjuklönen. Produktionsbortfall, administration, vikarier och förlust av den kunskap som en anställd annars skulle bidragit med kostar stora belopp. Det kan t.o.m. vara så att sjuklöneperioden är den mindre kostnaden i sammanhanget. Ökas risken och kostnaden för företagen ytterligare, minskar också möjligheten att anställa. Förslagen om att arbetsgivaren skall betala en del av sjukpenningen, innebär att företag och organisationer får ta över en risk som staten inte anser sig klara av. För små företag eller företag med små marginaler kan verksamheten riskeras.
Arbetsgivaren kan inte påverka sjukskrivningsprocessen så som reglerna ser ut. De får heller inte något stöd för att klara rehabiliteringen, som är en uppgift där både försäkringskassorna och sjukvården gått bet.
Regeringen har inte velat se att ansvaret för sjukskrivning också ligger hos den enskilde. Flera undersökningar bland läkare visar att det ofta är den försäkrade som tar initiativ till sjukskrivning och att det är svårt för läkaren att inte utfärda sjukintyg även om denne anser att sjukskrivning till och med skulle vara skadligt för patienten.
Proposition 2002/03:89 innehåller de första konkreta förslagen om sjukskrivningsproblemen som nått riksdagen. Tanken bakom förslagen i propositionen är att sjukskrivningar skall användas med bättre precision, på medicinsk grund och med bättre tillämpning av lagreglerna. Listan över problemen i sjukskrivningsprocessen är lång men de nya lösningarna i propositionen är få. De flesta härstammar från Moderaterna. Ett sådant exempel är förstärkningen av utbildningen av läkare i försäkringsmedicin, som vi länge förespråkat och som nu inleds under våren. Andra förslag riskerar att förvärra situationen, exempelvis att någon bedömning av arbetsförmågan inte längre skall behöva göras vid kortare sjukdom.
En vanlig vardag är det minst 1,5 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de skulle vilja göra. De är antingen arbetslösa, sjukskrivna, i aktiva arbetsmarknadsåtgärder, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Det innebär att var fjärde svensk i arbetsför ålder inte arbetar.
Den svenska arbetsmarknaden är delad. Det gäller såväl arbetslösheten som sjukfrånvaron. Där arbetsmarknaden fungerar som sämst är det också fler människor som är sjukskrivna och förtidspensionerade. Anställda inom offentlig sektor är dessutom kraftigt överrepresenterade bland sjukskrivna.
Under år 2001 stod anställda inom offentlig sektor för 45 procent av all sjukfrånvaro. Den offentliga sektorns andel av personer med anställning är 31 procent. Ju längre tid sjukskrivningarna varar desto mer överrepresenterad är den offentliga sektorn. Av de personer som var sjukskrivna mindre än en månad hade omkring 40 procent anställning i offentlig sektor, motsvarande tal för den som varit sjukskriven längre än ett år var ungefär 50 procent.
I december år 2002 var 300 000 personer sjukskrivna med sjukpenning från försäkringskassan och hade därmed varit frånvarande från jobbet längre än två veckor. Det var 1,5 procent fler än året innan och 15 procent fler än året dessförinnan. Därtill kommer 75 000–100 000 anställda som varit frånvarande från jobbet kortare tid än två veckor och som ersätts av arbetsgivarna med sjuklön.
Av de sjukskrivna i december hade 126 000 varit sjukskrivna i mer än ett år. Antalet sjukskrivningar som varat längre än ett år ökade med 12 procent under år 2002 och med 22 procent under år 2001. Antalet sjukskrivningar kortare än ett halvår minskade dock med nästan 8 procent under år 2002. Att de korta sjukskrivningarna börjat minska kan vara en effekt av att arbetsmarknadsläget har försämrats.
Alltfler människor i Sverige blir förtidspensionerade. I december år 2002 uppgick antalet som har förtidspension/sjukbidrag till 490 000 personer. Av dessa var 60 procent kvinnor och 40 procent män. Antalet nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag uppgick till ungefär 70 000 personer under förra året. En ökning med 23 procent jämfört med år 2001.
Den kanske allra mest oroande utvecklingen är att alltfler unga människor går i pension och lämnar arbetslivet. Antalet nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag har ökat stadigt under senare år. Ökningen har varit särskilt kraftig bland personer i åldrarna 30–44 år. Det är människor som under normala omständigheter skulle ha ett stort antal år kvar i arbetslivet. Den kraftigaste ökningen sker bland kvinnor.
|
År |
Antal förtidspensionerade/sjukersättning |
|
1989 |
350 000 |
|
1996 |
419 000 |
|
2001 |
441 000 |
|
2002 |
488 500 (december) |
Statistiken visar också att sannolikheten för att över huvud taget återgå helt till arbetet minskar drastiskt redan efter en ganska kort sjukskrivning. Efter tre månaders sjukskrivning är det endast en av fem som helt går tillbaka till arbetet. Efter fem månader är det färre än var tionde som återgår helt till arbetet.
|
Sjukskrivningsdag |
Procentuell andel som helt återgår i arbete |
|
15–29 |
36 |
|
30–59 |
31 |
|
60–89 |
21 |
|
90–119 |
13 |
|
120–149 |
14 |
|
150–179 |
8 |
|
180–209 |
8 |
|
210–239 |
5 |
|
240–269 |
3 |
|
270–299 |
4 |
|
300–329 |
4 |
|
330–359 |
4 |
Källa: Riksförsäkringsverket
En ny studie från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) visar att sjukfrånvaron är högst och har ökat mest i Sverige bland EU-länderna. ESO har jämfört utvecklingen av sjukfrånvaron i åtta europeiska länder. Förutom Sverige ingår Norge, Danmark, Finland, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Storbritannien i undersökningen. Sjukfrånvaron är mer än dubbelt så hög i Sverige som genomsnittet i EU.
Rapporten visar dessutom att det finns ett starkt samband mellan sjukfrånvaro och konjunkturutveckling i Sverige. Detta samband finns inte i Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Studien visar att endast en liten del, 5 procent av ökningen, kan förklaras av befolkningens struktur och sammansättning.
Den öppna arbetslösheten föreföll minska under åren 2000–2001. Samtidigt föreföll sysselsättningen att öka kraftigt. Under slutet av år 2002 och början av år 2003 är läget ett annat. Såväl arbetslösheten som sysselsättningen utvecklas åt fel håll, enligt både SCB och AMS.
En titt i bakspegeln visar emellertid att utvecklingen tidigare inte var så positiv som den beskrevs av regeringen. När hänsyn tas till den skenande sjukfrånvaron så reduceras den verkliga ökningen av sysselsättningen under åren 1997–2001 från drygt 200 000 personer till drygt 80 000. Uppemot 70 procent av den redovisade sysselsättningsökningen är i själva verket ökad sjukfrånvaro och förtidspension. Andelen människor som faktiskt var på sina arbetsplatser och bidrog till produktionen under åren 1997–2001 ökade endast med 0,5 procentenheter.
Tabell. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år1.
Kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning beräknas, enligt Riksförsäkringsverket, ha uppgått till ungefär 47 miljarder kronor under år 2002 och kostnaderna för förtidspension/sjukbidrag till 54 miljarder kronor.
I jämförelse med år 2001 ökade kostnaderna för sjukpenning och förtidspension med drygt 11 procent under år 2002.
Var sjunde skattekrona används i statsbudgeten till att betala sjukskrivningar och förtidspensioner/sjukersättningar. Det medför att drygt en dag i veckan går alla skatter som används över statsbudgeten till att betala notan för sjukfrånvaron. Och den notan kommer att fortsätta öka även i år.
De sammanlagda kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner motsvarar mer än väl kostnaden för att driva samtliga grundskolor, alla gymnasieskolor samt alla fritidshem i Sverige. Därtill kommer alla kostnader för dem som är sjukskrivna under kortare perioder än 15 dagar. Dessa kostnader betalar företagen och deras anställda och i ett senare skede företagens kunder.
Regeringen vill gärna lägga skulden för ohälsan på arbetsplatserna och arbetsgivarna, men har tvingats backa. Vad som istället förklarar dubbleringen av sjuktalen sedan år 1997 saknar regeringen svar på. Det beror dock inte på att Sverige har sämre arbetsmiljö än andra länder.
”I det land som inte bara har flest ombudsmän och skyddsombud per capita, utan också tusentals tjänstemän som endast har till uppgift att skydda oss på arbetsplatsen – Yrkesinspektionen, Arbetsmiljöverket, Arbetslivsinstitutet – är alltså förhållandena så usla att sjukskrivningstalen därför överstiger alla jämförbara länder.” Denna träffande beskrivning fanns att läsa i Dagens Nyheter (2002-05-07).
Sjukfrånvaron är ett misslyckande för hela den socialdemokratiska modellen.
Enligt en ny undersökning från Fammi, Familjemedicinska institutet, är det endast i 60 procent av de undersökta fallen den sjukdom som patienten lider av som är huvudorsak till att patienten inte kunnat återgå till arbetet.
Ur DN 25/3:
Avsaknad av arbetsplatsanpassning är orsaken i 15 procent av fallen och att patienten behöver ett nytt arbete i 13 procent. Förhållanden utanför arbetet var i 12 procent av fallen skäl till att patienten inte kunde börja jobba igen. Vid en analys av de långtidssjukskrivna (mer än 28 dagar) var det ännu vanligare att patienten ”tvingades” att vara fortsatt sjukskriven för att inget annat stod till buds.
Studien visar också att det inte är så många som man tidigare trott som väntar på röntgen, operation eller liknande medicinska åtgärder. Denna grupp var 13 procent. Väntan på åtgärder hos försäkringskassan uppgick till 15 procent och väntan på åtgärder från andra, som arbetsförmedlingen och arbetsgivaren, var 14 procent.
Vidare skriver man:
Av 100 sjukskrivningar i svensk primärvård var 61 fall huvudsakligen av medicinsk karaktär och borde handläggas av försäkringskassan. 13 fall skulle få bättre hjälp på arbetsförmedlingen, 15 hos arbetsgivaren och 12 av socialtjänsten.
Sjukskrivning har blivit det enda andningshålet för många människor, när de samlade livsvillkoren är för betungande.
Av skatteskäl har människor inte råd att anpassa sin arbetstid efter livssituationen, vara ledig en extra dag för att vila upp sig, eller hyra in hjälp för att klara av situationen.
Staten styr vem som skall vara hemma med barn, att barnen skall gå på kommunalt organiserad barnomsorg och att bägge föräldrarna i en familj måste arbeta heltid. I ett samhälle där inte minst yrkeslivet ställer allt större krav på flexibilitet blir statens styrning alltmer stelbent. Eftersom den offentliga sektorn är en dominerande arbetsgivare är det extra problematiskt att många människor där upplever att de saknar inflytande.
Sjuktalen är extra allvarliga inom den offentliga sektorn, som regeringen paradoxalt nog utpekat som ”mönsterarbetsplats”. De stora systemen är inte tillräckligt goda som arbetsgivare och verkar dessutom vara mindre känsliga för de kostnader sjukskrivningarna för med sig.
Det är inte ovanligt att kommuner först överanställer inom vård och omsorg för att börja kompensera för förväntade sjukskrivningar, sedan också för att anlita vikarier och bemanningsföretag för att klara verksamheten. Ändå klaras långt ifrån alltid en vettig bemanning.
Bland medarbetare inom enskilda alternativ är det nästan 75 procent som upplever att kraven på dem är ”möjliga” att uppfylla, medan bara 56 procent av de som är offentligt anställda håller med om detta. Det är klart att faktorer som dessa påverkar känslan av delaktighet, respektive stress och ytterst också benägenheten till sjukskrivning.
Kommunal har visat hur vårdanställda föredrar enskilda arbetsgivare vad gäller möjligheten att påverka sin lön, arbetssituation och trivseln på jobbet. Likväl fortsätter regeringen att motsätta sig enskilda alternativ – trots att både anställda och människor i allmänhet efterfrågar dem.
Sjukskrivning och förtidspension används också av arbetsmarknadsskäl trots att lagen inte tillåter det. Sjukskrivningarna är betydligt mer omfattande där arbetsmarknadsläget är sämre. Ju högre arbetslöshet och ju fler personer som är i åtgärder, desto högre är också ohälsotalen och desto fler förtidspensioneringarna.
I Jämtlands, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens läns landsting har sjukfrånvaron varit mer än dubbelt så hög som i Stockholm. Det är samma regioner som haft den allvarligaste utvecklingen totalt sett gällande ohälsotal och sjukskrivningar.
LO har dragit slutsatsen att förtidspensionering till betydande del är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, särskilt bland människor i hög ålder.
En femtedel av alla sjukskrivna är arbetslösa. Dessa är sjukskrivna betydligt längre tid än andra. Färre får arbetsförmågan tillbaka än bland andra sjukskrivna.
Arbetslösa som är på väg att försäkras ut har tre gånger högre sannolikhet att bli sjukskrivna är andra arbetslösa.
En tidigare högavlönad arbetslös har större sannolikhet att bli sjukskriven, vilket är omvänt jämfört med de som jobbar. Det kan bero på att taket i sjukförsäkringen är högre än taket i a-kassan.
En viktig orsak till dagens ohälsotal är troligen att många människor blir kvar för länge på sina jobb, vilket resulterar i att man sliter ut sig eller går in i väggen. Det jobb som från börjar lockade fram det bästa i oss börjar gnaga på kropp och själ. Denna tes stärks av att sjukskrivningarna är som högst där rörligheten är som lägst. Den svenska arbetsrätten straffar den som byter jobb.
Människor ramlar alldeles för lätt mellan stolarna i välfärdsstatens stela system, när myndigheter en efter en konstaterar att just det problem eller den kombination av problem som en människa lider av inte tillhör det egna området och börjar ducka för sitt ansvar. Till slut är ingen ansvarig.
Bristande tillgänglighet till vård och rehabilitering gör att behandling kommer för sent. Människor sjukskrivs först i väntan på operation, sedan för att opereras och sedan för att läka och rehabiliteras. Operationen betalas av landstingen, medan sjukskrivning under vänteperioden ersätts av sjukförsäkringen. Därför finns det inga ekonomiska incitament för landstingen att korta operationsköerna.
Bara var femte långtidssjukskriven får rehabilitering – trots att det finns pengar avsatta för detta. Förra året skickade försäkringskassan tillbaka nästan 200 miljoner kronor av rehabiliteringspengarna.
Synen på hälsa, ohälsa och sjukskrivning har förändrats.
I en Temoundersökning menade 60 procent att det är ”OK” att sjukskriva sig även om man inte är så sjuk att man inte kan jobba. Nästan tre av tio kände någon som senaste året hade gjort just detta.
Nära hälften ansåg att det var acceptabelt att sjukskriva sig på grund av familjeproblem, fyra av tio för vantrivsel och två av tio för stress på jobbet.
Fem procent medgav att de själva sjukskrivit sig utan att vara sjuka. Bland yngre var det nästan en tredjedel. Det anses tydligen riktigt av en del att kunna vara borta och att man själv avgör när. Tidningen Expressen visade hur lätt det var att bli sjukskriven med egen önskan som enda grund.
Sjukskrivning används också vid konflikter med arbetsgivaren. Vi hör berättelser från företagare om hur konflikter om löner och arbetsuppgifter kan leda till sjukskrivning. Poliser i Dalarna ville massjukskriva sig i protest mot stationsnedläggningar.
Redan bilden av denna vida användning av sjukförsäkringen är ett problem. Många vet nog inte ens hur reglerna ser ut, men om andra glider på gränserna, varför inte göra det själv?
Det finns redan idag betydande ekonomiska motiv för arbetsgivare att hålla sina medarbetare friska.
Sjukskrivningar för med sig en rad andra kostnader än bara sjuklöneperioden för en arbetsgivare. Där finns bl.a. kostnader för produktionsbortfall, vikarier och den kunskap som en anställd annars skulle bidragit med. Det kan t.o.m. vara så att sjuklöneperioden är den mindre kostnaden i sammanhanget.
Det är talande för regeringens bristande insikt i företagandets villkor att regeringen tror att man först med en utökad arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen skulle införa ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna.
Särskilt förunderligt är att regeringen tror att ekonomiska incitament fungerar för arbetsgivare – men inte för enskilda människor.
Forskningen visar att det finns ett tydligt samband mellan villkoren i sjukförsäkringen och sjukskrivningarnas storlek. Såväl ersättningsnivån, takets nivå, antalet karensdagar som sättet att beräkna den sjukpenninggrundande inkomsten på spelar roll. Sjukfrånvaron började att öka när ersättningsnivån i sjukförsäkringen höjdes från 75 procent till 80 procent. Sedan dess har den fördubblats. Undersökningar visar även att det ofta är patientens önskan som avgör om sjukskrivning kommer till stånd.
Man kan även förmoda att ju tydligare regler och ekonomiska effekter är för den enskilde, desto större inverkan på sjukskrivningarna har de. Om reglerna är så komplicerade att man inte vet vad en sjukskrivningsdag kostar, lär man knappast ta intryck av det.
Vi har länge förordat att sjukskrivningsprocessen skall stramas upp. Regeringens egen rådgivare försäkringsläkaren Bo Hallqvist menar att om läkarna följde det regelverk som gäller så skulle ungefär hälften av de som är sjukskrivna idag inte vara det. Nu kommer regeringen med några förslag som i och för sig kan bidra till att dämpa sjukskrivningarna men som är alldeles otillräckliga. Regeringen föreslår att deltidssjukskrivning skall användas i ökad utsträckning och att ett särskilt intyg skall användas om läkaren ändå ordinerar heltidssjukskrivning, där heltidssjukskrivning särskilt skall motiveras. Vid båda slagen av sjukintyg skall de medicinska grunderna för sjukskrivningen preciseras bättre. Vi tycker att det är positivt om deltidssjukskrivning kan användas oftare men menar att regelverket redan idag tillåter detta.
Försäkringskassan skall få möjlighet att kalla till avstämningsmöten och att inhämta särskilt läkarutlåtande av en viss läkare. Avstämningsmötena skall ske mellan försäkringskassan och exempelvis den försäkrade, den intygsskrivande läkaren, arbetsgivaren, företagshälsovården och arbetsförmedlingen. Det är möjligheterna till anpassningar på den försäkrades arbetsplats och till deltidssjukskrivning istället för heltidssjukskrivning som skall stå i centrum under samtalen.
Vi är positiva till förslaget om avstämningsmöten men ser ändå vissa oklarheter. Enligt regeringen skall information om orsaken till sjukfrånvaron göras tillgänglig för arbetsgivaren endast med den försäkrades samtycke. Lite senare i propositionen (sid. 29) skriver dock regeringen att ”om försäkringskassan begär att den försäkrade skall delta i ett avstämningsmöte och han eller hon utan giltig anledning vägrar detta bör sjukpenningen kunna dras in eller sättas ned”.
Vi delar synen på att avstämningsmöten i många fall kan fungera väl. Dock menar vi att regeringen inte tillräckligt lyfter fram frågans integritetsaspekt. Den enskilde äger informationen om sin hälsa. Sjukvården känner av naturliga skäl till situationen. Försäkringskassan måste för att kunna bedöma och bevilja sjukersättning få relevant information. Men det arbetsgivaren behöver information om är människors arbetsförmåga/arbetsoförmåga, inte deras diagnos. Det finns en risk att den enskilde kan komma att känna sig pressad att berätta för sin arbetsgivare om sitt sjukdomstillstånd. För att förslagets goda sidor skall komma till sin rätt är det nödvändigt att integritetsaspekten tillgodoses.
Regeringen vill ta bort skyldigheten för en försäkrad att till den 28 sjukdagen inkomma med en skriftlig försäkran om att nedsättningen av arbetsförmågan kvarstår. I stället skall en sådan försäkran ges in om försäkringskassan begär det. Vi anser att den enskilde även fortsättningsvis skall intyga hur arbetsförmågan brister efter fyra veckors sjukfrånvaro.
Regeringen föreslår även att försäkringskassan skall kunna komplettera ett avstämningsmöte med ett fördjupat underlag, t.ex. ett särskilt läkarutlåtande. Vi har tidigare föreslagit att ett utlåtande från en andra läkare skall inhämtas efter 28 dagars sjukskrivning och ställer oss därför bakom regeringens förslag.
Regeringen föreslår ingen ändring av lagstiftningen utan menar att förbättringen av precisionen skall genomföras genom utbildning av läkarna i försäkringsmedicin och genom att 100 nya försäkringsläkare anställs på halvtid. Vi har länge förordat en utbildning av läkarna i försäkringsmedicin men anser att regeringen saknar resonemang om hur man på kort tid skall kunna utbilda de ungefär 25 000 läkare som är verksamma i Sverige, varför problemet kommer att kvarstå under lång tid. Inte heller en förändring av lagstiftningen hade antagligen varit tillräcklig eftersom problemet idag snarare är regeltillämpningen än regelutformningen.
Landstingen får inte några nya pengar i regeringens förslag, utan en omprioritering skall ske så att läkarna både hinner med att delta i avstämningsmöten och att skriva bättre intyg. Socialdemokratiskt styrda landsting har dock hittills visat sig oförmögna att omprioritera ens för att minska vårdköer.
Regeringen föreslår att det skall bli obligatoriskt för företagen att göra en rehabiliteringsutredning. Rehabiliteringsutredning skall enligt lagen göras när den försäkrade har varit frånvarande mer än fyra sammanhängande veckor på grund av sjukdom, om den försäkrade ofta har avbrutit arbetet i korta sjukperioder eller om den försäkrade begär det. I dag kan man dock slippa göra en rehabiliteringsutredning om man som arbetsgivare anser att det är onödigt. Endast i 25 procent av de fall där arbetstagaren varit frånvarande i mer än fyra veckor görs i dag en rehabiliteringsutredning. Nu föreslår regeringen i stället att man skall få göra en förenklad rehabiliteringsutredning om det framstår som uppenbart att någon rehabiliteringsåtgärd inte behövs. En sådan förenklad utredning skall enligt propositionen ta 15 minuter att fylla i och därmed inte ta mer än 2 000 arbetsgivartimmar i anspråk för företag med färre än 20 anställda och inte kosta de samlade småföretagen mer än 1,4 miljoner kronor om året. Man frågar sig dock till vilken nytta! Några sanktioner föreslås heller inte för de arbetsgivare som bryter mot utredningsplikten.
Vi anser detta vara en onödig förändring. I stället vill vi att gränsdragningen mellan företagens och försäkringskassans rehabiliteringsansvar görs tydligare, vilket vi utvecklar senare i motionen.
Enligt regeringens förslag skall försäkringskassan senast ett år efter sjukanmälningsdagen ha utrett om sjukpenningen skall bytas ut mot sjukersättning eller aktivitetsersättning (f.d. förtidspension och sjukbidrag). I dag tar det i genomsnitt två år innan försäkringskassan gör denna prövning. Utbyte skall liksom i dag ske om arbetsförmågan kan anses vara långvarigt eller varaktigt nedsatt med minst en fjärdedel. Regeringens motivering till att strama upp processen är att det är viktigt att den försäkrade får rätt ersättning från försäkringen både vad gäller belopp och ersättningsslag. I praktiken innebär en övergång från sjukpenning till sjukersättning en sänkning av ersättningen från 80 till ungefär 65 procent för den enskilde. Det innebär därmed en kortsiktig besparing för staten men en enorm långsiktig kostnad att förtidspensionera människor, särskilt när det sker i unga år.
Samtidigt har regeringen dragit tillbaka sitt tidigare aviserade förslag att sjukersättning skall beviljas för tre år i taget och att försäkringskassan därefter skall göra en ny bedömning. Att förslaget drogs tillbaka berodde på att det kräver en klarläggning i lagen om anställningsskydd (LAS) om arbetsgivare skall kunna säga upp en person som har sjukersättning. I dag står det i 33 § LAS att en arbetsgivare kan säga upp en arbetstagare som har ”hel sjukersättning som inte är tidsbegränsad”. Om sjukersättningen görs tidsbegränsad kommer arbetsgivarna därför med nuvarande lagstiftning inte att kunna säga upp personal som har sjukersättning.
För att förslaget om att byta ut sjukpenning mot sjukersättning efter ett år skall leda till lägre kostnader för skattebetalarna krävs att även förslaget om tidsbegränsad sjukersättning genomförs.
Vi vill mot denna bakgrund att regeringen skall återkomma med förslag om hur lagen om anställningsskydd kan justeras så att sjukersättningen kan utfärdas för tre år i taget. Innan detta är genomfört vill vi inte tillstyrka förslaget om att byta ut sjukpenning mot sjukersättning efter ett år.
Regeringens förslag innebär att en person som har sjukersättning (f.d. förtidspension) får möjlighet att ha förmånen vilande för att pröva arbete utan att förmånen dras in, eller minskas, i två år i stället för som tidigare ett år. Det tidigare försöket med vilande förtidspension har inte slagit så väl ut. Få människor har velat pröva det. Regeringens förhoppning är att fler människor nu skall våga pröva på arbete. Vi stödjer regeringens förslag och förutsätter att det även skall gälla för studier.
Regeringen har övertagit en lång rad moderata förslag för att stoppa de kraftigt ökade sjukskrivningstalen. Det är positivt att regeringen har anammat flera av våra förslag, men för att få bukt med sjukfrånvaron krävs ett helhetsgrepp.
Endast då kommer regeringen att kunna uppnå sitt eget mål, som är att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivningar skall halveras fram till år 2008 i förhållande till år 2002, samtidigt som antalet nya aktivitets- och sjukersättningar (f.d. förtidspensioner) minskar.
Nedan presenterar vi ytterligare förslag för att förbättra vård och rehabilitering, minska benägenheten till sjukskrivning och sänka statens kostnader för sjukskrivningarna.
Vi vill införa en obligatorisk och gemensamt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotillstånd. Den finansieras gemensamt. Med en sådan följer pengarna patienten, som alltså styr resurserna genom ett eget val av vårdgivare. Patienten kan på så sätt aktivt välja god vård och välja bort dålig vård.
Vi vill införa en nationell vårdgaranti. Den nationella vårdgarantin innebär att alla har en uttalad rätt att få vård inom tre månader efter fastställd diagnos. Den nationella vårdgarantin skall omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar och vara fullt genomförd inom två år. En sådan vårdgaranti innebär att patienter kan få behandling tidigare och därmed att sjukskrivningar kan kortas.
Utöver de förslag av regeringen till ändrad sjukskrivningsprocess som vi har diskuterat tidigare i motionen har vi några ytterligare förslag.
Deltidssjukskrivningen bör kunna göras mer flexibel och inte bara begränsas till en del av dagen. Exempelvis bör man kunna sjukskrivas på deltid, men vara på jobbet på heltid och arbeta i halv takt. Som vid nuvarande halvtidssjukskrivning skall då arbetsgivaren och försäkringskassan betala halva sjukpenningen vardera. Man bör även kunna sjukskrivas från vissa arbetsuppgifter. Exempelvis kan man kanske inte utföra fysiskt krävande arbetsuppgifter men däremot arbeta framför datorn, eller tvärtom. Det skall även gå att vara sjukskriven från sina ordinarie arbetsuppgifter, men genomgå utbildning. Vi föreslår att detta förs in i 3 kap. 7 § lagen om allmän försäkring (AFL).
Sjukförsäkringen skall gälla när man är sjuk och arbetsförmågan nedsatt. Vi vill därför att en översyn görs i tillämpningspraxis och förordningar vad gäller de förtydliganden som skedde under 1990-talet. Vi föreslår att begrepp i tidigare förarbeten och förordningar såsom ”vad som i allmänt språkbruk är sjukdom” eller ”sjukdom eller därmed jämförbara tillstånd” uttryckligen utmönstras och ersätts med att sjukdom skall bedömas ”i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet”. En sådan förändring bör även genomföras i 3 kap. 7 §AFL.
Vi vill att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på sådana ändringar i lagen om allmän försäkring.
Nuvarande ansvarsfördelning för rehabilitering fungerar inte tillfredsställande. Det har konstaterats av såväl regeringens utredare Gerhard Larsson i ”Rehabilitering till arbete” (SOU 2000:78) och Jan Rydh i ”Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet” (SOU 2002:5) som av regeringen själv i propositionen. Arbetsgivarna brister i att utföra en rehabiliteringsutredning. I 75 procent av de sjukfall som pågått i över 90 dagar saknades en rehabiliteringsutredning enligt en granskning av RFV. Regeringen vill täppa till den nuvarande möjligheten för arbetsgivarna att slippa göra rehabiliteringsutredning när det anses obehövligt och istället låta dem göra en förenklad rehabiliteringsutredning. Vi tycker att det är ett dåligt förslag som bara leder till ökade kostnader för företagen och även för försäkringskassan till ingen nytta.
Vi vill istället göra en förskjutning i ansvarsfördelningen för rehabiliteringen innebärande att det i försäkringskassans samordningsansvar även skall ingå ett ansvar för att en rehabiliteringsutredning initieras och kommer till stånd. Det ligger i linje med Gerhard Larssons utredningsförslag, med skillnaden att vi inte vill skapa en särskild rehabiliteringsförsäkring och en myndighet som skall administrera den. Att försäkringskassan får ansvaret för utredningen betyder inte att det är den som måste utföra den. Även här går vi på utredningens linje att försäkringsgivaren kan bestämma att det faktiska utförandet av utredningen skall göras av någon annan, t.ex. arbetsgivaren, företagshälsovården eller primärvården. En fördel med en sådan ordning är att de arbetsgivare som vill och har kompetens att göra utredningen utnyttjas. Liksom utredningen anser vi att en sådan överlåtelse bör ske genom en skriftlig överenskommelse mellan försäkringskassan och den som får i uppgift att göra utredningen och efter samtycke med individen. I de fall där det finns en konflikt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren är det exempelvis inte lämpligt att arbetsgivaren utför rehabiliteringsutredningen. Vi anser också att den som utför utredningen skall ha en rimlig ersättning för det. Vi föreslår därför att försäkringskassan får extra resurser för att köpa rehabiliteringsutredning i de fall den inte utför den själv.
Vårt förslag innebär ingen förändring av kravet att rehabiliteringsutredningen skall påbörjas senast efter fyra veckors sjukdom och vara klar senast efter åtta veckors sjukdom.
Försäkringskassans samordningsansvar skall även omfatta att rehabiliteringsåtgärder vidtas och i vissa fall även bekostas. Medicinsk rehabilitering bör liksom nu bekostas av sjukvården. I de fall där det egna landstinget har prioriterat ned den anställdes rehabilitering, eller inte har resurser att utföra den, bör försäkringskassan dock kunna köpa medicinsk rehabilitering av annan vårdgivare. Försäkringskassan bör få extra resurser även för detta ändamål. Vi återkommer i samband med den ekonomiska vårpropositionen med förslag på utökade resurser för försäkringskassan. Anpassningar på arbetsplatsen för att arbetstagaren skall kunna komma tillbaka till sitt gamla jobb eller utbildning för att kunna utföra nya arbetsuppgifter bör liksom nu bekostas av arbetsgivaren. Arbetsmarknadsutbildning för att kunna byta arbetsgivare bör liksom idag bekostas av AMS och rehabilitering i form av exempelvis missbrukarvård, liksom i dag, bekostas av socialtjänsten.
Försäkringsläkarnas roll bör tydliggöras, något som också var riksdagens syfte med det beslut som 1994 fattades om försäkringsläkarna. Försäkringsläkarna bör ha mer likvärdiga arbetsförhållanden inom de olika försäkringskassorna, och det bör senast inom ett par år finnas klara riktlinjer för vilka krav på utbildning m.m. som bör ställas på en försäkringsläkare.
Vi föreslår att företagshälsovården får tillbaka en del av sina tidigare uppgifter. Det skulle medföra en rad fördelar. Företagsläkare har ofta större möjlighet att göra en bedömning av arbetsförmågan eftersom de känner arbetsplatsen. Det skulle kunna leda till en direkt minskning av sjukfrånvaron. Dessutom skulle vårdcentralerna avlastas.
Samarbete med företagshälsovården skulle även kunna medföra en effektivisering av arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.
Den omorganisation av företagshälsovården som genomfördes för ett decennium sedan har inte varit lyckad. Företagsläkarna och företagen samarbetar inte tillräckligt nära.
Tidigare hade företagsläkarna möjlighet att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. Företagsläkaren såg tidigt eventuella missförhållanden inom både den fysiska och den psykiska arbetsmiljön i företaget/förvaltningen. Beslutsvägarna var ofta kortare och på så sätt kunde dålig arbetsmiljö rättas till. Den socialdemokratiska regeringen begränsade sedermera företagshälsovårdens möjligheter att bedriva hälso- och sjukvård, vilket försvårade verksamheten.
Det är många unga människor med arbetshandikapp som blir förtidspensionerade fastän de egentligen både vill och kan arbeta. Detta är inte acceptabelt. Alla som kan och vill arbeta skall få möjlighet att göra detta utifrån sina förutsättningar.
Alla människor skall få möjlighet att uppleva arbetsgemenskap och tillhörighet. Arbetshandikappade människor måste få möjligheter till valfrihet.
Många människor har speciella behov och önskemål. Vi föreslår att regelverk och föreskrifter måste tydliggöra vem som anses vara arbetshandikappad och därmed i behov av stöd. De som är arbetshandikappade skall ges ett fullgott stöd. De som inte är arbetshandikappade skall inte kunna komma ifråga för anställning inom verksamheter som exempelvis Samhall.
Det är viktigt att den offentliga sjukförsäkringen ger ett skydd mot orimliga inkomstbortfall när man är sjuk. Som i all försäkringsverksamhet måste det dock finnas en tydlig självrisk för den enskilde för att sjukförsäkringen inte skall överutnyttjas. När ersättningsnivån i sjukförsäkringen höjdes från 75 procent till 80 procent år 1998 började sjukskrivningarna att öka och har sedan dess fördubblats. Det är vetenskapligt belagt att en stor del av ökningen av sjukskrivningarna beror just på höjningen av ersättningsnivåerna2. Däremot finns det inget belägg för att ohälsan skulle ha ökat i Sverige. Vi har föreslagit en andra karensdag i sjukförsäkringen som skall infalla den åttonde sjukdagen. Placeringen av karensdagen innebär att den inte medför något ytterligare inkomstbortfall för riktigt korta sjukfall. Däremot kommer den att medföra att man tänker till en gång till innan man stannar hemma en andra vecka för en vanlig förkylning eller influensa. För att människor som är ofta borta från jobbet p.g.a. kroniska sjukdomar inte skall drabbas för hårt vill vi ha ett tak på sammanlagt 10 karensdagar om året.
Det är viktigt att reglerna för och självrisken i sjukförsäkringen är tydlig för alla. Information om och kontroll av att sjukförsäkringens regler följs är ett sätt att värna försäkringens stabilitet och ett gott skydd för de sjuka. Denna information och kontroll måste också rikta sig mot myndigheter som använt sjukskrivningar och förtidspensioneringar av arbetsmarknadsskäl. Politiken måste vara tydlig med att ange vad sjukförsäkringen finns till för.
En av regeringens punkter i 11-punktsprogrammet mot ohälsan var att arbetsgivarna skulle få ett större ansvar för sjukförsäkringen mot att sjukförsäkringsavgiften i arbetsgivaravgiften sänktes. Regeringen har testat ett antal förslag på det temat med ljudliga protester som följd från framför allt arbetsgivarna, men även från fackföreningarna och regeringens samarbetspartners i riksdagen. Resultatet är att propositionen inte innehåller några förslag om ökade incitament för arbetsgivarna.
Motståndet från arbetsgivarna beror framför allt på att regeringen inte lyckats prestera en lösning för småföretagen och på att man enbart erbjudits att ta över en större andel av kostnaderna men inte kontrollen över försäkringen, dvs. inte över skadehandläggningen av försäkringen.
Flera alternativ till dagens sjukförsäkring har förts fram:
Svenskt Näringsliv har föreslagit att de företag som själva vill skall få träda ur den offentliga försäkringen om de försäkrar sina anställda med minst lika bra villkor som den offentliga försäkringen erbjuder.
Reforminstitutet har föreslagit en ”friskpeng”. Friskpengen innebär att arbetsgivarna liksom nu betalar en sjukförsäkringsavgift som ingår i arbetsgivaravgiften. Försäkringskassan betalar därefter tillbaka pengar till företaget i form av en friskpeng, vars storlek beror på arbetsstyrkans sammansättning. Ju fler kvinnor och äldre som företaget har desto högre blir friskpengen. Friskpengen används sedan för att försäkra de anställda antingen i den offentliga försäkringskassan eller i ett privat försäkringsbolag. (Friskpengen skulle även kunna differentieras efter andra kategorier än ålder och kön, men eftersom dessa faktorer förklarar en så stor del av sjukskrivningarna kan det vara en fördel att begränsa sig till dessa för att hålla systemet någorlunda enkelt.)
Den viktigaste poängen i förslaget är att arbetsgivare med en högre andel män och unga anställda med liten benägenhet att bli sjukskrivna får vara med och subventionera arbetsgivare med en högre andel kvinnor och äldre anställda som har större benägenhet att bli sjukskrivna. Det skulle göra att arbetsgivare tvekar mindre att anställa just kvinnor och äldre. En sådan förbättrad möjlighet att byta jobb skulle i sin tur kunna leda till att sjukskrivningarna minskar. Inget av regeringens förslag om ökade incitament för arbetsgivarna att arbeta med ohälsofrågor har angripit problemet att sjukskrivningarna varierar så beroende på arbetsstyrkans sammansättning. Vi vill därför att regeringen skall utreda de förslag vi tagit upp ytterligare, liksom förslaget från Företagarna om sjuklöneansvar som varierar efter antalet anställda på företaget.
Avgörande för att vända utvecklingen för sjukskrivningar och förtidspensioner är en reformering av arbetsmarknaden. Den måste bli mer rörlig och tillgänglig för alla som vill arbeta och det måste alltid löna sig att arbeta.
Vi har i motion 2002/03:A3 med anledning av regeringens proposition ”Arbetsmarknadspolitiken förstärks” (2002/03:44) föreslagit att riksdagen ger regeringen i uppdrag att se över alla system och all lagstiftning som motverkar social, yrkesmässig och geografisk rörlighet. Det handlar bland annat om utformningen av arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen och den arbetsrättsliga lagstiftningen, exempelvis möjligheterna att ta tjänstledigt.
Vår politik innebär även att en allmän arbetslöshetsförsäkring införs som omfattar alla som uppfyller arbetsvillkoren. Den skall innehålla en tydlig tidsgräns så att den uppmuntrar rörlighet och ett effektivt sökande av arbete, inte som idag bromsar och förlänger de genomsnittliga arbetslöshetstiderna.
Ingen bör kuInna tjäna på att byta från a-kassa till sjukskrivning. Vi vill därför pröva om en enkel spärregel kan införas för att hindra att ersättningen ökar om man byter a-kassa mot sjukpeng.
Därtill måste möjligheterna att utbilda sig i olika skeden av yrkeslivet förstärkas. Det är en avgörande åtgärd för att kunna öka rörligheten på arbetsmarknaden. Vi har i motion 2002/03:A3 föreslagit att riksdagen ger regeringen i uppdrag att snarast möjligt införa det borgerliga fyrpartiförslaget om individuella kompetenskonton. Det finns dessutom ett brett stöd för detta bland arbetsmarknadens parter.
När det gäller utbildning är det dessutom viktigt att den är tillgänglig för alla och att den är flexibelt upplagd. Det skall gå att enkelt kunna varva exempelvis arbete, praktik och språkträning. Vi har därför i motion 2002/03:A3 föreslagit att riksdagen ger regeringen i uppdrag att öka satsningarna på en kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning.
Slutligen måste arbetsmarknadspolitiken reformeras. Det behövs en ny och modern arbetsmarknadspolitik som sätter den arbetslöses och arbetsmarknadens behov främst, inte arbetsförmedlingarnas administrativa krav och rutiner. Konkret innebär detta att åtgärderna måste ta mer hänsyn till de arbetslösa människornas olika bakgrund, erfarenheter och förutsättningar.
Vi har på en rad områden lagt förslag som skapar möjlighet för alternativa arbetsgivare att växa fram inom välfärdsområdet.
Exempel på en sådan utveckling kan man också finna på förskole- och skolområdet. Förskolor och skolor med olika pedagogisk inriktning och med personalpolitik ökar chanserna för harmoniska arbetsförhållanden eftersom lärare och andra personalkategorier lättare finner för dem stimulerande arbetsförhållanden, bl.a. vad gäller inflytande över arbetssituationen. Likriktning skapar missnöje med arbetsmiljön. Det är dyrt att vara bakåtsträvande i detta hänseende, eftersom inte obetydliga kostnader uppkommer genom missnöje med arbetsmiljö som t.o.m. kan utvecklas till psykiska problem och sjukskrivning.
Vi har under lång tid föreslagit att skatten skall sänkas på hushållsnära tjänster. Den privata tjänstesektorn skall öppnas för nya jobb genom en skattereduktion för hushållsnära tjänster med 50 procent av betald arbetskostnad, upp till ett tak om 50 000 kronor per år.
Att hushåll har stora svårigheter att kunna engagera hemservice på den ”vita marknaden” är ett tecken på en skattelagstiftning som inte följt med sin tid. Serviceyrken är viktiga och hit hör helt naturligt privat hemservice. Att ha en olämplig beskattning när det gäller hemservice innebär att vi inte tillvaratar möjligheter till arbetsfördelning som vi vet ökar den totala välfärden i samhället. En förändring av beskattningen på detta område skulle sannolikt bidra till att bryta trenden med alltfler unga välutbildade sjukskrivna kvinnor.
|
Stockholm den 4 april 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
|
|
Anita Sidén (m) |
Anna Lilliehöök (m) |
|
Magdalena Andersson (m) |
Anne-Marie Pålsson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |
Karin Enström (m) |
| [1] | I procent av befolkningen i samma åldersgrupp |
| [2] | Såväl en studie av Magnus Henreksson och Mats Pehrsson som en av Mårten Palme visar att det finns ett samband mellan ersättningsnivåer och sjukfrånvaro. |