2 Förslag till riksdagsbeslut 8
3 Moderata utgångspunkter 8
3.1 Principer för energipolitiska stöd 8
4 Bakgrund 9
4.1 Energibeslutet 1997 – traditionella stödformer 9
4.2 Energibeslutet 2002 – system med elcertifikat 10
5 Nej till förslaget om elcertifikat 11
5.1 EU:s nationella mål för förnybar elproduktion 12
6 Vissa ändringar av ellagen 12
6.1 Inkludering i stamnätstariffen av kostnader för europeiskt samarbete 12
6.2 Undantaget från kravet på timmätning av inmatad el 12
Riksdagen avslår regeringens lagförslag utom såvitt avser bestämmelserna om nättariffer på stamnätet (4 kap. 9 § ellagen).
Riksdagen beslutar upphäva tidigare fattade principbeslut (bet. 2000/01:NU3, rskr. 2000/01:111 och bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317) om införande av ett system baserat på elcertifikat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principer för energipolitiska stöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella mål för förnybar elproduktion.
Elavregleringen har inneburit att stora steg tagits för att marknadsanpassa energimarknaden och minska den politiska styrningen inom energiområdet. Den har också öppnat en möjlighet för kunderna att genom sin upphandling av el direkt stödja sådan elproduktion som man av ekonomiska eller andra skäl vill uppmuntra. Det finns alla skäl att bejaka denna möjlighet bl a genom en fungerande ursprungsmärkning av el. Möjligheten minskar också, i motsvarande mån, behovet av särskilda stödformer till förnybar elproduktion.
Staten måste anpassa sig till de nya förhållanden som gäller på den reformerade och avreglerade energimarknaden. Där duger det inte att fortsätta med en energipolitik som är grundad på planeringsmål och statlig styrning. Viljan att t o m fatta riksdagsbeslut om verksamheten i enskilda elproduktionsanläggningar (Barsebäck) är det tydligaste uttrycket för ett återfall i gammaldags plantänkande.
Vi menar att det som skall avvecklas genom riksdagsbeslut i stället är de delar av energipolitiken som alltjämt syftar till att styra tillförseln, sammansättningen och förbrukningen av energi. Huvudansvaret för utveckling och miljöanpassning av elproduktionsapparaten bör nu läggas där detta ansvar rätteligen hör hemma, nämligen hos kraftbranschen själv. Elmarknadsreformen ger förutsättningarna för detta.
Det är olyckligt med statliga bidrag som tenderar att bara bli till en löpande subvention till gammal, befintlig teknik. Det finns inga godtagbara skäl för att behålla stora subventionssystem för produktion av viss el, vare sig i form av traditionella stöd via statsbudgeten eller genom tvingande subventioner via elcertifikat.
Vi moderater vill koncentrera statens stöd till utvecklingen på energiområdet till de områden där få andra aktörer har möjlighet att ta ansvar. Det gäller främst finansiering av forskning inom energiområdet, särskilt långsiktig forskning, men också stöd till information och insatser som minskar sökkostnaderna för elkonsumenterna eller som påskyndar spridningen av ny teknik. I den mån stöd utgår bör det även framgent redovisas öppet i statens budget.
Moderaterna bejakar således statliga insatser på energiforskningsområdet. Samtidigt förekommer det i den energipolitiska debatten åtskilligt önsketänkande om forskningens möjligheter på kort sikt. Forskning och utveckling är ett mycket långsiktigt och tålamodsprövande arbete. Svensk energiforskning utgör en liten bråkdel i en global forskningsansträngning. Möjligheterna att åstadkomma de avgörande teknikgenombrotten kommer därför aldrig att vara en funktion av antalet utfärdade elcertifikat eller satsade miljarder i den svenska statsbudgeten.
När det gäller styrande spelregler för elproduktionen bör varken statliga bidrag eller tvingande certifikatsystem komma i fråga. Ansatsen bör i stället vara att internalisera energiproduktionens externa kostnader. Detta problem sammanhänger företrädesvis med användningen av fossila bränslen, där miljöpåverkan i mycket liten utsträckning åsätts ett pris. De externa kostnaderna för vattenkraft och vindkraft får anses vara jämförelsevis låga. Kärnkraftens externa kostnader är redan internaliserade genom dels den avgift som uttas för finansiering av ett slutförvar, dels genom den särskilda kärnkraftsbeskattning som många gånger om motsvarar en tänkt, kommersiell ansvarsförsäkringspremie.
Slutligen talar mycket för att man bör introducera ett system med överlåtbara utsläppsrätter. Utsläppshandel framstår som ett betydligt mer kostnadseffektivt sätt att minska koldioxidutsläppen jämfört med ett certifikatsystem. Det senare motverkar heller inte sänkta utsläpp globalt, eftersom det inte leder till en gränsöverskridande optimering av elproduktionssystemet.
I samband med energibeslutet våren 1997 godkände riksdagen det femåriga program med bidrag om 3 100 miljoner kronor för minskad elanvändning och investeringar i ny elproduktion som löpte ut vid årsskiftet. Därutöver beslutades om ett sjuårigt program med bidrag om 5 630 miljoner kronor till forskning och utveckling av ny teknik.
De nya energipolitiska programmen utgjorde väsentligen bara en upprepning av de motsvarande program som tidigare hade införts genom 1991 års energipolitiska beslut. Och detta skedde trots att en rad utvärderingar – av bl a Energikommissionen (SOU 1995:139), Riksrevisionsverket (RRV 1996:44) och riksdagens näringsutskotts arbetsgrupp för uppföljnings- och utvärderingsfrågor (1996/97:URD1) – riktat hård kritik mot stödprogrammen.
Programmens struktur hade i utvärderingarna ansetts vara svåröverskådliga och resultatuppföljningen bristfällig. Programmen hade gripit in i varandra på ett osystematiskt sätt. Det hade varit svårt eller omöjligt att utvärdera kostnadseffektiviteten. Det var t.o.m. svårt att följa vad som hade satsats på olika energikällor och vad som hade blivit resultatet därav.
Särskilt investeringsstöden till biokraftvärme, vindkraft och solvärme kritiserades. Energikommissionen ansåg t ex om det förstnämnda att ”den direkta effekten av stödet, i form av ny biobränsleanvändning som inte skulle ha tillkommit utan stöd, är svår att uppskatta då biobränslen även till följd av rådande beskattning har en mycket stark ställning i värmeproduktionen. Investeringsstödet kan inte bedömas ha haft någon större effekt på den tekniska utvecklingen.” Beträffande vindkraften konstaterade kommissionen att ”investeringsstödet tycks inte ha bidragit positivt till den tekniska utvecklingen” och för solvärmestödet konstaterades att det ”inte bidragit till någon minskning av produktionskostnaden”.
Vi moderater motsatte oss mot den här bakgrunden den förlängning av de traditionella stöden som kom till stånd med 1997 års energipolitiska beslut. Men Socialdemokraterna och deras stödpartier var trosvissa. I den proposition som föregick 1997 års energipolitiska beslut beskrev regeringen de nya programmen i närmast lyriska ordalag. Genom ”en kraftfull, långsiktig satsning på forskning, utveckling och demonstration av ny energiteknik” skulle Socialdemokraterna nu ställa om Sverige till ett ekologiskt föregångsland.
Det är mot den bakgrunden intressant att notera den påtagliga tillnyktring som sedan dess tycks ha skett inom Regeringskansliet när det gäller synen på bidragssystemen. I den nu aktuella propositionen konstaterar regeringen i ett anfall av uppriktighet att ”Med traditionella stödsystem, t.ex. investeringsstöd och driftsbidrag, är konkurrenstryck och drivkrafter för teknikutveckling begränsade. Både konkurrenstryck och teknikutveckling är viktigt för att sänka kostnaderna och långsiktigt öka tillgången på el som produceras med användning av förnybara energikällor”(sid 34–35).
Det är så sant som det var sagt.
I juni 2002 fattade riksdagen ett principbeslut om att under 2003 introducera ett nytt system för att främja förnybar elproduktion – de s k elcertifikaten. I den nu föreliggande propositionen föreslås att den som producerar en megawattimme (MWh) förnybar el skall tilldelas ett elcertifikat medan elanvändarna åläggs en skyldighet att varje år förvärva elcertifikat i förhållande till sin förbrukning. Den som inte lever upp till denna skyldighet – kvotplikten – tvingas att betala en sanktionsavgift till staten. Kvotplikten ökas successivt fram till år 2010.
Ett kvotbaserat certifikatsystem kan sägas utgöra ett mer marknadsorienterat stöd till förnybar elproduktion än de traditionella subventionerna över statsbudgeten. Trots detta så finns det en rad skäl som talar emot de föreslagna elcertifikaten. Vi avvisar därför propositionen och förordar att riksdagen upphäver de principbeslut som riksdagen tidigare har fattat om införande av ett sådant system.
Det föreslagna systemet med elcertifikat är en komplicerad och tekniskt präglad reglering. Den förutsätter en betydande administration med insatser från såväl myndigheter som aktörerna på elmarknaden. Ett stort antal aktörer är på olika sätt involverade i certifikatsystemet – elproducenter, kvotpliktiga elleverantörer, kvotpliktiga kunder, kvotpliktig industri, elintensiv industri, vanliga elkunder, Svenska kraftnät, Energimyndigheten, Finansinspektionen och Konkurrensverket. Kostnaderna för denna administration kan komma att bli betydande.
Systemet med certifikat innebär att subventionerna till olönsam, förnybar elproduktion försvinner ur statsbudgeten. Förslaget utgör därmed ytterligare ett led i det budgettrixande som regeringen ägnar sig åt i syfte att frigöra utrymme under det av riksdagen fastställda utgiftstaket. I stället tvingas elkonsumenterna att köpa en viss andel extra dyr el. Hela statens subventionskostnad läggs därmed på förbrukarnas elräkning – den elräkning som redan fördyrats kraftigt till följd av torrår, förtida kärnkraftsavveckling och s k grön skatteväxling. Följaktligen har bl a HSB och Hyresgästföreningen i sina remissvar ansett att elkunderna bör kompenseras genom sänkta skatter för den kostnad som certifikatsystemet medför.
En effekt av ett system med certifikat är att produktionsanläggningar och investeringar även framgent kommer att vara helt beroende av politiska beslut om andelen certifikat varje år. Därmed finns det anledning att sätta frågetecken för projektets långsiktighet och stabilitet. Det blir uppenbart riskfyllt att investera i nya anläggningar när ekonomin helt kan förändras efter något år eller efter nästa val.
De 60 mest elförbrukande industriföretagen svarar ensamma för ca en fjärdedel av hela landets elförbrukning. För att trygga dessa företags konkurrenskraft och överlevnad måste de undantas från kvotplikt. Regeringen föreslår också undantag i detta syfte men har inte visat att undantagen är förenliga med EU:s statsstödsregler. Propositionens undantagsregler för den elintensiva industrin leder dessutom till gränsdragningsproblem. Ett exempel på detta är träfiberindustrin som bedriver en elintensiv tillverkningsprocess, utan att för den skull omfattas av befrielsen från kvotplikt.
Många svenska företag måste påräkna nya konkurrensnackdelar om riksdagen beslutar att införa elcertifikat enligt regeringens förslag. NUTEK avstyrker i sitt remissvar certifikatsystemet bl a med hänvisning till att konsekvenserna för små och medelstora företag är otillräckligt belysta.
Ett ytterligare problem med regeringens förslag är att det komplicerar marknadsbilden ytterligare. Systemet med elcertifikat är nationellt samtidigt som elmarknaden är nordisk eller europeisk. Dessutom pågår inom EU ett arbete med såväl utsläppsrätter som harmoniserade koldioxidskatter. Också Sverige bedriver utredningsarbete i syfte att skapa ett system för handel med utsläppsrätter. Det framstår mot den bakgrunden som utomordentligt märkligt att regeringen nu föregriper detta arbete genom att införa ett helt annat system.
Förslaget om elcertifikat motiveras delvis med målet att öka den förnybara elproduktionen med 10 TWh från 2002 års nivå till år 2010. Det skulle innebära en fyra gånger större utbyggnadstakt än den som sattes som mål i 1997 års energipolitiska beslut (en ökning med 1,5 TWh på fem år).
Det nationella målet har en grund i EU:s direktiv om främjande av el producerad från förnybara energikällor (2001/77/EG). Det är bra att EU vill främja den förnybara elproduktionen på den gemensamma europeiska elmarknad som successivt växer fram. Inte minst är detta angeläget för att nå ambitionerna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (Kyotoprotokollet). Däremot är det fel att på EU-nivå fatta beslut om nationella vägledande mål för användningen av förnybar el.
Sverige är den av EU:s femton medlemsstater som redan idag har den i särklass största andelen förnybar el. År 2001 uppgick andelen förnybar el (vattenkraft och vindkraft) till 50 procent av den totala, inhemska elproduktionen. Därutöver var ytterligare 44 procent av elproduktionen (kärnkraft) helt fri från utsläpp av svavel, kväveoxider och koldioxid. Endast 6 procent av den svenska elproduktionen genererade alltså några tillskott till nedsmutsning och klimatförändringar. Sverige hade därmed ett av de renaste elproduktionssystemen i hela världen. Inget annat EU-land kommer i närheten av detta.
I Sverige härrör de klimatpåverkande utsläppen inte från elproduktionen, utan från värmeproduktionen och trafiksektorn. Detta förhållande beaktas på intet sätt i EU:s direktiv.
I det följande redovisas våra bedömningar av de delar i propositionen som inte direkt berör införandet av systemet med elcertifikat.
Propositionen innefattar förslag till ändring av 4 kap. 9 § ellagen i syfte att underlätta transitering av el. Med förslaget får Svenska kraftnät möjlighet till täckning för vissa samarbets- och transiteringskostnader via stamnätstariffen. Vi biträder förslaget.
Enligt ellagen är en nätkoncessionshavare inte bara skyldig att mäta den mängd el som matas in på hans nät, utan också hur den överförda mängden fördelas över tiden. Med det sistnämnda avses att mängden överförd el skall mätas per timme.
Elmätutrustning för timvis mätning ställer sig dyrare än utrustning som bara mäter mängden inmatad el. I prop. 2001/02:56 Energimarknader i utveckling – bättre regler och tillsyn ansåg regeringen att dessa merkostnader inte stod i rimlig proportion till den ringa mängd el som produceras i små produktionsanläggningar. Därför föreslog regeringen införande av en möjlighet till dispens från kravet på timmätning för el från sådana anläggningar. Detta godtogs av riksdagen och möjligheten att slippa timmätning trädde i kraft den 1 januari 2003.
Nu – en dryg månad senare – vill regeringen ta tillbaka dispensmöjligheten. Regeringen har nu upptäckt att det av tekniska skäl måste ske en timvis mätning även av förnybar el från små leverantörer – annars kan man inte tilldela anläggningshavaren elcertifikat.
Vi har i det föregående motsatt oss förslaget till lag om elcertifikat. Om riksdagen följer detta förslag faller också motivet för att återkalla dispensmöjligheten från kravet på timvis mätning. Riksdagen bör därmed avslå regeringens förslag till ändringar i ellagen såvitt avser mätningen av el.
|
Stockholm den 6 februari 2003 |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
|
|
Ulla Löfgren (m) |
Stefan Hagfeldt (m) |
|
Henrik von Sydow (m) |
Carl-Axel Roslund (m) |
|
Peter Danielsson (m) |
Ola Sundell (m) |
|
Per Westerberg (m) |