Arbetsmarknaden har förändrats. Företag och myndigheter blir allt mindre angelägna att göra långsiktiga bindningar i form av fasta anställningar. Man vill inte vara låst vid en speciell personalstruktur eller en viss mängd anställda, dels för att kompetenskraven ständigt förändras, dels för att kunna utnyttja folk vid speciella produktionstillfällen. Tillfällighetsanställningar och projektjobb har blivit allt vanligare. Vissa arbetsgivare anställer bara dem som har egen firma. Det har blivit allt vanligare att starta eget. 1997 var 596 000 företag soloföretag av sammanlagt 791 000 företag, enligt SCB. 1998 var motsvarande siffror 607 000 av totalt 810 000. Räknar man med jordbruks- och fiskeföretagen utgör andelen soloföretag 75 procent av Sveriges företag.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Trygghetssystemen och företagarna 5
4.1 Företagarna är en diskriminerad grupp i trygghetssystemen 5
4.2 Lika trygghet för anställda och företagare vid sjukdom 5
5 Ekonomiska lättnader 6
5.1 Ökade avdragsmöjligheter och uppskjuten skatt 6
5.2 Kvittningsrätten för dem med deltidsföretag 6
5.3 3:12-regeln 6
5.3.1 Olika sätt att undvika 3:12-regelns användning 7
5.3.2 Förslag till förändring 8
5.4 Den månatliga skattedeklarationen 8
5.5 Avdrag för hyra av lokal 8
5.6 Uppskjuten skatt på överskott, s.k. periodiseringar 9
5.7 Ge företagarna möjlighet att ge sina barn ett feriearbete 9
5.8 Likvärdiga regler för allt slags sjukvård 9
5.9 Kapitaltillförsel i obalans 10
5.9.1 Lokala börser/banker 10
5.9.2 Kreditgarantiföreningar 10
5.10 Gynna dem som önskar spara till start av företag 11
5.11 Sänkt kapitalinsats för dem som vill starta aktiebolag 11
5.12 Almi och kvinnliga företagares lånebehov 11
6 Den offentliga upphandlingen 12
6.1 Sanktioner mot kommuner som bryter mot LOU 12
6.2 Kommunala bolag 12
7 Den sociala ekonomins betydelse för tillväxten 13
8 Forskningens betydelse för företagen 14
8.1 Forskning och näringsliv i ett fruktsamt samarbete 14
8.2 Underlätta för forskare att starta företag 14
8.3 Industriforskningsinstitutens roll 15
8.4 Ökat patentskydd 15
8.5 Billigare att söka patent 15
9 Regelförenklingsarbetet 16
9.1 Ny målsättning för regelförenklingsarbetet 16
9.2 Minska företagens uppgiftsskyldigheter 16
9.3 Förenkla företagarnas årliga skattedeklaration 17
9.4 Det saknas en tillförlitlig mätmetod 17
9.5 Simplexarbetets hastighet 17
9.6 Anmäl Sverige till OECD-granskning 17
10 Etik, miljö och säkerhet 18
10.1 Uppförandekoder 18
10.2 Momsbefria miljövänligt producerade produkter 18
10.3 För en miljövänligare produktion 18
10.4 Myndigheters och konsumenters inflytande över standardiseringen 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda företagarnas ekonomiska situation vid arbetslöshet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ur ett rättviseperspektiv utreda företagarnas ekonomiska situation vid sjukdom jämfört med vanliga löntagares.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda de ekonomiska konsekvenserna av att förändra karenstiden för företagare.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade avdragsmöjligheter.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppskjuten skatt det första året.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvittningsrätten för deltidsföretagare.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om 3:12-regeln. 3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den månatliga skattedeklarationen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hyra av lokal.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppskjuten skatt på överskott.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn och feriearbete.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den privata sjukvårdens konkurrensvillkor.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändra skatteregler och lagar för att stimulera folks investeringsvilja.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att gynna dem som önskar spara till start av företag.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt kapitalinsats för dem som vill starta aktiebolag.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra Almis låneverksamhet mer jämställd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökade möjligheter att kunna beivra kommuners allvarliga överträdelser mot reglerna i lagen om offentlig upphandling.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunstyrelser, när det gäller sjukvård, socialtjänst och s.k. B-tjänster enligt LOU, skall kunna ge icke vinstdrivande företag uppdraget att driva viss verksamhet.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om social ekonomi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka småföretagens möjligheter att ta del av FoU-satsningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på olika sätt stimulera forskare att starta företag.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om industriforskningsinstitutens forskningsinriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om industriforskningsinstitutens lokalisering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka patentskyddet.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patentansökningar.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att företagens kostnader för att hantera regelverket skall minska.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om företagets månatliga skatteinbetalning på förfallodagen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om företagets uppgiftsskyldigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla den årliga deklarationen för företagare.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny mätmetod för att studera regelutvecklingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hastigheten i regelförenklingsarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör göra en anmälan om en oberoende OECD-granskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagligt bindande uppförandekoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning beträffande momsbefrielsen av miljövänligt producerade produkter.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta för småföretagarna att miljöcertifiera sitt företag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om standardiseringsarbetet.
1 Yrkande 1 hänvisat till AU.
2 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till SfU.
3 Yrkandena 4–14, 27, 29 och 34 hänvisade till SkU.
4 Yrkandena 15, 24 och 25 hänvisade till LU.
5 Yrkande 17 hänvisat till FiU.
6 Yrkande 18 hänvisat till SoU.
7 Yrkande 21 hänvisat till UbU.
De små företagarna har inga säkra inkomster. Företagarna måste själva tjäna in varenda krona själv till skatt, avgifter och egen lön. Det gör dem sårbara. Soloföretagare är dessutom mer utsatta än vanliga lönearbetare vid händelse av arbetslöshet. Det beror på att trygghetssystemen från början utformades utifrån den anställde lönearbetarens behov. 600 000 svenska småföretagare är orättvist behandlade i det svenska trygghetssystemet.
Företagarnas medlemsvillkor och arbetsvillkor regleras i SFS 1997:238. En av orättvisorna är att det är olika regler för när man blir tillfälligt arbetslös. En projektanställd lönearbetare får arbetslöshetsersättning, men en företagare som blir utan arbete en tid saknar den möjligheten. Medan vanliga löntagare kan växla mellan aktivt arbete och utnyttjande av a-kassa är det fortfarande en omöjlighet för landets soloföretagare.
Reglerna i SFS 1997:238 § 35 kan tolkas så att företagaren blir återbetalningsskyldig om hans firma får nytt jobb. Att ändra dagens beräkningsgrunder så att företagare och vanliga medborgare behandlas lika är viktigt för att underlätta småföretagarnas överlevnadsmöjligheter. Dagens regler skapar inte bara stora bekymmer för dagens företagare, utan hindrar många från att starta eget. Några anser att det är för riskabelt att byta lönearbete mot ett liv som egenföretagare. Många arbetslösa drar sig eftersom de vet att de mister sin trygghet.
Beräkningsgrunderna måste ändras så att inte företagare drabbas värre än andra. Idag beräknas arbetslöshetsersättningen på hur förhållandena varit det senaste redovisningsåret. Om definitionen av beräkningsgrunden breddades och tog sin utgångspunkt i hur mycket småföretagaren tjänar i ett fortvarighetstillstånd skulle ersättningen bli mer rättvis. Vårt förslag är att bredda årsbasen för en sådan beräkning till att gälla 3 år. En fråga som kvarstår är hur företagare på ett rimligt sätt ska kunna erbjudas rätt att vara deltidsarbetslös.
Allt detta bör granskas och presenteras av en ny utredning om småföretagarnas villkor, senast 1 mars 2004.
Företagarna kan välja antalet karensdagar i sjukförsäkringen. Företagaren väljer en, tre eller trettio karensdagar. I utbyte mot minskad trygghet betalar företagaren lägre avgifter till staten. Systemet bör förändras. En företagare ska maximalt kunna välja 14 dagars karens, men mot samma avgift som dagens trettiodagarsgräns. Vad detta skulle kosta staten i form av ökade utgifter bör ha granskats av en utredning om småföretagarnas villkor, senast den 1 mars 2004.
För aktiebolagsägare är situationen ännu allvarligare. Medan andra företagare har en specialutformad sjukförsäkring under det första årets uppbyggnadsskede ges inte aktiebolagsägare samma trygghet. För företagsägare är det utifrån nettoinkomsterna som försäkringskassan bestämmer sjukpenningbeloppet. En sådan beräkningsgrund används först efter första verksamhetsåret i andra fall. Företagsägarna borde ges samma trygghet som andra företagare under det första verksamhetsåret. Detta bör granskas och presenteras av en ny utredning om småföretagarnas villkor, senast 1 mars 2004.
De första åren i ett företags liv är riskabla. Intäkterna är osäkra samtidigt som företagaren gjort en rad investeringar. Vi vill att företag under de första fem åren får göra avdrag för underskott med upp till 100 000 kr per år. Detta bör granskas av en ny utredning om småföretagarnas villkor, som bör ligga färdig senast den 1 mars 2004.
Ett nystartat företag skall därutöver kunna skjuta upp skatten under första året efter särskild ansökan. Detta bör granskas av en ny utredning om soloföretagarens villkor och presenteras senast den 1 mars 2004.
Det borde gå att kvitta ett underskott i ett deltids- eller soloföretag mot inkomst av förvärvsinkomst från en annan källa. Cirka hälften av landets soloföretagare skulle teoretiskt sätt kunna dra nytta av en sådan reform. Rättigheten bör emellertid begränsas, såväl tidsmässigt som beloppsmässigt. Kvittningen skall kunna göras under en treårsperiod och med maximalt 50 000 kronor årligen.
Vilka statsekonomiska konsekvenser detta skulle medföra, och hur många som kan gynnas av den här reformen bör ha granskats av en ny utredning om småföretagarnas villkor, senast den 1 mars 2004.
De flesta entreprenörer som startar ett tillväxtföretag omfattas av särskilda skatteregler för fåmansföretagare. Trots det känner få till dem. Reglerna slår till vid försäljning av företaget med högre skatt som följd. Detsamma gäller den som inte väljer en snabb exit, utan fortsätter att utveckla företaget för att senare ta ut vinsten i form av utdelning. Även investerare som är beredda att i tidiga skeden gå in med kapital vinner på att känna till huvuddragen i reglerna, såvida de inte finner det häftigt att betala mer skatt än nödvändigt.
I många fall går fåmansföretagsreglerna att undvika för den som redan vid företagsstarten är uppmärksam. Skillnaden vid en försäljning är ofta 30 eller 42 procent av vinsten i skatt. Vid aktieutdelning är skillnaden än större. Reglernas utformning gör dessutom att dessa slår särskilt hårt mot just tillväxtföretag.
Kort innebär fåmansbolagsreglerna, eller 3:12-reglerna som de ibland även kallas, följande. En aktiv fåmansföretagare som säljer aktier med vinst beskattas till hälften i inkomstslaget kapital, dvs med 30 procent skatt, och till hälften i inkomstslaget tjänst, dvs ofta med en marginalskatt omkring 57 procent. I snitt blir skatten omkring 42 procent av vinsten. Den delen av en vinst som eventuellt överstiger 200 basbelopp beskattas i sin helhet som kapitalinkomst med 30 procent skatt. Några socialavgifter tas inte ut på den del som beskattas som tjänsteinkomst. Vinsten vid försäljning av optioner behandlas på samma principiella sätt som aktier. Vid utdelning är reglerna mer komplexa. I onoterade företag är numera en viss del av utdelningen skattefri. Därefter beskattas utdelning upp till viss avkastning på satsat kapital som kapitalinkomst. Utdelning över ”normal” avkastningsnivå beskattas som tjänsteinkomst, dvs med omkring 57 procent. Normal nivå är fastslagen till statslåneräntan plus fem procentenheter, idag cirka 10 procent. Konsekvensen av reglerna är alltså att både entreprenörer och investerare får en del av vinsten beskattad som tjänsteinkomst, med högre skatt som följd. Säljs företaget med aktier i utbyte kan beskattningen i vissa fall skjutas upp.
Vilka anses då vara aktiva fåmansföretagare? Reglerna gäller ägare till aktier i bolag där fyra eller färre fysiska personer tillsammans äger aktier som motsvarar minst hälften av röstetalet i bolaget. Personer som är närstående räknas som en person. Aktiv anses den person vara vilkens arbetsinsatser har stor betydelse för vinstgenereringen i bolaget, dvs företagsledare och ledningsgrupp, men även vanliga anställda med större aktieinnehav. Även för styrelseledamöter måste en bedömning göras. Av lagens förarbeten framgår dock att en styrelseledamot som inte utför kontinuerligt arbete inte utan vidare omfattas av reglerna, även om enstaka insatser av stor betydelse för företaget gjorts. Uttalandet kan tolkas så att en arbetande ordförande normalt omfattas av reglerna men inte övriga ledamöter. Även utländska aktiebolag anses som fåmansbolag om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Noterade bolag är dock inte fåmansföretag. Fåmansbolagsreglerna tillämpas även under en femårig karenstid efter det att ett bolag upphör att vara fåmansföretag, t ex vid försäljningar efter en börsintroduktion.
Möjligheten att undvika att träffas av reglerna ligger i att ta in en eller flera passiva utomstående som ägare. Då behöver någon hälftendelning av vinsten i en kapitaldel och en tjänstedel inte göras. Inte heller beskattas någon del av utdelningen som tjänst. Minst 30 procent av aktierna måste emellertid ägas av utomstående för att reglerna inte ska tillämpas. Skatten blir då 30 procent på både reavinst och utdelning.
De som direkt i samband med starten bör överväga att ta in utomstående ägare är nystartade företag vilka ändå i ett tidigt skede söker extern finansiering eller kompletterande kompetens. Är dessa ägare med redan från början undviker huvudägarna att träffas av reglerna under den kommande femårsperioden. Självfallet måste skattevinsten ställas mot den nackdel det kan innebära att direkt släppa ifrån sig 30 procent av aktierna.
3:12-regeln gynnar de stora på småföretagens bekostnad. Vi vill införa en schablonmässig beskattning, så att småföretagare inkomstbeskattas för inkomster motsvarande en normal lön. Utdelning från företaget utöver detta beskattas som inkomst av kapital. Skattemyndigheten bör få i uppgift att ta fram schabloner för företagare i olika branscher, dvs vad som rimligen (per år räknat) bör beskattas som inkomst av tjänst. Allt därutöver ska kunna tas ut som kapital och då beskattas därefter.
En regel som gör det svårt för framför allt småföretag är att den månatliga skattedeklarationen måste vara bokförd på skattemyndighetens skattekonto senast på förfallodagen, annars tas en förseningsavgift ut på 1 000 kronor och företagaren debiteras dessutom en kostnadsränta. Det innebär att företagaren varje månad måste räkna och planera bankdagar för att vara säker på att betalningen kommer in i rätt tid. Inte minst vid helger kan det innebära stora problem för företag med dålig likviditet. Att bankerna inte arbetar snabbare bör inte drabba företagaren.
Som ett led i att förbättra företagarklimatet bör det därför räcka om betalningen av företagets skatter görs på förfallodagen. Idag är det den dagen staten ska ha pengarna tillgängliga på sitt konto. Detta bör ha granskats av en ny utredning om småföretagarens villkor, senaste den 1 mars 2004.
Det är svårt att försörja sig som småföretagare. Drygt femtio procent har därför valt att sköta det på deltid. Att i det läget exempelvis hyra en arbetslokal är för många en omöjlighet. Hälften av egenföretagarna har därför kontoret hemma. Dagens avdragsmöjligheter för kontor i hemmet är minimala. De som arbetar mer än 800 timmar/år får göra ett schablonavdrag: 2 000 kr/år för dem som har egen bostad, 4 000 kr/år för dem som bor i hyrd bostad. De som kan bevisa att de inrättat en särskild del som arbetslokal1 får göra dubbelt schablonavdrag. Detta schablonavdrag har inte uppindexerats på senare tid. Avdragsmöjligheterna är alltså både ekonomiskt och rumsligt ytterst begränsade. De som inrättat en särskild del i bostaden skulle kunna ges möjligheten att redovisa och dra av kostnaderna för den delen av boytan i vilken arbetslokal upprättats, dock max 10 000 kr/år. Avdraget får endast göras från företagets intäkter.
Detta bör ha granskats av en ny utredning om småföretagarnas villkor, som bör ligga färdig senast 1 mars 2004.
Avskrivningsmöjligheterna är starkt begränsade för de små företagen och småföretagen. I synnerhet företag som kännetecknas av stora svängningar i verksamhetens omsättning och lönsamhet drabbas av detta. Idag får ett företag skapa en fond per år under sex års tid i särskilda expansionsfonder.
Dagens möjligheter att periodisera sitt överskott bör utökas. Vi vill göra det möjligt att skjuta upp redovisningen av överskottet två år. Detta bör ha granskats av en ny utredning om småföretagarnas villkor, som bör ligga färdig senast den 1 mars 2004.
Om en fåmansbolagsägare anställer sina barn (16 år eller yngre) är det inte barnen som blir skattskyldiga. Deras lön läggs istället på fåmansföretagarens och därefter dras skatten. När en företagare anställer grannens barn beskattas barnen. Vi vill att barnen, och inte föräldrarna, alltid ska vara skattskyldiga, även om de arbetar i sina föräldrars företag. Lönen bör emellertid stå i förhållande till arbetets art, barnens ålder och deras kompetens. Den skall alltså vara marknadsmässig. Om lönen är hög bör emellertid skattskyldigheten läggas på den förälder som är företagets ägare. Detta bör ha granskats av en ny utredning om småföretagarens villkor, senast den 1 mars 2004.
Idag får den offentliga sjukvården tillbaka momsen som den betalat in till staten. Den förmånen åtnjuter inte den privata sjukvården. Vi vill ge den privata sjukvården samma möjligheter. På vilka sätt den offentliga omsorgen och sjukvården har ett ekonomiskt konkurrensövertag gentemot den privata bör ha granskats av en ny utredning om småföretagarnas villkor, som bör ligga färdig senast den 1 mars 2004.
Riskkapitalets fördelning över riket uppvisar stora regionala obalanser. För företag i heta tillväxtbranscher och börsnoterade företag i storstäderna är kapitalförsörjningen inte något större problem. För företag i traditionella branscher, i skogslänens inland, förhåller det sig däremot precis tvärtom.
En annan eftersatt grupp av företag är de små och medelstora företagen. Deras förmåga till självfinansiering är dålig. Problemet har tre delar. Den första handlar om att den privata kapitalmarknaden inte är särskilt benägen att ta risker, särskilt i företagens tidiga utvecklingsskeden, innan kommersialisering. Den andra är att mindre företag har lägre soliditet än större. De kan inte lämna så mycket i säkerhet och får därtill betala högre räntor än andra. 2 Det tredje problemet är bristande konkurrens inom banksektorn. Många bankkontor lägger ned eller går samman utanför storstäderna. På många orter finns det bara en enda bank. Eftersom bankkrediterna är ytterst betydelsefulla för små och medelstoras företags möjligheter att investera och överleva, är detta ett allvarligt problem.
I Australien har experimenten med lokala börser/banker permanentats. Där stängdes 1 500 bankkontor under 90-talet. Medborgarna tröttnade. De inledde ett samarbete med en av landets storbanker, Bendigo Bank. En lokal styrelse samlade ihop ett aktiekapital, personal och lokaler. Storbanken garanterade dem en infrastruktur, kunnande och kredittillgångar. Vinsterna, beslutade man, skulle delas lika mellan storbanken och den lokala banken. Kreditbedömningarna görs av den lokala styrelsen.
Att få ihop till aktiekapitalet var inte svårt. Lokalbefolkningen investerade hellre i den lokala bankens kontor än i andra bankers eftersom de därmed också fick tillgång till det kontorets service. Idag finns ett fyrtiotal bankkontor och aktiekurserna har fördubblats sedan 1998. Den största utmaningen blir att stimulera kapitaltillförseln till nyskapade lokala börser/banker, så att det blir lättare att starta sådana.
Ett annat sätt att stödja nyföretagandet och befintligt företagande är att underlätta bildandet av kreditgarantiföreningar. Fungerande kreditgarantiföreningar finns redan i Frankrike och Italien. Föreningens medlemsföretag bygger upp egna riskfonder och kan därigenom garantera delar av det lån en medlem beviljats. En viss procentandel av lånet får den enskilde företagaren själv ansvara för. Genom denna extra säkerhet kan medlemmarna få en lägre ränta.
I Italien har det varit vanligt att bilda kreditgarantiföreningar bland jordbrukare. Staten har just för den gruppen valt att bidraga med en liten räntesubvention under en viss uppbyggnadsperiod.
Vi vill att skatteregler och lagstiftning bör ändras för att stimulera människors investeringsvilja. Regeringar bör göra förändringar i linje med detta senast 2004.
Ge företagare och löneanställda möjligheten att skattefritt spara till start av företag. Danmark har ett etableringskontosparande. Det bör Sverige också ha. För dem som ångrar sig bör sparande beskattas på sedvanligt vis eller kunna omvandlas till kompetensutvecklingssparande eller pensionssparande. Regeringen bör titta på vad ett sådant kontosparande skulle kosta att genomföra, och vilka resultat den danska politiken uppvisat i form av nyföretagande. Utgångspunkten bör vara ett sparande om maximalt 120 000 kronor under en fyraårsperiod. Detta bör ha granskats av en ny utredning om småföretagarnas villkor, som bör ligga färdig senast den 1 mars 2004.
Det har blivit svårare att bilda aktiebolag genom att kravet på kapitalinsats har höjts. Insatsen var tidigare 50 000 kronor. För många företag är inte pengar det viktigaste kapitalet utan t ex kunskap. Detta ”kunskapskapital” har ofta större betydelse för möjligheten att driva företaget framgångsrikt än vad pengarna har. Kapitalinsatsen bör sänkas till 60 000 kronor.
Hur många fler företag som skulle kunna tänkas starta och vilka övriga konsekvenser det skulle få för företagandet bör ha granskats av en ny utredning om småföretagarnas villkor, som bör ligga färdig senast den 1 mars 2004.
Nuvarande Almi har med sin inriktning på tillväxtföretag och expansion profilerat sig på ett väldigt ”manligt” sätt. Vissa Almibolag har gjort insatser riktade till kvinnliga företagare, oavsett bransch. Almi administrerar företagarlånet för kvinnor. Det kom till för att möta andra behov än de som kunde lösas med ett nyföretagarlån. Kvinnor fick här chansen att låna mindre summor. De behövde ej heller driva aktiebolag. Almi har senare lagt till ett krav att lånesökande skall var intresserade av tillväxt i företaget. Detta är helt i strid med de ursprungliga intentionerna att villkoren skulle svara mot många kvinnors sätt att bedöma sitt lånebehov.
Att se över alla villkor för Almis lån för att göra dem väl anpassade för målgrupper av bägge könen är ett sätt att börja göra låneverksamheten mera jämställd. Den översynen bör Almi göra före 2004.
Staten bör kunna beivra allvarliga överträdelser mot reglerna i lagen om offentlig upphandling. Därför behövs det någon form av sanktionsmöjlighet. Idag kan det uppfattas så att den kommun som försöker göra rätt men ”snubblar” på procedurreglerna straffas, medan den som medvetet struntar i reglerna inte kan fällas. Vårt förslag är att införa en marknadsskadeavgift som skall drabba uppenbara lagbrytare. Den ska vara reserverad för allvarligare regelöverträdelser. Den marknadsskadeavgift som utdöms är egentligen inte något skadestånd. Sanktionen syftar ju inte till att ge ersättning till den enskilde. Syftet är i stället att förebygga den skada som en otillåten direktupphandling kan föra med sig.
Det finns idag cirka 1 500 verksamma kommunala bolag. 1998 svarade dessa företag för 27 procent av kommunernas sammanlagda omsättning. Genomsnittligt hade de svenska kommunerna 6,3 företag 1998. Kommuner organiserar i allt större utsträckning sitt ägande i koncerner. Drygt var tredje kommun hade 1998 organiserat sitt företagsägande i fullständiga aktiebolagsrättsliga koncerner. Kommuner får inte enligt kommunallagen konkurrera med privata aktörer på den öppna marknaden. Kommunala bolag får endast producera till kommunen. Det är befogat, exempelvis för att säkra tillgången till vård, konsumentinformation eller dylikt.
De kommunala bolagens styrelser har att verka enligt bolagsordningen och aktiebolagslagen vilket ibland kan innebära konflikt mellan bolagets bästa och kommunens bästa. Kommunfullmäktige ska ge ägardirektiv till styrelserna i bolagen. Det är kommunens majoritetsparti och bolagets styrelse som fattar de avgörande besluten, vilket i praktiken kan försvåra den demokratiska processen. Vi vill att bolagsformen används restriktivt och där det ger betydande fördelar för kommunen, i annat fall är förvaltningsform att föredra av demokratiska skäl.
Det är betydelsefullt att en kommunstyrelse när det gäller sjukvård, socialtjänst (dvs så kallade B-tjänster enligt LOU) ska kunna ge icke vinstdrivande företag uppdraget att driva viss verksamhet. Vissa kommuner vill hellre att kooperativ, ideella föreningar och kyrkor ges uppdraget än vinstdrivande firmor. Lagen om offentlig upphandling bör ändras i linje med detta.
Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organisatoriskt fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheter inom den sociala ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft.3 I Sverige används begreppet mer för att beskriva verksamhet driven av aktörer som inte tillhör den offentliga sektorn eller är ett privatkapitalistiskt företag (som har ekonomisk vinst för ägaren som primärt mål) och som använder sitt överskott (i praktiken en vinst men som används till verksamheten i första hand) för att utveckla verksamheten, inte för utdelning till enskilda ägare.
Den sociala ekonomin bygger på människors kraft och vilja att arbeta för gemensamma mål och ses allt oftare som ett alternativ till det privata och det offentliga. Grovt beskrivet kan man säga att den sociala ekonomin består av tredje sektorn men med undantag för arbetsmarknadens parter, partipolitiska organisationer och religiösa samfund och kyrkor. När civilsamhällets engagemang tas tillvara, då människor arbetar tillsammans mot gemensamma mål utvecklas samhällen, byar, stadsdelar och kvarter. Deras produktion generar både materiell och social tillväxt. Medlemmar som känner att de gör något meningsfullt mår bättre och deras engagemang i icke-traditionella och ideella verksamheter4 kan vara en bra investering och ibland en inkörsport till eget företagande.
Den sociala ekonomins betydelse för samhällsekonomin är större än vad många tror. I Kulturdepartementets rapport, Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt, konstaterar man (s 83) att den sociala ekonomin har förutsättningar för att bidra med nya arbetstillfällen, speciellt för grupper som är svaga på arbetsmarknaden. Den sociala ekonomin kan också öka samhällets service, exempelvis genom kreativa nya välfärdslösningar inom vård och omsorg. Lägger man sedan till den aktivitet och potential som finns i föreningslivet/folkrörelserna, och den ideella sektorn, kan satsningar på den sociala ekonomin komma att få avsevärd betydelse för den ekonomiska tillväxten och särskilt för landsbygdens överlevnadsmöjligheter.5
Forskning och utveckling (FoU) och innovationer är en fundamental drivkraft för ekonomisk utveckling. Den svenska forskningen spelar en central roll för utvecklingen av det svenska innovationssystemet och näringslivets konkurrenskraft. Samarbetet mellan högskolor, universitet, finansiärer och företag har ökat under åren och i många delar av landet fungerar det tillfredsställande. Det samarbetet skulle kunna utvecklas i alla delar av landet.
I miljöerna kring universiteten och högskolorna och i landets regioner, speciellt där kluster vuxit fram, finns en stor potential för nyföretagande och entreprenörskap. Att göra högskolornas forskning och utbildning mer tillgänglig för de mindre företagen skulle bättre ta till vara den kunskap och initiativkraft som finns på lokal och regional nivå. Det är dags utöka samarbetet mellan företagen och högskolorna/universiteten. En större del av FoU-satsningarna bör också komma småföretagarna till del.
Avknoppningen av innovationsföretag från högskolor och universitet är idag ytterst betydelsefull för näringslivets utveckling. Lärarundantaget, som ger högskolans forskare de materiella rättigheterna till sina innovationer, skapar incitament för forskarna att kommersialisera sina forskningsresultat. Samtidigt är det klart att många forskare och innovatörer har bristande kunskaper och förmåga att starta och driva företag. För de flesta forskare är det också själva forskningsuppgiften som skänker stimulans, inte startandet av företag.
Lärosätena har numera möjligheten att efter regeringens medgivande inrätta holdingbolag som kan ägna sig åt att starta företag. Universiteten och högskolorna har en stor makt över kommersialiseringen och arbetet med att söka patent genom sina holdingbolag. Av det skälet har regeringen ansett det viktigt att närmare analysera lärarundantagets effekter på kommersialiseringen av forskningsresultat. Verket för innovationssystem, Vinnova, kommer att få i uppdrag att genomföra en sådan analys. I de fall då lärosätena går in med resurser via sina holdingbolag, kan forskaren och hans arbetsgivare avtala om att dela på kommande förtjänster.
En framgångsrik kommersialisering av forskningsresultaten kräver emellertid den enskilde forskarens aktiva medverkan. Incitamenten till detta har, i Sverige till skillnad från till exempel USA, varit svaga. För att stimulera kommersialiseringen bör staten gynna de högskolor och universitet som erbjuder sina forskare belöningar. Med belöningar menas här olika slags ”vinstdelningspaket”, i vilka forskaren erbjuds royaltyn, delägarskap eller optioner i ett eller flera företag.
Det finns idag ett trettiotal industriforskningsinstitut. Den svenska institutsektorn för FoU är totalt sett liten i jämförelse med motsvarande sektor i andra OECD-länder. Industriforskningsinstituten spelar en viktig roll som stöd för företagens kunskapsutveckling. Deras FoU-arbete är ett komplement till universitet och högskolor och företagen. En centralisering av deras arbete kommer att genomföras, enligt propositionen FoU och samverkan i innovationssystemet. Inriktningen mot större och konkurrenskraftigare institut får dock inte resultera i en geografisk centralisering. De små företagens behov bör i detta sammanhang ges en större hänsyn.
Instituten bör därtill rikta en större del av forskningsinsatserna mot områden som baseras på svenska råvaror, i syfte att stödja användningen av ny teknik och nya tillämpningar inom dessa sektorer. Förändringar i linje med detta bör göras redan under år 2003
Industriforskningsinstituten kan med fördel lokaliseras i anslutning till kluster med spjutspetsteknik. Som det är idag riskerar institutens verksamhet att förläggas kring storstäderna. Förändringar i linje med detta bör göras redan under år 2003.
Det bör ges ett skydd för uppfinningar under tiden mellan det att ansökan lämnas in och fram till dess patentet beviljas. Under denna period bör en skälig ersättning kunna utgå. Skadestånd skall kunna krävas först efter det att patentet beviljats (18 månader). En förändring av dagens regler strider inte mot EU:s regler på området, såvida inte patentansökan gäller ett europeiskt patent, enligt RSV.
Det är dyrt att patentera en uppfinning. Det får till följd att många blir tvungna att sälja sin uppfinning till storföretagen. De har inte medel att själva förverkliga den. Många patent på energibesparande eller miljövänliga produkter kan därför köpas upp av företag som anser att det nya patentet hotar deras ställning på marknaden. När patentet köpts upp förverkligas aldrig idéerna. Det är en av anledningarna till att den tekniska utvecklingen går så långsamt inom energi- och miljösektorerna. Kostnaden för patent måste därför sänkas. Det ansåg också Småföretagardelegationen. Vad det skulle få för ekonomiska konsekvenser både för innovatörer och för staten bör regeringen skyndsamt låta ta reda på. Återrapportering till riksdagen bör ske senast före september 2003.
Intresset för regelförenkling är i tilltagande i många länder. Är byråkratin för omfattande och regelverket för krångligt växer inte småföretagen i den utsträckning som är önskvärd. En jämförelse som genomförts mellan 10 OECD länder, varav Sverige är ett, visade att svenska småföretag med 20–49 anställda har en av de högsta administrativa kostnaderna av de jämförda länderna.
Kostnaden för ett svenskt företag med 1–19 anställda för att administrera skatte-, arbetsmarknads- och miljöreglerna är ca 30 000 kronor per år. För företag med mellan 20 och 49 anställda ligger på ca 21 000 kronor per anställd och år medan den relativa kostnaden för företag med upp till 500 anställda ligger på ca 6 000 kronor per anställd och år. Agregerar vi dessa siffror till alla företag så ligger företagens kostnader för att administrera lagar, regler och föreskrifter på minst 50 miljarder kronor per år.
Företagen har ca 20.000 sidor företagsregler att hålla reda på. 2.500 av dessa ändras eller kommer till varje år.
Företagen i Sverige är inte ensamma om att ha problem med kostnader för att hantera reglerna. Många länder har samma situation. Men alltfler länder uppmärksammar problemen och försöker göra något åt dem.
I Holland har parlamentet beslutat att företagens kostnader för att hantera regelverket skall minska med 25 procent på en permanent bas. De första 10 procenten togs under den förra fyraårsperioden. I Belgien har ett liknande mål satts upp. På många håll i våra konkurrentländer pågår ett aktivt arbete för att minska företagens regelbörda.
Vi föreslår att målet för regelförenklingsarbetet ska vara att företagens kostnader för att hantera regelverket minskar, redan under 2004. Kostnaderna bör därefter minska ytterligare, under mandatperiodens gång. Regeringen bör återrapportera till riksdagen om utvecklingen i arbetet.
Företagens uppgiftslämnande måste minska och bli enklare. Grunddatabasutredningens förslag kan utgöra en viktig utgångspunkt. Den innebär kortfattat att en registerbank med vissa ständigt förekommande företagsuppgifter, grunddata, upprättas som kan hämtas från myndigheter.
Ett noggrannare urval bör också ske vid periodvisa undersökningar som riktar sig till småföretag. Urvalstätheten bör varieras så att samma småföretag inte behöver störas mer än nödvändigt. Dessa förenklingar bör genomföras senast under 2004. Regeringen bör kontinuerligen återrapportera till riksdagen om utvecklingen i arbetet.
Företagsredovisningen har förenklats på senare tid, men är fortfarande så komplicerad att småföretagare måste ta hjälp för detta ändamål. När andra inkomsttagare kan kryssa i en förenklad självdeklaration måste företagare fortfarande anlita kostsam expertis för ändamålet, även om deras inkomster är ringa. En komplicerad redovisning kan vara befogad för större företag, men för dem som inte tjänar mer än andra medelinkomsttagare, som vanligen tar ut en årslön motsvarande mindre än åtta basbelopp per år, bör deklarationen kunna göras enklare.
Målet bör vara att en soloföretagare skall kunna ges en förenklad självdeklaration. Det låter sig göras om skattemyndigheten i förväg kan använda och lagra uppgifter från andra myndigheter, banker och ränteinstitut. Dessa förenklingar bör genomföras senast under 2004. Regeringen bör kontinuerligen återrapportera till riksdagen om utvecklingen i arbetet.
Det saknas en tillförlitlig mätmetod som kan visa på hur regelbördan utvecklats under årens lopp. Det bör för detta ändamål utvecklas en ny mätmetod, färdig att använda redan under år 2003.
Simplex har tidigare getts alltför små resurser. Arbetet har därför framskridit alldeles för långsamt. Vi vill se en ökad takt i regelförenklingsarbetet redan under år 2003, jämfört med tidigare år. Regeringen bör kontinuerligen återrapportera till riksdagen om utvecklingen i arbetet.
Regeringen anger sig i förra årets skrivelse (skr. 1999/2000:148) vara intresserad av att OECD genomför en oberoende granskning av Sveriges regelförenklingsarbete, (OECD Reviews of Regulatory Reform). I årets skrivelse har denna avsiktsförklaring försvunnit. Detta är beklagligt och vi menar att Sverige snarast bör anmäla sitt intresse för denna granskning för att värdefull kunskap om Sveriges position internationellt ska bli tillgänglig. Regeringen bör lämna in en sådan anmälan någon gång under riksdagsåret 2002/03.
Som ett resultat av konsumenternas ökade medvetenhet om företagens skyldigheter att ta hänsyn till miljön, de anställda etc har företagen börjat skaffa sig ”uppförandekoder”, principer för deras verksamhet. Koderna har blivit viktiga redskap för företag som vill garantera att sociala och miljömässiga krav uppfylls i den egna såväl som i underleverantörernas verksamhet. FN-organet ILO har utarbetat en s.k. Code of Practices för cirka tjugo branscher. Många företag vill gärna profilera sig som etiska och socialt ansvarstagande. Problemet är att dessa koder inte är lagligt bindande, utan utgör endast frivilliga åtaganden. Det är något riksdagen bör ändra på . Det är viktigt att företagsbranschernas principer (koder) för rätt uppförande blir lagligt bindande.
Det ska löna sig att producera miljövänligt. De företag som inte tar hänsyn till miljön slipper idag betala samhällets marginalkostnader. Därför bör miljövänliga produkter momsbefrias. Det kommer att få till effekt att det i längden blir lönsamt att ställa om produktionen för att företaget ska behålla sina kunder. Sverige bör driva på i EU för att skapa möjligheter att sätta ned momsen på miljövänligt producerade produkter.
Miljöcertifiering är något som intresserar många företagare, men det är inte något som alla har råd med. Den minsta kostar i runda tal någonstans mellan 25 000 och 30 000 kronor. Vi vill att staten underlättar för de mindre företagen att genomföra en miljöcertifiering genom ett särskilt bidrag för de små företag som miljöcertifierar sitt företag. Kostnaderna för en sådan certifiering bör ha granskats av en särskild utredning om småföretagarnas villkor, senast 1 mars 2004.
Produktstandardiseringen har under 1990-talet ökat väsentligt i omfattning. Det beror dels på nya EU-lagar, dels på den ökande världshandeln. Tyvärr har de senaste årens utveckling visat att samtidigt som behovet av standardiseringar och revideringar av standarder ökat så har myndigheternas resurser i detta avseende minskat. EG-direktiven och därmed standardiseringen innebär en omfattande avreglering. De europeiska myndigheternas möjlighet att själva bestämma över vilka säkerhetsregler som skall gälla är därmed väsentligt reducerade även om de deltar i den europeiska standardiseringen. För att framtagna standarder skall kunna återspegla samhällets behov av rimliga krav på bl a hälsa, miljö och säkerhet krävs dock att olika parter regelmässigt deltar i standardiseringsprocessen. Så har också skett tidigare, men myndigheternas medverkan blir alltmer ovanlig. Alla aktörer som kan betala får nämligen delta. Det gör att industrisidan kan mobilisera deltagare och därmed blockera konsumentsidans krav. Konsumentsidan i de flesta EU-länder lider brist på resurser, både ekonomiska och personella. I många standardiseringskommittéer för enskilda produkter sitter det därför, till nästan 100 procent, personer från producentleden – aktörer som inte alltid är så intresserade av att göra kostsamma förändringar av sina produkter.
När konsumentsidan lägger fram krav som företagen anser för höga, kan industrin lätt rösta ner dem genom att sätta in fler av sina egna företrädare. Och har konsumenternas representanter väl blivit nerröstade nationellt är de förhindrade att föra fram sin egen ståndpunkt vid den slutliga omröstningen på Europanivå.
Det har fått olyckliga konsekvenser. I Europa har företagen lyckats blockera ett beslut om barnsäkerhetsspärr på cigarettändare. Barncyklar är ett annat exempel. I Sverige anser vi att fotbroms är ett måste på barncyklar. Det är dock ett krav som industrins företrädare i de flesta EU-länder är kallsinniga till. Detta trots att handbroms är en ren dödsfälla för bl a småflickor. Hälften av alla 4–5-åriga flickor har helt enkelt inte den handstyrka som krävs för att kunna använda handbroms.
Vi anser att vi måste få balans mellan producenter, konsumenter och offentlighet i alla kommittéer som arbetar med standardisering. Ingen sida bör kunna köpa sig till röster och beslut. Myndigheter som har tillsyn över lagar som gäller barns liv och hälsa bör ha sista ordet när det gäller att avgöra om säkerhetskraven uppfyller intentionerna i EG-direktiven.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
| [1] | T.ex. del med egen ingång, utan möjlighet till genomgång från huset eller speciellt hus på tomten. |
| [2] | Almis kreditbedömningar spelar här en viktig roll för att sänka räntekostnaderna. |
| [3] | Källa: Arbetsgruppen om social ekonomi, Kulturdepartementet, december 1999, s 83. |
| [4] | Det kan handla om idrottsföreningar, frivilligprojekt, byalag, cirklar, kulturföreningar etc. |
| [5] | Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt?, Kulturdepartementet, s 84. |