Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelningen av statliga verk och myndigheter.
En utredning föreslog nyligen att en ny statlig myndighet för språkvård, Sveriges språkråd, ska bildas och att den ska förläggas till Stockholm. Det är ännu en i raden av statliga utredningar som brukar föreslå just detta, trots att både regering och riksdag förordat att lokalisering utanför huvudstaden ska eftersträvas i synnerhet vid nyetableringar.
Under årens lopp har en oproportionellt stor andel av statliga verk, myndigheter och bolag etablerats i Stockholmsområdet. Denna koncentration av arbetstillfällen, befolkning och beslutsmakt har tilltagit ytterligare de senaste åren. Koncentrationen sker till storstads- och universitetsorterna i allmänhet och Stockholmsområdet i synnerhet. Betydande obalansproblem uppstår både i dessa överhettade områden och i de orter och regioner som töms på arbetstillfällen och befolkning.
Sviktande skatteunderlag för drabbade kommuner, tomma hus och lägenheter som kostar pengar, allt sämre samhällelig och kommersiell service är några direkta effekter. I storstadsområdena syns följderna av koncentrationen i form av överhettad arbetsmarknad, ökad trängsel, bostadsbrist, bilköer, sociala problem och ökad miljöbelastning.
I Gävleborgs län, som ändå inte är hårdast drabbat av befolkningsminskningen, finns dessvärre många exempel på problem som denna utveckling fört med sig. De många goda exempel som finns på människor med kreativitet och skaparkraft i småföretag som växer kan inte kompensera den negativa trenden.
En faktor som starkt bidragit till den ovan beskrivna utvecklingen är att staten under decennier valt att etablera ca tre fjärdedelar av egna verk, bolag och myndigheter i Stockholm. Det har inneburit hundratusentals nya jobb till Stockholmsområdet och stort behov av att rekrytera arbetskraft från övriga landet.
Vi är för vår del övertygade om att både Stockholmsområdet och övriga landet mår bättre av en mera balanserad utveckling.
I syfte att motverka den obalans som var tydlig redan för 30 år sedan omlokaliserades under 1970-talet ett trettiotal myndigheter med omkring 10 000 anställda från Stockholmsområdet. Det var en engångssatsning som inte följts av något motsvarande under 80- och 90-talen – detta trots att utlokaliserade verk som Boverket i Karlskrona, Lantmäteriet i Gävle samt Banverket och Vägverket i Borlänge visat sig fungera väl jämfört med verk som är kvar i Stockholm.
Riksdagen har vid en rad tillfällen uttalat att varje beslut om omorganisering av befintlig verksamhet eller lokalisering av nya myndigheter bör föregås av noggranna överväganden om möjligheten att placera dem utanför Stockholmsområdet. Man har i första hand pekat på skogslänen, men också andra utsatta delar i landet bör komma i fråga när det gäller lokalisering av statlig verksamhet. Detta enligt riksdagens fastlagda prioriteringsordning.
Goda möjligheter erbjuds ofta i länscentrum men också i andra orter runt om i landet. Alternativ lokalisering kan också vara orter eller regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med sådan verksamhet. I vart fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm prövas, har riksdagen betonat.
På våren år 1992 utfärdade regeringen ett generellt direktiv, 1992:50, för kommittéer och särskilda utredare vid omorganisation eller bildande av nya myndigheter. Dessa direktiv innebär ett krav på att övervägande om decentralisering och lokalisering utanför Stockholmsregionen skall redovisas. Särskilt skall beaktas hur förslagen påverkar sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar av landet.
Både regeringen själv och Riksdagens revisorer har gjort iakttagelsen att dessa direktiv inte har följts. Riksdagens revisorer konstaterar t ex i sin rapport 1995/96:4 Myndigheternas lokalförsörjning att de myndigheter som har tillkommit efter år 1993 i huvudsak återfinns i Stockholm. Regeringens följsamhet till riksdagens uttalanden om lokaliseringen av nya myndigheter har varit begränsad, anför revisorerna.
Trots alla dessa beslut och påpekanden om hur statlig verksamhet bör lokaliseras utanför Stockholmsområdet synes inte någon förändring ha skett under slutet av 90-talet eller början av 2000-talet enligt uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Endast i samband med större förändringar inom försvaret eller nedläggning av något stort företag på utsatt ort har medveten lokalisering av statlig verksamhet skett i någon omfattning.
Vi menar att det nu är hög tid att i handling följa den ordning som riksdag och regering har bekänt sig till i ord och dokument. Självklart skulle det ha stor betydelse för den regionala utvecklingen och livskraften i olika delar av Sverige om tusentals statliga jobb kan decentraliseras.
Stora möjligheter finns idag att jobba avståndsoberoende via dator med uppkoppling till andra orter och arbetsplatser. Nya kvalificerade högskoleutbildningar finns på ett stort antal platser runt om i landet. Snabbtåg och flygförbindelser kan tillgodose de behov som finns av resande till fysiska möten och sammankomster.
Sammantaget är det ingen tvekan om att förutsättningarna under senare år ökat för att bedriva statlig verksamhet över i stort sett hela landet med minst samma krav på kvalitet och snabbhet som ställs i Stockholmsområdet. Därför är det nu dags att leva upp till de direktiv och riktlinjer som gång på gång formulerats av riksdag och regering i fråga om lokalisering av statlig verksamhet.
En bra början kunde vara att snabbt och heltäckande se över samtliga statliga verk, bolag och myndigheter från dessa utgångspunkter. Målsättningen bör vara att inom en tioårsperiod förändra sysselsättningsbalansen så att regioner och orter med sviktande befolkningsunderlag kan tillföras 100 000 jobb med hjälp av bl a omlokaliseringar och nyetableringar av statliga verk, bolag och myndigheter. På så sätt kan trycket på Stockholm lätta.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Sven Bergström (c) |
Kenth Högström (s) |