Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet och nödvändigheten av kraftfulla insatser för kommunikationer och annan regionalpolitik i Västmanland.
Västmanland har ett strategiskt läge i både Bergslagen och Mälardalen. Vi motionärer vill vara med och göra Västmanland till en viktig del av ett expanderande och dynamiskt östra Mellansverige som består av Västmanland, Uppsala, Örebro, Stockholm, Södermanland och Östergötland.
Inom östra Mellansveriges område finns:
EU:s åttonde största bruttonationalprodukt.
2,8 miljoner invånare – en tredjedel av Sveriges.
25 högskolor med 90.000 studenter.
Störst andel sysselsatta inom forskning och utveckling i EU.
Störst andel patentansökningar i EU.
Världscentrum när det gäller utvecklingen av mobil IT.
Stark framtidsinriktad industritradition.
Trots de goda förutsättningarna finns det regionala obalanser inom östra Mellansverige. Många mindre orter förlorar invånare. Samtidigt sker en koncentration till storstadsområdena. Denna utveckling måste brytas. Vi vill skapa en mer balanserad och flerkärnig utvecklingspolitik. Det vi eftersträvar är ett östra Mellansverige med många livskraftiga befolkningskärnor i vilka finns förutsättningar för ett gott liv.
En utveckling för hela Västmanland och hela östra Mellansverige kräver:
Eget aktivt utvecklingsarbete på lokal och regional nivå i Västmanland.
Samarbete med omgivande län och regioner.
En statlig regionalpolitik som ger förutsättningar för utveckling i hela landet.
Västmanland har både styrkor som kan utvecklas och svagheter som behöver avhjälpas.
Fördelar för Västmanland är bl.a.
bra industriellt kunnande,
bra geografiskt läge,
tillgång på förnybar råvara.
Västmanland bör vidareutveckla
fler konkurrenskraftiga små och medelstora företag,
stärkande av entreprenörsanda,
intresset för utbildning efter gymnasiet.
För att Västmanland ska kunna utvecklas krävs
att kommunikationerna förbättras (vägnätet, järnvägsnätet, sjöfarten på Mälaren och flygplatsfrågan),
att högskolan fortsätter att byggas ut och att övrig utbildning (t.ex. lärcentrum) utvecklas i hela länet,
att hela länet får tillgång till snabb datakommunikation (bredband eller motsvarande teknik),
att Västmanlands kommuner satsar på och marknadsför sina boendemiljöer och tar fasta på Västmanlands fördelar med bättre miljö och lägre boendekostnader än i storstadsområdena,
att Västmanland görs ännu mer attraktivt för företagande,
att Västmanland satsar på att marknadsföra sig som turist- och besökslän.
Riksdagens infrastrukturbeslut år 2001 innebär en långsiktig och kraftfull upprustning av de svenska järnvägs- och vägnäten.
Satsningen på bättre kommunikationer i hela landet är inte en satsning på mer betong och asfalt utan en satsning på att göra det möjligt att bo, arbeta och driva företag i hela Sverige.
Tid spelar allt större roll i människors vardag. Man ska hinna med arbete, familj och fritid. Den ökade specialiseringen inom de flesta yrken och branscher är en orsak till att det kan vara svårt att hitta jobb på hemorten. Därmed ökar behovet av att arbetspendla till andra orter. Snabba och pålitliga transporter blir därför allt viktigare, samtidigt som dåligt underhållna vägar och underkapacitet i spårtrafiken orsakar förseningar.
Bergslagsområdet kan inte ensamt lösa sina strukturproblem och Stockholmsområdet kan inte heller ensamt lösa sina kapacitetsproblem. Det är vår uppfattning att ett bredare regionalt samarbete kan skapa förutsättningar för att ta tillvara både storstadens fördelar och de fördelar som finns i de mindre städerna och på landsbygden.
Goda kommunikationer som möjliggör kortare restider gör att såväl arbetsplatser som boende kan spridas över hela Mälardalen–Bergslagen och inte bara i storstadsområdena. Tågsatsningen på Svealandsbanan och Mälarbanan med dramatiskt förkortade restider är två exempel där samarbete och politisk vilja lett till stora förbättringar och helt nya valmöjligheter för människorna när det gäller arbete och bostad. Slutsatsen är enkel: om tid och inte avstånd är avgörande för beslut om bostad, arbete och utbildning kan nödvändiga investeringar i bättre kommunikationer i vårt län leda till att vi kan erbjuda bättre livskvalitet än många storstadsområden och på så vis bryta trenden mot koncentration till storstäderna.
Inom Västmanland har Västerås en viktig roll för sysselsättning och tillväxt. Detta syns bl.a. genom att över 10.000 människor från grannkommunerna pendlar till jobbet i Västerås, och att över 6.000 västeråsare pendlar till jobbet i andra kommuner.
En väl utbyggd och fungerande infrastruktur i kombination med nya arbetsmönster öppnar för att sprida såväl boende som arbetsplatser såväl inom Västmanland som över stora delar av Mälardalen. Vi eftersträvar många livskraftiga kärnor där vi kan bygga förutsättningar för ett bra vardagsliv.
Med en bredare regional samverkan kan investeringar i bostäder, service, infrastruktur m.m. delas av flera till en lägre kostnad. Det ger även förutsättningar för bättre livsmiljö. Men en positiv utveckling kommer inte av sig självt. Uppgiften handlar om att undanröja hinder och brister inom infrastrukturen och en bristande samordning mellan transportslagen.
Våra förslag är inga enstaka förslag till förbättringar, utan det handlar om att bygga miljö- och trafikmässigt bättre system för lång tid framåt. Vi vill skapa möjligheter till snabba och säkra transporter som kan föra människor från hemmet till arbetet och som även kan föra produkter från producent till konsument.
De insatser som vi föreslår för bättre järnvägar, sjöfart, vägar och luftfart innebär stora investeringar. Säkerligen handlar det om många 10-tals miljarder kronor. Men allt behöver inte – och kan inte – göras på en gång. Detta understryks även i regeringens proposition hösten 2001 om infrastrukturfrågor.
Konkret handlar våra krav om följande:
Förbifart Sala omfattar riksväg 70, Enköping mot Dalarna.
Riksväg 67: Räta linjen Gävle–Norrköping. Bland annat behövs en ny sträckning mellan Heby och Gysinge. Räta Linjen bör få det enhetliga vägnumret E 22.
E 18: Enköping–Västerås, utbyggnad till motorväg.
E 18/Räta linjen: Västerås–Köping, utbyggnad till motorväg.
E 18/E 20: Ny hopkoppling mellan E 18 och E 20 vid Arboga.
Länsväg 250: Länsvägen Köping–Fagersta är i nuläget i skamligt dåligt skick. Det finns stort behov av att bygga om länsväg 250 till en för det regionala näringslivet nödvändig standard.
Riksväg 66: Riksväg 66 från Västerås till Fagersta och sydvästra delen av Dalarnas län måste rustas snarast möjligt och bör utvecklas till en s k 2 + 1-väg.
Riksväg 68: Riksväg 68 bör breddas och förses med stigningsfält från Riddarhyttan till infarten mot Skinnskatteberg.
Järnvägen Eskilstuna–Västerås: Ny- och ombyggnad behövs både för att koppla ihop Svealandsbanan och Mälarbanan och för att på ett ännu bättre sätt knyta samman Västerås och Eskilstuna med varandra, bl a från högskolesynpunkt.
Mälarbanan: Mälarbanans infart mot Stockholm måste ses över p.g.a. trängsel med pendeltåg i norra Storstockholm. Dubbelspår på sträckan Kolbäck–Örebro möjliggör att fler snabba förbindelser Stockholm–Göteborg kan dras fram norr om Mälardalen så att tågen därmed kan betjäna ett större befolkningsunderlag. Detta möjliggör även bättre förbindelser med Göteborg för orter längs Svealandsbanan.
Bergslagspendeln: Banan behöver rustas upp och utvecklas både för att möta en växande passagerartrafik och godstransporter.
Svealandsbanan: Dubbelspår bör byggas på sträckan Eskilstuna–Rekarne för att eliminera att problem på enkelspåret stoppar upp trafiken dels på Svealandsbanan, dels på den nuvarande järnvägen Eskilstuna–Västerås.
Järnvägen Västerås Sala–Uppsala: Fler sträckor med dubbelspår ökar kapaciteten för fler och snabbare tåg. Detta möjliggör fler tågstopp, t ex att fjärrtågen kan stanna i Heby och lokaltågen i Vittinge.
Fyrspår Bålsta–Stockholm.
Sedan augusti 2002 har Västerås/Västmanland halvtimmes tågtrafik till och från Stockholm hela dagen. Antalet länsbor som pendlar till arbeten i Stockholm uppgår till 4 000 (År 2000), därtill kommer studerande, tjänsteresenärer, arbetspendlare från Enköping, Bålsta m.fl. orter. Den nya trafiken är en viktig satsning för att underlätta integreringen med Stockholms arbetsmarknad.
Kapaciteten på inre delen av Mälarbanan är med befintlig infrastruktur tre tåg per timme och riktning på regionaltågen och fyra tåg/timma på pendeltågen. Utökning av regionaltågen till fyra tåg/timma kräver ytterligare spårkapacitet Karlberg–Kalhäll.
För att kunna öka banans kapacitet behöver pendeltågs- och regional-/fjärrtågstrafiken separeras på samma sätt som söder om Stockholm. Kapacitetsökningen kan åstadkommas etappvis genom att först bygga partiella omkörningsspår på strategiska sträckor för att i en andra etapp byggas ut till ett fullständigt fyrspår mellan Karlberg och Kallhäll och i etapp tre bygga fullständigt fyrspår även på sträckan Kallhäll–Bålsta.
Önskemål om tätare pendeltågstrafik finns redan nu med åtta tåg/timme/riktning i högtrafik. Den fysiska planeringen för fyrspår Bålsta–Stockholm bör inledas skyndsamt och objektet bör i sin helhet inrymmas i banhållningsplan 2004–2015.
Ny sluss i Södertälje kanal. Den miljövänliga sjöfarten på Mälaren till och från hamnarna i Västerås och Köping har utvecklats mycket positivt under de senaste åren. I takt med det växande transportbehovet växer även efterfrågan på sjötransporter. Container blir allt vanligare för högförädlat gods. Nya fartygstyper blir också större fartyg och ställer krav på en större sluss med dimensioner minst 180 x 25 meter i Södertälje kanal.
Förbättrad landningsbana. Västerås flygplats är av strategisk betydelse för Västmanland och Mälardalen. Den expansiva flygtrafiken till och från Mälardalen behöver ses i ett regionalt perspektiv. En satsning på den regionala flygplatsen i Västerås ger tillsammans med en fjärde bana på Arlanda en bra kompletterande lösning för Mälardalens flygtrafik.
En utveckling av flygplatsen i Västerås möjliggör bättre reguljära flygförbindelser och en utökning av såväl fraktflyget som av chartertrafiken. Behov finns dock av främst en förbättring och på sikt en viss förlängning av landningsbanan vid Västerås flygplats. Terminalen behöver också byggas ut.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Sven-Erik Österberg (s) |
|
|
Margareta Israelsson (s) |
Göran Magnusson (s) |
|
Mariann Ytterberg (s) |
Paavo Vallius (s) |