Växtkraft skapas bäst underifrån. När många människor är med och bygger samhället underifrån kan den lokala utvecklingen ta fart. En stabil och långsiktig tillväxt som ger resurser till den gemensamma välfärden, kan bara skapas när hela landet får vara med och bidra. Bidragstänkande inom regionalpolitiken är förbi. Nu är det dags att skapa lika villkor för tillväxt och utveckling i hela landet.
För att skapa livskraft i hela Sverige måste det finnas vissa grundförutsättningar: bra utbildning, decentraliserad forskning, välutbyggd infrastruktur, närhet till sjukvård och en servicegaranti. I ett första skede ska vägar, post och telefoni omfattas av servicegarantin. Invånarna kompenseras ifall den statliga grundservicen uteblir.
Sverige är rikt på naturresurser, vilka kan vidareutvecklas. Satsning på småskalig livsmedelsproduktion, landsbygdsturism och förbättringar för fiskenäringen ger resurser och möjlighet för livskraftiga företag. I utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle har de agrara näringarna en nyckelroll. Ett rättvist skatteutjämningssystem tillförsäkrar att den offentliga sektorn håller hög kvalitet i hela landet.
Lokal utveckling måste komma underifrån. Den regionala och lokala makten måste därför stärkas. Förbättringar av den kommunala demokratin gör att fler kan påverka utvecklingen på sin ort. Hur utvecklingsresurser ska användas ska avgöras regionalt och lokalt. Kultur är en viktig kraft för att skapa utveckling. KUL-miljoner till unga, samlingslokaler och folkbildning skapar livskraft och livskvalitet.
1 Sammanfattning 8
2 Innehållsförteckning 9
3 Förslag till riksdagsbeslut 10
4 Från regionalpolitik till landsbygdspolitik 12
4.1 Landsbygdspolitik 12
4.2 Skärgården 13
5 Regional klyvning 14
6 Grundläggande förutsättningar 15
6.1 Utbildning genom hela livet 15
6.2 Små skolor 16
6.3 Högre utbildning 16
6.4 Infrastruktur 17
6.5 Vägar 17
6.6 Kollektivtrafik 18
6.7 Järnväg 18
6.8 Luftfart 19
6.9 Sjöfart 19
6.10 Digital allemansrätt och mobila kommunikationer 19
6.11 Garanterad grundservice 20
6.12 Vägar 20
6.13 Post 20
6.14 Telefon 21
6.15 Nära till sjukvård 21
6.16 Lokalisering av statlig verksamhet/myndigheter, verk och bolag 22
7 Resurser 22
7.1 Utveckling av naturresurser 22
7.2 Lokalt utvecklingsarbete 24
7.3 Kommunala skatteutjämningssystemet 24
7.4 Återföring från vattenkraften 25
7.5 Nedsättning av de sociala avgifterna 26
7.6 Arbetsmarknad 26
8 Lokal makt 27
8.1 Kommunal demokrati 27
8.2 Makt över utvecklingsresurser 27
8.3 Allemansrätten 28
8.4 Strandskydd 28
9 Jämställd regionalpolitik 28
10 Kultur för regional balans – en kulturell allemansrätt 29
10.1 KUL-miljoner – lika villkor för ung kultur i hela landet 29
10.2 Samlingslokaler 30
10.3 Kulturturism 30
10.4 Folkbildning 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att formulera en särskild landsbygdspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att formulera en särskild skärgårdspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att stödja en utveckling av klusterbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Skolverket i uppdrag att finna former för kunskaps- och kompetensutveckling i små skolor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en statligt garanterad tillgång till grundservice.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av hur närheten till vård skall kunna garanteras.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utlokalisering av statliga myndigheter, bolag och verk.
Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett samlat program för en ökad småskalig livsmedelsproduktion i samråd med företrädare från hushållningssällskap, lantbrukarnas organisationer och regionala företrädare.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en satsning på utbildning och kompetenshöjning inom den svenska fiskerinäringen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i samråd med de regionala hushållningssällskapen, turistbranschens aktörer och regionala företrädare utvecklar ett samlat program för att utveckla landsbygdsturismen.
Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att utforma ett samlat program för produktion av alternativa drivmedel från både spannmål och skogsråvara.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av hur det regionalpolitiska stödet fungerar och betalas ut för att frigöra resurser för regionala och lokala utvecklingsresurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbättrat kommunalt skatteutjämningssystem.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föra över vissa faktorer från det kommunala skatteutjämningssystemet till den statliga regionalpolitiken.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en modell för återföring av delar av resurserna som genereras av vattenkraften till regional och lokal nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta regionala riskkapitalfonder med regionala styrelser för startandet av nya företag.
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt i EG-kommissionen prövar möjligheten att införa en nedsättning av de sociala avgifterna även för de branscher som undantas i dagens regelverk.5
Riksdagen beslutar att reseavdraget till och från arbetet höjs till 20 kronor per mil och även kommer att omfatta resor till och från barnomsorg.6
Riksdagen beslutar att den ”självkostnadspremie” motsvarande 7 000 kr som i dag finns i reseavdraget fortsättningsvis delas upp på årets 12 månader för att öka möjligheten för säsongsarbetare att kunna ta del av reseavdraget.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över likabehandlingsprincipen i kommunallagen för att tillåta större lokal variation och lokala lösningar.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat regionalt ansvar över utvecklingsresurserna.
Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att förhindra missbruket av allemansrätten i kommersiellt bruk för att i stället skapa förutsättningar för markägaren och det lokala näringslivet att utveckla verksamheten efter de lokala förutsättningarna.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna bör ha ansvaret för utformningen av strandskyddet.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering och förändringar av regionalpolitiken utifrån ett jämställdhetsperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en kulturpolitisk strategi med ett underifrånperspektiv bör utvecklas som en del av den regionala och lokala utvecklingen.8
1Yrkande 4 hänvisat till UbU.
2 Yrkande 6 hänvisat till SoU.
3Yrkandena 8, 9, 22 och 23 hänvisade till MJU.
4Yrkandena 13 och 14 hänvisade till FiU.
5Yrkande 17 hänvisat till SfU.
6Yrkandena 18 och 19 hänvisade till SkU.
7Yrkande 20 hänvisat till KU.
8Yrkande 25 hänvisat till KrU.
Möjlighet att bo och arbeta samt att etablera företag över hela landet är en grundförutsättning för att skapa livskraft i hela Sverige. Genom många företag över hela landet får Sverige en hållbar ekonomisk utveckling som inte bara beror på några få storföretag eller några få regioner.
Människors fria val att utforma sitt liv och leva sin dröm kräver att varje individ har en reell möjlighet att påverka sin vardag. Samhällets ansvar är att alla medborgare ges rätt till vissa grundläggande förutsättningar.
De senaste åren har den sociala och regionala klyvningen av landet blivit än tydligare. Det illustreras inte minst i form av stora skillnader i utbildningsnivå, sjuktal, arbetslöshet och sjukdomsmönster. Samtidigt har samhällsservicen försämrats: många små skolor har lagts ner, lantbrevbärarlinjer dragits in, post- och bankkontor stängts och vägar försämrats. I takt med att resekostnaderna skjutit i höjden har kostnaden för dem som är beroende av bilen för att komma till arbete, samhällsservice och fritidssysselsättning ökat.
Den gångna högkonjunkturens tillväxt och ökning av sysselsättningen nådde inte ut till alla delar av landet. Detta har slagit hårt mot enskilda individer, kommuner och regioner. Om fler kan bidra till välfärden kan också tillväxten öka.
Den gamla tidens bidragstänkande inom regionalpolitiken är förbi. Det är nu dags att skapa lika villkor för att tillväxt och utveckling ska komma hela landet till del. För att göra detta behövs både generella förändringar och riktade insatser mot särskilt utsatta grupper och regioner i landet.
Olika typer av kulturmiljöer har dramatiskt olika förutsättningar. Städernas täthet och närhet skiljer sig dramatiskt från landsbygdens vidsträckthet och fysiska avstånd. Där staden drabbas av höga markpriser och överhettning, har landsbygden problem med underlaget för att behålla den lokala servicen.
Det borde därför vara självklart att det, inom ramen för en politik för regional utveckling, finns såväl en stadspolitik som en särskild landsbygdspolitik. Det är ett stort tillkortakommande i svensk politik att en särskild landsbygdspolitik inte har utformats. Målet för en landsbygdspolitik är att utnyttja landsbygdens särdrag till dess fördel och utveckla livskvaliteten samt avhjälpa strukturella hinder för utveckling.
Det centrala uppdraget måste därför vara att utveckla näringsverksamheten på landsbygden. Detta innefattar såväl att utveckla de traditionella näringarna, jord- och skogsbruk, genom exempelvis forskning kring råvaruförädling som att underlätta för nya företag inom t.ex. turism och tjänster och för de många människor som har kompletterande försörjning på flera områden.
Tillgång till fungerande och nära service är avgörande för att detta mål ska nås. Återigen förutsätter landsbygdens särskilda förutsättningar att man arbetar på ett annat sätt än i tätorter. För exempelvis statliga och kommunala myndigheter är samverkan kring såväl arbetsplatser som uppgifter avgörande för att man i många fall ska finna underlag för att tillhandahålla servicen, medan man i tätorter hellre eftersträvar specialisering.
Den viktigaste resursen är och förblir människor, deras vilja att skapa och utveckla sin omgivning. Precis som på större arbetsplatser är små- och egenföretagare beroende av kompetensutveckling, men har sällan tid att avsätta för mer sammanhållen utbildning. En kontinuerlig kompetensutveckling förutsätter både att man kan sätta av pengar och att relevant utbildning tillhandahålls på distans.
Kunskapen kring landsbygdsutveckling är relativt skral i Sverige och dessutom spridd på en mängd institutioner. Forskning kring landsbygdsutveckling bedrivs inom ramen för t.ex. SLU (Sveriges lantbruksuniversitet), regionalpolitisk forskning i Umeå och Glesbygdsverket. Även många andra forskningsfält, som kulturgeografi, miljöforskning och träforskning är relevanta för utvecklingen av landsbygdsnäringar. För att samordna och stödja denna forskning bör ett särskilt institut för landsbygdsforskning inrättas.
Från regeringens sida bör snarast förslag till en landsbygdspolitik presenteras. Denna bör utarbetas gemensamt för flera departement för att kunna föreslå verkningsfulla åtgärder utan att hindras av konkurrens mellan olika statsråd, så som t.ex. regeringens ovilja att utveckla landets regioner i dag sätter käppar i hjulet för regionalpolitiken.
En särskild landsbygdspolitik bör formuleras. Inom ramen för denna bör insatser göras för utveckling av landsbygdens näringsverksamhet, tillgänglighet till service, utbildning och utveckling av personliga resurser samt infrastruktur och kommunikationer. Ett institut för landsbygdsforskning bör inrättas för att samordna insatser vid en mängd institutioner. Vad som ovan anförts om att formulera en särskild landsbygdspolitik ges regeringen till känna.
De flesta av Sveriges skärgårdar hyser bofast befolkning sedan många hundra år tillbaka. Redan de första människorna i skärgården sökte sig dit för naturresursernas skull. Man nyttjade det naturen gav och byggnader uppfördes för både bostäder och djur. Skärgårdslandskapet formades av människors aktiviteter, man brukade jorden och man både fiskade och jagade, som ett samspel mellan landskapet, naturresurserna och den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Många av de skärgårdsvärden vi idag uppfattar som genuina har alltså uppstått genom människors drivkraft att kunna försörja sig. Det blir då en paradox att det intresse som många gånger visas från samhällets sida är att bevara det som inte längre fungerar eller existerar som en hållbar skärgårdsekonomi. En paradox uppstår också när man vidtar sådana åtgärder för att begränsa fisket så att det småskaliga och kustnära fisket som i många sammanhang är motorn i skärgårdslivet slås ut. En centralfråga måste då vara hur man kan skapa tillväxt och utveckling i skärgården som leder till livskraftiga miljöer och samhällen året runt, skärgårdsmiljöer som har tydliga band med anslutande områden på fastlandet.
Våra kuster har unika värden och unika naturområden som har betydelse för både bofasta och besökare. Skärgårdslivet har idag en annan situation än landsbygden och staden och måste därför ha en politik som speciellt tar hänsyn till de stora skillnaderna mellan åretruntliv och fritidsliv och deras effekter på samhället och miljön. Efterfrågan på fritidsboende i många skärgårdssamhällen har skapat ett tryck och en ekonomisk obalans mellan åretruntboende och fritidsboende, som i vissa områden kommer att leda till döda vintersamhällen och konstgjorda sommarmiljöer om inget görs. Denna obalans får genomslag på både boendekostnader, grundläggande service, infrastruktur och kommunikationer, vilket i förlängningen också skapar ointresse och omöjligheter för ”nya kustbor” att etablera sig. Samtidigt skall man ha i åtanke att efterfrågan på fritid i skärgården just grundas huvudsakligen på att det finns en naturlig och yrkesmässig aktivitet baserad på de naturvärden som finns i havet och längs kusten. Idag finns skärgårdsområden med ett oerhört efterfrågetryck på bostäder där boplikt efterfrågas för att söka lösningar mot fastighetsförsäljning till fritidshus och för att kunna dämpa boendekostnaderna och fastighetspriserna. Samtidigt finns det skärgårdsområden som redan har förlorat sin sista öbo eftersom kommunikationerna och servicen har försvunnit eller inte utvecklats. Det krävs planeringsförutsättningar och lagstiftning som lokalt hanteras så att lokala förutsättningar, tradition och kultur i samverkan med tillväxtfaktorer kan skapa livskraftiga skärgårdssamhällen.
Vad som ovan anförts om att formulera en särskild skärgårdspolitik ges regeringen till känna.
De senaste åren har den regionala klyvningen accelererat i Sverige. Inte sedan 1960-talet har avfolkningen gått så fort som den gjort de senaste åren.
Efter en positiv utveckling åren 1990–94, då samtliga län utom Västernorrland (-0,3 %) hade ökande befolkning, bröts trenden den följande mandatperioden. Åren 1994–98 minskade 16 län i befolkning. Värst drabbade var Jämtland, Västernorrland, Dalarna, Norrbotten och Värmland, alla med mer än 2,5 % befolkningsminskning. I södra Sverige drabbades Kalmar nästan lika hårt då befolkningen minskade med 2,4 %.
Trots en något mer positiv trend efter 1998, fortsatte minskningen till 2002 i 13 län, återigen med Jämtland och Västernorrland som de värst utsatta. Sedan 1990 är det endast Västerbotten i Norrland som har haft en ökad befolkning, varav hela ökningen härrör från åren 1990–94.
Även inom länen har befolkningsförändringarna märkts tydligt; den inomregionala koncentrationen har ökat under perioden. Exempelvis har mer än hälften av Östergötlands kommuner minskat sin befolkning 1990–2002, samtidigt som länet som helhet har växt. Många av länets kommuner är hårt drabbade, exempelvis, Finspång (-8,6 %), Valdemarsvik, Åtvidaberg, Ydre, Ödeshög och Boxholm, som alla förlorat mer än 6 % av sina invånare.
Befolkningssiffrorna må vara det tydligaste eller mest dramatiska tecknet på den tilltagande regionala klyvningen. Dessvärre gör sig denna påmind på flera områden och sammanfaller i mycket stor utsträckning med den sociala klyvningen.
Lönebildningen ger en tydlig bild av hur situationen har utvecklats. Från en mycket jämn regional utveckling av löneökningarna åren 1991–95, då storstadsregionerna hade en något lägre löneökningstakt än övriga riket, har bilden förändrats åren 1995–2000. Endast Stockholm, Uppsala och Jönköping hade dessa år en löneökningstakt över riksgenomsnittet, med Stockholm klart i topp (104 % av riksgenomsnittet). Utvecklingen har lett till att löneklyftorna på ett decennium har växt markant, från 1990, då lönerna var ca 26 % högre i Stockholm än i Kalmar, till 2002, då lönerna i Stockholm var ca 32 % högre än i Jämtland. Jämfört med Gotland, som ligger markant lägre än Kalmar och Jämtland, är skillnaden 34 respektive 40 %.
Samma utveckling går igen inom områden som såväl arbetslöshet som sjuktal. Också här har ojämlikheten ökat kraftigt mellan 1995 och 2001. I samtliga län har antalet sjukdagar ökat dramatiskt, men ökningen är ojämnt fördelad. I stora delar av sydöstra Sverige, liksom i det närmaste hela norra Sverige har ohälsan ökat mer än i övriga landet. I stor utsträckning sammanfaller denna ojämlikhet med den ojämnt fördelade arbetslösheten.
För att människor ska kunna leva och företag ska kunna verka i hela Sverige behövs grundläggande förutsättningar såsom utbildning, möjlighet till försörjning, hälso- och sjukvård och fungerande kommunikationer. Tillgång till lokal service ökar tryggheten för såväl barnfamiljer som för äldre.
En annan grundläggande förutsättning är att skapa ett mångkulturellt samhälle som bygger på respekt för varandra och att man lär av varandra. Ett samhälle som bejakar mångfald är ett samhälle som inte bara är bättre för den enskilda människan utan också mer framgångsrikt som helhet.
För ökad framtidstro ute i bygderna måste kvinnors erfarenheter och kunskaper bättre tas till vara. Ska fler välja att bo och verka på landsbygden så måste kvinnoperspektivet ingå i samhällsplaneringen. Kvinnors handlingsutrymme och kreativitet för skapande måste tas på allvar.
Ett decentraliserat och jämställt samhälle medför också att självbestämmande och livskvalitet ökar. Endast genom respekt för varandras olikheter får vi fart på hela Sverige.
Bra grundskola, gymnasieskola och högre utbildning ska finnas i hela landet. Den enskilda grundskolan och gymnasieskolan har en stor betydelse för att barnfamiljer ska finna ett boendeområde attraktivt – detta gäller såväl på landsbygden som i tätorten. Lika rätt till bra utbildning innebär inte likadana skolor. Det viktiga är att skolorna håller lika hög kvalitet för att inte ytterligare bidra till en segregering av samhället. Lokala styrelser bestående av lärare, föräldrar och elever kan utveckla skolan till att möta de lokala behoven.
I takt med att kunskaper ökar i betydelse så är det dock viktigt att det finns flera vägar för livslångt lärande i hela landet. Många ungdomar vill pröva nya bostadsorter, ”se sig om i världen”, det är naturligt och värt att bejaka.
Klusterbildning kan vara en strategi för att uppnå god tillväxt också på en relativt liten arbetsmarknad. Med kluster menas att det uppkommer en ansamling av företag med liknande verksamhet i ett område. Välfungerande kluster kan erbjuda gemensam uppbyggnad och spridning av kunskap inom produktionsfältet och en relativt välutvecklad arbetsmarknad för personal med kompetens inom produktionsfältet. Exempel utanför storstadsområdena är möbelindustrin i Småland, biltestklustret i Norrbotten och bioteknikklustret i Umeå, samt det framväxande Rockcity i Hultsfred och film- och videoklustret i Fyrbodal.
Att utveckla kluster handlar om att stödja ett system. Förutom kärnproducenterna och deras underleverantörer ingår också de aktörer som på olika sätt stöder detta produktionssystem. Universitet, forskningsinstitut, branschorgan och lokala regionala offentliga aktörer är exempel på sådana stödjande aktörer. För den lokala och regionala politiken är det avgörande att inse att klusterbygge inte är en administrativ process. Det är också av största betydelse att inte låta perspektivet inskränkas av regionala indelningar, administrativa rutiner och ett ensidigt fokus på tillväxtföretag.
Vad som ovan anförts om att stödja utvecklingen av kluster ges regeringen till känna.
Alla elever har rätt till kunskaper oavsett bostadsort. Kvaliteten måste därför vara hög på alla skolor för att motverka sociala klyftor. Betydelsen av de små lands- och glesbygdsskolorna kan inte överskattas. De utgör en väsentlig del i kommundelens utvecklingskraft, på grund av den naturliga mötesplats som en skola på landsbygden utgör.
Skolverket bör ges ett särskilt uppdrag att tillhandahålla stöd i form av kunskaps- och kompetensutveckling för små skolor. I verkets regi bör arbete med att utveckla läromedel för distansutbildning också på grundskolenivå inledas och tillhandahållas alla skolor. Vad som ovan anförts om att ge Skolverket i uppdrag att finna former för kunskaps- och kompetensutveckling till de små skolorna ges regeringen till känna.
Högskolor och universitet fyller viktiga funktioner inte bara som utbildningscentrum, utan också som motor för hela regionen. Omgivande näringsliv och företag får lättare tillgång till välutbildad arbetskraft och till de senaste forskningsrönen. Den tredje uppgiften ger lärosätena i uppdrag att hålla bra kontakt med det omgivande samhället. I den kreativa och kunskapsintensiva miljön som bildas runt högskolor och universitet föds många idéer om nya affärsverksamheter. Möjligheterna till distansutbildning bör också ytterligare förstärkas.
Medvetna statliga och privata insatser i kombination med lokalt ansvar och inflytande är avgörande för en god regional utveckling. Det gäller att stimulera innovationer och nyföretagande i samverkan mellan högskolor och det omgivande samhället. Lokala och regionala aktörer, som högskolor, kommuner och lokalt näringsliv, bör stimuleras att i än högre grad samverka kring lokal utveckling. Regionala fonder och bolag i samverkan med universitet, högskolor och näringsliv har visat sig framgångsrika både i Sverige och USA.
Det behövs förbättrade möjligheter till delägarskap för dem som är inblandade i kommersialiseringen av forskningsresultat. Detta innebär även att forskare inom universitet och högskolor i högre grad måste vara beredda att avstå delar av rättigheterna till sina forskningsresultat till universitetet eller högskolan där forskningen bedrivits, om forskaren själv inte har intresse av att kommersialisera sina forskningsresultat. På detta sätt ökar incitamenten för såväl forskare som universitet och högskolor att kommersialisera forskningsresultaten.
En av grundförutsättningarna för att kunna få livskraft i hela landet är väl fungerande kommunikationer och en väl utvecklad och underhållen infrastruktur. Utjämning av kostnader för person- och varutransporter till följd av långa avstånd är ett viktigt inslag i den resursfördelningen. Kommunikationer måste fungera bra med hänsyn till de lokala och regionala förutsättningarna för att människor ska kunna bo och verka i alla delar av landet. I vår infrastrukturmotion lägger vi flera konkreta förslag för att förbättra infrastrukturen och kommunikationerna i hela landet.
Planeringen av infrastrukturen måste få en fördjupad demokratisk förankring. Fler aktörer än idag måste komma in i processen på ett tidigt stadium. Våra förslag för att förstärka den lokala/regionala demokratin och inflytandet står tyvärr i skarp kontrast till regeringens synsätt. Centerpartiet anser att satsningen på bärighet, tjälsäkring och rekonstruktion bör vara större och samtidigt ingå i de regionala planerna. Anslagen till de regionala planerna bör också öka. Att flytta ut besluten till den regionala nivån är en garanti för att få väl avvägda och riktiga satsningar utifrån lokala och regionala behov.
Bra vägar i alla delar av landet är ett måste. Det handlar om något så enkelt som lika villkor. De dåliga vägarna kostar årligen människor och företag stora summor pengar. Fordon körs sönder och måste repareras för stora summor, gods kommer inte fram i tid vilket kostar företag pengar, vägar stängs och trafiksäkerheten försämras. I stora delar av landet är det inte främst nya vägar som är tillväxtskapande, utan det är att det befintliga vägnätet fungerar väl. Upprustningen av det nedslitna och hårt åtgångna vägnätet måste vara en prioriterad åtgärd för att kunna skapa livskraft i hela landet. Centerpartiet avvisar planerna på att göra om allmänna vägar med en låg trafikeringsgrad till enskilda vägar.
Centerpartiets prioriteringar:
Ta igen det eftersatta underhållet och garantera en underhållsnivå som inte tillåter nya eftersläpningar att uppstå. Genomför satsningar på tjälsäkring, bärighet och rekonstruktion.
Bygg bort flaskhalsar i befintliga transportsystem och genomför redan planerade projekt.
Genomför önskvärda nyanläggningar och nyinvesteringar.
Kollektivtrafiken har en mycket betydande roll för omställningen till ett grönt transportsystem. Den är mer miljövänlig och trafiksäker än många alternativa färdmedel. Centerpartiet anser att det är av stor betydelse att kollektivtrafiken, även om beläggningen är låg, kan anpassas så att människor kan utnyttja den till både skol- och arbetsresor samt till att ta del av nöjen och aktiviteter under kvällar och helger. Centerpartiet har efterlyst, från regeringens sida, en djupare analys kring orsakerna till varför kollektivtrafikens marknadsandelar faller och förslag om hur den negativa utvecklingen ska kunna vändas. Dagens investeringsstöd omfattar endast spårbunden trafik. Stödet bör dock även gälla för bussar som drivs med alternativa drivmedel. Minskade statsbidrag i kombination med att staten samtidigt kraftigt har höjt diesel- och fordonsskatterna är på väg att leda till en drastisk avveckling av kollektivtrafiken. Denna utveckling måste förhindras och Centerpartiet avsätter därför 100 miljoner kronor till stöd för kollektivtrafiken i glesbygd.
Ambitionen ska vara hög vad gäller att ha fungerande och säker järnvägstrafik i hela landet, både i nord–sydlig riktning och i öst–västlig riktning. Järnvägarna har på sina håll kapacitetsbrist och bristande underhåll. Detta leder till förseningar för både människor och gods vilket i sin tur försämrar järnvägens konkurrenskraft. Green Cargo överger idag stora delar av landet vad gäller godstransporter, vilket visar att företaget inte tar något större samhällsansvar. Följden blir också svårigheter att nå de transportpolitiska målen. Regeringen bör ta konsekvenserna av ägardirektiven till Green Cargo och antingen sälja företaget eller ge direktiv som gör att företaget tar samhällsansvar.
När flygbolag och Luftfartsverket gör neddragningar står glesbygdens hopp till staten och kommunerna. Flertalet mindre flygplatser drivs i kommunal regi. Rikstrafiken, myndigheten som ska samordna långväga kollektivtrafik, har fått i uppdrag av regeringen att upphandla ett tiotal olönsamma flyglinjer. Privata flygbolag som uppfyller vissa villkor kan erhålla statligt stöd för att trafikera dessa linjer. Staten ska ansvara för ett nät av flygplatser över hela landet. Detta kan ske på olika sätt, såsom ägande, driftsbidrag till kommunalt och privat ägda flygplatser samt upphandling av flygtrafik på olönsamma linjer.
Svensk sjöfart konkurrerar på en marknad med tuffa villkor. Den höga andelen export via sjöfart utgör betydande summor för ett land som är beroende av exporten för ett fortsatt välstånd. I ett sådant läge är det absolut nödvändigt att näringen får samma villkor som konkurrenterna. Införandet av en tonnageskatt skulle kunna vara ett steg i denna riktning. Sjöfarten på våra inre vattenvägar har en viktig roll i transportsystemet. Att gods transporteras på Vänern och Mälaren istället för på lastbil är positivt från miljösynpunkt.
En heltäckande digital infrastruktur, tillgänglig för alla medborgare, är ett nödvändigt steg för att kunna förverkliga idén om en digital allemansrätt. Många kommuner har inte de ekonomiska möjligheterna att garantera en utbyggnad av bredband i hela kommunen. I sin tur leder detta till att kommunen blir ett mindre attraktivt område att bosätta sig i. Centerpartiet menar att den statliga politiken för digital infrastruktur bör utgå från tre tydliga kriterier:
– Att trygga konkurrensen på tjänste- och operatörssidan, som är den mer dynamiska delen av IT-sektorn, genom ett nät öppet på lika villkor för alla operatörer.
– Att garantera likvärdiga förbindelser i hela landet.
– Att ge förutsättningarna för en långsiktig planering, som gör att nätet blir skalbart i takt med att efterfrågan på kapacitet ökar.
Det är nu viktigt att de operatörer som fått koncession på 3 G i Sverige lever upp till tidigare gjorda åtaganden, både vad gäller kapacitet i näten och täckning i hela landet. De problem som drabbat branschen får inte tas till intäkt för att svika löften till stora delar av landet om mobil datakommunikation. Staten bör noga följa utvecklingen och inte tveka att ingripa om löftena inte förverkligas.
Att den statliga grundläggande servicen fungerar även i områden utanför tätorterna är en förutsättning för att människor ska slå ner sina bopålar. Att denna service brister, vilket den gör i dag, är totalt oacceptabelt. Myndigheterna, vilkas service brister, får en tid på sig för att komma fram till ett acceptabelt kompensationssystem, med på förhand givna ersättningsregler. Denna tid kan exempelvis vara 6 månader. Uppnås inte detta kompensationssystem måste kompensationen regleras i lagstiftningen.
Av riksdagen uppställda mål måste efterföljas. Att myndigheter mer eller mindre struntar i att följa målen och riktlinjerna är skamligt. Det finns fall när riksdagens mål av en eller annan orsak inte kan uppfyllas. Om den ansvariga myndigheten inte kan ge en tillfredsställande förklaring ska myndigheten kunna direktförvaltas under respektive departement.
Vårvintern 2001 drabbades stora delar av Stockholm av ett elavbrott som varade i flera dagar. Kort därefter, i juli 2001, införde Vattenfall Elnät en garanti som ger kunder 1 000 kronor i ersättning varje dygn de är utan ström. De två andra stora nätbolagen, Birka Nät och Sydkraft, följde efter med ett löfte om kompensation på minst 200 kronor per dygn.
Vi föreslår en liknande kompensation när staten inte kan leva upp till den service den ska stå för. Det kan gälla oframkomliga vägar, utebliven post och telefonnät som inte fungerar.
Farbara vägar, i stad och landsbygd, är avgörande för möjligheten att bo och verka. Vägverket ska kompensera för oframkomliga vägar som omöjliggör näringsverksamhet eller som leder till att invånarna inte kan ta sig till jobbet, affären eller skolan. Denna kompensation gäller däremot inte fritidsboende.
De tidigare postkontoren i Sverige håller på att ersättas med serviceställen för brev- och pakethantering samt särskilda kontor för kassaservice, minst ett i varje kommun. Brev- och pakethantering flyttas till cirka 3 000 livsmedelsbutiker, bensinstationer och kiosker där det också ska gå att köpa frimärken, kuvert och andra produkter som har med post att göra.
På cirka 400 ”postcenter” ska företagare kunna sköta sin pakethantering. I några fall finns även kassaservice i anslutning till de lokalerna – men inte paketutlämning för privatpersoner. Det ökade avståndet till ”postcenter” är redan en verklighet för många människor. Enligt Glesbygdsverket hade 3 040 familjer i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten 4 mil eller längre till ett postkontor med kassaservice år 2001. 1999 var antalet familjer 2 368.
Människor och företag ska inte behöva lida av försenad postgång. Posten ska kompensera utebliven service enligt samma modell som ovan beskrivits för Vägverket.
Post- och telestyrelsen verkar för att alla i Sverige ska ha tillgång till effektiv, prisvärd och säker kommunikation inom tele-, IT-, radio- och postområdena.
I Sverige har cirka 98 procent av alla individer tillgång till fast telefon i hushållet. Denna siffra har inte förändrats nämnvärt under de senaste åren. 7 av 10 hushåll har tillgång till mobiltelefon. Andelen hushåll med tillgång till mobiltelefon har ökat under den senaste femårsperioden. 1996 hade en tredjedel av hushållen tillgång till mobiltelefon. År 2000 var motsvarande andel knappt 70 procent.
Invånarna ska inte bara ha tillgång till telefoner, näten ska även fungera. Sårbarheten i de fasta näten är idag för stor. Telekommunikationerna är sårbara för långvariga avbrott i elförsörjning. Mindre teleanläggningar nära abonnenterna har endast batterireserv för några timmars elavbrott. De reservkraftsaggregat som har anskaffats av Post- och telestyrelsen är inte tillräckliga för att upprätthålla telekommunikationerna vid ett elavbrott som omfattar en stor del av landet.
Människor ska kunna känna sig trygga i sin vardag. De ska kunna lita på rättsväsendet. I dag finns tyvärr för få poliser i framför allt glesbygdsområden. Många i glesbygdsområden kan bli tvungna att vänta i timmar för att en polis ska komma och utreda ett inbrott.
Regler för kompensation åt invånarna om den statliga grundservicen uteblir ska införas. Misslyckas aktörerna med ett frivilligt åtagande ska lagstiftning tillämpas. I ett första skede ska vägar, post och telefoni omfattas av servicegarantin. Vidare ska kraven på måluppfyllnad hos statliga myndigheter skärpas och ägardirektiv och revision användas som tydligare styrmedel. Vad som ovan anförts om en statligt garanterad tillgång till grundservice bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet vill att närvården ska organiseras utifrån olika lokala förutsättningar. Det är alltså ingen nackdel om verksamheten byggs upp på olika sätt runt om i landet.
Ingen ska ha längre än två timmars restid till BB. Om detta inte går att uppnå ska fria boendemöjligheter före förlossningen erbjudas.
Tillgängligheten till vårdcentralerna ska förbättras. Vårdcentralerna förstärks genom telemedicin, ökade vårdplatser och fler akutbilar. En lotsfunktion ska inrättas för att hjälpa patienterna att komma till rätt vård. Det behövs en översyn av hur närheten till vård, genom exempelvis ny teknik, ska kunna garanteras. Detta bör ges regeringen till känna.
Glesbygdsverket har gjort en sammanställning som visar att andelen statliga och kommunala myndighetsjobb i Norrlands inland under åren 1993–96 minskade med 2,6 procent medan den i riket som helhet ökade med 5,8 procent. I Stockholms län var ökningen 10,7 procent och i Stockholms kommun 15,1 procent. Statistik från Sveriges statskalender visar att av de 106 nya myndigheter som bildats sedan 1993 har 82 förlagts till Stockholm eller dess absoluta närhet. Detta motsvarar 77,5 procent, en anmärkningsvärt hög siffra.
Statliga verk bidrar till att bredda arbetsmarknaderna i de regioner som myndigheten lokaliseras till. Varje nytt arbetstillfälle genererar ytterligare tre arbetstillfällen. Inom många verksamheter har man dragit ned i organisationen i landet medan verksamheten i Stockholm har tillåtits att växa. Människors tillgänglighet till olika myndigheter minskar då avståndet till närmaste lokal-/regionalkontor ökar. De statliga verksamheterna bör utlokalisera motsvarande 50.000 arbeten på fem år över hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige är på många sätt ett rikt land. Brusande älvar, fridfulla skogar och vajande sädesfält ger inte bara landet viktiga inkomster i form av vattenkraft, skogsprodukter och livsmedel, de är också viktiga för människors livskvalitet. Naturen ger möjlighet till rekreation, jakt och fiske, vilket för många är stora fritidsintressen.
Naturresurser är grunden, men det behövs fler resurser för att säkra välfärden. Om tillväxt och utveckling ska finnas i hela landet behövs ett antal reformer.
Jord- och skogsbruk tillsammans med fiskenäringen är viktiga nav vad gäller landsbygdens utveckling. En förutsättning för dessa näringars fortbestånd är ett starkt skydd för äganderätten och därtill kopplad förfoganderätt. Landsbygdsturismen innebär också en viktig del för att hela landet ska kunna utvecklas.
Potentialen för svenskt skogsbruk och omkringliggande näringar är i det närmaste obegränsad. För att öka förädlingsgraden behövs investeringar men också ett ökat samarbete mellan träforskningens aktörer och näringslivet. Det är nödvändigt att öka resurserna till design, forskning och utveckling.
Lantbruksföretag inklusive familjeskogsbruk, förädlingsindustrier och servicenäringar, står för 10 procent av den totala sysselsättningen och lokalt sett kan dessa företag vara ännu viktigare för arbetsmarknaden. Det är viktigt att det inte finns några hinder för dessa företagares innovationsförmåga och kreativitet utan att nya affärsidéer kan växa även inom denna sektor. Svenskt jordbruk producerar produkter av hög kvalitet och med stor miljömedvetenhet. Det finns ytterligare potential att utveckla jordbrukets produkter i form av småskalig livsmedelsproduktion. Intresset för lokalt producerade produkter växer. Det är viktigt att Konkurrensverket ser vad som händer i grossistledet så att dessa produkter inte förhindras att säljas till konsumenter på grund av stora detaljhandelskedjor. Ett medvetet arbete med att bygga lokala varumärken är en förutsättning även om det är tidsödande. Samordning av små producenter vad gäller effektiv logistik för att nå återförsäljare, restauranger och butiker är nödvändig.
För att denna utveckling ska genomföras behövs forskningsinsatser för att öka kunskaperna. Det är viktigt att ett sådant program inte låses fast i myndighetsstrukturer utan att det civila samhället och de små aktörerna ges möjlighet att ta del av resurserna. Regeringen bör ta initiativ till ett samlat program för en ökad småskalig livsmedelsproduktion i samråd med företrädare från hushållningssällskap, lantbrukarnas organisationer och regionala företrädare. Detta bör ges regeringen till känna.
Fiskerinäringen är i stort behov av utbildningsmöjligheter. Detta främst för att näringen själv skall kunna gå i takt med den ständiga förändringen som påverkar näringens utvecklingsmöjligheter. Det kan vara såväl konkret kompetens som krävs för att kunna verka som aktiv yrkesfiskare som möjligheterna att möta behovet av karriärmöjligheter inom en näringsgren som idag ständigt kräver förnyelse. Det gäller utbildning som riktar sig till dem som redan idag arbetar inom näringen och utbildningen för att möta behovet av nyrekrytering och en yngre generation.
Grundutbildning, högre utbildning samt tillgång till vidareutbildning är avgörande för varje enskild person för att man idag skall kunna leva upp till myndigheternas krav på kompetens och vara uppdaterad på den förändring som sker inom yrket. Dessutom ställs det större och större krav på att enskilda näringsutövare, och därmed varje bransch, aktivt möter de strukturförändringar som sker inom näringslivet för att kunna stärka sin konkurrenskraft.
Från den samlade fiskerinäringen och fiskebranschen finns det ganska långtgående förslag på hur en nationell utbildningsstruktur kan se ut. Delvis kan dessa investeringar hämtas via EU:s medfinansieringar. För att kunna erhålla dessa EU-medel krävs dock ca 50 % av svensk medfinansiering, vilken bör vara av statlig och nationell karaktär. Vad som ovan anförts om en satsning på utbildning och kompetenshöjning inom den svenska fiskerinäringen bör ges regeringen till känna.
Produktionen av alternativa bränslen och utvecklingen av alternativ energiproduktion måste säkras. Skattebefrielsen för alternativa drivmedel måste permanentas och satsningarna på pilotanläggningar öka.
Sverige har de senaste åren ökat sin andel av den nordiska turistmarknaden, antalet övernattningsnätter har ökat och likaså utländska besökares utgifter under deras vistelse i Sverige. Det viktigaste för att främja turism är att förbättra villkoren generellt sett för servicebranschen genom regelförenklingar och minskade kostnader för personal. Utöver detta är det viktigt att de olika aktörerna samordnar marknadsföringen och att det finns paketerbjudanden för turister. Det finns stora möjligheter att ytterligare utveckla de upplevelser som den svenska naturen har att erbjuda. Regeringen bör i samråd med bland annat hushållningssällskapen, turistbranschens aktörer, LRF och regionala företrädare utveckla ett samlat program för att utveckla landsbygdsturismen.
Den miljödrivna utvecklingen är i högsta grad en positiv möjlighet för landsbygdens näringsutveckling. Att ersätta fossila bränslen i energi- och transportsystem kommer att kräva stora mängder biobränsle och etanol. Råvarorna är produkter från svenskt jord- och skogsbruk. Förädlingen kan ge upphov till nya industrier och näringsgrenar. Också produktion av ekologiska livsmedel och ekoturism kan bli kraftiga motorer i en miljödriven landsbygdsutveckling. Denna utveckling bör stimuleras genom att biodrivmedel skattebefrias långsiktigt, vilket underlättar investeringar i produktion. Centerpartiet strävar efter en hållbar utveckling och vill bland annat förbjuda försäljning av fossilbränsledrivna bilar till 2015–2020. Vad som ovan anförts om initiativ till att utforma ett samlat program för produktion av alternativa drivmedel från både spannmål och skogsråvara bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet vill stärka den lokala nivån genom ökat självbestämmande. Livskraft kommer underifrån och det är i de tusentals frivilliga utvecklingsgrupper som den mesta lokala utvecklingen skapas. Centerpartiet vill tillföra ytterligare resurser till utvecklingsarbetet, fördelade i två delar – en regional del och en del lokala utvecklingspengar. I ett första steg tillförs 100 miljoner kronor till det lokala utvecklingsarbetet. På sikt bör 600 miljoner kronor frigöras för detta. Dessa resurser ska delas upp i två delar:
En regional pott, som betalas ut då regionala myndigheter, näringsliv och ideell sektor (t.ex. föreningsråd eller byalag) tecknat ett utvecklingsavtal som också reglerar hur resurserna ska användas.
Dessutom behövs lokala utvecklingspengar, som betalas ut genom länsmyndigheter eller kommuner direkt till lokalt utvecklingsarbete, som byalag eller liknande. Utvecklingspengen kan även användas som medfinansiering i olika typer av EU-projekt som de lokala utvecklingsgrupperna initierar.
En översyn av hur det regionalpolitiska stödet fungerar och betalas ut bör kunna leda till att rejäla resurser frigörs för regionala och lokala utvecklingsresurser. Detta ges regeringen till känna.
Det är viktigt att värna om kommunernas egna möjligheter att besluta om de verksamheter som de är satta att ansvara för. Riksdag och regering ska inte inskränka den kommunala beslutanderätten. För att det ska fungera måste landets kommuner så långt som möjligt också ges ekonomiska möjligheter till självbestämmande. Det handlar mer om att ha en trygg skattebas än om statliga bidrag och utjämning i efterhand. De senaste åren har dock regeringen försökt att styra kommunernas verksamhet genom specialdestinerade bidrag, exempelvis regeringens skolsatsning.
Det kommunala skattesystemet handlar ytterst om att alla i hela landet ska få likvärdig tillgång till skola, vård och omsorg. Systemet ska utjämna skillnader i skattekraft och strukturella skillnader. Det ska inte utjämna skillnader i servicenivå, kvalitet, kommunala avgifter eller effektivitet. I stället ska det baseras på mätbara, för kommunen, opåverkbara faktorer. I orter med befolkningsutflyttning och alltså få människor som betalar skatt, är det ändå viktigt att de som bor kvar ska ha bra äldreomsorg, bra skola etc. Trots vissa oönskade effekter som systemet har på grund av sin tekniska konstruktion så är det viktigt att försvara grunderna. Dagens tekniska lösning kan leda till vissa effekter som kan upplevas motverka tillväxt och förnyelse, exempelvis den så kallade pomperipossaeffekten. Dessa mindre problem måste justeras för att systemet ska ha bred förankring och legitimitet. Vad som ovan anförts om förbättringar av det kommunala skatteutjämningssystemet bör ges regeringen till känna.
Regeringen har infört ett tillfälligt stöd till kommuner med en befolkningsminskning på över 5 procent de senaste 10 åren. Detta löser dock inte kommunernas problem. För att få ett starkt och stabilt skatteutjämningssystem bör det renodlas. Vissa delar bör föras över till den statliga regionalpolitiken, t.ex. faktorer som rör befolkningsminskning. Vad som ovan anförts om att föra över vissa delar av det kommunala skatteutjämningssystemet till den statliga regionalpolitiken bör ges regeringen till känna.
Skogslänen bidrar med 90 procent av den svenska vattenkraftsproduktionen. I dessa glesbebyggda län skapas omfattande rikedomar som tyvärr hamnar på helt andra håll än i de bygder där de genereras. Detta trots att vattenkraftsutbyggnaden har inneburit omfattande naturingrepp och försämrade förutsättningar för fiske, turism och skogsbruk. I dag är dessutom vattenkraftens bidrag till den lokala sysselsättningen och till skatteunderlaget minimalt.
Det är hög tid att vattenkraftskommunerna får en rimlig ersättning för de ingrepp och den exploatering som utbyggnaden inneburit. I Norge har stortinget i bred enighet slagit fast att vattenkraften är en ”nationell resurs med stark lokal tillhörighet”. Utifrån denna grundsyn är det naturligt att en del av de värden det strömmande vattnet skapar stannar lokalt och därmed får medverka till utveckling och tillväxt. Detta har medverkat till levande bygder och framtidstro i många landsbygds- och fjällkommuner i vårt västra grannland.
För att skapa en modell som passar Sverige bör en utredning genomföras utifrån det norska återbäringssystemet, vilket Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner med 44 medlemskommuner i de sju skogslänen föreslår. Vad som ovan anförts om att utreda en modell för återföring av delar av resurserna som genereras av vattenkraften till regional och lokal nivå ges regeringen till känna.
Ett problem för att skapa livskraft i hela landet är bristen på riskkapital så att företag kan växa och utvecklas. Speciellt tydligt är detta på landsbygden där det idag t o m kan vara problem att få banklån till att köpa ett hus och än svårare för nystartade företag. Nedläggningen av bankkontor har gjort att avståndet mellan låntagare och långivare blivit längre, vilket lett till att den lokala kännedomen i många fall gått förlorad. En modell som bör prövas är att återföra vattenkraftsmedel till regionala riskkapitalfonder med regionala styrelser för startande av nya företag. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet ställer sig bakom regeringens förslag om en ytterligare nedsättning av de sociala avgifterna i stödområde A med ytterligare 5 procent utöver den generella nedsättningen. Regeringen borde hos EG-kommissionen begära att få pröva möjligheten att även företag inom transporter, jordbruk och fiske skulle omfattas av nedsättningen i enlighet med de undantagsregler som finns i regelverket för statsstöd.
Regeringen bör skyndsamt i EG-kommissionen pröva möjligheten att införa en nedsättning av de sociala avgifterna även för de branscher som undantas i dagens regelverk. Detta bör ges regeringen till känna.
Alltför många orter har varit alltför beroende av en stor arbetsgivare och när denne lägger ner och flyttar sin verksamhet får detta oproportionellt stora konsekvenser på orter som saknar ett brett och allsidigt näringsliv. Svensk industris strukturomvandling har slagit hårt mot mindre orter. Detta hade sannolikt kunna mildras om regeringen fört en annan näringspolitik.
En väl utbyggd infrastruktur och fungerande kommunikationer är väsentliga delar i arbetet med att förstora arbetsmarknaderna. Med en god infrastruktur och fungerande kommunikationer ökar förutsättningarna för pendling till och från arbetet. Brister i kollektivtrafik och ett högt bensinpris bidrar till att de lokala arbetsmarknadsområdena minskar. Riksdagen bör besluta att reseavdraget till och från arbetet höjs till 20 kronor per mil och även kommer att omfatta resor till och från barnomsorg för att förbättra möjligheterna att ta ett arbete inom ett större arbetsmarknadsområde.
Riksdagen bör vidare besluta att den ”självkostnadspremie” motsvarande 7 000 kronor som idag finns i reseavdraget fortsättningsvis delas upp på årets 12 månader för att öka möjligheten för säsongsarbetare att kunna ta del av reseavdraget.
Det är genom engagemang och kreativitet på lokal nivå som en utveckling kan ta fart, när hänsyn tas till lokala förutsättningar och behov. Ökad lokal makt innebär inte bara att demokratin fördjupas, det innebär också att resurser kan användas mer effektivt och där de behövs bäst. Den sociala ekonomin bidrar till ökad välfärd och kan spela en viktig roll för samhällsekonomin. Det är viktigt att ungdomar är med i utvecklingsgrupper. Att få vara med och utveckla sin ort stärker känslan för hembygden. För alla de ungdomar som söker erfarenheter runt om i världen kan detta vara avgörande för om de med sina vunna erfarenheter väljer att återvända till sin hembygd.
I vår demokratimotion utvecklar vi resonemangen ytterligare och föreslår åtgärder.
Olika regioner har olika behov av och förutsättningar för utveckling. Därför är det viktigt att det är i den regionala och lokala nivån som besluten tas om fördelning av resurser.
Fler beslut bör flyttas från den nationella nivån till den regionala och lokala, för att öka människors möjlighet att påverka besluten som berör dem. Möjligheterna att påverka på kommunal nivå bör också ökas. Fler och beslutande folkomröstningar, direktvalda kommundelsnämnder, medborgarinitiativ samt att kommuner lättare ska kunna delas för att öka delaktigheten, är några sätt att utveckla den kommunala demokratin.
En stärkt lokal demokrati och ökat ansvar för lokalt förtroendevalda innebär också att den s.k. likabehandlingsprincipen i kommunallagen ses över. Denna princip hindrar i dag kommunerna från att ge specifik service till invånarna i kommunens ytterområden, exempelvis snöröjning under vintermånaderna. En förändrad likabehandlingsprincip bör utgå från att de lokalt förtroendevalda fattar väl avvägda beslut och tar sikte på att förhindra avarter, snarare än att ta bort möjligheten till lokal variation. Likabehandlingsprincipen i kommunallagen ses över för att tillåta större lokal variation och nya lösningar. Detta bör ges regeringen till känna.
De resurser som tillförs det regionala utvecklingsarbetet bör samlas i ett gemensamt anslag som regionerna själva får besluta om, utan inblandning från regering, myndigheter eller verk. Genom detta tydliggörs det regionala ansvaret för att utveckling måste ske på lokal och regional nivå och att utveckling inte kan kommenderas fram genom centrala beslut fattade av regering, riksdag eller generaldirektörer på statliga myndigheter eller verk. Direktvalda regionala organ är viktiga för den demokratiska förankringen. Regionerna bör ges än större frihet att styra sin egen utveckling. Det gäller både hur de regionala tillväxtprogrammen ska utformas och hur resultatet ska mätas. Ansvaret för att resurserna används på ett bra sätt ska utkrävas av väljarna och inte av regeringen eller av några institutioner. Vad som ovan anförts om ett ökat regionalt ansvar över utvecklingsresurserna bör ges regeringen till känna.
Regeringen bör ta initiativ för att förhindra missbruk av allemansrätten i kommersiellt bruk och i stället skapa möjlighet för markägaren och det lokala näringslivet att utveckla verksamheten efter de lokala förutsättningarna. Detta bör ges regeringen till känna.
En viktig del i arbetet med att öka människors livskvalitet är möjligheten att skapa förutsättningar för ett attraktivt och billigt boende. Inte minst har närheten till vatten visat sig vara en viktig faktor för många människors val av bosättning. Dagens utformning av strandskyddsreglerna har berövat många människor attraktiva boendemiljöer. Detta har skett oavsett om trycket på dessa skyddade strandområden har varit stort eller inte.
Utformningen av strandskyddet bör ske på lokal nivå då kunskapen om de berörda strandområdena och utnyttjandet av dessa är störst lokalt. Detta är även en viktig del i principen om det kommunala självstyret. Genom att kommunerna får ansvaret för utformningen av strandskyddet kan fler attraktiva boendemiljöer skapas i många regioner av landet, vilket skulle öka attraktiviteten i dessa områden. Detta bör ges regeringen till känna.
Kvinnorna har en viktigt roll i att skapa utveckling och tillväxt i hela landet. Därför måste det finnas ett könsperspektiv på all regionalpolitik – alltifrån hur satsningar på infrastruktur ska göras, till företagsstöd och tillväxtavtal.
Kvinnor, men även ungdomar, invandrare och funktionshindrade, skall ges möjlighet att delta i utformandet och genomförandet av målsättningarna i tillväxtprogrammen. För att dessa grupper skall få ökat inflytande över utvecklingsarbetet är det nödvändigt att kontinuerligt utvärdera och följa upp utvecklingsarbetet i regioner, kommuner och lokala utvecklingsgrupper. För att detta skall ske på ett effektivt sätt är det nödvändigt att öka kunskapen om hur detta arbete skall göras. Inte minst har offentliga aktörer ett stort ansvar för att jämställdhetsarbetet utvärderas kontinuerligt. Regeringen bör ge offentliga institutioner i uppdrag att genomföra jämställdhetsrevisioner av sin verksamhet och dess styrning. Utifrån utvärderingarna av regionalpolitiken ska också åtgärder utformas och genomföras. Vad som ovan anförts om utvärdering och förändringar av regionalpolitiken utifrån ett jämställdhetsperspektiv bör ges regeringen till känna.
Vi talar mycket om behovet av tillväxt och företagsamhet för att klara sysselsättningen. Vi diskuterar hur vi ska underlätta för företagande och ta bort hinder för entreprenörer. Men hur ska vi öka entreprenörandan och hur ska vi skapa engagemanget för det som människor behöver? Kulturen stärker inte bara vår framtidstro och samhörighet, den är också drivkraft för människors kreativitet och vilja att utveckla det egna samhället.
Människor ska ha tillgång till ett rikt kulturliv oavsett social och ekonomisk status eller bostadsort. Centerpartiet vill ge möjlighet för alla att ta del av och delta i kulturell verksamhet. Vi vill därför gå vidare med en satsning på en kulturell allemansrätt i hela landet.
De politiska konsekvenserna för en regionalpolitik för unga är att fokusera på några saker för att skapa nav som den sociala miljön kan kretsa kring samt uppmuntra de intressen som finns, även om inte dessa sammanfaller med de intressen som politiker i styrande nämnder har.
En kulturpolitisk strategi med ett underifrånperspektiv bör utvecklas som en del i den regionala och lokala utvecklingen. Detta bör ges regeringen till känna.
I vår kulturmotion lägger vi förslag till en ny inriktning på kulturpolitiken.
Stödet till ungdomars egna kulturverksamhet ska ske på ungdomars egna villkor och oberoende av vuxnas idéer och ambitioner.
Centerpartiet anser att Ungdomsstyrelsen, utöver regeringens anslag, bör tillföras extra resurser som skall gå till en särskild satsning på ung kultur i hela landet. Vi föreslår i ett första skede att 100 miljoner kronor skall anslås till Ungdomsstyrelsen för att sedan, efter ansökan, fördelas ut till de kommunala ungdomsråden eller motsvarande. År 2004 utökas KUL-miljonerna till att omfatta 290 miljoner, d v s ca 1 miljon kronor per kommun.
Det är mycket viktigt att ungdomarna på orten själva får bestämma hur resurserna ska fördelas och att det inte går via kommunerna. Exempelvis kan pengarna fördelas via kommunens ungdomsråd där sådana finns. Även de ungdomar som inte tillhör någon förening ska kunna ta del av dessa pengar för att utveckla det kulturella utbudet för ungdomar, med ungdomar och av ungdomar – i hela landet.
Träffpunkter behövs inte bara i regionernas centrum utan också väl spridda över landet och nära människorna. I glesbygd och mindre tätorter utgör de allmänna samlingslokalerna ett nödvändigt medel för en decentraliserad kulturpolitik. Ett fint förgrenat nätverk av lokala arrangörer är en nyckel till att kunna genomföra lokala kulturutbud och väl förberedda och genomförda evenemang.
Föreningsdrivna samlingslokaler, bygdegårdar, Folkets hus och ordenshus erbjuder 3 000 möteslokaler – lokaler som idag utgör ett viktigt forum för amatörers skapande och ger möjlighet för möten mellan professionellt verksamma konstnärer och publik i människors närmiljö. Här sker möten mellan amatörer och professionella som kan utveckla och berika den lokala kulturen. Det är också här som möten som kan utveckla bygden, byn, kvarteret eller stadsdelen sker. Centerpartiet anser att anslaget till allmänna samlingslokaler bör ökas, bl a för att öka tillgängligheten för funktionshindrade genom exempelvis installation av ramper och teleslingor.
Kultur kräver goda kommunikationer mellan människor. Dagens teknik möjliggör möten och samarbeten som varit betydligt svårare tidigare. För att samlingslokaler ska fungera som träffpunkter för människor och kunna vara navet för olika verksamheter måste dessa få tillgång till goda datakommunikationer. Centerpartiets krav på bredband i hela landet omfattar självklart också samlingslokaler i hela landet.
Det behövs samverkan mellan kulturlivet och turistorganisationerna för att göra landets kultur och konstnärliga verksamhet mer känd och lättillgänglig. Medvetna satsningar på kulturturism är en drivkraft för den lokala ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen. Turistdelegationen är en statlig myndighet för strategier, statistik och samordning inom svensk turism.
Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga aktörer för att kulturlivet ska leva lokalt, runt om i hela landet, och bjuda mångfald och hög kvalitet. Det offentliga måste här, genom stat och kommuner, medverka till att skapa goda förutsättningar i form av bl.a. rimliga villkor för allmänna samlingslokaler och folkbildningsstöd med generösa utrymmen för amatörkulturarbetet.
Studieförbunden fyller också en mycket viktig uppgift genom att de uppmuntrar nya grupper att förkovra sig och fördjupa sina kunskaper. Utbyggd distansutbildning och e-learning är för många en förutsättning för att läsa vidare, på heltid eller vid sidan av arbetet.
Utvärderingar både inom Kunskapslyftet och i andra sammanhang (Statens utvärdering av folkbildningen, SUFO, 1996) visar mycket goda resultat hos både folkhögskolorna och studieförbunden när det gäller sätten att söka upp de studerande, sätten att lära ut och deltagarnas egen tillfredsställelse. De kommunala och statliga utbildningarna för vuxna har därför, liksom högskolan, mycket att vinna på att se folkbildningens strategiska betydelse för att lyckas med målet att nå alla med bra resultat.
Folkbildningen och studieförbunden spelar enligt statistik från såväl SCB som Skolverket en allt större roll inom Kunskapslyftet. Förmågan att nå studieovana grupper och personer med funktionshinder, bl.a. genom annorlunda studieformer, har dokumenterats i olika utvärderingar. Därför minskar möjligheterna att uppfylla de föreslagna målen för den framtida vuxenutbildningen när studieförbundens möjligheter att agera begränsas.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Sofia Larsen (c) |