Folkpartiet liberalernas turistpolitik utgår ifrån det faktum att ett gott näringslivsklimat ger en bättre fungerande turistsektor vilket ger fler jobb, bättre statliga finanser, ett levande Sverige samt en bättre miljö.
Konkurrensen är ett annat viktigt liberalt ställningstagande. Det är särskilt viktigt att beakta när staten eller kommunen inte bara anger spelreglerna utan också själva deltar i spelet. Detta får i ett antal fall konkurrenssnedvridande effekter och måste därför granskas noga. Rätt använda skattemedel eller valuta för skattepengarna är ett ansvar inför medborgarna och därför ett viktigt inslag i Folkpartiets politik. Därför vill vi nu granska de statliga organ som har till sin uppgift att sköta den offentligt finansierade turistpolitiken.
Statens mål för turistpolitiken ligger i stort sett i sin helhet utanför det näringspolitiska området och förutsätter en omfattande omläggning av skatte- och arbetsmarknadspolitiken för att kunna förverkligas. Målet bör därför omformuleras så att turismen ryms under näringspolitikens område.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Folkpartiets turistpolitik 3
Konkurrensförhållanden 4
Konkurrensverkets uppfattning 4
Konkurrenssnedvridning inom turistnäringen 4
Generellt om turistsektorn 6
Världsturismen 8
Turismen i Sverige 9
Inrikesturismen 9
Ankommande utländska turister 9
Inkvarteringsstatistiken 10
Analys och slutsatser 11
Den svenska turistnäringen 12
Turismen i nationalräkenskaperna 12
Produktion och produktivitet. 13
Generella förutsättningar för turistnäringen 13
För turistnäringen särskilda förutsättningar 14
Marknadsföring 14
Turistpolitikens mål 15
Turistpolitikens medel och organisationsfrågor 15
Turistdelegationen 15
Sveriges Rese- och Turistråd AB 16
Överväganden 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utvärdera verksamheten i Turistdelegationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att granska verksamheten i Sveriges Rese- och Turistråd AB.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att undersöka om effektivitetsvinster kan uppnås dels genom en sammanslagning av Turistdelegationen och Sveriges Rese- och Turistråd, dels genom att överföra Turistrådets informationsverksamhet till Utrikesdepartementet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att ersätta de strategiska riktlinjerna i Turistdelegationens handlingsprogram med en generell politik avseende arbetskraftsintensiv tjänsteproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om turistnäringens konkurrensförhållanden i relation till offentlig näringsverksamhet.
I vår politik ges särskilt goda tillväxtmöjligheter för just de små och medelstora företagen. Det är där vi tror att de nya jobben kommer att kunna skapas. Inte genom att ge mer och fler bidrag utan genom att undanröja hinder för tillväxt och uppmuntra det egna företagandet i alla dess former. Också av det skälet är turistnäringen intressant. Med en annan beskattningsnivå för tjänsteproduktion tror vi att ett antal nya jobb kommer att kunna skapas.
Folkpartiet liberalernas turistpolitik utgår ifrån det faktum att en fungerande turistsektor kan ge fler jobb, bättre statliga finanser, ett levande Sverige samt en bättre miljö. Den s.k. ekoturismen är en intressant sektor, som förmodligen passar oss i Sverige särskilt väl med tanke på vad vi som turistmål har att erbjuda i form av orörd natur och andra kultur- och skönhetsupplevelser.
Konkurrensen är ett annat viktigt liberalt ställningstagande. Det är särskilt viktigt att beakta när staten eller kommunen inte bara anger spelreglerna utan också själva deltar i spelet. Detta får i ett antal fall konkurrenssnedvridande effekter och måste därför granskas noga. Privata näringsidkare får i alltför många fall se sig besegrade av statligt eller kommunalt finansierade projekt eller initiativ.
Konkurrensverket har i en utredning föreslagit att regeringen bör överväga att införa särskilda bestämmelser i lag som gör det möjligt att ingripa mot andra slag av konkurrenssnedvridande förfaranden än de som omfattas av konkurrenslagen. Man föreslår också att kommunallagen ändras så att företag ges bättre möjligheter att få prövat i domstol om det är förenligt med lagen att kommunala aktörer börjar driva näringsverksamhet på konkurrensmarknader.
Folkpartiet anser principiellt att det offentliga inte annat än i undantagsfall bör bedriva verksamhet i bolagsform men kan ändå ställa sig bakom dessa förslag att gälla under den period när den offentliga bolagssektorn krymper samt även för de bolag som ska stanna i offentlig ägo.
All statlig verksamhet skall granskas kontinuerligt. Det är viktigt inte minst ur effektivitetssynpunkt. Rätt använda skattemedel eller valuta för skattepengarna är ett ansvar inför medborgarna och därför ett viktigt inslag i Folkpartiets politik. Därför vill vi nu granska de statliga organ som har till sin uppgift att sköta den offentligt finansierade turistpolitiken. Granskningen skall därför gälla såväl de instanser som handhar de statliga medlen samt organisationen i sig.
Folkpartiets politik förespråkar följande åtgärder som skulle vara till stor nytta för turistsektorn.
Sänkt arbetsgivaravgift.
Sänkt inkomstskatt.
Arbete mot illojal offentlig konkurrens.
Färre och enklare regler.
Konkurrensverket har i oktober 1998 till regeringen överlämnat en studie av klagomålsärenden ”Konkurrenshinder för småföretag”. I denna sätter man bl.a. ljuset på de problem som uppstår när företag tvingas konkurrera med både offentlig näringsverksamhet och sådana andra aktörer som erhåller skattefinansierat offentligt stöd i olika former. Man citerar också en studie från Umeå universitet som visar att myndigheters agerande på konkurrensmarknader kan få så allvarliga konsekvenser för enskilda småföretag att de tvingas upphöra med verksamheten. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning helt oacceptabelt.
Konkurrensverket framför i rapporten sin principiella uppfattning att myndigheter inte bör bedriva verksamhet på väl fungerande konkurrensmarknader och efterlyser en precisering från statsmakternas sida under vilka förutsättningar som sådant skall få ske. Man efterlyser också regler som säkerställer att stöd inte snedvrider konkurrensen, hämmar eller omöjliggör verksamhet i företagen.
De missförhållanden Konkurrensverket påtalat har bärkraft även inom turistnäringen, där ett stort antal kommuner bedriver näringsverksamhet inom ramen för sina turistbyråer, i kommunala stiftelser och i hel- eller delägda bolag. Regelrätta bidrag till privata företag förekommer också, bl.a. inom ramen för den svenska regionalpolitiken och EU:s regionalpolitik. Det är angeläget att kontinuerligt följa utvecklingen just när det gäller eventuella snedvridande effekter av olika regionalpolitiska stöd.
Även annan offentlig näringsverksamhet förekommer inom området, framförallt i form av turistanläggningar av olika slag, bl.a. campingplatser, hotell och restauranger. Syftet är ofta att stödja turismens utveckling genom att förbättra serviceutbudet till besökarna och t.ex. tillhandahålla uthyrningsstugor och paketresearrangemang, men kan också vara att skapa en kompletterande finansieringskälla till turistbyråerna. Verksamheten uppmuntras och stöds på olika sätt, även ekonomiskt, av Turistdelegationen och av Sveriges Rese- och Turistråd.
Kommuner har på detta sätt och i strid med kommunallagen i flera fall lyckats uppnå marknadsdominerande ställning. Detta har försvårat nyetableringar och förhindrat uppkomsten av livsdugliga privata verksamheter. Vi delar Konkurrensverkets uppfattning att detta är i högsta grad olämpligt och menar att förslag om ökade anslag till Konkurrensverket för fler självständiga utredningar bör beaktas i detta sammanhang.
Resegarantilagens tillämpning är ett exempel på konkurrenssnedvridning inom turistnäringen där staten själv är regissören. Enligt lagen, som är baserad på bindande EU-direktiv, skall den som arrangerar en paketresa ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Olika länder har löst detta på olika sätt, men den form som valts i Sverige medför en kraftig snedvridning av konkurrensen till storföretagens fördel och småföretagens nackdel.
Systemet band 1999 kapital på som mest 2,6 miljarder kronor, vilket medförde kostnader för företagen på totalt ca 62 miljoner kronor. Den svenska finansmarknadens funktionssätt är sådant att kostnaderna för systemet till övervägande delen bestrids av f.n. över 1.600 småföretag. Hälften av dessa har kostnader på åtminstone 8 procent av garantibeloppet. Samtidigt har ett 20-tal storföretag kostnader på i genomsnitt 0,5 procent.
De små företagen bedriver vanligtvis verksamhet med låg riskprofil, medan de stora riskerna tas av bl.a. de stora charterarrangörerna. Det säregna förhållandet råder därför att den som tar en grupp turister på en veckolång fjällvandring skärs över samma kam som den som chartrar jumbojets säsongsvis för resor till Thailand och Västindien. Systemet snedvrider på detta sätt konkurrensen mellan små och stora företag, försvårar nyetableringar, gör semestern dyrare än den borde vara och håller tillbaka utvecklingen av bättre semesterprodukter genom att småföretagarna försöker undvika att bli indragna i systemet.
En ny och förstärkt resegaranti infördes 2002. En välkommen förbättring av villkoren för resekonsumenter kom till stånd. Systemet med resegarantier kan ändå inte betraktas som helt tillfredsställande i relation till de små researrangörernas ekonomiska situation.
Den nuvarande resegarantin finansieras av resebranschens deponerade medel. I förhållande till företagens omsättning blir de kostnader för avgifter, inteckningar, borgensförbindelser för att klara av att leva upp till resegarantins regler mycket betungande. Detta snedvrider konkurrensen, försvårar nyetableringar och får negativa konsekvenser också för konsumenterna genom högre priser och sämre utbud av tjänster.
Ett alternativt system för ställande av resegarantier måste snabbt utredas. De små reseföretagens intressen och konsumenternas behov av skydd kan samtidigt förbättras utan att någon grupp tvingas ta på sig orimliga risker.
En särskild fondlösning förekommer i flera nationella resegarantisystem. Resegarantiutredningen gjorde vissa överväganden i detta sammanhang, men propositionen utelämnade hela diskussionen om de mindre arrangörernas situation. En ny och snabb utredning bör också ta med i analysen alla aspekter förbundna med en EU-harmonisering av garantier för resenärer.
Svenskarnas resor i Sverige har sedan 1989 minskat med 32 procent, samtidigt som utlandsresorna ökat med 10 procent. Under samma tid har antalet övernattningar i bostaden under fritiden ökat med sju dagar per år.
Förändringen är starkt inkomstrelaterad. Hushåll med inkomster över 350 000 kr/år har ökat sitt resande med 109 procent – framförallt till utlandet – medan hushåll med lägre inkomster minskat sitt resande med 60 procent. Utbrändhet och den explosiva ökningen av stressrelaterade sjukdomar är fenomen som uppmärksammas alltmer. Det finns starka skäl att tro att den politik som framkallat förändringarna i resandet kommit att förvärra människornas psykosociala situation. 60 år efter den stora semesterreformen är semestern på väg att åter bli ett klassmärke.
Det inrikes resandet har minskat med 64 miljoner övernattningar sedan 1989 och denna snabba nedgång för turismen hotar också existensen för tusentals små service- och handelsföretag på landsbygden. Dessa utgör en oundgänglig del av turismens infrastruktur och därmed även för exporten av turisttjänster.
Sverige förlorar kontinuerligt marknadsandelar i den expansiva världsturismen. Detta utgör en betydande belastning för bytesbalansen och medför att näringen inte förmår bidra till ökad sysselsättning annat än marginellt.
Orsakerna ligger i de generella förutsättningar som råder för tjänstesektorn och skillnaden i villkor mellan varu- resp. tjänsteproduktion.
Detta har givit näringen ett kostnadsläge som ligger 21 procent över genomsnittet för EU och upp till 67 procent över EU:s ledande turistländer. Detta har berövat den svenska turistnäringen stora delar av dess internationella konkurrenskraft. De ändringar i konsumtionsmönstren som prisnivån framkallar medför dessutom stor risk för negativ miljöpåverkan.
Riktade stöd, selektiva åtgärder, offentlig näringsverksamhet och bidrag till enskilda företag snedvrider konkurrensen inom turistnäringen. De statligt finansierade organens verksamhet inger betänkligheter, bl.a. i konkurrenshänseende, och bör granskas. Statens turismfrämjande verksamhet och politiska mål bör utvärderas.
I motionen föreslås att frågan om huruvida verksamheten i Turistdelegationen och Sveriges Rese- och Turistråd AB bedrivits i enlighet med riksdagens beslut bör granskas och utvärderas av Riksdagens revisorer som också bör undersöka om effektivitetsvinster kan uppnås genom sammanslagning och/eller överföring av Turistrådets verksamhet till staten, t.ex. utrikesförvaltningen.
Regeringens s.k. Framtidsprogram för turismen bör utmönstras som grund för arbetet med att utveckla den svenska turistnäringen och ersättas med en generell politik avseende arbetskraftsintensiv tjänsteproduktion, genom att statens politik ges en ny inriktning i syfte att pressa ned prisnivån inom tjänstesektorn.
Världsturismen betecknas av World Tourism Organization som världens största näring och en av de snabbast växande. Sysselsättningen inom den väntas öka från 212 miljoner jobb 1995 till 338 miljoner 2005. Verksamheten svarar för ca 10 procent av världens samlade BNP. Mätt i löpande priser har exportintäkterna från turism fördubblats under det senaste decenniet och uppgick 1999 till 455 miljarder USD, av vilket Europa svarar för 52,7 %. Tillväxten har varit 72 procent mellan 1990 och 1999, motsvarande 6,2 procent per år.
Sveriges andel av världsturismen uppgår till 0,9 procent. Tillväxten har för Sveriges del, trots högkonjunkturen, varit knappt hälften av genomsnittet, 34 procent för de senaste tio åren, motsvarande 3,3 procent per år. Samtliga Europas högskatteländer har tappat marknad under 1990-talet.
Orsaken till detta är de sjunkande relativpriserna för flygbiljetter. Den biljett som kostade en månadslön 1970 kostar idag knappt en veckolön. Detta har gjort att konkurrensen vidgats från att omfatta vårt närområde till att bli global. Sverige har därmed kommit att konkurrera om turister med en rad avlägsna länder med väsentligt lägre kostnadsläge, bland annat i Sydostasien. Av detta följer att kostnaderna för resa till och vistelse i ett land, inte kan vara högre än motsvarande kostnader för resa till och vistelse i ett annat land, med mindre än att det första landet är berett att avstå från turistintäkter.
I exemplet Sydostasien innebär detta att en vistelse i Sverige inte kan vara mer än ca 4.000 kronor dyrare än en vistelse i t.ex. Thailand om man vill bibehålla Sveriges konkurrenskraft. Skillnaden motsvarar priset för en biljett med charterflyg. Överträffas denna nivå, kommer turisterna att välja det mest prisvärda alternativet.
Den svenska turistnäringens huvudsakliga roll är inte att producera rekreation till hushållen, utan som underleverantör till andra sektorer i ekonomin, framförallt exportindustrin. Dessa sektorer är inte lika priskänsliga som hushållen och efterfrågar tjänster med högre förädlingsvärde, vilket resulterar i hög intäkt per turist. I turistländerna är förhållandet det omvända.
Enligt den svenska turistdatabasen (TDB) gjorde svenskarna förra året 215 miljoner övernattningar utanför bostaden, varav 80 miljoner utomlands och resterande 135 miljoner inrikes. Det inrikes resandet har minskat med 64 miljoner övernattningar (32 procent), sedan 1989 – det år då mätningarna påbörjades. (Tabell 1)
Tabell 1: Inrikes resor
|
Logiform |
Milj övernattningar |
Förändring |
||
|
1989 |
2001 |
|||
|
Släkt och vänner |
71,3 |
53,8 |
-17,5 |
-25 % |
|
Eget fritidshus |
42,8 |
26,7 |
-16,1 |
-38 % |
|
Hyrstugor, alla typer |
20,1 |
13,6 |
-6,5 |
-33 % |
|
Camping, all utom stugor |
16,8 |
13,7 |
-3,1 |
-18 % |
|
Hotell och kursgårdar |
10,4 |
9,0 |
-1,4 |
-13 % |
|
Vandrarhem, logement |
3,9 |
3,8 |
-0 |
-0 % |
|
Fritidsbåt |
3,7 |
2,0 |
-1,7 |
-47 % |
|
Övriga boendeformer |
3,8 |
1,2 |
-2,6 |
-69 % |
|
Summa fritidsresor |
172,7 |
123,8 |
-48,9 |
-28 % |
|
Arbetsresor |
25,8 |
11,1 |
-14,6 |
-57 % |
|
Summa inrikes resor |
198,5 |
134,9 |
-63,6 |
-32 % |
Källa: TDB, Turistdatabasen
För utländska turister är statistiken ofullständig, men det kan röra sig om totalt ca 20 miljoner övernattningar av vilka 9,1 miljoner redovisas av SCB inom ramen för inkvarteringsstatistiken, som omfattar boende i hotell, stugbyar, vandrarhem och på campingplatser. Denna uppvisar en ökning för dessa boendeformer med totalt 20 procent för perioden 1989 t.o.m. 2001, eller i genomsnitt 1,8 procent per år.
Ytterligare 10,7 miljoner utländska övernattningar i andra boendeformer uppmättes 1989/90 i en undersökning som genomfördes av dåvarande Stiftelsen Sveriges Turistråd. I detta ingår bl.a. hyrda stugor samt boende hos släkt och vänner. Siffrorna är mycket osäkra på grund av bristfälligt underlag. Undersökningen upprepades 1994 av Styrelsen för Sverigebilden efter det att kronans värde under vintern 1992/93 sjunkit med 20–30 procent mot dollarn och större europeiska valutor. Vid detta tillfälle uppmättes en volym på 18 miljoner övernattningar. Senare uppgifter saknas om utvecklingen av turismen till Sverige från andra länder. Osäkerheten i den utländska turismen till Sverige omfattar alltså mer än hälften av den uppskattade totalvolymen. (Tabell 2)
Tabell 2: Utländska turister
|
Miljoner övernattningar |
1989 |
2001 |
Förändring |
|
|
SCB inkvarteringsstatistik |
7,6 |
9,1 |
+1,5 |
+20 % |
|
Sveriges Turistråd 1990 |
10,7 |
Okänt |
|
|
|
Summa utlänningar |
18,3 |
Okänt |
|
|
Källa: SCB, Nutek 1996:11
Totalt bedöms turismen i Sverige omfatta omkring 155 miljoner övernattningar, av vilka svenskarna står för 87 procent. Utöver dessa övernattningsresor hör ytterligare 39 miljoner dagsresor till turismen, 25 på fritiden och 14 i samband med arbete. Även dessa har minskat mycket kraftigt under 90-talet. Dessutom förekommer ett omfattande utländskt inresande över dagen, dels i samband med gränshandel, dels med övernattning ombord på färjor.
Av tabell 3 framgår att endast en fjärdedel av turismen omfattas av inkvarteringsstatistiken från SCB. Denna del brukar något oegentligt kallas för ”kommersiella boendeformer”, men det bör noteras att flera av boendeformerna i tabell 1 också är kommersiella i den meningen att de tillhandahålls antingen yrkesmässigt eller i varje fall mot betalning. Den stigande volym som redovisas för hotell i inkvarteringsstatistiken utgörs till omkring 80 procent av konjunkturbetingade resor i arbetet. Motsättningen mellan denna siffra och uppgiften om sjunkande hotellboende för svenskarnas inrikes fritidsresor är därför skenbar.
Tabell 3: Inkvarteringsstatistiken
|
Miljoner övernattningar |
1989 |
2000 |
Förändring |
|
|
Hotell *) |
17,0 |
21,3 |
+4,3 |
+25 % |
|
Stugbyar |
3,7 |
3,5 |
-0,2 |
-5 % |
|
Vandrarhem |
1,1 |
1,1 |
-0,0 |
-3 % |
|
Camping |
14,4 |
14,0 |
-0,4 |
+3 % |
|
Summa *) |
36,2 |
39,9 |
+3,7 |
+10 % |
|
-varav svenskar |
28,6 |
31,2 |
+2,8 |
+9 % |
|
-varav utlänningar |
7,6 |
8,7 |
+1,1 |
+14 % |
Källa: SCB
* Inkl 1 miljon övernattningar på kursgårdar fr.o.m. 1994
Statistiken ur TDB uppvisar även stora inkomstrelaterade skillnader i hushållens resekonsumtion. Hushåll med inkomster över 350.000 kr/år har ökat sitt resande med 109 procent – framförallt till utlandet – medan hushåll med lägre inkomster minskat sitt resande med 60 procent. Utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar är fenomen som uppmärksammas alltmer, och det finns starka skäl att tro att den politik som framkallat förändringarna i resandet kommit att förvärra människornas psykosociala situation. Svenskarna tillbringade 8 fler nätter av sin fritid i bostaden under 2000 än 1989. 60 år efter den stora semesterreformen är semestern på väg att åter bli ett klassmärke.
Detta minskande inrikes resande krymper kundunderlaget för tusentals små service- och handelsföretag som betjänar turister under resan och på resmålet. Den ekonomiska statistiken är alltför grovmaskig för att kunna fånga upp detta och påverkas dessutom av både affärskonjunkturen och ökat utlandsresande. Eftersläpningarna i rapporteringen är betydande.
Sveriges relativa prisläge är oförmånligt i förhållande till utländska resmål. De tyngsta utgiftsposterna för semester i Sverige ligger 21–32 procent över EU:s genomsnitt.
Av bilaga 1 till SOU 1995:104 ”Svensk skattepolitik i teori och praktik” framgår ett tydligt samband med skattereformen då den 26-procentiga ökningen av hushållens kostnader för drivmedel ledde till att Sverige blev mer ”avlångt” i ekonomisk mening. Detta minskade både resornas antal och längd i kilometer vilket medförde att Norrlandslänen drabbades särskilt hårt.
Prishöjningarna ledde till ett snabbt bortfall av volym för turismen, vilket till mindre del återhämtades i samband med frisläppandet av den svenska valutan i november 1992. Utlandssemester blev då relativt sett dyrare än semester inom Sverige, men den negativa utvecklingen har fortsatt efter 1995.
Utvecklingen understryker prisernas och valutakursernas stora betydelse för svenskarnas konsumtionsmönster och för utlänningars vilja att semestra i Sverige.
Turistnäringen består av drygt 8.000 företag fördelade på flera olika branscher, bl.a. hotell och restaurang, flyg-, tåg- och bussbranscherna, resebyråbranschen m.fl. Utöver dessa traditionella turistbranscher kan mer än 10.000 företag i en rad andra branscher härleda en större eller mindre del av sina intäkter från turism.
Den svenska turistnäringens volym är till över 80 procent beroende av resor som inte är avdragsgilla och till nästan 90 procent av en snabbt krympande hemmamarknad. Utvecklingen har under det senaste decenniet inneburit att Sverige kontinuerligt tappat marknadsandelar inom världsturismen. Eftersom någon motsvarande försämring inte skett av Sveriges roll som exportnation, så måste den slutsatsen dras att nedgången i allt väsentligt ägt rum inom den del av turistnäringen som levererar rekreation till hushåll.
Nationalräkenskapernas turistkonto finns redovisat enligt en äldre metod från 1990 t.o.m.1996. 1998–1999 skedde en omfattande omläggning av beräkningsmetoden, varvid dock endast åren 1995–1996 räknades om enligt den nya metoden.
Enligt turistkontot skulle turisternas konsumtion exkl. skatter ha uppgått till 76,9 miljarder 1990 och till preliminärt 148,4 miljarder 2001. Detta skulle innebära en ökning med 93 % i löpande priser och 50 % i fast penningvärde. Antalet årsverken uppges ha uppgått till 132.000 för år 1995 enligt den gamla beräkningsmetoden, men till 97.582 för samma år enligt den nya metoden. Enligt denna metod skulle antalet för 2001 vara 127.303.
De två beräkningsmetoderna producerar alltså inte jämförbara resultat, vilket innebär att ingen möjlighet finns att bedöma den verkliga utvecklingen under 1990-talet. Det bör också noteras att uppgifter för året före skattereformen aldrig tagits fram av Turistdelegationen. Det går därför inte att jämföra det dramatiska volymbortfallet mellan 1989 och 1990 med motsvarande ekonomiska uppgifter.
Kontot omfattar alla resor över 5 mil, vilket innebär att det även innehåller många dagsresor, en del av gränshandeln samt dessutom en stor del av svenskarnas ökande resande till utlandet, vilket väger tungt på grund av transportkostnaderna.
Det bör noteras att nationalräkenskaperna betraktar all svensk luft- och sjöfarts- samt resebyråverksamhet som tillhörande den svenska turismen oavsett resans mål. Det ökande resande till utlandet påverkar därför värdena i positiv riktning, medan det minskande resandet inrikes påverkar dem negativt endast i de fall där flyg- eller sjötransport använts. Det senare är mer sällan förekommande eftersom bilismen helt dominerar det inrikes resandet. Turistkontot påverkas även av förändringar i svenska transportföretags andelar av utländska marknader, vilket gör uppgifterna omöjliga att tolka.
Näringens förädlingsvärde uppgick till preliminärt 51,9 miljarder exkl. skatt under det senast redovisade året (2001), vilket motsvarar 2,7 procent av BNP. Detta är mer än för jord- och skogsbruket samt fisket tillsammans. Inom den svenska turistnäringen finns 127.303 helårsverken.
I de traditionella turistbranscherna hotell, restaurang, persontransporter, resebyråer, sjöfart och rekreationsverksamhet finns drygt 8.000 företag, vilka 2001 tillsammans svarade för 64 procent av förädlingssvärdet och 79 procent av sysselsättningen. Resten fördelar sig på hushållens löpande utgifter för fritidshus, industri (bl.a. driv- och livsmedel), reparationer (bl.a. bilar) samt turismrelaterad varuhandel inklusive gränshandeln. I dessa angränsande branscher återfinns ytterligare något tiotusental företag, vilka härleder någon del av sina intäkter från turismen.
Produktiviteten varierar stort mellan turistbranscherna och de övriga branscher som ingår i begreppet turistnäringen. För turistbranscherna var den
293.000 kr i förädlingsvärde per årsverke 1996 och för övriga branscher 556.000 kr. Skillnaden speglar den höga andelen mänskligt arbete i de sysselsättningsintensiva turistbranschernas produktion.
I stort sett hela turistnäringen tillhör tjänstesektorn, av vilken den utgör en åttondel. Den delar i alla väsentliga hänseenden sina generella förutsättningar med denna. De traditionella turistbranscherna är sysselsättningsintensiva och har därför relativt sett låg produktivitet. Detta innebär att de hålls tillbaka av samhällets sedan lång tid etablerade strävan att trygga exportindustrins tillgång på arbetskraft. Denna politik har historiskt varit framgångsrik och verksamt bidragit till ökad produktivitet och därmed ökad välfärd.
En viktig förutsättning för turistnäringen är skattesystemets inriktning. I Sverige har vi relativt sett höga skatter på arbete. Dessa har därmed stimulerat till obeskattad egenproduktion, snarare än till inköp av beskattade tjänster från professionella producenter, vilket i sin tur haft en negativ inverkan på skattebasernas storlek.
Turistnäringen är småskalig. Hela 80 procent av företagen är s.k. mikroföretag med färre än 10 anställda och av resterande del är praktiskt taget alla småföretag med 10–100 anställda. Näringen påverkas därmed i betydande utsträckning negativt av de storföretagsinriktade regelsystemen.
En ny inriktning av statens politik avseende tjänstesektorn och småföretagande skulle enligt vår mening förbättra turistnäringens allmänna förutsättningar på ett avgörande sätt och därmed kunna lämna ett betydande bidrag till både ökad sysselsättning och förbättrad bytesbalans.
En illustration till detta finns i boken Företagandets villkor av docent Magnus Henrekson (SNS Förlag 1996) där författaren påpekar att USA 1987/88 hade 7,1 procent av de sysselsatta i hotell- restaurangbranschen, medan motsvarande siffra för Sverige var 1,9 procent. Redan en fördubbling inom enbart denna bransch skulle därmed kunna innebära 46.000 nya jobb och för hela turistnäringen 110.000.
I boken På resande fot (ETOUR 2001) pekar Henrekson ut den inrikes semestern som en kvinnofälla. Den höga beskattningen av tjänster inom turismen skapar starka incitament till egenproduktion, t.ex. matlagning, städning, bäddning – arbete som i de flesta hushåll utförs av kvinnor. Henrekson konstaterar att detta arbete är tyngre i ett främmande hushåll än vad det är hemma och ställer den rimliga frågan hur mycket rekreation kvinnorna egentligen får under rådande system.
Turistnäringen skiljer sig från t.ex. exportindustrin genom sitt stora beroende av hemmamarknaden, vars utveckling är av avgörande betydelse för företagens fortlevnad. Näringen har karaktären av ett komplext leveranssystem, där de enskilda företagen inte alltid, eller ens ofta, är medvetna om vilka övriga företag som betjänar den enskilde konsumenten.
Sveriges nordiska grannländer uppfattas ofta som våra främsta konkurrenter inom turismen, vilket implicerar att Sveriges höga priser egentligen inte skulle spela så stor roll. Detta bygger dock på en felsyn. De av den hårda konkurrensen nedpressade priserna för internationella flygtransporter har gjort att konkurrensen om fritidsresenärerna numera är global. Vårt läge mitt i en högprisregion är därför ett problem, snarare än en fördel. Storslagna och väl kommersialiserade naturupplevelser i USA är liksom uråldriga kulturminnen i Sydostasien och Sydeuropa svårare konkurrenter än våra grannländer.
Ogynnsamt är också Sveriges avstånd från Europas befolkningscentrum, vilket driver upp utländska konsumenters kostnader i tid och pengar för resan hit. För att kompensera för detta skulle näringen egentligen behöva ett kostnadsläge något under genomsnittet.
I en forskningsrapport som utgivits av Turistdelegationen uppskattas den totala storleken av turistnäringens marknadsföring till i storleksordningen
3 miljarder kronor årligen. På grund av hemmamarknadens helt dominerande betydelse för näringen utgör kostnader för internationell marknadsföring sannolikt inte mycket mer än 350 miljoner kronor av detta. Stiftelsen Sveriges Turistråd beräknade i slutet av 80-talet att näringen då satsade ca 275 miljoner kronor på internationell marknadsföring. Detta förhållande bör hållas i minnet vid bedömningen av statens anslag för turistfrämjande åtgärder.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att 1994/95 års mål bör ligga fast. Vi delar inte denna uppfattning. Det speciella målet för turistnäringen ligger i stort sett i sin helhet utanför turistpolitiken.
Statens anslag för turismfrämjande åtgärder fördelas på två organ, den statliga myndigheten Turistdelegationen och det av staten delägda bolaget Sveriges Rese- och Turistråd AB. Skäl finns att överväga denna ordning.
Turistdelegationen bildades 1995 på regeringens förslag och har till uppgift att
verka för att turistnäringens intressen på ett rättmätigt sätt blir beaktade i samhällsplaneringen och i den statliga och kommunala verksamhet som är inriktad på tjänster av betydelse för turismen samt stärka samverkan mellan branschens företag och statliga och kommunala organ. Huvudsyftet skall vara att stärka näringens konkurrenskraft. Särskild vikt bör läggas vid samordningen av turist- och miljöpolitiken och de åtgärder som staten vidtar inom ramen för närings-, arbetsmarknads-, regional-, kultur-, utbildnings- och forskningspolitiken (prop. 1995:177).
Myndigheten skall vidare bl.a. verka för att turismens utveckling sker på ett för miljön och naturen hållbart sätt, följa utvecklingen, svara för kunskapsutveckling, ha beställaransvaret för den statliga statistiken inom området, medverka i utvecklingsarbete inom EU och även svara för viss teknik- och metodutveckling samt göra utredningar för att stärka samordningen mellan statliga och kommunala åtgärder och branschens tjänster. Vid bildandet fick man även i uppdrag att ”ta fram ett handlingsprogram för de mest angelägna åtgärderna för turismens utveckling”.
Det handlingsprogram regeringen beställt presenterades 1996 och speglar en stark tro på möjligheterna att genom samverkan samt selektiva och riktade åtgärder snarare än generell politik övervinna de allmänt ogynnsamma förutsättningar som råder för tjänstesektorn och därmed för turistnäringen. Dessa förutsättningar analyserades inte i programmet och nämndes endast i förbigående i texten. Man har senare utfört en kartläggning av för turismen hindrande regler och bestämmelser i skriften Sundare förnuft. Dessa skrifter har utgjort underlaget för regeringens s.k. Framtidsgrupp som avgav sin slutrapport i juni 2001.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att ”det samlade förslag till åtgärder och nationell strategi för den svenska turistnäringen som den s.k. Framtidsgruppen presenterade i sin slutrapport, bör utgöra grunden för arbetet med att utveckla den svenska turistnäringen”. Denna slutrapport är emellertid samma andas barn som Turistdelegationens handlingsprogram, och vi delar därför inte denna uppfattning.
Turistrådet är ett marknadsföringsbolag, som ägs till 50 % av staten och 50 % av Sveriges Rese- och Turistråds Intressenter AB. Bakom detta senare bolag finns f.n. 200 aktieägare inom såväl den offentliga som den privata turistnäringen.
Turistrådet bildades 1995 varvid det kom att överta lokaler, utlandsverksamhet och delar av personalen från det tidigare helt näringsägda Swedish Travel and Tourism Council AB ”Next Stop Sweden” som i sin tur bildades 1992 och då övertog en del av de anställda, utlandskontoren och vissa andra tillgångar från Stiftelsen Sveriges Turistråd, som lades ner samma år.
Folkpartiet anser att Turistrådets roll bör vara att sprida information om Sverige som turistland, inte att engagera sig i enskilda företags intressen, som skett vid flera tillfällen under årens lopp.
Turistrådet har inför 2003 sålunda presenterat en aktivitetskatalog med över 100 olika och delvis överlappande projekt där företag och organisationer kan ”köpa in sig”. Den stora mängden gör att endast de allra största företagen samt vissa offentligfinansierade organisationer har ekonomisk möjlighet att delta i alla för att på så sätt skydda sina marknadsandelar. De offentliga organen idkar samtidigt näringsverksamhet i betydande omfattning, framförallt som researrangörer på konkurrensmarknader. Risken är stor att Framtidsprogrammets inriktning gör att den stora massan av småföretag kommer att utsättas för skattefinansierad snedvridning av konkurrensen.
Turistrådet har också – troligen av administrativa skäl – utsett de regionala och lokala turistorganisationerna till samordnare för bl.a. sådan information som Turistrådet avser att publicera på sin nya webbsajt. Det förhållandet uppstår därmed att småföretagare tvingas gå till sin värsta konkurrent för att över huvud taget få synas i Turistrådets statligt finansierade informationsverksamhet. Exempel finns på organisationer som missbrukat sin ställning som offentlig främjare av den lokala turismen i avsikt att främja sin egen näringsverksamhet.
En mängd olika uppgifter indikerar att Turistrådets verksamhet kan ha kommit att resultera i ett betydande inslag av selektivt stöd riktat till de minst behövande företagen och kommunerna. Riksdagens intentioner kan därmed ha kommit att åsidosättas. Var tyngdpunkten legat i de senare årens verksamhet går inte att bedöma på grundval av de redovisningar som lämnats, men sammantaget skapar det som är känt ett intryck av att arbetet kan ha påverkats av ovidkommande faktorer och att detta kan ha sin grund i ägarförhållandet och i regeringens medfinansieringskrav.
Frågan om hur anslagen till Turistrådet verkligen disponerats och hur riksdagens beslut förverkligats bör utredas av Riksdagens revisorer för att utröna dels om staten bör lösa in det näringsägda bolagets aktier i Turistrådet, dels om kravet på medfinansiering från näringen bör ersättas med ett förbud mot att sådan tas in i former som gör det möjligt för finansiärerna att påverka verksamhetens inriktning.
Revisorerna bör också bedöma om effektivitetsvinster kan uppnås genom sammanslagning av Turistrådet och Turistdelegationen, i former liknande dem som gällde fram till 1991. Den statistikförsörjning, som i varje fall i ekonomisk mening är Turistdelegationens huvuduppgift innehåller samtidigt viktiga marknadsfakta för både Turistrådet och näringen och frågan är därför om inte Turistrådet är bättre skickat att hantera denna materia än Turistdelegationen. Detta skulle i så fall förutsätta att staten löser in näringens del av aktierna i Turistrådet. Det är angeläget att även frågan om huruvida en överföring av Turistrådets informationsverksamhet till Utrikesdepartementet skulle kunna skapa ökad effektivitet görs till föremål för en utvärdering i detta sammanhang.
Svenskarnas minskande inrikes resande inger oro för turistnäringens framtid. Skäl finns att tro att det bakom eftersläpningen i den ekonomiska statistiken och dess mycket grova indelning kan dölja sig en påbörjad söndervittring av viktiga delar av turismens infrastruktur – de tusentals små service- och handelsföretag, särskilt på landsbygden, som gör det möjligt och lustfyllt att resa runt i Sverige i rekreationssyfte. Dessa är nödvändiga för att Sverige skall kunna ta hem exportintäkter från andra hushållsmarknader än från dem som enbart efterfrågar storstädernas utbud.
Det är naturligtvis inget självändamål att ha en turistnäring. Vi kan, i varje fall teoretiskt, importera det vi behöver av rekreation genom att åka utomlands, avstå från möjliga exportintäkter och sysselsätta turistnäringens arbetskraft i andra sektorer. Erfarenheterna från länder med andra beskattningsmodeller visar dock entydigt att en livskraftig turistnäring kan sysselsätta en betydligt större del av befolkningen än vad som är fallet i Sverige och att detta inte nödvändigtvis har något samband med klimatet.
Statens mål för turistpolitiken ligger i stort sett i sin helhet utanför det näringspolitiska området och förutsätter en omfattande omläggning av skatte- och arbetsmarknadspolitiken för att kunna förverkligas. Målet bör därför omformuleras.
Verksamheten i både Turistdelegationen och Sveriges Rese- och Turistråd AB inger betänkligheter i flera hänseenden. Den har nu bedrivits i åtta år och bör därför granskas och utvärderas för att utröna om inriktningen är den rätta och om riksdagens intentioner förverkligats eller har förutsättningar att förverkligas.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Hans Backman (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |