Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i den svenska regionalpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om skapandet av ett privat-offentligt partnerskap för regional utveckling.
I Kanada har regionalpolitik bedrivits ca 10 år längre än i Sverige. Den kanadensiska regionalpolitiken har fram till 80-talet i huvudsak haft samma inriktning som i Sverige, med utlokaliseringar, bidrag och subventioner. De utvärderingar som gjorts av denna regionalpolitik har gett samma resultat som utvärderingarna av den svenska regionalpolitiken, dvs att det är svårt att konstatera några positiva effekter, trots mångmiljardkostnader. I Kanada kunde man konstatera att inga centralt planerade och initierade projekt såvitt känt hade lyckats. De enda regionalpolitiska projekt som haft framgång var projekt där initiativ tagits lokalt och där lokalbefolkningen tagit ansvar för projekten
I mitten av 80-talet inleddes därför i västra Kanada ett försök med en annorlunda politik, där inriktningen är att stödja lokala initiativ och ge ansvaret för strategiutveckling och genomförande till en privat, lokal part. Programmet kallas Community Futures och har successivt spritts från en blygsam början i British Columbia till hela västra Kanada.
Filosofin bakom denna satsning är att alla bidrag och subventioner är av ondo, eftersom de snedvrider företagens verklighetsbild. Den som får bidrag till anställningar anställer för många, bidrag till transporter leder till utveckling av produkter som inte tål höga transportkostnader, bidrag till lokaler och maskiner leder till att företagen skaffar sig för stor kostym. I stället för att ge bidrag satsar staten därför på att möjliggöra satsningar på kommersiell bas genom att fylla de marknadsluckor, främst på det finansiella området, som finns i områden med svagt näringsliv. Detta sker genom att staten ställer resurser till förfogande på icke-marknadsmässiga villkor för s.k. Community Futures Development Corporations (CFDC). Villkoren är dock sådana att företagens kostnader är likvärdiga med de kostnader företag med tillgång till en fungerande finansiell och rådgivande infrastruktur har. CFDC:s kredit- och rådgivningsverksamhet är möjliggörande, men inte subventionerande.
Bildandet av en CFDC startar med att man lokalt tar initiativ till en Community Futures Committee. Initiativet kan komma från kommun, stat eller privat näringsliv. Kommittén skall ha en majoritet från privat sektor, men ha stark representation från offentlig sektor. Denna kommitté har två uppgifter: dels att utarbeta en lokal utvecklingsstrategi, dels att bilda en ”non profit corporation” (även om detta begrepp saknas i svensk lagstiftning är det lätt att konstruera ett sådant bolag genom att offentlig sektor blir minoritetsägare samt att det i bolagsordningen skrivs in att alla vinstmedel skall återföras i verksamheten, samt att alla ägare måste vara eniga om denna ordning skall ändras).
Då bolaget, dvs en CFDC, har bildats förs en förhandling mellan staten och den lokala CFDC. Förhandlingen utgår från den lokalt framtagna strategin. I förhandlingen har staten möjlighet att ge synpunkter på strategin, samtidigt som man förhandlar om vilka existerande regionalpolitiska program som är lämpliga att använda för att genomföra strategin.
Endast en CFDC per lokal arbetsmarknad kan bildas. Storstadsregioner är i Kanada uteslutna från systemet, något som dock kan diskuteras, då CFDC-formen borde kunna vara ett bra sätt att utveckla det lokala näringslivet i eftersatta förortsområden där invånarna har svårt att få tillgång till krediter från det kommersiella bankväsendet.
Ett inslag utöver de existerande stödformerna är lokala kreditfonder på orter där näringsidkare har svårt att finansiera sin verksamhet med vanliga banklån. Grundbeloppet som staten tillskjuter är maximalt CAD 1,2 miljoner. Dessa kreditfonder förvaltas av respektive CFDC, och det är mycket klart uttalat att de belopp som staten tillskjuter i form av räntefria lån är engångsbelopp. Och man gör mycket tydligt att CFDC-styrelsen har ett personligt ansvar om kreditfonden förbrukas.
Dessa kreditfonder ger lån mot icke bankmässiga säkerheter. I stället för bankmässigt värdefulla säkerheter tar fonderna säkerheter som är av stort personligt värde för låntagaren. En kreditkommitté bestående av aktiva företagare på orten fattar sedan beslut om krediter, vanligtvis efter ett personligt möte med den eller de personer som söker lån. Låntagarens make/maka är också oftast kallad till detta möte.
Resultaten för dessa lokala lånefonder har i vissa fall varit extremt goda. I Strathcona CFDC, som omfattar norra delen av Vancouver Island, har man t.ex. 65 % av utlåningen till nystartade företag och kreditförluster på endast 1 (en) %. Under 13 års verksamhet ligger snittet på kreditförlusterna i British Columbia på blygsamma 4 %. Förklaringen till detta positiva resultat är förmodligen densamma som till de lokala sparbankernas stabilitet – dels att det är ett högt socialt pris förknippat med ett misslyckande, både för långivare och låntagare, dels att de nyblivna företagarna omedelbart blir medlemmar i det informella nätverket av lokala företagare. De lokala företagarnas samarbete i CFDC stärker också detta informella nätverk.
För att undvika att den existerande stödapparaten motarbetar nyordningen betonar man i Kanada att CFDC är ett komplement till existerande stöd, avsett att effektivisera användningen av dem, och inte en ersättning för den gamla bidragsmodellen. I praktiken sker dock en långsam övergång, genom att alltmer resurser kanaliseras direkt till CFDC-nätverket. I Strathcona utgör exempelvis den ursprungliga lånefonden numera endast 10 % av det belopp som den lokala CFDC har till förfogande för kreditgivning. Det belopp som ortens CFDC har till förfogande för kreditgivning har successivt utökats dels genom att staten kanaliserat stöd för omläggning av näringslivet i områden som drabbats hårt av krisen i fiskerinäringen och av skogsindustrins rationaliseringar via CFDC-systemet, dels genom tillskott av privat kapital.
Förhandlingen mellan staten och respektive CFDC resulterar i ett avtal där strategin läggs fast och staten utfäster sig att bidra med ett visst mått av resurser. Ansvaret för att genomföra strategin och för att använda resurserna på bästa sätt åvilar den lokala CFDC-styrelsen, som har ett personligt ansvar, precis som i andra aktiebolag. Kvaliteten på styrelserna varierar givetvis starkt, liksom framgångarna. De lyckade CFDC har lyckats frikoppla verksamheten från den politiska apparaten så att styrelseledamöterna visserligen utses så att man får den eftersträvade breda representationen för privat och offentlig sektor, men så att styrelseledamöterna endast representerar sig själva och inte en organisation eller ett intresse. Det politiska inflytandet sker endast via förhandlingen om avtalet.
Regelverket för CFDC är begränsat och generaliserat. Man litar i huvudsak till aktiebolagslagstiftningens regler om personligt ansvar. Utöver detta finns endast regler som ska garantera rättvisa och likabehandling av kunder till CFDC. Detaljreglerna får varje CFDC fastställa på egen hand.
De lokala variationerna gör det svårt att utvärdera CFDC-nätverket på ett systematiskt sätt. Den senaste utvärderingen gjordes 1994 av ett fristående revisionsföretag och gav ett mycket positivt resultat. En erfaren företrädare för CFDC-modellen konstaterade vid ett studiebesök på Almi att de kanadensiska CFDC var betydligt mer kostnadseffektiva än Almis verksamhet.
Det bör dock observeras att den rådgivningsverksamhet som Almi bedriver genom anställda tjänstemän och offentligt upphandlade tjänster i CFDC hanteras som kollegial rådgivning eller genom att företagare i behov av stöd hänvisas till att köpa tjänster, vilket finansieras med krediter från CFDC. Detta skapar samtidigt underlag för en lokal servicenäring till stöd för företagsamheten, medan den svenska bidrags- och upphandlingsmodellen kan försvåra etablering av konsult- och utbildningsföretag som arbetar på rent kommersiell grund.
Almis verksamhet regionaliseras och samordnas med andra offentliga regionalpolitiska organ i enlighet med det förslag om ett närings- och arbetsmarknadspolitiskt verk, NAV, som lagts fram av LO. Detta NAV skulle då kunna utgöra statens avtalspart gentemot lokala ”framtidsbolag”. För att stimulera framväxten av ”framtidsbolag” skulle staten kunna ställa räntefria lån till förfogande för otraditionell kreditgivning för ”framtidsbolag” som uppfyller vissa kriterier, bl.a. att styrelsens majoritet ska utgöras av personer verksamma i privat sektor och att lånebesluten tas i en kommitté som består av aktiva lokala företagare. Givetvis bör man även i Sverige ställa krav på att det lokala näringslivet tar ansvar för att bilda ett ”framtidsbolag” och utarbeta en näringslivsstrategi för att förhandlingar ska vara aktuella.
Ett anammande av den kanadensiska CFDC-modellen skulle kunna innebära en nödvändig och angelägen sanering av det stora antalet offentliga stödorgan och -program som etablerats i Sverige, främst i Norrland. Denna modell skulle också kunna innebära att man även i Sverige fick ett reellt partnerskap mellan privat och offentlig sektor i det regionala utvecklingsarbetet.
Genom att staten inte längre är direkt aktör i regionalpolitiken, utan i stället stödjer ett lokalt utvecklingsarbete, placeras också ansvaret för den lokala näringslivsutvecklingen på den nivå där det bör ligga, hos det lokala näringslivet.
De kanadensiska småföretagen har genom CFDC och regionala riskkapitalfonder som bygger på ett regionalt sparande, fått en fungerande kedja av ”intelligent kapital” från sådd till börsnotering. CFDC svarar för den småskaliga finansieringen och kunskapsförmedlingen, medan de större fonderna gör riskkapitalinvesteringar i de av regionens onoterade företag som har utsikter att växa sig stora.
Kanadensiska små och medelstora företag med hög tillväxtpotential har genom de regionala riskkapitalfonderna fått en stabil källa till riskkapital som fungerar i både låg- och högkonjunktur. Det torde på sikt ge Kanada stora komparativa fördelar.
Det kan också nämnas att modellen används för kanadensiskt utvecklingssamarbete med länder i tredje världen.
Regionala riskkapitalfonder kräver relativt stort befolkningsunderlag och Sverige skulle maximalt kunna härbärgera sju sådana fonder.
I Kanada är skattesubventionerna till detta sparande betydande och innebär i praktiken att staten genom skatterabatt och avdragsrätt matchar de insatser spararna gör dollar för dollar. Flera oberoende utredningar har dock visat att dessa fonder är så effektiva skapare av arbetstillfällen att systemet är lönsamt för staten. Efter en inledande uppbyggnadsperiod på fem år, då staten har nettokostnader för skattesubventionerna, vänder utvecklingen så att återbetalningstiden för nya skattesubventioner ligger mellan 18 och 24 månader. Det innebär också att de inledande förlusterna blir återbetalade relativt snabbt.
Skattesubventionerna kan ses på två olika sätt. De kan å ena sidan ses som direkta subventioner till privat sparande, varvid de kan uppfattas som orimligt höga. (Subventionerna innebär en skatterabatt på 30 % samt avdragsrätt från den beskattningsbara inkomsten för sparande som registreras som godkänt pensionssparande. Det maximala belopp som kan få subvention är CAD 5 000 per person och år.) De kan å andra sidan ses som en privat insats för finansiering av den regionala tillväxten och att statens regionalpolitiska satsning genom skattesubventionerna står i direkt förhållande till regionens invånares egen satsning på regionen. Med det synsättet framstår det kanadensiska
systemet som mer effektivt och rättvist än det svenska, där skattepengar delas ut som bidrag i enlighet med ett regelsystem som varken tar hänsyn till behov eller affärsmässighet och där effektiviteten enligt de utredningar som gjorts kanske till och med är negativ.
Även i Sverige borde ett regionalt sparande som investeras i onoterade regionala företag kunna ge stora positiva regionala effekter till lägre kostnad för statskassan än dagens modell. Ett sådant sparande kräver dock uppbyggnad av nya institutioner och betydande förändringar i både fondlagstiftning och skattelagstiftning.
Den svenska regionalpolitiken håller i dag på att läggas om från en fördelningspolitik till en regional tillväxtpolitik. Detta ser vi som en positiv och framtidsinriktad omläggning. Hittills har det dock rått stor oklarhet om vilka politiska verktyg som kan användas för att den av riksdagen beslutade omläggningen av regionalpolitiken ska få ett konkret innehåll.
Den kanadensiska modell för regionalpolitik som beskrivits i motionen anvisar en väg som bör vara framkomlig även i Sverige. Förhållandena är dock på många sätt annorlunda i Sverige, där regionalpolitikens framtida villkor också är beroende av regelverket inom Europeiska unionen. Med tanke på de stora förändringar i Europeiska unionens regionalpolitik som nya medlemsländers inträde i unionen kommer att medföra är det angeläget att Sverige skyndsamt utreder hur en framtida regionalpolitik ska utformas för att inrymmas inom EU:s regelverk. Den kanadensiska modellen för ett genuint partnerskap mellan privat och offentlig sektor i den regionala näringslivsutvecklingen bör i ett sådant sammanhang kunna vara vägledande.
Mot bakgrund av ovanstående är det angeläget att en utredning om skapandet av ett privat-offentligt partnerskap för regional utveckling skyndsamt tillsätts för att en ny svensk modell för regionalpolitik ska kunna implementeras i samband med de förestående förändringarna i Europeiska unionens politik på området. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Lars Lindén (kd) |