Vi moderater anser att energipolitikens mål skall vara att främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i hela Sverige. All energiproduktion skall klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav i enlighet med den generella miljöpolitiken.
Regeringen avser att stänga samtliga svenska kärnkraftverk, vilka i dag står för motsvarande halva Sveriges elproduktion. Det är en mycket dålig energipolitik att stänga miljövänlig och säker elproduktion i Sverige. I motionen avvisas därför en politiskt beslutad, förtida avveckling av kärnkraften. I stället behövs insatser för att trygga en långsiktigt säker och miljövänlig elförsörjning.
I motionen föreslås slopande av såväl det s.k. tankeförbudet i kärntekniklagen som förbudet mot att uppföra nya kärnkraftverk inom landet.
Energiskattesystemet måste reformeras. Endast miljöstyrande avgifter bör tas ut i produktionsledet och fiskala skatter tas ut på konsumtionen. En harmonisering av regelsystemen på den gemensamma elmarknaden måste eftersträvas.
Stöden och bidragen till befintlig energiteknik bör upphöra. Statens insats bör i stället vara att bidra till forskning och utveckling av ny teknik. Konkurrensen mellan nätföretagen behöver förbättras och byten av elleverantör underlättas. Vattenfall föreslås privatiseras och beslutet om handel med certifikat bör rivas upp.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Energipolitikens mål 4
5 Den avreglerade elmarknaden 4
5.1 Förbättra regelverket 5
6 Elanvändningen ökar 6
7 Det går inte att stänga av halva Sveriges elproduktion 6
7.1 Kärnkraftverket i Barsebäck 7
7.2 Stora kostnader ... 7
7.3 ... och stor miljöpåverkan 7
8 Stoppa fortsatt förtida kärnkraftsavveckling 8
8.1 Näringsklimat och sysselsättning hotas 8
8.2 Förödande miljöeffekter 9
9 Avveckla avvecklingen 10
10 Reformera energibeskattningen 10
11 Fullfölj elavregleringens intentioner 11
11.1 Skärp kraven på nätföretagen 11
11.2 Underlätta byte av elleverantör 11
12 Privatisera Vattenfall 12
13 Ny energiproduktion 13
14 Handeln med certifikat 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen lägger fram förslag till konkreta mål för energipolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att detaljstyrning, särskatter och subventioner inom energipolitiken skall tas bort.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som medför att de extra kostnader som etablering av en småskalig elproduktionsanläggning innebär, inte drabbar nätföretagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma energipolitiken så att det blir intressant att investera i ny elproduktion.
Riksdagen begär att regeringen redovisar konsekvenserna av en fortsatt förtida avveckling av kärnkraften.
Riksdagen beslutar om omedelbart stopp för en politiskt beslutad, förtida avveckling av svensk kärnkraft.
Riksdagen beslutar att upphäva förbudet mot uppförande av nya kärnkraftverk i 5 § kärntekniklagen (1984:3).
Riksdagen beslutar att upphäva det s.k. tankeförbudet i 6 § kärntekniklagen (1984:3).
Riksdagen avslår regeringens förslag om att höja energiskatten på el med 2,1 öre per kWh.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för energibeskattningen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statligt stöd på energiområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på nätföretagen och förutsättningarna för byte av elleverantör.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till börsintroduktion av Vattenfall AB.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ny energiproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel med certifikat.
1 Yrkande 9 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 10 hänvisat till SkU.
Det finns enligt vår mening tre utmaningar som energipolitiken måste hantera. För det första måste energipolitiken skapa förutsättningar för ökad elproduktion för att möta den ökade elanvändningen. För det andra måste effektproblematiken lösas. Den osäkerhet som under senare år rått om elen kommer att räcka till också under kalla vinterdagar är inte acceptabel. För det tredje måste miljöfrågorna och risken för kraftigt ökade utsläpp av koldioxid från svensk elproduktion hanteras på ett rimligt sätt.
Regeringens politik har inte bidragit till att hitta lösningar på dessa frågor utan tvärtom förvärrat problemen. Vi föreslår nu att riksdagen antar följande konkreta mål för energipolitiken:
Energipolitiken skall främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i hela Sverige.
All energiproduktion skall klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav.
Genom att tillämpa generella miljö- och säkerhetskrav för energiproduktionen behövs inte den detaljreglering som den socialdemokratiska regeringen så gärna vill ägna sig åt. Historien visar om och om igen att politiker, hur skickliga de än må vara, inte klarar att planekonomiskt detaljstyra olika marknader med ett gott resultat. För att en marknad skall kunna fungera på ett bra sätt behövs konkurrens och för bästa resultat skall konkurrensen vara så fri som möjligt. På energimarknaden är det påtagligt att ivern att detaljstyra, särbeskatta och subventionera har lett till mindre konkurrens och därmed till att marknaden fungerar sämre än den annars skulle göra. Effekterna av den förda politiken är bland annat högre el- och energipriser för elkonsumenterna, avsevärt högre utgifter över statsbudgeten och generellt sett ett sämre utnyttjande av samhällets resurser.
Vi föreslår att riksdagen beslutar att detaljstyrning, särskatter och subventioner inom energipolitiken skall tas bort till förmån för generella och högt ställda miljö- och säkerhetskrav för all energiproduktion.
Norge, Sverige, Finland, Danmark och norra Tyskland utgör i allt väsentligt en gemensam elmarknad. Vad som händer på elmarknaden inom ett land får återverkningar i de övriga länderna. Samtidigt finns vissa begränsningar i överföringskapaciteten när det gäller att transportera el mellan olika regioner inom den gemensamma marknaden. Detta gäller för övrigt också inom länderna. I takt med att den nordiska elmarknaden alltmer länkas samman med övriga nordeuropeiska länder börjar en allt större gemensam elmarknad ta form.
Det finns många fördelar med en utökad gemensam elmarknad. Säsongsmässiga variationer i enskilda länders elproduktion och konsumtion kan i hög grad jämnas ut genom den fria handeln över nationsgränserna. Det är i detta system naturligt att de olika länderna både är exportörer och importörer av el.
Det faktum att elmarknaden är gemensam innebär samtidigt att nationellt fattade beslut om förändringar av energipolitiken får påverkan på hela marknaden. Läggs exempelvis produktionskapacitet ner i Sverige ökar produktionen någon annanstans och leder till ökad import. På miljöområdet innebär det att miljön blir sämre av att miljövänlig elproduktion läggs ner, oavsett var den läggs ner. Resultatet blir en försämring för miljön eftersom den reservkapacitet i elproduktion som finns tillgänglig på den gemensamma elmarknaden utgörs av kolkondenskraft. Eftersom det är kolkondenskraft som är marginalproduktionen på den gemensamma elmarknaden leder en stängning av exempelvis kärnkraftsreaktorer med automatik till att de miljö- och hälsofarliga utsläppen ökar.
På den svenska elmarknaden sker såväl produktion som handel med el i fri konkurrens. Detta har givit många positiva effekter. Prisbildningen sker mer effektivt samtidigt som elkonsumenterna fritt kan välja den leverantör som ger dem bäst villkor.
Reformeringen och avregleringen av elmarknaden har alltså varit framgångsrik. Många elkunder har dock inte kunnat fullt ut dra nytta av de positiva effekterna. Detta beror bland annat på att den socialdemokratiska regeringen sedan 1995 mer än fördubblat elskatterna.
Regeringens iver att särskatta och subventionera har, som tidigare nämnts, medfört att elmarknaden fungerar sämre än vad den skulle kunna göra. Ett exempel på hur fel det kan bli är det faktum att subventionerna till bland annat vindkraftverk drabbar enskilda människor boende intill verken trefaldigt. För det första får de, precis som alla skattebetalare i Socialdemokraternas Sverige, via skattsedeln betala för att vindkraftsverken skall kunna uppföras. För det andra får de en försämrad natur- och boendemiljö och för det tredje får de via nätavgiften betala för de merkostnader vindkraftverken orsakar det lokala nätföretaget.
Vi anser att regeringen snarast skall återkomma med förslag som innebär att de extra kostnader som en etablering av en småskalig elproduktionsanläggning innebär inte skall drabba nätföretagen, det vill säga i förlängningen nätföretagens kunder.
Att det skall gå snabbt och enkelt att byta elleverantör är en absolut förutsättning för att konkurrensen mellan elhandelsföretagen skall bli effektiv. Trots att det nu är flera år sedan systemet med schablonberäkning infördes finns fortfarande allvarliga brister i regelverket kring leverantörsbyten. Regeringen har fått i uppdrag av riksdagen att återkomma med förslag som säkerställer att det för elkunderna både skall gå snabbt och vara enkelt att byta elleverantör.
Elanvändningen ökar både i Sverige och i de andra länder som utgör den gemensamma elmarknaden. I Sverige har elanvändningen ökat stadigt och var under 2001 större än någonsin tidigare. Prognoserna pekar på att elanvändningen kommer att fortsätta att öka. Man kan också konstatera att elanvändningen under en lång följd av år har ökat betydligt mer än vad experter knutna till utredningar och energikommissioner trott var möjligt. Detta trots omfattande satsningar på energieffektiviseringar. Elförbrukningen i Sverige är redan 2001 på väg att överstiga den nivå som Energikommissionen trodde skulle inträffa år 2010.
Elförsörjningen i Sverige klarades under 2001 framför allt beroende på stor vattentillgång och därmed en betydligt högre elproduktion från vattenkraftsanläggningar än under ett normalår. Dessutom producerades rekordmycket el från de resterande elva kärnkraftsreaktorer som fortfarande är i drift.
Marginalerna i den svenska elförsörjningen är nu mycket små. Vattenkraften står för i runda tal halva den svenska elproduktionen och kärnkraften för den andra halvan. Det enda som behöver hända för att den svenska elförsörjningen skall råka ut för mycket allvarliga problem är att det blir ett vädermässigt normalår eller, ännu värre, ett år med ovanligt lite nederbörd. I ett sådant läge kommer inte den samlade vattenkraftsproduktionen att kunna producera tillräckligt med el och följden blir sannolikt elbrist och/eller akut effektbrist. Förutom att vanliga elkonsumenter, industrier och även samhällsviktiga anläggningar som sjukhus m.m. i ett sådant läge får räkna med att de då och då blir utan elförsörjning, kommer elpriserna att rusa i höjden.
Vår slutsats är att det är nödvändigt att energipolitiken, inte minst vad gäller energiskattesystemet, utformas så att det blir intressant att investera i en utökad elproduktion. Även möjligheten att utöka överföringskapaciteten mellan den gemensamma elmarknadens olika regioner bör prövas.
Regeringen vill avveckla hälften av den svenska elproduktionen. Det faktum att det varken finns samhällsekonomiska, miljömässiga eller säkerhetsmässiga skäl till att politiskt besluta om en förtida avveckling av kärnkraften har uppenbarligen ingen betydelse.
Det är ett rimligt krav på regeringen att den för riksdagen skall redovisa konsekvenserna av en fortsatt förtida avveckling av kärnkraften innan ytterligare elproduktion tas ur drift på politisk väg. Regeringen bör i en sådan redovisning i synnerhet redovisa de samhällsekonomiska effekterna såsom vad avvecklingen kostar i minskad sysselsättning och effekter på miljön.
Den förtida och politiskt beslutade avvecklingen av reaktorn Barsebäck 1 har givit upphov till ett antal oönskade effekter. Stängningen av kärnkraftsreaktorn har lett till mycket stora kostnader för skattebetalarna, till att miljön försämrats och till att befolkningen i södra Sverige inte längre kan räkna med att elförsörjningen skall fungera under perioder av sträng kyla. Att dramatiska och handfasta effekter av stängningen, såsom akut effektbrist, hittills har kunnat undvikas beror bland annat på att såväl enskilda som företag hörsammat myndigheternas vädjanden om att dra ner på effektförbrukningen under perioder av kallt väder. Den sammantaget kanske främsta anledningen till att elförsörjningen hittills har kunnat upprätthållas har emellertid att göra med att de senaste åren varit ovanligt nederbördsrika samtidigt som vintrarna varit milda.
Med de minskade marginalerna för elförsörjningen som blivit följden av stängningen av Barsebäck 1 är det inte konstigt att elpriserna har stigit. Att elpriset stiger när elproduktionen minskar samtidigt som förbrukningen ökar är självklart. Lika självklart är att dessa förändringar försämrar det svenska näringsklimatet och i synnerhet villkoren för basindustrin. När basindustrins konkurrenskraft försämras är det framför allt landsbygds- och glesbygdsregioner som får ta den största smällen. Orter som Oxelösund, Hylte, Bengtsfors, Trollhättan, Avesta, Hofors, Hudiksvall, Härnösand, Sandviken, Borlänge, Sundsvall, Piteå och Kiruna har redan fått känna av att ökade elpriser sänker konkurrenskraften.
Statens, det vill säga skattebetalarnas, direkta kostnader för stängningen av Barsebäck 1 uppgick till 8,3 miljarder kronor. I detta belopp ingår direkta statliga utbetalningar, minskade inbetalningar från Vattenfall och minskade skatteintäkter till följd av stängningen. I dessa siffror ingår inte indirekta kostnader såsom 1997 års omställningsprogram på totalt ca 9 miljarder kronor som var ämnat att möjliggöra en stängning av Barsebäck 2 senast den 1 juli 2001.
Stängningen av Barsebäck 1 har inneburit att kärnkraftverkets årliga produktion på fyra TWh miljövänlig el nu ersatts av motsvarande mängd smutsig kolkondenskraft. Regeringen vill inte kännas vid de ökade utsläpp som drabbat norra Europa och som framför allt har märkts i södra Sverige, närmast kolkondensverken i Danmark, Tyskland och Polen. Men att hävda att detta inte berör Sverige eftersom de ökade utsläppen uppstår på en annan del av den gemensamma elmarknaden håller inte.
Utsläppen av koldioxid i norra Europa beräknas ha ökat med i storleksordningen 3,6 miljoner ton som en följd av stängningen av Barsebäck 1. De ökade utsläpp av försurande ämnen som alltid uppstår vid en ökad förbränning i kolkondenskraftverk innebär en påtaglig risk för ökade försurningsskador i södra Sverige. En ökad förbränning av fossila bränslen i Sveriges närhet leder också till att luftkvaliteten försämras med ökad ohälsa som följd.
Regeringen har tidigare stått fast vid målsättningen att senast vid utgången av 2003 stänga den andra reaktorn i Barsebäck. Nu avser regeringen under våren 2003 meddela riksdagen om det finns förutsättningar för en stängning. Vi motsätter oss med kraft en fortsatt politiskt styrd avveckling av en väl fungerande, säker och miljövänlig elproduktion.
De negativa konsekvenserna av en stängning av Barsebäck 2 är till stora delar redan kända. Skattebetalarna får återigen ta en miljardnota bara för att se utsläppen av koldioxid öka med ytterligare tre till fyra miljoner ton. På samma sätt skulle utsläppen av försurande ämnen öka och luftkvaliteten försämras med lika mycket som när Barsebäck 1 stängdes.
Så sent som i oktober 2001 skrev regeringen i skrivelsen om Barsebäck 2 att riksdagens villkor för en stängning av reaktorn inte är uppfyllda. ”För ett normalår 2010 redovisar Energimyndigheten ett importbehov vare sig Barsebäck 2 drivs vidare eller inte.”
När det gäller elprisets utveckling och frågan om hur basindustrins konkurrenskraft påverkas kan bara konstateras att effekterna, om Barsebäck 2 stängs under 2003, troligtvis blir mer dramatiska än vid stängningen av Barsebäcks första reaktor.
Det råder en allt större knapphet på el inom hela den gemensamma elmarknaden och i en situation med elbrist kommer marginalkostnaden för att köpa el att öka kraftigt. Vid en kraftig ökning av elpriset kommer basindustrin i många av de orter som tidigare nämnts inte bara att få en försämrad konkurrenskraft. Det är sannolikt att ett antal elintensiva industrier i ett sådant läge väljer att lägga sin produktion i något annat land eller helt enkelt lägga ner verksamheten. Några orter som redan fått känna av detta är Norrköping och Degerfors.
Tillgången till en stabil tillförsel av relativt billig elenergi har historiskt varit en särskild fördel för den svenska basindustrin och speciellt för den elintensiva industrin. Följden av en fortsatt avveckling av kärnkraften blir med säkerhet kraftigt höjda elpriser och att risken för akut elbrist ökar. Det svenska näringsklimatet har redan i grunden allvarliga brister. Detta har på senare tid märkts tydligt då alltfler industriföretag lagt ned verksamheten i Sverige och flyttat den till andra länder.
Basindustrin i Sverige har ca 95 000 anställda vid ca 130 arbetsplatser. Därutöver sysselsätter basindustrin indirekt ett stort antal människor hos underleverantörer, transportföretag och inom servicenäringar m.m. Direkt och indirekt uppskattas 200 000 till 300 000 människor vara beroende av basindustrin.
Vid en avveckling av den andra reaktorn i Barsebäck och i ännu högre grad om regeringen skulle göra allvar av planerna på att avveckla samtliga kärnkraftverk, blir det redan svaga regioner som drabbas hårdast. Basindustrin och den elintensiva industrin finns i stor utsträckning efter Norrlandkusten och i områden som Bergslagen, Värmland och Dalarna, vid Vänern samt i orter som Kiruna, Svappavaara, Oxelösund, Avesta och Hylte.
För de mest elintensiva företagen ligger elkostnaderna i dag i nivå med lönekostnaderna. Vid en avveckling av halva Sveriges elproduktion, som enbart delvis ersätts med ny elproduktion med betydligt högre produktionskostnader, är det inte osannolikt att elpriserna skulle kunna komma att fördubblas från nuvarande nivå. I ett sådant scenario kommer de regioner som har en hög andel elintensiv industri att drabbas av omfattande nedläggningar och minskad sysselsättning.
Vi anser inte att arbetstillfällen och välfärd skall offras som en del i ett energipolitiskt spel. Vi motsätter oss tanken på att politiskt avveckla de svenska kärnkraftverken.
Sverige har alltsedan utbyggnaden av kärnkraften haft en mycket miljövänlig elproduktion. Med i runda tal halva elproduktionen bestående av kärnkraft och andra halvan av vattenkraft är det inte konstigt att elproduktionen inneburit stora fördelar för miljön. Statistik från Energimyndigheten visar att de genomsnittliga utsläppen från elproduktionen i Sverige i ett internationellt perspektiv är mycket låga. Exempelvis var under 1999 utsläppen av svaveldioxid från svensk elproduktion nästan 45 gånger lägre än motsvarande utsläpp från dansk elproduktion. På liknande sätt var utsläppen av kväveoxid 40 gånger lägre och utsläppen av koldioxid närmare 35 gånger lägre i svensk elproduktion i jämförelse med dansk.
Miljöeffekterna av att stänga ned motsvarande halva den svenska miljövänliga elproduktionen blir mycket tydliga. Utsläppen av svaveldioxid från svensk elproduktion skulle i detta scenario öka 22 gånger jämfört med i dag. Kväveoxidutsläppen skulle öka 17 gånger och utsläppen av koldioxid skulle öka 15 gånger.
Vi anser att det är viktigt att värna miljön och att en politik förs som möjliggör god sysselsättning och välfärd i hela Sverige Vi vill därför ändra energipolitiken så att de politiska hindren för fortsatt och utvecklad användning av kärnenergi tas bort.
Riksdagsbeslutet om en förtida avveckling av kärnkraften bör rivas upp. Riksdagen bör också upphäva den bestämmelse i 6 § kärntekniklagen som förbjuder viss typ av kärnteknisk forskning, det s.k. tankeförbudet samt 5 § kärntekniklagen som förbjuder uppförandet av ytterligare kärnreaktorer inom landet.
Detta innebär också att de politiska hindren för en återstart av Barsebäck 1 tas bort. Även om det i dagsläget inte finns några intressenter som är intresserade av att bygga nya reaktorer i Sverige bör inte lagstiftningen utesluta sådana planer.
Det nuvarande energiskattesystemet behöver reformeras. Ett antal utredningar har visat att energiskattereglerna styr i oönskad riktning. Däremot säger vi ett bestämt nej till förslaget att höja energiskatten på el med 2,1 öre per kWh.
Vi anser att en förändring av hela energiskattesystemet är nödvändig. De särskilda produktionsskatterna och subventionerna, som utan ordentliga miljöskäl försämrar energimarknadens funktionssätt, bör tas bort. Till dess de är avvecklade bör effektskatten omvandlas till energiskatt. Som en del i den generella miljöpolitiken är det dock befogat med sådana avgifter som är direkt kopplade till skadliga miljöutsläpp. När det gäller exempelvis skatten på utsläpp av koldioxid bör den på sikt ersättas med ett internationellt system för handel med utsläppsrätter, inledningsvis på EU-nivå.
En vägledande princip för energiskatterna bör vara att enbart rent miljöstyrande skatter som har direkt koppling till utsläpp av skadliga ämnen tas ut i produktionsledet. De rent fiskala skatterna bör tas ut i konsumentledet. Med denna princip som grund blir de fiskala skatterna konkurrensneutrala, vilket skärper konkurrensen mellan energislagen.
Eftersom det redan finns en gemensam elmarknad i Norden, och i viss utsträckning i hela norra Europa, vore det önskvärt att de enskilda länderna tillämpade samma princip för uttag av energiskatter. Regeringen bör därför snarast ta initiativ till diskussioner med de övriga nordiska länderna om en samordning av principen för energibeskattning.
Den socialdemokratiska regeringens omfattande stöd- och bidragspolitik avseende bland annat minskad elanvändning, förnybara energikällor och effektivare elanvändning har i flera utvärderingar visat sig vara misslyckad. Det är dags att ta konsekvenserna av dessa resultat och renodla statens stöd också på energiområdet till att enbart omfatta forskning och utveckling av ny teknik.
Reformeringen och avregleringen av elmarknaden har varit framgångsrik. Det hindrar inte att många konsumenter upplever att deras elkostnader är oförändrade eller till och med har ökat. Förklaringen till detta fenomen är dels att den socialdemokratiska regeringen har höjt energiskatterna kraftigt, dels att nätföretagen, trots avregleringen, inte är konkurrensutsatta.
Det totala elpris som slutkunden får betala utgörs av ett renodlat elpris, nätavgift samt energiskatt och moms. För en elkund boende i lägenhet som förbrukar 2 000 kWh per år utgjorde den 1 januari 2000 elpriset 22 procent, energiskatter, moms och produktionsskatter 36 procent och nätavgiften 42 procent av totalkostnaden. För en lägenhetskund var alltså bara 22 procent av elkostnaden kopplat till den avreglerade marknaden medan 36 procent av kostnaden beror på av staten beslutade skatter och 42 procent av kostnaden tas ut av nätföretag som har ett naturligt monopol.
Avregleringen av elmarknaden inleddes i mitten av 1990-talet. Regeringen har emellertid ännu inte agerat för att skärpa kraven på nätföretagen. Det är mycket anmärkningsvärt med denna passivitet eftersom det finns uppskattningar som gör gällande att mer än hälften av avregleringens positiva effekter i form av effektivitetsvinster skulle finnas i nätledet.
I Storbritannien har man genom så kallad benchmarking-konkurrens ökat kraven på effektivisering av nätföretagen. Den modell som också skulle kunna tillämpas i Sverige går ut på att ett index som mäter befolkningstäthet, geografi med mera och som kan förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas fram och används för att mäta effektiviteten hos företagen. De företag som efter detta index är effektivare och har lägre konsumenttaxor än genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än genomsnittet förvägras att ge ägarna avkastning. Det borde snarast utredas på vilket sätt denna eller liknande modeller för att öka konkurrensen mellan nätföretagen skulle kunna introduceras.
Energimyndighetens tillsyn av nätföretagen måste skärpas. Det finns alltför många exempel på nätföretag som tar ut oskäligt höga nätavgifter.
I och med införandet av schablonberäkning på elmarknaden slopades kravet på timmätare vid byte av elleverantör. Konsumenternas ställning på elmarknaden stärktes med bland annat kortare uppsägningstid och kostnadsfria byten. Av Energimyndighetens rapportering till regeringen framgår dock att systemet ännu inte fungerar som avsett. Många kunder har inte kunnat byta leverantör så som de har planerat eftersom det har tagit mycket längre tid än avsett. Reformens och elmarknadens trovärdighet kan skadas om inte situationen snabbt förbättras.
Energimyndigheten drar slutsatsen att problemet beror på nätföretagens hantering av leverantörsbyten, mätning, beräkning och rapportering. Regelverket anger klart och tydligt hur berörda aktörer skall agera vid ett leverantörsbyte och vilka tidsfrister som gäller. Nätbolagen skall inom fem arbetsdagar antingen sända ett meddelande om vad som är felaktigt eller ofullständigt i anmälan, eller bekräfta densamma.
Landets nätbolag har till följd av schablonreformen under en begränsad tid tvingats göra i vissa fall betydande nyinvesteringar i datorsystem och förändringar i sina administrativa rutiner. Vissa inkörningsproblem är därför förståeliga och måste accepteras. Det saknas dock en naturlig mekanism som gör det lönsamt för nätbolagen att tillhandahålla den information som är nödvändig för en fungerande elmarknad i konkurrens.
Det är mycket viktigt att rutiner kring leverantörsbyten och rapportering av mätvärden snabbt förbättras. Möjligheterna att införa en förseningsavgift för de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav om att inom fem arbetsdagar bekräfta (eller anmärka på) en anmälan om leverantörsbyte bör nu snabbt utredas.
En anmälan om ett leverantörsbyte skall innehålla uppgift om anläggningsidentitet. Enligt Energimyndighetens rapportering är denna för leverantörsbytet nödvändiga uppgiften ofta okänd för kunderna och kan följaktligen inte heller anges av elleverantören.
Det är naturligt att anläggningsidentiteten klart och entydigt framgår av nätfakturan till kunden. Eventuellt nödvändiga kompletteringar av föreskrifter, inklusive sanktionsmöjligheter, för att säkerställa att så sker måste genomföras utan dröjsmål.
Det finns flera anledningar till varför det är angeläget att börsintroducera och privatisera statliga Vattenfall AB. På den avreglerade energimarknaden är en statlig aktör som Vattenfall bakbunden, bland annat beroende på en mindre finansiell handlingsfrihet än medtävlarna. Omstruktureringen av europeiska kraftbolag pågår nu för fullt och en framtida struktur beräknas vara tydlig om ett till två år. Skall Vattenfall kunna ta en aktiv del i den pågående omstruktureringen måste företagets arbetsförutsättningar förbättras genom en börsintroduktion. Ett fortsatt statligt ägande av Vattenfall skadar bolaget och lämnar dörren öppen för nya dynamiska aktörer att ta över. På sikt innebär det att stora värden, som har byggts upp inom Vattenfall, riskerar att förloras samtidigt som elkunderna på kort sikt förlorar på att Vattenfall inte är ett så effektivt kraftföretag som det skulle kunna vara.
Energidebatten och stängningen av kärnkraftsreaktorn i Barsebäck har försatt Vattenfall i en olycklig situation som minskar bolagets affärsmässiga trovärdighet och försvårar värderingen av bolaget. Det exakta värdet beror bland annat på hur de politiska vindarna blåser, och om rimliga möjligheter finns att avveckla den politiska styrningen av bolaget.
För att inte gå miste om bolagets kompetens och möjligheter att konkurrera på den internationella marknaden är det av yttersta vikt att Vattenfall AB börsintroduceras. Vattenfall bör bli ett strikt affärsdrivande energiföretag som på likvärdiga villkor med andra företag offensivt deltar i den alltmer internationellt integrerade energimarknaden.
Vattenfall har drabbats av många ordförandebyten – fyra stycken under en femårsperiod. Styrelsearbetet har därmed blivit lidande. För att återupprätta Vattenfalls effektivitet och trovärdighet som kommersiellt företag måste politiseringen av styrelsen upphöra. Först då kan professionalismen i styrelsen garanteras till förmån för företagets bästa. På detta sätt ökar Vattenfalls möjligheter att bli en betydande aktör på den framväxande europeiska energimarknaden.
Vid en bedömning av vilken potential som finns för ökad inhemsk energiproduktion måste man utgå från högt ställda miljö- och säkerhetskrav.
Den socialdemokratiska regeringen anger i såväl ord som handling att det är de förnybara energikällorna, framför allt vindkraft och biobränslebaserad kraftproduktion, som skall öka. Bägge energikällorna har sina förtjänster, i synnerhet när det gäller deras begränsade miljöpåverkan. Vi har inte något att invända mot något av energislagen men förutsättningen måste vara, för dessa såväl som för andra energislag, att de klarar energimarknadens konkurrens utan subventioner. Det är mycket tveksamt om de stöd som utgår till dessa energislag kan klassas som forskning och utveckling av ny energiteknik. Det är snarare frågan om en subvention till i dag redan etablerad teknik. Dessa stöd, i synnerhet stödet till el producerad i vindkraftverk som är omfattande, är knappast rimliga på en avreglerad energimarknad. Det är svårt att bedöma hur stor potentialen för de nämnda energislagen är om förutsättningen är att de måste klara sig på strikt kommersiella villkor.
Potentialen för kol- och oljebaserad energiproduktion är inte särskilt intressant att analysera eftersom den negativa miljöpåverkan som dessa energislag ger upphov till är av sådan art att de inte är förenliga med högt ställda miljökrav.
Naturgas som energikälla är relativt outnyttjad i Sverige. Den ger visserligen också upphov till vissa negativa miljöeffekter, men inte tillnärmelsevis så allvarliga som kol- och oljebaserad energiproduktion. Förutsättningen för en större utveckling av naturgasanvändningen är dock att den precis som andra energislag kan klara sig på kommersiella grunder och att utsläppen av koldioxid kan hanteras.
Genom forskning och utveckling kan ny energiteknik tas fram. Accelatordriven transmutation är ett exempel på en ny kärnteknologi. Fördelarna med den nya tekniken är framför allt att de långlivade ämnena i kärnavfallet kan minskas kraftigt samtidigt som mängden energi som kan utvinnas ur bränsleråvaran, kan ökas minst hundrafalt. Mycket forsknings- och utvecklingsarbete återstår dock innan denna nya kärnteknologi är färdig att tillämpas. Transmutation är ändå ett exempel på att det är viktigt att bedriva avancerad forskning för att kunna utveckla framtidens energikällor som skall vara kostnadseffektiva, säkra och miljövänliga.
Handel med certifikat innebär inte att subventionerna till småskaliga förnybara elproduktionsanläggningar försvinner. Systemet innebär däremot att subventionerna försvinner från statsbudgeten för att i stället betalas direkt av elkonsumenterna. Elkonsumenterna tvingas därmed köpa en viss andel extra dyr el. Den stora fördelen med certifikathandeln torde ur regeringens synvinkel vara just det faktum att subventionerna i ett statsbudgetsperspektiv blir osynliga och att det blir elkonsumenterna som får betala.
Om man utgår från dagens stödnivå till vindkraften och räknar med att regeringens planeringsmål uppfylls kommer elkonsumenternas kostnader gradvis att öka för att år 2015 uppgå till 3,3 miljarder kronor per år. Utöver dessa kostnader kommer elkonsumenterna också att belastas med subventionskostnaderna för övrig förnybar elproduktion.
Beslutet att införa ett system med certifikathandel var synnerligen illa genomtänkt och fick även stark kritik av Lagrådet. Vi föreslår därför att beslutet om certifikathandel rivs upp.
Vi förespråkar i stället ett fortsatt användande av frivillig certifiering av miljövänlig elproduktion i syfte att öka elkundernas möjlighet att själva, och på frivillig väg, välja att köpa sådan el.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
|
|
Ola Sundell (m) |
Ulla Löfgren (m) |
|
Henrik von Sydow (m) |
Carl-Axel Roslund (m) |
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |