Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska skogsnäringens betydelse för den svenska ekonomin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsning på vidareutveckling av träanvändning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kostnadsnackdelar för skogsnäringen i Sverige.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utförsäljning av skog till enskilda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förenkling av regelverken för småföretag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättning vid inskränkning av ägande- och förfoganderätten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om granskning av erfarenheterna vid avgränsning och genomförande av skogsreservat.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordning av skogspolitiken.1
1Yrkandena 3, 6, 7 och 8 hänvisade till MJU.
Industrialiseringen av Sverige genomfördes med skogsresurserna som hävstång. Under hela det förra seklet har skogsbruk och skogsindustrin varit en stark och viktig basnäring. Så är det fortfarande. Sektorns ekonomiska betydelse är oomtvistad. Vad vi kan kalla ”skogsklustret”, d.v.s. skogsbruk och skogsindustrier tillsammans med annan verksamhet, som är baserad på skogsnäringen, finns i stort sett etablerad i hela landet. Skogsnäringen bär fortfarande upp landsbygden och många mindre orter, även om sysselsättningen i absoluta tal har minskat kraftigt det senaste decenniet.
Utmaningarna för trä- och skogsnäringen har förändrats. Den svenska skogsindustrin är hårt konkurrensutsatt. De starka företagen, också i skogsnäringen, blir mer och mer internationella. Satsningarna på forskning i den trätekniska industrin har däremot varit och är mycket klena. Det är några orsaker till att landets trätekniska industri har hamnat i kris.
Med urbaniseringen följer andra värderingar och nya intressenter vill vara med och påverka användningen av skogarna. Oftast har även tillträdande skogsägare sina rötter i lantbruket men allt fler får en allt mindre del av sina utkomster från skogsbruket. Staten har fortfarande ett delansvar att skapa förutsättningar för att skogsbruk och skogsnäring kan utvecklas väl. Näringen i sin helhet är fortfarande ett lok i svensk ekonomi och de komparativa fördelar Sverige har med stora skogsresurser finns där. Men statens ansvar har förändrats och detta måste avspegla sig i skogspolitiken.
1994 års skogspolitik innebar avreglering och liberalisering. Skogspolitiken blev nu målstyrd i stället för regelstyrd med jämställda mål för produktionen och miljön. Här har det funnits ett samförstånd mellan stat och näring om denna förändring.
I samförstånd med näringen formulerades i skogspolitiken ett antal sektorsmål, vilka inriktades på de mest angelägna områdena. I slutet av 90-talet antogs i miljöpolitiken nya nationella kvalitetsmål, som följdes upp av ett antal etappmål eller delmål. Det centrala målet om skogen kallas ”Levande skogar”. Det ankommer på riksdagen att ta ställning till hur de föreslagna delmålen får inverka på nu gällande skogspolitik.
De skogspolitiska medlen är i stort desamma som tidigare. Hit räknas skogsvårdsorganisationen som sådan, skogsvårdslagen, ”mjuka” medel som information, rådgivning och utbildning, ekonomiska stöd och uppdragsverksamhet. Regler i miljöbalken om markavsättning m.m. betraktas numera också som skogspolitiska medel liksom skogsforskningen.
För att skogspolitiken skall medverka till att uppfylla de övergripande målen för den ekonomiska politiken, regional- och arbetsmarknadspolitiken och miljöpolitiken behöver den breddas jämfört med tidigare. Nu gällande skogspolitik har integrerat skogsproduktion och miljöeffekter av skogsbruk. Mer markerat och mer beslutsamt än tidigare måste staten nu följa utvecklingen i skogsindustrin och analysera vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att skogsklustret skall kunna spela den roll det hittills gjort såväl i syd som i norr.
Den historiska sammansättningen i skogsindustrin kan vara en förklaring till den utebliva satsningen inom den trätekniska industrin. De svenska byggjättarna väljer i dag att vara passiva när det gäller FoU inom den trätekniska sektorn. Den svenska devalveringspolitiken och valutautvecklingen har länge verkat bromsande på den nödvändiga strukturförändringen. Utan en värdeskapande vidareförädling i en starkare träteknisk industri krymper marginalerna i skogsbruket så att verksamheten kan komma att minska eller t.o.m. upphöra inom stora delar av landet. Staten måste därför ta ansvar för att forskning inom den trätekniska sektorn kraftsamlas och få tillgång till ökade resurser.
För ett högkostnadsland, där skogsnäringen verkar efter egen förmåga på marknaden, blir det särskilt viktigt att konkurrensneutralitet råder i förhållande till skogsbruk och skogsindustrier i andra länder. Skogsbruket i Sverige har redan ett ekonomiskt handikapp eftersom flera viktiga konkurrentländer subventionerar sitt skogsbruk. Det finns exempel på stora moderna sågverk i forna Östeuropa som byggts med stora statliga subventioner. Svenska staten har en viktig uppgift att i sitt internationella arbete se till att dessa kostnadsnackdelar för skogsbruk och skogsindustrier i Sverige minimeras. Som exempel kan nämnas att en svensk skogsmaskin kan belastas med en bränsleskatt på 100 000–120 000 kr mer per år än motsvarande maskin i Finland. Vi föreslår återigen en sänkning av dieselskatten till 0:53 kronor/liter för skogs-
maskiner.
Med hänsyn till skogsnäringens utomordentliga betydelse för svensk ekonomi är det anmärkningsvärt att så lite satsas på forskning och utbildning från såväl näringen som det offentliga samhället.
Skogsnäringen har haft påtagligt svårt att i ungdomars ögon framstå som en framtidsbransch där ekonomi, teknik och miljö möts i spännande utmaningar inför framtiden. I själva verket är ju exempelvis en modern pappersmaskin en konstruktion fylld av ”high-tech” på teknikfrontens framkant.
Utbildningsinsatser på alla nivåer måste kraftfullt öka. Utan en bred rekryteringsbas inom teknik, miljö och ekonomi/marknad kommer inte spetskompetens inom FoU fram.
Skogsnäringen har under senare år ökat sina insatser på dessa områden. Vi förväntar oss nu att främst staten i en konstruktiv dialog med näringen ger den skogliga utbildningen – i vid bemärkelse – en omfattning och djup som motsvarar framtidens krav.
Den svenska skogsnäringens framtid hänger i allt större utsträckning på näringens förmåga att öka förädlingsgraden, och därmed öka mervärden för svenskt skogsbruk.
Skogsbranschen är extremt beroende av transportarbetet på väg. Virkestransporterna är långa och beroende av ett bra vägnät och rimliga energikostnader. Det dåliga tillståndet för vägarna har blivit en hämsko för näringen och det behövs under de närmaste åren ett kraftfullt investeringsprogram för det allmänna vägnätet på landsbygden. De fördyringar som en allt sämre vägstandard fört med sig sänker nu konkurrenskraften för såväl skogsbruket som industrin som helhet. Moderata Samlingspartiet har i andra riksdagsmotioner föreslagit betydande anslagsökningar för att lösa dessa problem.
Sett till den samlade politiken är det angeläget att familjeskogsbruket inte minskar och att offentligt ägd skog verkligen utnyttjas för att tillgodose behovet av kollektiva nyttigheter.
Staten innehar närmare 4,8 miljoner ha produktiv skogsmark som förvaltas av ett större antal myndigheter. Då är Sveaskog inräknat som är helägt av staten. Efter alla turer med statens skogar under 90-talet är det nu viktigt att staten anlägger ett helhetsperspektiv på sitt ägande. Staten bör ta särskilt ansvar för sådan skog som kan behövas för att bevara speciella naturvärden, kunna erbjuda ersättningsmark till enskilda brukare vid reservatsbildning och ta ansvar för markbytesreserv i omarronderingsområden. Det måste även ingå i statlig markpolicy att sälja ut sådan mark som lämpligen kan ägas av enskilda.
Ett ökat inslag av enskilt ägande i statliga bolag är eftersträvansvärt. Som exempel kan nämnas när den borgerliga regeringen 1994 beslutade att 49 procent av aktierna i Assi Domän skulle säljas. Ägandets spridning säkerställdes genom att 70 procent av aktierna reserverades för privatpersoner. Återstoden såldes till svenska och utländska institutioner genom ett anbudsförfarande.
Statens förvärv av Assi Domän via Sveaskog pekar på att dagens utveckling tyvärr är den rakt motsatta. Det saknas skäl till att staten äger och förvaltar skog på kommersiella grunder. Familjeskogsbrukare utövar vanligen genom sitt ägande den omvårdnad om skogen man oftast ägnar gentemot det som ligger nära.
I en långsiktig näring som skogsbruk är en stark och tydlig äganderätt av fundamental betydelse. Den ligger till grund för den svenska förvaltartraditionen att skogen skall skötas med ansvar från generation till generation. Om äganderätten ifrågasätts försvinner motivationen för företagandet i familjeskogsbruket. Nu gällande skogspolitik bröt en serie av politiska beslut som verkat inskränkande på äganderätten. Ungefär samtidigt stärktes äganderätten i grundlagen. Men långsiktigheten i produktionen och samhällets intresse att upprätthålla ett mångbruk av skogen motiverar också att det finns politiska ramar och övergripande spelregler för brukandet. Inom dessa ramar måste skogsägaren kunna vara beslutsför. Om myndigheterna inskränker på ägarens brukande på sätt som går utöver hänsynsreglerna i skogsvårdslagen skall denne ersättas.
Den nödvändiga stabiliteten i skogspolitiken rubbas i grunden om man i politiken på allvar överväger att införa nya regler, som underlättar för andras övertagande av markrättigheter eller släcker ersättningsrätten vid intrång. Sådana tankar har vädrats i miljöpolitiken, både i Sverige och inom EU.
Vid den nyligen genomförda nyckelbiotopsinventeringen har myndighetsutövandet i många fall lämnat en hel del övrigt att önska. Respekten för äganderätten kan inte nog betonas. Det är bl.a. ett absolut krav att kontakt tas med markägaren före inventering samt att vederbörande bereds tillfälle att närvara vid fältarbetet. Tiden från inventering till fastställande måste minimeras, och markägaren skall kompenseras för intrånget.
För ett par årtionden sedan blev den skogsägare medaljerad som drev produktionsskogen till sin spets. I dag harangeras den som tidigare trotsat statens politik och därmed sägs ha värnat om miljön. Denna bakgrund får inte glömmas bort när staten i dag kommenterar skogsbrukarnas insatser.
Gröna skogsbruksplaner och företagens instruktioner i driften, har på kort tid lett till stora förändringar i skogsbruket. Miljöorganisationer har drivit på och skogsforskningen har successivt fyllt på med mer kunskap. Den skogspolitiska tyngdpunkten har varit så fast förlagd till miljömålet att andra funktioner i politiken kommit i kläm. Staten måste skaffa sig en bättre bild av vilken effekt insatser avseende miljömålet kan få i praktiken på miljön och produktionen. Här berörs nyckelbiotopinventeringen och myndigheternas vidare hantering av nyckelbiotoperna. Erfarenheterna vid avgränsning och genomförande av skogsreservat av olika storlekar behöver också granskas.
Regeringen ignorerar det omfattande miljöarbete som bedrivits inom sektorn under senare år. Det frivilliga arbetet med att miljöcertifiera skog och skogsbruk har intensifierats, och det finns mycket som tyder på att skogsbruket i Sverige kommer att nå miljökvalitetsmålet i ett generationsperspektiv. Arbetet med att bevara den biologiska mångfalden i skogsmarken har stärkts kraftigt. Som ett komplement till nuvarande åtgärder har vi lagt förslag om att inrätta en fond för bevarande av den biologiska mångfalden. Medel ur denna fond skall användas för bevarande av värdefulla miljöer.
Det har blivit tydligt att det inom administrationen utvecklats ett dubbelkommando ifråga om miljöfrågor i skogen och skogsbruket. Näringen möter en kluven statsmakt. Detta har sannolikt sin grund i att miljöpolitiken växte fram delvis vid sidan om skogspolitiken under 90-talet. Det kan t.ex. utläsas som ett ”glapp” i miljöpolitiken när varken skogsvårdsstyrelsen eller länsstyrelsen tar ansvar för avsättning och finansiering av inventerade naturvårdsobjekt av viss storlek. Skogsägare bollas mellan myndigheter som kan ha delad syn på hur naturvärdena bäst hanteras. Det växer fram aktionsplaner och temakartor hos myndigheter på regional och lokal nivå, vilka synes vara mer eller mindre okordinerade. Även om det finns regioner där samarbetet mellan skogsvårdsstyrelsen, länsstyrelser och kommunerna kommit långt måste det vara en prioriterad fråga i skogs- och miljöpolitiken att samarbetet blir fullt tillfredsställande. När det offentliga ställer särskilda miljökrav på näringsidkarna skall skogsägarna så långt möjligt bara ha med en myndighet att skaffa.
När miljöbalken nu utreds blir det viktigt att klara ut att normal skogsskötsel regleras i skogsvårdslagen och inte i miljöbalken. I annat fall kan kommunerna få oinskränkta möjligheter att reglera skogsbruk via miljöbalken. Dömer rätten att skogsbruk är eller kan vara miljöfarlig verksamhet blir kommunerna i dessa fall huvudmän och inskränkningar i skogsbruket ersätts inte.
Den politiska miljöfrågan i skogen under 90-talet har dominerats av hur man bör handskas med naturvärdena. Nu lyfts skogens roll för den sociala miljön fram på ett annat sätt än tidigare. Det handlar då om de många kulturmiljövärdena i Sveriges skogar men också om skogen som en viktig rekreationskälla. Enligt regeringens miljömålsproposition skall dessa intressen väga tungt vid bedömningen av behovet att bevara tätortsnära natur. Detta är enligt vår uppfattning inte en riktig grund för bedömning av skyddsbehovet av naturområden. Skogsmarkernas värde för rekreation, promenader m.m. säkerställs väl inom ramarna för de rättigheter och skyldigheter som allemansrätten anger.
Det övergripande produktionsmålet i dagens politik talar nu om uthålligt god avkastning och en inriktning, som ger handlingsfrihet i framtiden. Avverkningarna i landet reagerade effektivt på marknadens efterfrågan men har också påverkats av billig import. Efter en första, tidig utvärdering av skogspolitiken enades staten och branschen om sektorsmål rörande återväxterna och ungskogen.
Skogsvårdslagen ställer faktiskt återväxtkrav som myndigheten måste tillämpa mer metodiskt än fallet är i dag. Skogsvårdsstyrelserna måste ha större resurser för information och rådgivning om praktisk skogsvård. Branschen bör ge utökad ekonomisk rådgivning till skogsägarna och möta upp genom att stötta framväxten av nya entreprenadföretag på skogvårdssidan.
Svamp, insekter och klövvilt förorsakar stora tillväxt- och värdeförluster i den svenska skogen. Anblicken av angripna och sönderbetade skogar borde föranleda motåtgärder. Skogsvårdsstyrelsernas beredskap att ingripa med snabba insatser vid svåra skogsskador har försämrats under senare år.
Skyddet av skog och mark är en av huvuduppgifterna för skogsmyndigheten. De senare årens skogsskador kan hota det långsiktiga produktionsmålet och visar att skogsvårdsstyrelserna är i behov av betydande förstärkningar för att bevaka skogarnas sundhet.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Per Westerberg (m) |
|
|
Lars Lindblad (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Cecilia Widegren (m) |
Jan-Evert Rådhström (m) |
|
Anders G Högmark (m) |
Patrik Norinder (m) |
|
Ola Sundell (m) |