Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av bindande regelverk för transnationella företag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka pådrivande inom både FN och EU för att skapa internationellt bindande regelverk för transnationella företag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av hur ett globalt och nationellt regelverk för bindande regelverk för transnationella företag skall utformas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av på vilket sätt Exportkreditnämndens och Svensk Exportkredits kredit- och garantigivning skulle kunna användas som ett verktyg för att förmå svenska företag att leva upp till uppförandekoder, som exempelvis Swedish Social Compact.
I dagens globaliserade värld får stora transnationella företag alltmer makt. FN uppskattar att stora företag utgör 51 av världens 100 största ekonomiska enheter. Demokratiska institutioner riskerar att i jämförelse med dessa bolag få allt mindre att säga till om, då företagen allt lättare kan flytta sin verksamhet mellan länder. Företagen kan därmed komma att spela ut olika länder och deras regeringar mot varandra i jakt på de mest förmånliga villkoren. Ett annat problem är att många företag använder dubbla standarder, t.ex. en hög säkerhetsstandard på oljeledningar i rika länder och sämre standard i fattiga länder, vilket får förödande konsekvenser varje gång en olycka sker. Multinationella företag har vid alltför många tillfällen gjort sig skyldiga till omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna och internationella miljökonventioner. Exempel på det är olyckan i Bhopal i Indien som än idag leder till att det föds missbildade människor och oljebolaget Shells omfattande förstörelse och förgiftning av mark, vatten och luft i Nigeria.
Den här utvecklingen har underlättats av att många av världens länder har av- och omreglerat världens ekonomi, till exempel liberaliserat världshandeln i syfte att integrera olika länder mer med varandra. Det har i många fall lett till positiva resultat, som billigare produkter för många konsumenter. Men att det samtidigt, på sina håll, har lett till problem står utom tvivel.
I många länder är möjligheten att hålla transnationella företag ansvariga för brott idag svårt – för att inte säga ofta omöjligt – och skälen till det är flera. Begränsningar i lagen och brist på finansiella resurser för att driva rättsprocesser omintetgör möjligheten att utkräva ansvar på en nationell nivå i många länder. I länder där transnationella företag representerar en betydelsefull källa för investeringar kan regeringar känna sig tveksamma till att äventyra välbehövliga intäkter genom att driva igenom förbättrade regelverk för sociala rättigheter och miljöhänsyn. Transnationella företag kan också, genom att de är spridda över flera länder, vara strukturerade på ett sätt som gör det svårt att utkräva ansvar med endast ett nationellt rättssystem. I en tid då ekonomin och marknaderna i allt större utsträckning blivit globala är det viktigt att politiken används som ett instrument för att skapa globala regler. Det finns redan idag en rad internationella överenskommelser om miljö och mänskliga rättigheter. Ansvaret för att dessa följs bör inte bara åligga staterna utan också storföretagen.
Insikten om svårigheten att hålla företag ansvariga för deras handlingar endast genom nationella regleringar har lett till olika slags initiativ. Den svenska regeringen har valt att driva det man kallar Swedish Social Compact (SSC) som en kopia av FN:s program Global Compact. Initiativet syftar till att få svenska företag att agera ”ambassadörer” för mänskliga rättigheter och en god miljö. Det är självklart positivt om regeringens initiativ leder till positiva resultat inom olika företag. Risken är dock att initiativet inte kommer att omfatta många av de bolag som är riktigt kritiserade för sin verksamhet och att SSC blir ett PR-instrument för somliga mer ambitiösa svenska företag. Alla företag måste kunna hållas ansvariga för hela sin verksamhet, och då kan regeringen och det internationella samfundet inte bara ägna sig åt de som är ”bäst i klassen”.
Bristen på internationellt bindande regler för företagen har gjort att användningen av uppförandekoder ökat snabbt. Uppförandekoder är dokument som anger vilka principer som ska gälla för företagens verksamhet (exempelvis anställdas arbetsvillkor och hälso- och säkerhetsaspekter). Uppförandekoderna har blivit redskap för företagen för att se till att sociala och miljömässiga krav uppfylls både i den egna verksamheten och i underleverantörernas verksamhet. Problemet med dessa koder är att de inte är lagligt bindande utan endast är frivilliga åtaganden. Koderna utvecklas och antas av enskilda företag eller företagarorganisationer och ibland i samarbete med fackliga organisationer och mellanstatliga organisationer. FN-organet ILO har utarbetat en så kallad Code of practice för cirka tjugo branscher. Även FN:s jordbruksavdelning FAO och Världshälsoorganisationen WHO har tagit fram riktlinjer som berör enskilda företags distribution och marknadsföring av enskilda varor. Ett stort problem med uppförandekoderna är att de alltför många gånger använts mer som ett redskap för marknadsföring än som ett sätt att förbättra de anställdas arbetsförhållanden. Ofta är koderna mycket vaga och saknar konkreta metoder och mål att arbeta mot. Inte sällan är koderna helt okända bland de underleverantörer där tillverkningen faktiskt sker liksom bland arbetarna. Eftersom alltfler företag lägger ut tillverkning till underleverantörer blir kedjan svår att kontrollera och granska i förhållande till företagens uppförandekoder. Det är först när uppförandekoder har omvandlats till bindande regler – med möjligheter till sanktioner om reglerna bryts – som de har lett till eftersträvade resultat.
Grundläggande för en hållbar utveckling är att samhället har slagit fast fungerande institutioner för hur olika aktörer får, eller inte får, agera. I dag finns många fungerande institutioner både nationellt och globalt. Dock finns det inga institutioner som reglerar företagens verksamhet på ett globalt plan. Diskussioner om att införa detta har under lång tid förts inom FN:s konferens för transnationella företag, men parterna avbröt förhandlingarna eftersom många av de rika länderna kraftigt motsatte sig att ”deras” företag skulle åläggas regleringar. Efter FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio 1992 åtog sig de transnationella företagen att frivilligt, bland annat genom uppförandekoder, verka för en hållbar utveckling. Tio år efter kan vi konstatera att de frivilliga åtagandena knappast lett till en hållbar utveckling och att det nu är tid för en internationell konvention om de transnationella företagens ansvar.
Mot bakgrund av de problem som finns med att hålla transnationella företag ansvariga för sina handlingar är det nödvändigt att det tas nya initiativ för bindande regler för transnationella företag. Detta skall ges regeringen till känna.
Sverige borde föregå med gott föredöme och verka pådrivande inom både FN och EU för att skapa internationellt bindande regelverk för transnationella företag. Detta skall ges regeringen till känna. Regeringen bör därför omgående utreda hur ett sådant regelverk skulle kunna se ut både nationellt och internationellt för att nå målet om att förmå företagen att leva upp till globalt accepterade uppföranderegler. Detta skall ges regeringen till känna. Moderna förslag för hur ett regelverk för det man kallar corporate accountability skulle kunna se ut har kommit bland annat från miljöorganisationen Friends of the Earth International. Dessa förslag kan vara intressanta att granska i en svensk utredning.
Vi kan också göra mycket på hemmaplan redan nu. En verkningsfull åtgärd vore att förändra reglerna så att offentlig kredit- och garantigivning från Exportkreditnämnden och Svensk Exportkredit enbart kan accepteras för bolag som lever upp till en rad grundläggande regler för exempelvis arbetsrätt, miljö och mänskliga rättigheter. Detta skall ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |
|
Ulf Holm (mp) |