Kristdemokraterna har under året arbetat aktivt med att ytterligare fördjupa vår kunskap om samt analysera den statliga företagssfären. De företag som varit särskilt aktuella att belysa är SJ AB, Sveaskog AB, AB Svensk Exportkredit, Svenska Skogsplantor AB och Teracom AB. I motionen upprepar Kristdemokraterna den kritik som vi tidigare riktat mot regeringen för dess förvaltning och handläggning av ärenden gällande företag med statligt ägande. För att i någon mån komma tillrätta med de problem som blivit uppenbara under året föreslår vi att regeringen i samförstånd med riksdagen ska utarbeta en ny modell för hur frågor rörande statliga bolag ska hanteras i framtiden så att både riksdagens legitima krav på insyn och delaktighet och bolagens affärsmässiga intressen kan tillgodoses.
I motionen uppmärksammar vi det höga ohälsotalet i de statliga företagen. En fjärdedel av de statligt ägda företagen har en högre sjukfrånvaro än arbetsmarknaden i genomsnitt. Dessa företag ansvarar tillsammans för 65 procent av de som är anställda inom den statliga företagssfären.
Kristdemokraterna vill att regeringens förvaltning av de statliga företagen, liksom företagens agerande, ska vila på en tydlig etisk grund. Ett konkret uttryck för detta är att vi i motionen föreslår att systemet med bonusar till personer i företagsledande ställning avskaffas och att storleken på så kallade fallskärmar begränsas så att de motsvarar de villkor som i övrigt gäller på arbetsmarknaden.
Även om regeringen under året utvecklat den redovisning som görs av företag med statligt ägande, anser vi att det är lång väg kvar innan genomlysningen motsvarar de höga krav som de svenska medborgarna har rätt att ställa. Vi föreslår därför ett antal åtgärder för att förbättra regeringens rapportering kring de olika företagen samt för att underlätta insynen i varje enskilt företag.
För att säkerställa revisorernas oberoende gentemot företagens ledning föreslår vi att revisorerna i fortsättningen inte ska kunna utföra både revisorsuppdrag och konsultuppdrag åt samma företag. Vi föreslår också att tiden för vilken en revisor kan revidera ett och samma företag begränsas i enlighet med de rekommendationer som EU:s Revisionskommitté har utformat.
När regeringen i sin tilläggsbudget föreslog åtgärder för att förändra kapitalstrukturen i statligt ägda företag, krävde Kristdemokraterna att dessa åtgärder skulle regleras i lag. Både konstitutionsutskottet och finansutskottet ansåg att det finns behov av en lagstiftning ifall den ordning som regeringen föreslog skulle bli permanent. Trots detta avstod riksdagen från att begära en sådan lagstiftning. Eftersom regeringen i den nu aktuella skrivelsen beskriver den nyordning som nu införs som en permanent ordning, begär vi i motionen att regeringen ska utforma ett lagförslag i enlighet med vad konstitutionsutskottet och finansutskottet har anfört.
1 Inledning 8
2 Innehållsförteckning 10
3 Förslag till riksdagsbeslut 11
4 Statligt ägande av företag 12
5 Genomlysning av statligt ägda företag 13
6 Revisorernas roll 13
7 Kapitalstruktur för företag med statligt ägande 14
8 Förvaltning och företagande på etisk grund 15
9 Avskaffa bonusar och stora fallskärmar 16
10 Regeringens ägarförvaltning 17
11 Ohälsa och arbetsmiljö i företag med statligt ägande 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grunderna för statligt ägande (avsnitt 4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en enhetlig redovisning för de olika företagen med statligt ägande (avsnitt 5).
Riksdagen begär att regeringen i fortsättningen lämnar sin redogörelse för företag med statligt ägande i så god tid att riksdagen med normala rutiner kan behandla den under vårriksdagen (avsnitt 5).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om revisorernas roll i företag med statligt ägande (avsnitt 6).
Riksdagen begär att regeringen utformar ett lagförslag för att reglera kapitalomstruktureringar i statligt ägda företag (avsnitt 7).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en etisk policy för regeringens ägarförvaltning samt för företag med statligt ägande (avsnitt 8).
Riksdagen begär att regeringen ser över och omarbetar riktlinjerna för incitamentsprogram samt riktlinjerna för anställningsvillkor för vd och övriga personer i företagsledande ställning i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 9).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens handläggning av frågor rörande företag med statligt ägande (avsnitt 10).
Riksdagen begär att regeringen, i samråd med riksdagens partier, utarbetar en ny modell för hur frågor rörande företag med statligt ägande skall hanteras i framtiden (avsnitt 10).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ohälsan och arbetsmiljön i företag med statligt ägande (avsnitt 11).
Statens roll i samhällsekonomin ska vara att sätta ramar och övervaka spelreglerna på marknaden, ansvara för samhällsplanering och infrastruktur samt att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt. När staten agerar såväl domare som spelare på marknaden är risken stor att konkurrensen snedvrids och att investeringar inte görs på ett optimalt sätt i de företag som har de bästa förutsättningarna. Detta konstateras även i den nu aktuella skrivelsen på sidan 61 och från kristdemokratiskt håll välkomnar vi givetvis att denna insikt börjat vakna till liv även hos regeringen.
Eftersom det är staten som sätter spelreglerna inom näringspolitiken bör staten inte själv äga företag, utom när det finns särskilda skäl för det. Statens dubbla roller inom näringspolitiken hindrar förutsättningarna för en sund och rättvis konkurrens.
Den svenska staten är Sveriges största företagsägare. Genom Regeringskansliet förvaltas ett sextiotal företag med statligt ägande. Totalt omsätter dessa företag nära 340 miljarder kronor och har ca 200 000 anställda. Svenska staten är dessutom den enskilt största ägaren på Stockholmsbörsen, med ett innehav på 92,4 miljarder kronor. Statens innehav är nästan dubbelt så stort som den näst störste ägarens innehav. Statens ägande omfattar ca 25 procent av det inhemska näringslivet. Det statliga ägandet är till nackdel för ekonomins funktionssätt, för företagen och deras anställda, och innebär en orimlig inlåsning av den förmögenhet som nationen disponerar över.
Det finns många skäl för en försäljning av statens aktier, dels att renodla statens roll, dels att sprida ägandet. Ett tredje skäl för en privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om. Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för politiska ambitioner, vilket på lång sikt drabbar tillväxten och tillkomsten av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningen ska ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjlig med tanke på bland annat andra introduktioner på aktiemarknaden. Alla företag bör dock inte säljas. Vissa företag ska av sociala eller hälsopolitiska skäl behållas.
Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag. Till de företag som snart kan säljas hör bland annat Civitas Holding, Vin & Sprit, resterande delar av SAS, Telia Sonera, Nordea samt OM.
De företag som är aktuella är sådana som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan omstrukturering skett. Vid utförsäljning bör allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp.
Regeringen har högt ställda mål för genomlysningen av de statligt ägda företagen. Trots detta finns det mycket övrigt att önska när det kommer till att omsätta målsättningarna i praktisk handling.
Redovisningen för de statliga företagen måste göras tydligare och mer enhetligt. En bristande enhetlighet över tiden samt mellan olika företag gör det svårt för riksdagen, media och en bredare allmänhet att granska företagen och regeringens förvaltning av dem. Ett exempel på bristande enhetlighet som försvårar granskning och jämförelse mellan företag är att det i skrivelsen finns inte mindre än tre olika sätt att rapportera ohälsotal.
De avtal som finns om löner och andra förmåner, avgångsersättningar samt pensioner för personer i företagsledande ställning bör redovisas per person, i enlighet med de riktlinjer regeringen fastställde den 5 december 1996, för varje enskilt företag i regeringens årliga redogörelse för företag med statligt ägande.
Alla statliga bolag ska följa Stockholmsbörsens regler, vilket bland annat innebär att de ska ha en egen hemsida samt publicera kvartalsrapporter senast två månader efter kvartalets slut. På samma sätt som börsbolagen har en skyldighet att rapportera viss information till börsen ska de statliga bolagen rapportera till näringsutskottet. Rör det sig om känslig information bör den kunna lämnas under sekretesslöfte.
Det är viktigt att de statligt ägda bolagen debatteras offentligt och blir noggrant genomlysta av riksdagen. För att skapa en större aktualitet kring regeringens skrivelse med den årliga redogörelsen för företag med statligt ägande och utskottets behandling av den samt den efterföljande debatten i kammaren, bör regeringen i fortsättningen lämna sin redogörelse för företag med statligt ägande i så god tid att riksdagen med normala rutiner kan behandla den under vårriksdagen.
De revisorer som är satta att granska styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning samt företagets årsredovisning och bokföring har en central betydelse för varje ägare av ett företag. Det går inte att nog understryka betydelsen av revisorernas oberoende gentemot styrelsen och företagets verkställande ledning.
Den så kallade Enronaffären och andra liknande finansskandaler under slutet av 2001 och 2002 tjänar som avskräckande exempel på vad som kan hända ifall revisorernas oberoende inte säkerställs. Mot bakgrund av det faktum att Enrons revisorsfirma Arthur Andersen tjänade både som revisor och rådgivare och att detta, tillsammans med den långvariga relationen mellan Enrons ledning och Arthur Andersen, allmänt anses som ett av de systemfel som möjliggjorde företagsledningens handlande är det märkligt att regeringen tillåter att samma revisionsfirma får ansvara både för revision och rådgivning så länge det ”förklaras och motiveras i noten som redogör för ersättningar till revisorer”. Dessutom är det högst anmärkningsvärt att revisorerna väljs på mandatperioder om fyra år.
Inom EU har Revisionskommittén sedan 1998 arbetat med att förbättra och harmonisera den lagstadgade revisionens kvalitet. Enligt kommittén bör en avlösning av nyckelrevisor ske inom sju år från det att de väljs att ingå i gruppen för revisionsuppdraget.
Det är vår uppfattning att staten som ägare, och regeringen som förvaltare av de statligt ägda bolagen, måste föregå med gott exempel vad gäller att hålla en hög standard på att säkerställa revisorernas oberoende. Därför bör samma revisorsfirma inte kunna utföra uppdrag som revisor och rådgivare till samma bolag. Dessutom bör revisorernas mandatperioder begränsas till ett år i taget i enlighet med gängse praxis. Utöver det bör det finnas en tydlig gräns för hur många år en revisor får tjänstgöra för ett och samma företag. Denna övre gräns bör överensstämma med de rekommendationer som utarbetats av EU:s Revisionskommitté.
I sin tilläggsbudget för 2003 lämnade regeringen ett förslag till vad man kallade ”en förbättrad kapitalstruktur i statliga bolag”. Regeringen föreslog att det i samband med en översyn av kapitalstrukturen i statligt ägda bolag, genom extra utdelningar, ska tillföras tre miljarder kronor till ett särskilt konto i Riksgäldskontoret. Behållningen på kontot ska brukas för insatser i av staten hel- och delägda bolag.
I propositionen liksom i i den nu aktuella skrivelsen motiverar regeringen sitt förslag med att privata företagsägare i en koncern har en möjlighet att fördela resurser mellan olika dotterföretag och att staten kan ha behov av att göra insatser i företag som har ekonomiska problem samt att fullgöra hembudsavtal av olika slag. I dagsläget krävs riksdagsbeslut för att regeringen ska kunna agera. Detta anser regeringen hämmar statens, läs regeringens, företagsförvaltning till nackdel för företagens utveckling.
Kristdemokraterna har tidigare framhållit att bristsituationer i statligt ägda bolag bör avhjälpas antingen genom en omfördelning av statliga tillgångar genom extrautdelningar eller försäljningar, eller genom att privata investerare skjuter till kapital. Vi har välkomnat att regeringen har presenterat en modell som bygger på kristdemokratiska förslag. Dock avviker regeringens förslag på en viktig och avgörande punkt från Kristdemokraternas linje. Vi har alltid framhållit att denna typ av överföringar av statliga tillgångar måste göras inom statsbudgeten.
Lagen (1996:1059) om statsbudgeten ställer krav på att statsbudgeten ska omfatta alla inkomster och utgifter om inte inkomsterna i en verksamhet endast bidrar till att täcka verksamhetens utgifter (17 §) eller statens kostnader helt ska täckas av verksamhetens intäkter (18 §). Ingen av de två sistnämnda bestämmelserna torde vara tillämplig på den modell med konto i Riksgäldskontoret som regeringen nu föreslår. Därför ska inkomsterna redovisas under en inkomsttitel och insättningen på kontot hos Riksgäldskontoret, alternativt utbetalningen till berörda bolag, redovisas på anslag.
Regeringens modell bidrar till att ytterligare försvåra genomlysningen av statsbudgeten och regeringens förvaltning av de statliga bolagen.
I skrivelsen indikerar regeringen att den lösning som presenterades i tilläggsbudgeten kommer att bli en permanent ordning för hanteringen av kapitalstrukturen i de statligt ägda bolagen. För att öka öppenheten samt för att inordna modellen för förändringar i statliga bolags kapitalstruktur i statsbudgeten, bör riksdagen stifta en lag som avgränsar kontots användning och beskriver hur de medel som använts ska redovisas i statsbudgeten. En sådan lag bör tydligt avgränsa regeringens befogenhet att göra kapitalinsatser utan att i förväg ha inhämtat riksdagens godkännande.
I samband med riksdagsbehandlingen av tilläggsbudgeten framhöll konstitutionsutskottet (2002/03:KU6y) att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag för hur en permanent ordning för kapitalomstrukturering i den statliga företagssfären bör regleras. Även finansutskottet (2002/03:FiU21) delade konstitutionsutskottets åsikt och tillade att det är ”angeläget att ett tydligt regelverk skapas” och att ”det i sammanhanget bör utredas hur förslaget förhåller sig till budgetlagen och gällande praxis om hur kapitalutdelningar och kapitalinsatser ska beslutas och redovisas”. Trots detta ges inget uppdrag till regeringen att utforma en sådan lagstiftning. Därför bör riksdagen nu ge regeringen i uppdrag att utforma den lagstiftning som både konstitutionsutskottet och finansutskottet erkänt behovet av.
Flera av de statligt ägda företagen är ledande inom sitt verksamhetsområde eller innehar en marknadsposition som genom monopol, eller på annat sätt, gör att bolaget är särskilt utsatt för en offentlig granskning. Detta tillsammans med det faktum att regeringen och riksdagen genom lagstiftning, förordningar och normativa uttalanden ställer krav och förväntningar på det privata näringslivet, gör att staten innehar en unik roll som normgivare på marknaden.
Statens agerande på marknaden och regeringens förvaltning av de statliga bolagen måste stå på en tydlig etisk grund. Vi anser att staten som ägare ska agera som föredöme på marknaden.
Många privata företag har för länge sedan insett behovet av att utveckla etiska och sociala principer för sin verksamhet och ställer också krav på underleverantörerna. De har insett att det handlar om företagets överlevnad och att det inte längre räcker med att företaget har en miljö- och jämställdhetspolicy. Även Stockholmsbörsen har visat att man gör etiska avvägningar.
Idag saknas en övergripande etisk policy både för regeringens ägarförvaltning och för de statliga företagens verksamhet. Regeringen bör snarast utarbeta en sådan policy och ansvara för att den omsätts i praktiken. Regeringen bör sedan redogöra för innehållet i denna etiska policy i den årliga redogörelsen för statligt ägda företag. Där bör även, för varje enskilt företag, anges om företaget har en etisk policy på samma sätt som man idag nämner miljöarbetet, mångfald och jämställdhet.
De senaste åren har det förts en vid offentlig debatt om ersättningar, bonusar och fallskärmar för företagsledare. Incitamentsprogram och avgångsersättningar för företagsledare förekommer även inom statligt ägda företag. Mest omdiskuterade det senaste året har kanske bonusarna i Telia Sonera och Vattenfall varit. Idag får Vattenfalls vd den högsta bonusen av samtliga verkställande direktörer i de stora elbolagen i Sverige. Förutom en lön på 5,1 miljoner kronor får han också en bonus på 1,7 miljoner. Det är beklämmande att regeringen, trots allt tal om excesser i näringslivet vad gäller löner och bonusar, inte gjort något för att komma till rätta med problemen i statens egna företag. Det är inte bara på det viset att direktörer i statligt ägda företag får bonusar. De får de högsta bonusarna av samtliga direktörer i jämförbara företag.
Systemet med att betala bonus till personer i ledande ställning har tagit orimliga proportioner. Det förekommer även att det betalas ut bonus till ledningar för företag som redovisar förlustresultat. Dessutom behöver det framhållas att ett företags framgång inte enbart beror på dess ledning utan även övriga medarbetare är en viktig faktor i framgången.
Vi anser därför att systemet med bonus till personer i företagsledande ställning bör avskaffas i de statligt ägda bolagen och att företagsledarnas löner bör bli föremål för återkommande förhandlingar där förhandlingsutrymmet bestäms efter respektive företags ekonomiska förutsättningar på samma sätt som är fallet vid lokala förhandlingar för övriga anställda.
Även de fallskärmar som finns i form av avgångsersättning bör ses över. Idag kan en sådan ersättning, enligt regeringens riktlinjer, motsvara 24 månadslöner inklusive uppsägningstid. Trots regeringens riktlinjer förekommer det att ersättning betalas ut i 36 månader och att ersättningen inte minskas ifall den tidigare vd:n får andra inkomster. Vattenfalls vd får till och med bonus ifall han sägs upp. Förutom 24 månadslöner betalas då en tredjedel av summan av de senaste tre årens bonusar ut. Jämfört med arbetsmarknaden i stort är detta väldigt generösa villkor.
Den längsta uppsägningstiden enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd är sex månader. Den längsta period man har möjlighet att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen är enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring 300 dagar, vilket motsvarar ungefär 14 månader. Den inkomstrelaterade ersättningen uppgår till 80 procent av tidigare inkomst upp till ett visst tak. Via försäkringar som kan tecknas genom arbetstagarorganisationerna kan man även få ersättning upp till 80 procent för inkomster som överstiger taket.
Den avgångsersättning som betalas ut till personer i företagsledande ställning bör motsvaras av den som erbjuds på arbetsmarknaden i övrigt. Därför bör ersättningen som utgår utöver uppsägningstiden begränsas till 14 månader och 80 procent av lönen. Denna ersättning ska utbetalas månadsvis.
Intrycket att regeringen sköter de statliga bolagen lite på måfå med vänsterhanden har växt sig allt starkare under det senaste året. Med ytterst bristfälliga propositioner som underlag har riksdagen tvingats till brandkårsutryckningar för att rädda Svenska Skogsplantor AB, Teracom AB och SJ AB samt för att genomföra ett köp av aktier i AB Svensk Exportkredit.
Regeringen uppvisar en stor brist på ägarstyrning vad gäller den statliga företagssfären. Den har undlåtit att åtgärda att Sveaskog AB på eget bevåg tagit på sig ansvaret för att omstrukturera den svenska sågverkssektorn genom att köpa upp eller, med hjälp av sin ställning på virkesmarknaden, konkurrera ut privata sågverk. Detta trots att riksdagen beslutat att Sveaskog dels ska avveckla sin industriella verksamhet, dels ska förbättra tillgången på vedråvara.
Ett annat exempel på bristande ägarstyrning är Vattenfall. Enligt riksdagens beslut är företagets huvuduppgift att inom ramen för kravet på affärsmässighet bidra till en svensk elförsörjning som är ekologiskt och ekonomiskt uthållig och som ger svensk industri och samhället i övrigt el till konkurrenskraftiga priser. Trots detta har företaget, utan att regeringen genom en aktiv ägarstyrning försökt hindra det, investerat stora summor pengar i brunkolsverksamhet i Tyskland och Polen. Under 2000 och 2001 gjorde Vattenfall investeringar för över 65 miljarder kronor. Huvuddelen av dessa gjordes i Tyskland. Detta ska jämföras med de 4,6 miljarder kronor som företaget satsat på förnybara energilösningar de senaste fem åren.
Genom regeringens rutinmässiga hemligstämplande av alla handlingar som berör de statligt ägda företagen och dess vägran att, ens under överenskommelse om restriktioner som innebär en bevarad sekretess, delge riksdagens partier dokument som är av avgörande betydelse för att riksdagens ledamöter och partier ska kunna forma sig en uppfattning som företagens situation, omöjliggörs den uppgift att vara folkets främsta företrädare som enligt grundlagen vilar på riksdagen. Som exempel kan nämnas regeringens handläggning av vår begäran att ta del av handlingar som berörde SJ AB.
Redan när det blev känt att SJ AB upprättat en kontrollbalansräkning, begärde vi ut det underlag som låg till grund för bolagiseringen av affärsverket Statens järnvägar. Dagarna innan juluppehållet, nästan två veckor efter den ursprungliga begäran, gavs vi möjlighet att ta del av delar av handlingarna på Näringsdepartementet. I samband med det begärde vi att få kopior på hela akten, inklusive de delar som då var sekretessbelagda. Kopiorna överlämnades till vårt kansli den 14 januari. Den 6 februari fattade regeringen beslut om att avslå vår ansökan om att ta del av de sekretessbelagda handlingarna, ett beslut som inte expedierades förrän den 13 februari. Då hade det förflutit över två månader från det att den första framställan gjordes till Näringsdepartementet.
Det finns tydliga problem med statligt ägande av företag som agerar på en konkurrensutsatt marknad. Å ena sidan har riksdagen, som folkets företrädare, ett legitimt intresse av insikt, av att kunna granska förslag, överväga alternativa handlingsvägar och kvalitetssäkra besluten. Å andra sidan kan bolagets affärsmässiga intressen skadas av den öppenhet och tidsåtgång som en riksdagsbehandling innebär.
Som vi konstaterat ovan har riksdagen under det senaste riksdagsåret haft att behandla ett flertal frågor av akut karaktär rörande statliga bolag. Regeringen har inte förmått att hantera något av dessa ärenden på ett acceptabelt sätt, vilket Kristdemokraterna också påtalat i ett flertal motioner.
Regeringen måste i samförstånd med riksdagen hitta en modell för hur frågor rörande statliga bolag ska hanteras i framtiden så att både riksdagens legitima krav på insyn och delaktighet samt bolagens affärsmässiga intressen kan tillgodoses.
Aldrig någonsin har så många varit sjukfrånvarande av olika skäl som i dagens Sverige. Det är en accelererande utveckling som den nuvarande regeringen inte lyckats hejda.
Regeringen ägnar all kraft för att få ner de höga ohälsotalen på att hitta möjligheter inom det nuvarande sjukförsäkringssystemet. Den tycks tro att arbetsgivarna kan göra mycket mer för att minska ohälsan.
Mot bakgrund av regeringens fokusering på arbetsgivarnas ansvar för att få bukt med ohälsan är det anmärkningsvärt att så många av företagen med statligt ägande, nästan 25 procent av företagen med 65 procent av det totala antalet anställda, har en sjukfrånvaro som överstiger genomsnittet på arbetsmarknaden. Genom det inflytande som regeringen kan ha på bolagen genom en aktiv ägarförvaltning, borde alla företag med statligt ägande vara föredömen vad gäller friska medarbetare och en låg ohälsa.
Sjukfrånvaro i företag med statligt ägande
|
Apoteket |
7,0 % |
GreenCargo |
8,0 % |
|
Lernia |
6,0 % |
LKAB |
7,0 % |
|
Operan |
7,0 % |
Posten |
35 dagar |
|
Samhall |
20,0 % |
SAS |
6,9 % |
|
SJ |
10,0 % |
Sveaskog |
6,0 % |
|
SwedCarrier |
6,0 % |
Svensk Bilprovning |
5,7 % |
|
SweRoad |
10,0 % |
Vasallen |
7,6 % |
Den genomsnittliga sjukfrånvaron är 5,5 procent enligt SCB eller 21 dagar enligt RFV.
Det är osmakligt att regeringen så hårt ansätter det privata näringslivet utan att först sopa framför egen dörr. I sitt arbete med att förbättra folkhälsan bör regeringen utarbeta en policy för hur företag med statligt ägande kan arbeta för att åtminstone inte ha en högre sjukfrånvaro än genomsnittet på svensk arbetsmarknad och att på sikt ha en friskare personal än genomsnittet. En sådan policy kan innehålla riktlinjer för ett mer aktivt arbetsmiljöarbete i nära samarbete mellan anställda och arbetsledning, ökade möjligheter till flexibel arbetstid och distansarbete samt ökade möjligheter till tjänstledighet för att pröva ett nytt arbete eller för att utbilda sig vidare.
|
Stockholm den 12 juni 2003 |
|
|
Maria Larsson (kd) |
|
|
Mats Odell (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Jakob Forssmed (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Lars Lindén (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Olle Sandahl (kd) |