Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda förutsättningarna för en återföring av pengar från vattenkraftsproduktionen till kommuner och regioner där vattenkraften produceras.
Drygt 90 % av elproduktionen från vattenkraften kommer från skogslänen. Det är en ansenlig vattenkraftsproduktion som till stor del bär upp välfärden i landet. Under en lång tid har det aktualiserats krav på att en del av vattenkraftens vinster ska återföras till de kommuner och regioner där vattenkraften produceras. Kommunerna skulle då kunna räkna med stabila och förutsägbara intäkter.
I de sju skogslänen finns en förening, Föreningen Sveriges Vattenkraftkommuner, som 44 kommuner är medlemmar i. I dessa kommuner finns det sammanlagt 705 000 invånare. Samtliga är kommuner som brottas med avfolkningsproblem och har bekymmer med sviktande servicenivå. Dessa kommuner arbetar, över alla partigränser, för att pengar ska återföras till de kommuner och regioner som producerar vattenkraft.
I spåren på de vattenkraftsutbyggnader som gjorts har mångfalden av växt- och djurarter sargats svårt, fisket har kraftigt försämrats, turismutvecklingen har försvagats och renskötseln har hamnat i kläm. Dessutom har jord- och skogsbruksnäringarna fått släppa till mark.
Befolkningstalet i de sju skogslänen har under många år sjunkit, och det innebär minskade skattekrafter. Unga medborgare flyttar, och kvar blir den äldre generationen, vilket gör att omsorgskostnaderna för kommunerna blir höga.
Genom att tillföra vattenkraftskommunerna återbäring från vattenkraften skulle det vara ett bevis på att dessa kommuner är värdeskapande för hela landet. Nu går värdeströmmarna till staten för att sedan till en del återföras i form av s.k. regionalpolitiskt stöd. Det är inte acceptabelt, utan bidrar endast till åsikten att vattenkraftskommunerna är bidragsmottagare, fast det i själva verket är så att vattenkraftsproducerande kommuner i stället bidrar till välfärden i landet.
Många av kommunerna i de vattenkraftsproducerande områdena har idag dålig ekonomi. Det blev extra märkbart i samband med de stora skyfallen under 2000 och 2001, med stora översvämningar som följd. Då uppstod enorma skador på bl.a. infrastrukturen. Det blev oerhört kostsamt för kommunerna att reparera alla vägar, broar, vattenledningar, elcentraler m.m. Hade återbäring från vattenkraften delats ut till dessa kommuner, så hade de knappats behövt begära bidrag från regeringen för att kunna reparera de skador som uppstått.
I vårt grannland Norge har Stortinget slagit fast att vattenkraften är en ”nationell resurs med stark lokal tillhörighet”. Utifrån denna grund råder enighet över alla partigränser om att vattenkraftsproducerande kommuner har rätt till återbäring. Totalt mottar de norska vattenkraftskommunerna 3 miljarder norska kronor per år i skatteintäkter ägnade ”å tilbakeföre en del av verdiskapingen til distriktene”.
I Norge blomstrar de lands- och glesbygdspräglade vattenkraftskommunerna, och i många av dem existerar inte ord som arbetslöshet, otillräcklig service och problemfylld befolkningsutveckling.
Vår mening är att regeringen bör låta utreda förutsättningarna för att även Sverige ska återföra pengar till de kommuner och regioner som producerar vattenkraft.
|
Stockholm den 10 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Sven Bergström (c) |