Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppta förhandlingar om att Barsebäck 1 skall återstartas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Barsebäck 2 inte skall stängas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kärnkraftsavveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kärnkraften i framtiden.
Riksdagen beslutar att elanvändare vars förbrukning överstiger 8 000 kWh skall få månadsvis avläsning redan från den 1 juli 2006.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av ett sanktionssystem mot nätföretag.
Återigen kommer det en proposition från regeringen som på ett tydligt sätt bekräftar den felaktiga energipolitik som Sverige varit fastlåst i sedan folkomröstningen om kärnkraft för 23 år sedan. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att kärnkraften skulle avvecklas när reaktorernas livslängd löpt ut, vilket man då trodde var ca 25 år efter att de tagits i drift. När man går ut i en vanlig livsmedelsbutik och skall köpa mjölk, smör, bröd eller rökt skinka, så finns det ett ”bäst-före-datum” så att man skall veta när gränsen är nådd för att födan skall vara tjänlig. Bortanför det datumet äter man på egen risk och ganska snart börjar det att lukta illa om paketen. Just ett ”bäst-före-datum” borde finnas även på politiska beslut, för när det gäller energipolitiken är den gränsen sedan länge passerad. Energidebatten har som sagt fastnat i ett över 20 år gammalt beslut – folkomröstningen om kärnkraften. Allt utgår ifrån detta så tolkade och omtvistade beslut, och regeringen klänger sig envist fast vid det passerade. Vid flera tillfällen har riksdagen försökt att påbörja avvecklingen utan att man lyckats förrän Barsebäck 1 stängdes för några år sedan.
Kärnkraftstekniken har också varit föremål för en snabb utveckling, inte minst på säkerhetsområdet. I diskussionen inför folkomröstningen fanns det heller inga reservationer för att nya tekniska innovationer kan förändra såväl säkerhets- som miljöaspekter av kärnkraftsanvändningen. Det är orimligt att dagens, men också morgondagens, energipolitik skall styras utifrån 1980 års folkomröstning och de förhållanden som då var kända. Utformningen av energipolitiken måste självfallet påverkas av de nya omständigheter som har tillkommit sedan vi hade folkomröstningen. T.ex. har energifrågornas globala karaktär, inte minst genom växthuseffekten, blivit allt tydligare.
I propositionen talas det om att man skall stänga av väl fungerande kärnkraft samtidigt som man ger Affärsverket svenska kraftnät i uppdrag att teckna avtal med stora användare om minskad elförbrukning om det skulle bli elbrist.
Folkpartiet vill med denna motion visa att det finns en annan väg att gå inom energipolitiken. En väg som skulle garantera en god tillgång på energi utan att jobben och välfärden hotas.
För oss liberaler är det självklart att en rationell energipolitik bäst främjas genom fri energiproduktion precis som i ekonomin i övrigt. Staten skall uppställa krav beträffande hälsa, säkerhet och miljö och kontrollera att kraven uppfylls samt främja forskning och utveckling. Staten skall inte förbjuda någon specifik teknik för energiproduktion, om den uppfyller miljö- och säkerhetskrav.
Konsumentstyrning och marknadsekonomi skall råda inom de ramar miljökraven sätter.
God tillgång på energi är en förutsättning för välstånd. Elektriciteten är mycket viktig för industrin, handeln, jordbruket, servicenäringarna och hushållen, dvs för hela vårt samhälle. Tvingas man under vissa tider stänga av elen så riskerar företag att slås ut, bostadshusen blir kalla och människor fryser.
Den förtida och felaktiga avstängningen av ren och säker kärnkraft har gjort Sverige sårbart från elförsörjningssynpunkt. Vid kapacitetstoppar är Sverige tvingat att importera el från andra länder, och en stor del av denna el är producerad i miljöskadliga fossileldade anläggningar. Just elen är av betydligt större betydelse i Sverige än i andra länder i Europa eftersom den svenska energikonsumtionen i så stor grad byggts upp på god tillgång på el.
Att nu fatta beslut om att den andra reaktorn i Barsebäck skall avvecklas kommer att leda till en ökad brist på el i landet samtidigt som utsläppen av koldioxid, svavel m.m. kommer att öka. I proposition anges det att ytterligare 2,8 miljoner ton koldioxid per år kommer att släppas ut om Barsebäck 2 stängs.
På uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne utförde SMHI AB år 2001 en studie för att undersöka i vilken mån luftmiljön i Skåne påverkas om kraften i en av Barsebäcks kärnkraftsreaktorer ersätts med importerad el, producerad i fossilbaserade kraftverk i Danmark. Rapporten visar att utsläppen av kväveoxider skulle öka med 14 000 ton per år och svaveloxider med 18 000 ton. Dessa utsläpp skulle medföra en ökning av kvävenedfallet med 128 ton och svavelnedfallet med 460 ton per år över Skåne. Denna rapport är en av många som varnar för de stora negativa konsekvenser som kommer att uppstå vid en ev stängning av Barsebäcks andra reaktor.
Vi kan konstatera att stängningen av Barsebäck 1 har haft påtagliga negativa effekter för miljön. En stängning av Barsebäck 2 kommer ytterligare att förvärra miljöbelastningen. Med mer utsläpp i luften kommer människors risk att drabbas av allergier, astma och andra sjukdomar att öka.
Regeringen är delvis medveten om detta och anser i propositionen att reaktorn inte kan stängas förrän tidigast 2004.
Det är bra att Barsebäck 2 får fortsätta att drivas i ytterligare ett år, men enligt Folkpartiets uppfattning borde det inte stanna vid det. Vi anser att kärnkraften bör utnyttjas under hela sin tekniska och ekonomiska livslängd. Det är aldrig politikerna som är de som bäst kan avgöra när en avstängning kan äga rum. Riksdagen beslutade våren 2002 om en ny modell för hur en avstängning av de övriga kärnkraftsreaktorerna skulle kunna göras och som nu regeringen hänvisar till. Modellen är att en avstängning skall ske efter förhandlingar mellan regeringen och kraftindustrin enligt den modell som skett i Tyskland. Folkpartiet anser att denna modell visserligen är bättre än en tvångsmässig avstängning, men den är inte användbar i Sverige då det saknas realistiska alternativ till kärnkraften. Modellen reser också en del frågetecken då det är oklart vem som har ansvar för att nödvändiga investeringar kan göras från nuläget till tidpunkten för avstängningen. Som framgår av en redovisning som riksdagens utredningstjänst gjort är det troligt att den nya kapaciteten kommer att bestå av naturgas och koleldad kondenskraft. Kraftvärme samt vindkraft och biobränsle kommer således inte att räcka till för att ersätta hela bortfallet av el från de avvecklade kärnkraftverken. Studien redovisar vidare att avvecklingen av kärnkraften och nybyggnad av kol- och gaseldade anläggningar innebär att den tyska kraftindustrin inte kommer att ta på sig ytterligare utsläppsreduktioner. Folkpartiet avvisar därför denna modell och all annan förtida avveckling av kärnkraften. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Idag är det inte lönsamt att bygga ut kärnkraften, och utbyggnadsfrågan är därför inte aktuell. Men i ljuset av det växande hotet från utsläpp av växthusgaser vill Folkpartiet dock inte utesluta en framtida utbyggnad av kärnkraften, naturligtvis under förutsättning att riksdagens stränga krav på hälsa, säkerhet och miljö är uppfyllda. Diskussioner om utbyggd kärnkraft förs i flera länder runt om i världen. I Finland har riksdagen genom ett beslut öppnat för byggande av nya reaktorer. Faktum är att det är fler länder runt om i världen som bygger nya kärnkraftsanläggningar än vad det är som stänger av.
Det är önskvärt att kraftbolagen genom försäkringar svarar för en större del av de risker som är förknippade med verksamheten, på samma sätt som bör gälla till exempel vattenkraftsproducenternas ansvar för översvämningar nedströms. Exakt hur avgränsningen bör göras mellan energiproducenternas och statens ansvar vid stora olyckor är dock en komplicerad avvägningsfråga som bland annat utreds inom EU. När detta utredningsarbete avslutats kan en mer preciserad ställning tas till frågan om kraftbolagens försäkringsansvar.
För att få fram ny teknik på kärnkraftsområdet anser Folkpartiet att den s.k. tankeförbudslagen, 6 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet skall upphävas. Det är enligt vår mening principiellt olämpligt att ha lagbestämmelser med denna karaktär av tankeförbud.
I propositionen föreslår regeringen att en lag om effektreserv på elmarknaden införs. Tanken med lagen är att det alltid skall finnas tillgång på el så att man inte riskerar att stänga av strömmen i vissa områden vid t ex sträng kyla. Reserven skall uppnås genom att Svenska kraftnät träffar avtal med aktörer om ökad produktionskapacitet och/eller minskad elförbrukning.
Folkpartiet kommer inte att gå emot denna lag. Det är dock viktigt att påpeka att den bakomliggande faktorn till varför lagen skall införas är den felaktiga energipolitiken. Att vi i Sverige år 2003 riskerar att hamna i en situation med elbrist beror till stor del på att vi genom politiska beslut tagit bort delar av kapaciteten när det gäller elproduktion (Barsebäck 1) samtidigt som ny effekt inte har tillkommit. Hela tanken med effektupphandlingen är en dyster konsekvens av att det inte finns tillräcklig tillgång på el idag.
Regeringen lägger i propositionen fram förslag för månadsvis avläsning av elmätare. Detta är bra och något som Folkpartiet tidigare har krävt. Dessvärre har dock inte regeringen följt hela det förslag som Energimyndigheten tidigare presenterat och som också Folkpartiet har funnit rimligt. Detta förslag går ut på att månadsvis avläsning införs stegvis. För elanvändare vars förbrukning överstiger 8 000 kWh skall reformen vara genomförd den 1 juli 2006 och för övriga den 1 juli 2009. Regeringen väljer dock att införa ett generellt krav på månadsvis avläsning först från den 1 juli 2009. Riksdagen bör besluta att elanvändare vars förbrukning överstiger 8 000 kWh skall få månadsvis avläsning redan från den 1 juli 2006.
Den avreglering av elmarknaden som skett under senare år har varit bra. Det finns nu alternativ för den enskilda konsumenten när det gäller val av elleverantör. Dessvärre fungerar inte konkurrensen när det gäller nätsidan, där det gång på gång talas om nätbolag som försenar leverantörsbyte genom att t ex inte läsa av elmätaren. Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att ett sanktionssystem för de nätägare som försvårar leverantörsbyte för den enskilde kunden skall införas.
Folkpartiet vill i detta sammanhang peka på att det är djupt otillfredsställande att de beställningar som riksdagen vid två tillfällen gjort till regeringen rörande leverantörsbyte och införande av ett sanktionssystem riktat mot nätägarna ännu inte har effektuerats. Vid det första tillfället, våren 2001, beslöt riksdagen på förslag av ett enhälligt utskott, att anmoda regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna och formerna för införande av ett effektivt sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav vid byte av elleverantör. Nu, två år senare, beslutar regeringen att begrava frågan i ytterligare en utredning. Dessutom ger skrivningarna i direktiven intryck av att några tidigare utredningar av frågan inte har gjorts. Vi finner det ytterst märkligt att någon hänvisning till de nyssnämnda två riksdagsbeställningarna inte görs i direktiven.
Förslag från den nämnda utredningen kan förväntas i september 2004. Därefter följer sedvanlig remissbehandling och beredning, varefter ett eventuellt förslag till riksdagen kan komma. De nya bestämmelser som i så fall kan bli aktuella skulle då kunna komma att träda i kraft år 2005 eller år 2006. Enligt vedertaget språkbruk kan den av riksdagen våren 2001 begärda skyndsamheten inte anses vara förenlig med fyra till fem års fördröjning.
Regeringens hantering av frågan om leverantörsbyte kan ses som ytterligare ett exempel på att riksdagens tillkännagivanden inte tillmäts tillräcklig vikt.
En förutsättning för att konkurrensen på en marknad skall kunna fungera är att kunderna har tillgång till olika leverantörer av en tjänst eller vara. På den del av elmarknaden som är konkurrensutsatt är tillgången på olika elleverantörer som kunderna kan vända sig till sålunda av stor betydelse.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana regeringen att omgående tillse att frågan om leverantörsbyte får en lösning. Självklart har regeringen ett ansvar för att nya eller ändrade regler uppfyller rättssäkerhetskrav, krav på enkelhet, etc. Detta faktum är dock inget skäl för att ytterligare förhala frågan. Om frågan om sanktionssystem och leverantörsbyte skall behandlas av den nyligen tillsatta utredningen om fortsatt utveckling av el- och naturgasmarknaderna måste utredaren ges tilläggsdirektiv om att frågan skall behandlas med förtur och redovisas före sommaren 2003. Regeringen kan då hösten 2003 lämna förslag till riksdagen i budgetpropositionen för år 2004.
|
Stockholm den 3 april 2003 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
|
|
Yvonne Ångström (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Hans Backman (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |