med anledning av skr. 2002/03:29 Johannesburg - FN:s värdstoppmöte om hållbar utveckling

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om import av ekologiska produkter från u-länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel på rättvisa villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges inställning till frihandel gentemot WTO och EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU i de u-länder där så behövs bör verka för ett system för att garantera mänskliga rättigheter och demokrati.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbättrat samarbete mellan staten och frivillighetsorganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om spridningen av etisk märkning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vacciner och hivprevention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skuldavskrivning 2004 för högt skuldsatta låginkomstländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en politisk styrning som leder till minskade behov av privatbilism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kärnkraft och kärnteknikforskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avsätta ytterligare 900 000 hektar skogsmark från skogsproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en miljöfond för biologisk mångfald.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidrag till ungdoms- och miljöorganisationer.

Tillväxt för en hållbar utveckling

Vår ståndpunkt, liksom regeringens, är att sätta människan i centrum för världens miljö. Utgångspunkten i denna motion är global. Den fullständiga nationella politiken inom de olika delområdena finns bl.a. i MJ420 Miljöpolitiken och MJ268 Svenskt jordbruk.

Även FN:s Johannesburgsdeklaration genomsyras av ståndpunkten att sätta människan i centrum. Världstoppmötet handlade om hållbar utveckling. Med en sådan agenda fanns en risk att människan skulle framställas som en fiende gentemot andra organismer på vår jord. Men så blev det inte. Tvärtom lyftes människans specifika behov fram, och då framför allt den fattiga människans. Den bästa miljöpolitiken är den som för människor ur misär. Dels har det naturligtvis ett egenvärde att undgå fattigdom, dels finns det gott om tecken på att också den omgivande miljön gagnas av människor som lever i välstånd. Först i ett tillstånd av någorlunda rikedom uppstår möjligheten att kunna prioritera en god miljö.

Johannesburgsdeklarationen innehåller en mängd mål. Allt skall bli bättre, är en enkel sammanfattning av dessa. Om ett sådant mål är det lätt att raljera. Är det verkligen politiska målbeslut som raderar världssvälten? Svaret är nej – tvärtom har just svält förknippats med länder vars politiska ledning med planhushållning som ledstjärna försökt garantera människor mat. Länder som inte garanterat något, förutom fred, demokrati och marknadsekonomi, har undgått massvält.

När regeringen säger sig verka ”för att det internationella samarbetet skall sätta god samhällsstyrning i fokus” väcker det berättigad oro. Definitionen av god samhällsstyrning kan variera i det oändliga. Vi menar att stater bör fokusera på de tre välståndsskaparna som nämns i detta stycke (fred, demokrati och marknadsekonomi). Annan påtryckning riskerar att bli ond samhällsstyrning.

Svält och annan misär är långtifrån utrotad, men det är värt att poängtera att många indikatorer pekar på att världen är på rätt väg. År 1970 svalt 35 procent av befolkningen i u-länderna, år 1991 låg samma tal på 21 procent. Om sju år beräknar FN att svälten har fallit till 12 procent. Fortfarande kommer, om FN:s beräkningar visar sig stämma, omkring 680 miljoner människor att svälta om sju år. Det är naturligtvis inte bra, men det innebär att färre människor än tidigare svälter. Och vad viktigare är: Det ger en fingervisning om att globaliseringen är av godo.

Samhällsomstörtande förslag med den s.k. gröna värdeteorin som idébas måste avvisas. Människan och hennes strävan att forma jorden efter sitt välbefinnande utgör inte hotet mot miljön. Denna strävan är i själva verket miljöns bästa vän.

Jordbruk

Om den gröna värdeteorin skapar misär är den gröna revolutionen desto angenämare. Många människor har den s.k. gröna revolutionen att tacka för att de lever. Alltsedan människan växlade från att vara jägare till jordbrukare har grödor och boskap förädlats. Grödorna ger alltmer avkastning, samtidigt som de blir mer motståndskraftiga mot oväder och insektsangrepp. Boskapen blir friskare och lämnar följaktligen också ifrån sig bättre produkter.

Den gröna revolutionen har dels handlat om en inre förfining av djur och växter, dels ytterligare förbättringar genom medicinering, kemikalieanvändning o. dyl. Mot den bakgrunden synes det märkligt att regeringen ensidigt uppmuntrar ekologisk produktion, i synnerhet som denna uppmuntran tar sig uttryck i främjande av import av eko-produkter från u-länder.

Det finns vissa risker förenade med det ekologiska jordbruk i u-länder som regeringen förordar. Ett visst bruk av bekämpningsmedel är ofta nödvändigt i denna biotop. Regeringens främjande får dessutom imperialistiska drag. EU bör varken favorisera ekologiskt eller konventionellt jordbruk. De besluten bör fattas på en fri marknad. Till skillnad från regeringen anser vi med andra ord att jordbruket måste bli mer konsumentorienterat. Vi slår vakt om underifrånperspektivet. I praktiken innebär det att vi avvisar såväl EU-favorisering som ensidig svensk dito av eko-produkter.

Cynismen i ett främjande av import av eko-produkter tilltar i beaktande av EU:s allmänna jordbrukspolitik. Tullarna på jordbruksprodukter måste bort, inte minst eftersom u-ländernas komparativa fördel är stor inom detta segment. Tullar och subventioner försvårar u-ländernas strävan bort från armod och primitivisering. Särskilt upprörande är tulleskaleringen, som innebär att de u-länder som förädlar sina produkter straffas ytterligare för detta. De krav på ”handel på rättvisa villkor” som regeringen lyfter fram finner här sin viktigaste utmaning. Rättvisa villkor är att få handla fritt i en globaliserad värld där stater varken subventionerar, främjar särintressen eller reser tullmurar.

Sverige bör i WTO och EU verka för att tullar och subventioner avskaffas.

Fattigdomsbekämpning

År 1998 levde 1,2 miljarder människor på mindre än en dollar om dagen. På åtta år hade antalet sjunkit med 0,1 miljard. Det kan verka futtigt, men man måste ta i beaktande att jordens befolkning ökat kraftigt under samma period. Räknat i procent har andelen extremt fattiga under perioden sjunkit från 29,3 till 24,3. Genomförandeplanens mål att halvera andelen människor som lever på mindre än en dollar per dag är på god väg att lyckas. Enligt Världsbankens prognoser kommer detta att inträffa 2015.

Inga prognoser är dock bättre än att de kan gå snett p.g.a. oförutsedda händelser. Välståndets verktyg ifrågasätts ofta, med den paradoxala konsekvensen att aktivister som utger sig för att värna om miljön och de fattiga i stället åstadkommer skada. Oavsett varifrån inspirationen är hämtad är det oroväckande att regeringen påstår att det finns ett samband mellan ekonomisk tillväxt och negativ miljöpåverkan. Bryt sambandet hävdas det i skrivelsen, trots att det är väl dokumenterat att sambandet är det rakt motsatta.

Sambandet mellan tillväxt och miljöpåverkan beskrivs med en omvänd u-kurva. När ett folk häver sig ur yttersta misär ökar förvisso graden av miljöpåverkan, men vid en brytpunkt mellan 8 000 och 10 000 dollar i årsinkomst inträffar något löftesrikt: Miljöbelastningen sjunker. Brytpunkten inträffar vid en levnadsstandard som ungefär motsvarar Sloveniens. Därefter är sambandet ett enda; ju högre tillväxt, desto bättre miljö.

Att påstå något annat är farligt. Det skulle kunna innebära att den rika delen av världen hindrar den fattiga från sin välståndsklättring, med argumentet att vår globala miljö inte kan bära ansträngningen av att människor får leva gott. Att påstå något annat antyder dessutom att den rika världen suger ut den fattiga, något som alls inte är fallet.

När regeringen menar att den ”orättvisa resursfördelningen i världen utgör ett hinder mot global hållbar utveckling” bidrar man till onödiga konflikter. Konflikterna bidrar i sin tur till att de fattiga ländernas regeringar kan frestas att skylla fattigdomen på fel orsaker. I allmänhet beror den på att nämnda regeringar inte respekterar välståndets verktyg. Sverige kan hjälpa till med att bygga ett system för att garantera mänskliga rättigheter och demokrati. Europarådet kan tjäna som ett föredöme och EU bör ge stöd till detta.

Den klyfta mellan i- och u-länder som det ofta talas om är på väg att ersättas av en ny: den mellan de u-länder som växer ikapp i-världen och de u-länder som stagnerar och blir allt fattigare. Vissa länder som fått omfattande bistånd (10–30 procent av BNP) under flera decennier har ändå inte lyckats minska fattigdomen. Det är därför inte riktigt att ställa upp utbetalningsmål för biståndet. Det är fattigdomsminskningen som måste vara målet. I detta arbete är det av yttersta vikt att det utvecklas ett bättre samarbete med frivillighetsorganisationer, som t.ex. Röda korset.

Sverige måste i biståndssamarbetet fokusera på erfarenheter från länder som har lyckats med en snabb fattigdomsminskning. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan genom en målmedveten politikförändring få till stånd en utveckling bort från hunger till snabb tillväxt. Kompetensutbyggnad med medverkan från länder som Vietnam, Taiwan och mer framgångsrika afrikanska länder som Ghana och Uganda kan tjäna som förebilder.

Lika felaktigt som påståendet om den orättvisa resursfördelningen är att de ”minst utvecklade länderna marginaliseras alltmer i den globala ekonomin”. Fattiga länder har tack vare den globala ekonomin en möjlighet att rekordsnabbt öka välståndet. De minst utvecklade länderna marginaliseras alltmer i den slutna ekonomin, där endast protektionism och självförsörjning tillåts. Att skylla marginalisering på den globala ekonomin är ett grovt feltramp, som även det riskerar att flytta fokus från nödvändiga förändringar.

Samma grundläggande invändning kan riktas mot s.k. etisk märkning, vilken påstås ligga i linje med regeringens nationella strategi för hållbar utveckling. Fokuset är fel, och i likhet med ekologiska jordbruksprodukter rymmer den etiska märkningen risker. En sådan är att produktion som får den etiska stämpeln inte utsätts för den viktiga globala konkurrensen. Denna konkurrens har lett till att amerikanska arbetsgivare betalar åtta gånger högre lön än genomsnittet i de fattigaste u-länderna. Om det av den anledningen finns något behov av att märka amerikanska och multinationella företag som särskilt etiska bör inte regeringen avgöra, utan kundernas fria efterfrågan, likaså om märkningen skall ske utifrån andra direktiv.

En god hälsa är en förutsättning för att människor skall kunna bekämpa sin egen fattigdom. Därför välkomnar vi att regeringen stöder Europeiska kommissionens arbete med att öka tillgången på mediciner. Det krävs emellertid fler ansträngningar. Vi förordar att Sverige även stöder vaccinutveckling i preventivt syfte samt att Sverige ökar sitt åtagande avseende hivprevention i tredje land. Vi vill också understryka Sveriges delansvar att öka tillgängligheten till redan existerande vacciner.

Utöver biståndsarbetet kring hälsa måste Sverige visa större beredvillighet till skuldavskrivning. Den måste dock vara kopplad till stränga krav. I annat fall kommer avskrivningarna att motverka sitt syfte. Vi menar att Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning 2004 för högt skuldsatta låginkomstländer (s.k. HIPC), varav huvuddelen finns i Afrika söder om Sahara. Kraven är fyra till antalet: ingen ny upplåning, ingen korruption och inget vanstyre, ingen användning i krig samt att det måste komma fattiga människor till godo.

Miljö

Välstånd utgör alltså inget hot mot miljön. Tvärtom är det i välstånd som vi har råd med att finna metoder för ett lägre tärande på naturresurser. Under FN:s konferens om den mänskliga miljön i Stockholm 1972 uttrycktes det oro för att olja och andra råvaror höll på att uttömmas. Den annalkande katastrofen sades hänga samman med tron på den ständiga tillväxten. Bekymrade tankar fördes fram om vad som exempelvis skulle hända med världens kopparreserver, när alla kineser fick råd att skaffa sig telefon. Vad alla sådana statiska resonemang bortser ifrån är tillväxtens förmåga att utnyttja ändliga råvaror alltmer resurssnålt. Snart ersattes de gigantiska kopparkablarna av fiberoptik, och i dag står vi inför ett nytt paradigmskifte där telefonkablar som sådana blir obsoleta tack vare mobiltelefonin.

Det finns exempelvis inget som hindrar att många, många fler människor på vår jord underlättar sina liv genom att äga en bil. Därför avfärdar vi ”en tydlig politisk styrning som leder till minskade behov av privatbilism”.

Vill man komma åt problematiken kring koldioxidutsläpp tar skrivelsen upp en bättre lösning: ”Stimulera användning av befintlig effektiv energiteknik och främja introduktionen av ny.” Vi tolkar förslaget som ett efterlängtat erkännande av kärnkraften och framför allt en vidare utveckling av olika energislag där även olika former av kärnteknik ingår. Regeringens ambition att satsa på vetenskap och forskning som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser tolkar vi som en vilja att häva den s.k. tankeförbudslagen kring kärnteknikutveckling.

Energipolitiskt förordar vi allmänt att staten upphör med att favorisera vissa energislag. Efter det att de generella miljökraven har uppfyllts finns det ingen anledning att reglera forskning, produktion och konsumtion. I ett biståndsperspektiv synes regeringens motstånd mot kärnkraft särskilt missriktad. Var tredje världsmedborgare saknar fortfarande el i sitt hushåll. Det är svårt att studera när man inte har ljus och det går åt mycket ved för att värma maten. Att lösa u-ländernas elbehov fordrar att i-länderna minskar konkurrensen om bränsle. Därför bör Sverige inte lägga ner säker kärnkraft och öka eldningen av fossila bränslen. Svensk energipolitik måste ändras så att den inte motverkar u-ländernas behov av energi.

Som antyds i stycket ovan är en orsak till skogsskövling att fattiga människor röjer i närområdet för att få ved. Ved motsvarar visserligen endast omkring en procent av världens energiförbrukning, men i u-länderna rör det sig om 25 procent och i Afrika över 50 procent. Ytterligare orsaker till skövling är dåligt eller obefintligt definierade ägarförhållanden. Det som alla äger, äger ingen. Där äganderätten har satts ur spel finns det heller ingen som värnar om skogen.

Detta gäller generellt för god miljövård och tillväxt. I fallet med skogen vänder vi oss därför emot regeringens förslag att avsätta ytterligare 900 000 hektar skog från skogsproduktion. Förutom att det innebär ett samhällsekonomiskt avbräck av stora dimensioner (världens skogsprodukter utgör två procent av BNP eller nästan 5 000 miljarder kr) är det ett uttryck för bristande tilltro för skogsägarnas förmåga att bruka skogen med omsorg. Skogsskövling är ett lokalt problem som i grunden bottnar i fattigdom. Globalt har skogsarealen de senaste 33 åren inte fallit med mer än 0,44 procent, och i Sverige är det inte ovanligt att arealen stiger från ett år till ett annat. Vad gäller den biologiska mångfalden föreslår vi i stället inrättandet av en fond. Medel ur denna fond skall användas för bevarande av värdefulla miljöer.

I äganderättsfrågor – liksom villkor för företagande i landet – har regeringen mycket att stå till svars för. De moderata förslagen till bättre näringspolitik finns i motionen N227 Världens bästa företagsklimat.

Vi ser fram emot en fortsatt stimulerande debatt från många oberoende aktörer kring begrepp som hållbar utveckling. Det förutsätter emellertid att aktörerna är just oberoende. Att fjättra Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen genom att göra dem ekonomiskt beroende av regeringen försvårar den kritiska granskningen av staten och den opinionsbildning organisationerna ägnar sig åt.

Det är även olämpligt att staten genom Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) behandlar unga människor som ett kollektiv. Vår egen ungdomsorganisation har av den anledningen lämnat LSU, eftersom de kollektivistiska tongångarna strider mot den moderata ideologin. Kollektivistiska tongångar går även att finna i skrivelsen i en mening som inför ”världs-toppmötet i Johannesburg gav regeringen stöd till ungdomsrörelser i syfte att låta dem ge uttryck för sina idéer och sin kritik”. Det är ett ensidigt och styvmoderligt sätt att nalkas unga människor. Ungdomar har ingen samlad kritik som alla delar, lika lite som andra människor.

Unga människor, fattiga människor, den globala ekonomin, den globala miljön – alla förtjänar de en bättre politik än den vi finner i regeringens skrivelse.

Stockholm den 4 februari 2003
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Ewa Björling (m)	Lars Lindblad (m)
Göran Lennmarker (m)	Bengt-Anders Johansson (m)
Göran Lindblad (m)	Cecilia Widegren (m)
Björn Hamilton (m)	Jan-Evert Rådhström (m)
Karin Enström (m)	Anders G Högmark (m)
Rolf Gunnarsson (m)	Jeppe Johnsson (m)
Henrik S Järrel (m)	Ola Sundell (m)
Kent Olsson (m)