Motion till riksdagen
2002/03:MJ489
av Maria Wetterstrand m.fl. (mp)

Havsmiljön


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkterna för fiskeripolitiken.

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsekvenserna av politikens utgångspunkter.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokal/regional förvaltning av vissa bestånd.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att delar av EU:s jordbruksstöd bör användas till miljöåtgärder i länderna kring Östersjön, där det gör mest långsiktig miljönytta.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja avgiften på handelsgödsel.1

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att gynna ekologiskt lantbruk.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anlägga fler våtmarker i odlingslandskapet.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbyggnad av sopförbränningsanläggningar.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försäljning av fisk med höga dioxinhalter.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om marina reservat.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skärpa reglerna för oljeutsläpp.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Östersjön bör omfattas av samma regler för drivgarn som övriga vatten inom EU.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyddsjakten på säl bör stoppas.

1 Yrkande 5 hänvisat till SkU.

Sammanfattning

Våra havsmiljöer, Östersjön och västkusthaven, är akut hotade, och att förändra situationen tar tid. Övergödning och miljögifter finns kvar lång tid efter det att utsläppen minskat. Detta faktum gör det än viktigare att inte vänta med politiska åtgärder. Det finns mycket vi kan göra för att våra barn och barnbarn ska ha levande hav med giftfri fisk, badmöjligheter och biologisk mångfald att tillgå.

Tonvikten i denna motion ligger i Östersjön. Frågor kring västkusthaven utvecklar vi närmare i andra sammanhang.

Det behövs handling. Frågor rörande torskfisket tar vi upp i annat sammanhang. Utöver det föreslår Miljöpartiet bland annat

Vi har stört balansen i Östersjön och västkusthaven tillräckligt länge nu. Med dessa och andra åtgärder finns hopp, även om återhämtningen kommer att ta lång tid.

Inledning – den motsägelsefulla politiken

Sommaren 2002 fick vi uppleva två till synes motsägelsefulla skeenden. EU:s nya gränsvärden för giftet dioxin i maten trädde i kraft, vilket gör att en hel del av den feta fisken från Östersjön klassas som otjänlig för konsumtion. Samtidigt pågick en utbyggnad av sopförbränningskapaciteten i Sverige, vilket kommer att öka nybildningen av dioxin som med tiden kan läcka ut i havet.

Den svenska regeringens agerande är dock inte fullt så motsägelsefullt som det kan framstå: utöver utbyggnaden av sopförbränningen har regeringen sökt och fått dispens för EU:s regler för östersjöfisk, så länge den bara konsumeras av människor i Sverige. Och så tillsätter man en utredning som kommer att ytterligare fördröja nödvändiga åtgärder.

Exemplet illustrerar läget kring Östersjön i ett nötskal:

Bakgrund

I Östersjöns tillrinningsområde bor och verkar 85 miljoner människor i 12 olika länder. Tillståndet i Östersjön påverkas av det som händer i de nio kustländerna, men också av luftburna föroreningar från andra länder. Hotbilden för Östersjön kan sammanfattas så här:

Utöver att skapa problem vart och ett för sig kan hoten samverka. Det prekära läget för torsken påverkas således av utfiskning, övergödning, miljögifter och stora transportanläggningar. Av uppgörelsen mellan Miljöpartiet, regeringen och Vänsterpartiet framgår att rovfisket måste upphöra och att ett ensidigt svenskt stopp för torskfisket införs från den 1 januari 2003. Detta är nödvändigt, men inte tillräckligt.

I framtiden kan klimatförändringar påverka Östersjön på ett svårförutsebart sätt. Östersjön kan påverkas av ökande temperaturer, ökande nederbörd, en ökande frekvens av stormar, både direkt och indirekt, genom t ex förändringar i skogen.

Situationen är i många stycken likartad i Kattegatt och Skagerrak, i vissa avseenden bättre, i andra värre.

Läget är akut på flera punkter. Vi måste agera nu. Vi vet vad som behöver göras. I det följande presenterar Miljöpartiet några av våra förslag till åtgärder för att komma till rätta med problemen i våra hav.

Ett program för att rädda Östersjön

Utfiskning

Varje art spelar sin roll i den ekologiska väven. Om det blir stora ändringar i antalet av en art kan konsekvenserna sprida sig i ekosystemet – ibland på ett irreversibelt sätt. Torsken är den huvudsakliga rovfisken i Östersjön och därför viktig för att hålla andra fiskpopulationer, som skarpsill, i balans. Samtidigt äter skarpsillen torskens rom. Minskar torsken ökar skarpsillen. Bytet blir jägare. Ökar skarpsillen för mycket kan torsken få svårare att återhämta sig.

Flera arter överfiskas i Östersjön och västkusthaven, men situationen är särskilt allvarlig för torsken och, i Östersjön, för den vilda laxen.

Till följd av vattenkraftsutbyggnaden har den vilda laxen livskraftiga bestånd i bara fyra av ursprungligen 28 laxälvar längs Östersjökusten. Endast ca 10 % av laxbeståndet i Östersjön består av vildlax. Drivgarnsfisket i det öppna havet fångar både vildlax och den utplanterade laxen, förutom oavsiktliga bifångster av hotade havsdäggdjur som tumlaren. Det förvärrar hotet mot vildlaxen. 1991 fattade EU beslut om att förbjuda drivgarn längre än 2,5 km i EU:s vatten, och 1998 beslutade EU att förbjuda drivgarn från och med år 2002. Men Sverige bidrog till att ett undantag från båda besluten gjordes för Östersjön. Här är det tillåtet att använda 21 km drivgarn per båt.

Det finns stora naturliga fluktuationer i torskbeståndet i Östersjön. Men sedan toppnoteringen på 1980-talet har bestånden minskat drastiskt, både till följd av sämre förutsättningar för reproduktion och på grund av överfiskning. Beståndet minskade från 1 500 miljoner individer till 55 miljoner individer på bara 10 år. Beståndet har under så gott som hela 1990-talet legat på en nivå väl under ”lägsta biologiskt acceptabla nivå”. Ändå har Östersjöländer tilldelat sig betydligt högre kvoter än forskare har rekommenderat. I rekommendationerna för 2003 säger forskarna i ICES att läget inte har förbättrats och att de biologiska grunderna för att torskfiske inte skall ske i Östersjön öster om Bornholm kvarstår. Situationen är likartad på västkusten.

EU:s strukturstöd har bidragit till en ökning av fiskeflottan. Flera länder, inklusive Sverige, har nu en överkapacitet. Det leder till en större konkurrens om fisket, till överfiskning och till att EU köper fiskerättigheter i andra delar av världen. I Sverige satsades 1995–1999 över 150 miljoner kronor av offentliga medel, inklusive EU-stödet och den nationella medfinansieringen, på ett program som resulterat i en ökning av effektiviteten (och infiskningsbehovet). Programmet för perioden 2000–2006 förväntas kosta över 300 miljoner kronor av offentliga medel, förvärra problemet med överkapacitet och minska antalet sysselsatta.

När fisktillgången i EU:s vatten minskar köps rättigheter till fiske utanför kusterna i fattiga länder på Afrikas västkust. Där bedrivs sedan fiske enligt samma oförsiktiga principer som tidigare orsakat vår egen utfiskning. De som drabbas hårdast är de lokala kustfiskarna, som mister sin försörjningsgrund genom ett försämrat fiske. Pengarna som EU köper vattnen för hamnar knappast hos kustfiskarna, snarare hos regeringen.

Sverige är det enda land i EU som fortfarande tillverkar fiskmjöl, varav en stor del används som foder till odlad fisk. Cirka 75 % av Sveriges totala fiskfångst är foderfiske. Fritidsfisket är också betydande. Fiskeriverket, den ansvariga myndigheten, har en svårhanterlig dubbeluppgift att både främja näringen och värna miljön.

Fiskeripolitiken måste baseras på ett ekosystemtänkande. Havet ska dessutom inte bara ses som en produktionsresurs för yrkesfisket; också naturvårdens, rekreationens och fritidsfiskarnas intressen måste beaktas. Alla är beroende av att fisken finns kvar på sikt och därmed av att delar av fisket idag minskas. Därutöver anser Miljöpartiet att fisken har rätt att finnas för sin egen skull, inte bara i förhållande till dess nytta för människan. Fisket måste alltid utgå ifrån försiktighetsprincipen. Detta ger en plattform för ett mer kraftfullt och trovärdigt agerande vid internationella fiskeförhandlingar och vid revideringen av EU:s gemensamma fiskeripolitik.

Några konsekvenser är att foderfisket kraftigt bör begränsas, samtidigt som skyddsfiske av skarpsill övervägs. Övervakningen och kontrollen av fisket måste förbättras. Och Sverige bör avstå från EU-stöd som förvärrar fiskerinäringens strukturella problem.

Lokal/regional förvaltning av vissa lokala bestånd bör prövas i kustzonen och det småskaliga fisket där prioriteras. Att hindra storskaligt industrifiske kan leda till bättre förutsättningar för levande kustsamhällen, samtidigt som det sannolikt har en positiv effekt på fiskbestånden.

Övergödning

Övergödningen, framför allt med kväve och fosfor, gör att algblomningen blir allt kraftigare. När det är giftiga alger blir det ett problem i sig. När algerna dör och sjunker till havsbotten och börjar ruttna förbrukas syre. Det kan orsaka syrebrist som drabbar andra arter, inklusive torskyngel. Problemen i Laholmsbukten är välkända. I Östersjön förvärras läget av den långsamma vattengenomströmningen och starka skiktningen mellan yt- och bottenvatten. Också andra utsläpp av organiskt material som förbrukar syre bidrar till problemet. Pågår det tillräckligt länge ”dör” bottnarna och den ekologiska balansen rubbas helt. Allt större delar av Östersjön är syrefattiga och vissa bottnar är helt syrefria. Bottendöden har nu spridit sig till större delen av Stockholms skärgård.

Den totala tillförseln av kväve och fosfor till Östersjön har uppskattats till ca 630 000 respektive 46 000 ton per år. Kvävet och fosforn kommer från jordbruket, avloppen och trafiken, men även från verksamheter som skogsbruk och fiskodling. Omkring 40 procent av kvävet kommer från luften, medan 90 procent av fosforn kommer från marken. En stor del av det luftburna kvävet kommer från utlandet och ca två tredjedelar kommer från transportsektorn. Under 1990-talet tycks halten av fosfor i Östersjön ha ökat, medan kvävehalterna är oförändrade. Går man dock längre tillbaka i tiden har kvävehalterna ungefär fördubblats sedan 1950 och fosforhalterna snarare fyrdubblats. Varken Sverige eller grannländerna kom i närheten av målet från 1980-talet att halvera det av människan orsakade kväveutflödet. För att minska belastningen av näringsämnen i Östersjön till 1940-talets nivå skulle kvävet behöva reduceras med 65 % och fosforn med 80 %.

Sverige svarar för ca 15 procent av den totala kvävebelastningen från marken och 9 procent av fosforbelastningen. Enligt ett annat sätt att räkna svarar Sverige för ungefär 17 % av kvävebelastningen i Östersjön. Med tanke på att vi bara har ca 10 % av befolkningen i Östersjöns tillrinningsområde betyder det att Sveriges utsläpp per invånare är betydligt högre än genomsnittet runt Östersjön. Detta, trots att Sverige som ett av de rikare länderna borde ha goda möjligheter att ta tag i sina utsläpp.

Tillförseln av kväve till havet från människors aktiviteter i Sverige fördelar sig mellan olika sektorer enligt följande:

Ökningen sedan 1970-talet kommer framför allt från jordbruket och trafiken. Avloppsreningsverken i Sverige tar bort endast drygt hälften av kvävet från avloppsvattnet.

Kvävebelastningen från jordbruket måste minskas kraftigt genom en rad åtgärder. Miljöpartiet vill höja miljöavgiften på konstgödsel. Idag är det mer lönsamt för bonden att använda konstgödning än naturgödsel. Detta trots att det finns naturgödsel i överskott på gårdar som endast håller djur. Inom det ekologiska lantbruket används endast gödsel som ingår i naturens kretslopp. Enligt flera undersökningar, bland annat en långtidsstudie från Schweiz, är ekologiska lantbruk betydligt bättre på att hushålla med gödningen än konventionella lantbruk.

Genom att höja miljöavgiften på konstgödsel gynnas ekologiskt lantbruk. Det är också viktigt att de stödsystem som utformas inom ramen för EU:s jordbrukspolitik så långt det är möjligt gynnar en övergång till ekologiskt lantbruk.

Andra åtgärder för att minska kvävebelastningen från jordbruket är bättre naturgödselhantering, ökad användning av odlingssystem där marken är täckt året om, att djurhållning med hög djurtäthet i läckagebenägna områden ska begränsas på kort sikt, att vi på längre sikt kommer ifrån det specialiserade jordbruket med stora djurenheter, att det införs skyddszoner längs vattendrag och att våtmarker anläggs i jordbruks­landskapet.

Det behövs också åtgärder från andra områden än jordbruket. Till exempel behövs verkningsfulla miljöskatter på kväveutsläpp från kommunala reningsverk och ökad tillsyn över de uppskattningsvis 500 000–600 000 enskilda avlopp som inte uppfyller miljöbalkens krav. Ökningen av utsläppen från trafiken måste dämpas och vändas till en minskning genom t ex miljöstyrande vägavgifter i städerna, förstärkt miljörelatering av farledsavgifter och andra åtgärder som vi utvecklat utförligare i annat sammanhang. Kvävegödslingen inom skogsbruket måste minska. Dessutom bör en begränsning av, alternativt skärpta regler för, fiskodlingar övervägas.

För att verkligen nå effekt i arbetet med att rädda miljön i Östersjön krävs också ett utvecklat internationellt samarbete i östersjöregionen. EU:s jordbrukspolitik gynnar uppbyggnaden av ett intensifierat jordbruk baserat på konstgödning och kemikalier. Hög avkastning premieras medan miljöproblem åsidosätts. Utvidgningen av EU till de baltiska staterna och Polen innebär stor risk för att jordbruket i dessa länder går samma väg, vilket skulle vara förödande såväl för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet som för Östersjön.

Samtidigt innebär utvidgningen möjligheter för miljöarbetet i Östersjön. När i princip alla länder kring havet är medlemmar i EU finns en naturlig plattform för samarbete och en möjlighet till krafttag som måste utnyttjas. Det kräver dock en långtgående förändring av jordbruksstöden, så att uppbyggnad av ett modernt ekologiskt lantbruk premieras. Det vore dessutom rimligt att använda en större del av jordbruksstöden till åtgärder för att minska de negativa miljöeffekterna av jordbruket, inte minst åtgärder mot övergödning. Satsningar på utbyggnad av effektiva reningsverk och anläggning av våtmarker är åtgärder som kan ha positiv påverkan på östersjömiljön. Dessa åtgärder bör då vidtas där bästa långsiktiga nytta kan uppnås av satsade medel, oavsett vilket land det handlar om. Eftersom Östersjön är ett särskilt utsatt område bör det vara en prioriterad fråga inom EU att komma till rätta med problemen där.

För att kunna driva en aktiv miljöpolitik med trovärdighet i de internationella forum som står till buds, så måste vi också driva en aktiv politik på hemmaplan. Detta står alltså inte i motsats utan måste göras konsekvent och samtidigt.

Miljögifter

Havet blir slutförvar för mycket av kemisamhällets avfall. Larmrapporterna fortsätter att dugga tätt. Under senare tid har det till exempel handlat om kemikalier som bromerade flamskyddsmedel (som finns i många elektriska produkter och enligt Greenpeace åter­funnits i modersmjölk), ftalater (som används i bland annat kosmetika och enligt Naturskyddsföreningen fortfarande används i barnleksaker), cancerklassade högaromatiska oljor (som används i bildäck), triklosan (som används som bakteriedödande ämne i vanliga hushållsprodukter) förutom dioxiner. Dessa kemikalier kan påverka miljön och genom att hamna i näringskedjan också människan.

Jämfört med andra hav har Östersjön mycket höga halter av långlivade miljögifter. Vissa stabila gifter (som klororganiska föreningar) som är fettlösliga kan tas in i näringskedjan, där de sedan kan ansamlas och koncentreras i fiskar, fåglar och djur. Halterna av klororganiska föreningar i fisk från Östersjön är tre till tio gånger så höga som i fisk från norra Atlanten.

Problem har tidigare orsakats av gifter som PCB, DDT och klorgasblekning av pappersmassa. Även sedan utsläppen minskat eller upphört kvarstår problemen. Över 20 år efter det att PCB förbjöds i Sverige överraskades forskare av att vår tillförsel till Östersjön var lika stor som de f d öststaternas. Även om halterna av DDT och PCB i Östersjön har minskat sedan 1970-talet ökar andra långlivade miljögifter. Några av dagens hot utgörs av kemikalier som dioxiner, bromerade flamskyddsmedel och olja.

Som tidigare nämnts innehåller en del fisk i Östersjön så mycket dioxin att de inte klarar EU:s nya gränsvärden för halten dioxiner i människoföda. Fet östersjöfisk är särskilt utsatt för miljögifter p g a Östersjöns förhållanden med låg vattengenom­strömning och många industrier runt havet. Efter ett antal dioxinskandaler inom EU, t ex i Belgien våren 1999, skärpte EU sina gränsvärden för dioxin i maten till att motsvara Världshälsoorganisationens rekommendationer och satte samtidigt igång ett program för att minska dioxinbildningen. Svenska fiskare protesterade mot de nya gränsvärden eftersom en hel del av den lax, ål, strömming och sill som fångas i Östersjön inte skulle klara dem. Hösten 2001 sökte och fick Sverige dispens från EU-kraven: dioxinhaltig fisk från Östersjön får säljas till svenska konsumenter, men inte exporteras till andra EU-länder. Detta prejudikat kan naturligtvis åberopas av andra länder som inte vill uppfylla nya EU-krav inom andra områden, t ex av hänsyn till ett starkt producentintresse.

1998 inleddes inom FN:s regi förhandlingar om en konvention om långlivade organiska föreningar (på engelska persistent organic pollutants, förkortat POP-ämnen). Några exempel på POP-ämnen som nämns i konventionen är bekämpningsmedel som DDT, industrikemikalier som PCB och ämnen som bildas oavsiktligt vid industriella processer som dioxiner. Andra POP-ämnen, som bromerade flamskyddsmedel, tas ännu inte upp uttryckligen i konventionen. Konventionen antogs vid en konferens i Stockholm i maj 2001 och kallas därför Stockholmskonventionen.

Parallellt med förhandlingarna om Stockholmskonventionen pågick planeringen för en utbyggnad av sopförbränning i Sverige. Cirka hälften av de dioxiner som bildas i Sverige kommer från sopförbränningen. Det är osäkert hur stor risken är att dessa dioxiner hamnar i miljön och även i Östersjön. Klart är dock att myndigheterna haft dålig koll på hur mycket dioxiner som bildas och vart de tar vägen. Bakgrunden till utbyggnaden är att kommunerna underlåtit att utveckla andra sätt att hantera avfall (t ex kompostering) sedan riksdagen 1997 beslutade att förbjuda deponering av brännbart avfall från år 2002.

En vecka efter det att POP-konventionen skrevs under i Stockholm medgav dåvarande miljöministern Kjell Larsson i svar till frågor från Miljöpartiet i riksdagen att det fanns ”tecken på att en alltför ensidig utbyggnad av avfallsförbräning håller på att ske på bekostnad av materialåtervinning och biologisk behandling”. Utredningar tillsattes, men under tiden fortsätter utbyggnaden. Samtidigt som riksdagen under våren 2002 höll på att ratificera Stockholmskonventionen höll Sverige på att undergräva den genom utbyggnaden av sopförbränningen. Detta urholkar konventionen och försvårar för Sverige att med trovärdighet kräva att andra länder verkligen vidtar åtgärder för att leva upp till dess krav.

Många befarar att bromerade flamskyddsmedel kan bli ett nytt ”DDT-PCB”-problem. De är också stabila och fettlösliga ämnen som generellt anrikas i näringskedjan. De har spridit sig i miljön och finns i bl a fågelägg och Östersjöns fisk. Sedan 1999 ingår de i myndigheternas miljöövervakning av Östersjön. Därtill upptäcks nya störningar, vars orsaker man ännu inte kartlagt.

Östersjön förorenas alltjämt av utsläpp av hormonstörande, cancerframkallande och reproduktionsstörande kemikalier av olika slag, av tungmetaller som kvicksilver, kadmium eller (i minskande omfattning) bly, av radioaktiva ämnen och så vidare.

Oljan utgör ett särskilt problem. Oljehalten i Östersjöns ytvatten är två eller tre gånger så hög som Nordsjöns, trots att det är i Nordsjön som olja utvinns. Även om de mest uppmärksammade utsläppen kommer från sjöfarten kommer en större del av oljan till havet på annat sätt: med flodvattnet från anläggningar inne i landet, från luften eller från kommunala avlopp. De akuta effekterna drabbar sjöfåglar. På längre sikt kan fisk, växter och djur drabbas.

Antalet registrerade utsläpp i svenska vatten har minskat på senare år, tack vare en kombination av skärpt lagstiftning, åtgärder i hamnar och förbättrad bevakning. Mörkertalet anses dock vara stort. De flesta utsläpp är små, avsiktliga utsläpp, svåra att spåra och beivra.

I framtiden finns en risk för att oljeutsläppen i Östersjön ökar till följd av ökad oljeletning och oljeutvinning. Den verksamheten har hittills varit blygsam, men befaras öka kraftigt.

Mest akut är att stoppa en pågående utbyggnaden av sopförbrännings­anläggningar som riskerar att leder till nybildning av dioxin under lång tid framöver. Miljöpartiet vill ha ett tillfälligt stopp för alla utbyggnader tills en skatt på förbränning av avfall införts för att ge kommunerna ett ekonomiskt incitament att hitta miljömässigt bättre lösningar. Detta fordrar en lagändring. Dessutom måste det klargöras, t. ex. genom rättsfall eller en lagändring, att en betydligt mer långtgående källsortering av bl.a. det organiska hushållsavfallet krävs.

En annan viktig åtgärd är att kräva att Östersjön klassas som ett PSSA, ett särskilt känsligt område, enligt internationella maritima organisationen IMO, vilket utvecklas närmare i annat sammanhang.

Det krävs en rad andra åtgärder för att minska föroreningen av våra hav. En mer aktiv och förebyggande kemipolitik, som inriktas på att minska produktion och användning av ämnen med vissa inneboende egenskaper (som är till exempel cancerframkallande, mutagena, hormonliknande eller reproduktionsstörande) är nödvändig för friska och levande havsmiljöer. Vi behöver en handlingsplan för dioxin och ett slopande av det svenska undantaget från EU:s gränsvärden för dioxin i mat. Myndigheternas över­vakning av avfallsdeponier måste förbättras. Vi måste förbjuda bromerade flamskydds­medel (och driva på internationellt för ett förbud) och användningen av giftiga båtbottenfärg för båtar och sjöfart i Östersjön.

Oljehantering runt våra kuster är ett allvarligt hot mot havsmiljön. Sverige bör förbjuda all gas- och oljeborrning runt våra kuster samt verka för att förbudet utvidgas till hela Östersjön. Vi måste se till att lagen om avgiftsfrihet för omhändertagande av spillolja efterlevs och hjälpa till att bygga ut anläggningar för omhändertagande av spillolja och bidra till utbyggnaden på andra sidan Östersjön. En lag bör utformas som förbjuder att fartyg lämnar hamn innan tankarna är helt rena och tömda under kontrollerade former. Regelverket bör skärpas ytterligare så att fartygens ägare och branschen som helhet får det fulla ekonomiska ansvaret för oljedumpningens effekter, oavsett om uppsåt kan bevisas eller ej.

Naturskydd

Det finns relativt få arter i Östersjön, dels för att den är relativt ung, dels för att salthalten är för låg för många havslevande arter och för hög för många sötvattenarter. Redan av det skälet lever många arter på gränsen till det de tål. I Skagerrak, där salthalten är 3 %, lever ca 2 000 arter av marina djur; i södra Östersjön, där salthalten är 1 %, lever endast ca 150 arter av marina djur. Den låga vattengenomströmningen och skiktningen mellan ytvatten och bottenvatten påverkar också, liksom människans aktiviteter. Av de totalt cirka 5 000 arterna i kust- och havsområdena runt Sverige anses drygt 200 vara hotade.

Det är viktigt för ekosystemens hälsa i våra hav att den biologiska mångfalden och artrikedomen upprätthålls. Östersjön spelar också en viktig roll för Europas sjöfåglar. Vissa områden är särskilt viktiga för livet i sjön. Det kan vara till exempel kustnära områden eller områden med särskilda bottenförhållanden. Enligt Fiskeriverket återfinns till exempel ungefär 95 % av Östersjöns fisk och havsfåglar i endast 5 % av havet, i första hand s k utsjöbankar.

Utsjöbankarna påverkas negativt av sjöfarten och giftiga utsläpp, men även av en rad andra mänskliga aktiviteter som byggnation, utvinning av sand från bottnar och nya fiskemetoder. Men av de 12 utsjöbankarna i den svenska delen av Östersjön är ingen skyddad.

Ett annat hot mot livet i Östersjön och västkusthaven är olämpliga fiskemetoder som ger stora bifångster av annan fisk, fåglar och havsdäggdjur. I en undersökning hade t ex 50 % av återfunna sillgrisslor fastnat i fiskeredskap. Också tumlare och sälar fastnar i de ovannämnda laxdrivgarnen och drunknar. Enligt en uppskattning dödas upp till 2,4 % av Östersjöns tumlare varje år i fiskegarn. Med tanke på att beståndet är litet och att tumlare som toppkonsument är känslig för miljögifter, bör inte dödligheten genom bifångst överstiga 1 % per år om beståndet skall säkerställas. Situationen för gråsälen i Östersjön är likartad. I Artdatabankens rödlista för hotade arter klassas den som ”missgynnad”. Ändå har Naturvårdsverket tillåtit ”skyddsjakt” på gråsälen, som anses ställa till problem för fisket. Jakten är etiskt starkt ifrågasatt, eftersom det finns stor risk för skadskjutning men mycket liten möjlighet till eftersökning av ett skadat djur. Även annat nyttjande av havet, som bulleralstrande turism eller alltför mycket kustnära bebyggelse, kan ställa till problem för havslivet.

Bland de närmare 2 300 områden i Sverige som avsatts som nationalpark, naturreservat eller naturvårdsområde finns färre än 10 rent marina reservat. Utöver bristande skydd för hotade arter innebär detta också att det saknas referensområden för forskning. Detta är särskilt allvarligt, då kunskapen om havets liv är mycket bristfällig och behöva öka. En utbyggnad av marina reservat innebär att vissa områden skyddas för trålfisket – vilket kan vara en anledning till att reservaten inte har blivit av.

Systemet av marina reservat måste utökas. Vi vill öka skyddet av ”nyckelbiotoper” i vatten, områden som är speciellt viktiga för havets biologiska mångfald och för många arters lek. Exempel är utsjöbankar, mjukbottnar, ålgräsängar och de musselbankar som idag hotas av ett storskaligt fiske.

Trots ett miljömål om 5 marina reservat till 2010 går arbetet mycket långsamt framåt. Till viss del kan detta bero på en motvilja från fiskerinäringen. Denna motvilja är föga motiverad, eftersom erfarenheter från andra länder tyder på att fisket förbättras om marina reservat med fiskeförbud införs i fiskens uppväxtområden. Framtagandet av marina reservat i Sverige har gått så långsamt att Sverige i detta avseende faktiskt hamnat på efterkälken jämfört med andra länder. Områden som utsjöbankar med särskilt höga ekologiska värden bör kunna skyddas som Natura 2000-områden inom EU:s naturskyddsnätverk. Detta ger ett starkt skydd för framtiden.

Flera åtgärder som nämnts ovan, för att minska övergödning, överfiske och utsläpp av miljögifter, är viktiga också för den biologiska mångfalden.

Utöver detta behövs flera åtgärder för att värna om artrikedomen och den genetiska variationen. Östersjön bör t.ex. omfattas av samma regler för drivgarn som övriga vatten inom EU. Drivgarnen hotar såväl sjöfåglar som marina däggdjur. Tumlare, sillgrisslor och säl är några exempel. Östersjön är undantagen från det generella förbudet mot långa drivgarn i EU:s vatten, under förutsättning att det inte utgör något ekologiskt hot. Vi anser att det är bevisat att de långa drivgarnen utgör ett ekologiskt hot. De bör därför förbjudas även i Östersjön.

Dessutom ska bifångsterna av andra marina däggdjur som sälar och havsfåglar som sillgrisslor minskas, bl a genom utveckling och användning av bättre redskap. Skyddsjakt på sälar bör ej tillåtas så länge arten är rödlistad och jakten inte kan ske på ett etiskt acceptabelt sätt, antalet sälskyddsområden bör utökas och yrkesfiskare ska kunna få bättre ekonomisk ersättning för skador från sälar.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 18 oktober 2002

Maria Wetterstrand (mp)

Peter Eriksson (mp)

Åsa Domeij (mp)

Mikael Johansson (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Claes Roxbergh (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)

Leif Björnlod (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Gustav Fridolin (mp)

Ulf Holm (mp)

Mona Jönsson (mp)

Lotta N Hedström (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Mikaela Valtersson (mp)

Lars Ångström (mp)