Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska vargstammens sammansättning och att skyddsjakt och avlysningsjakt kan ske utan risk för att vargstammen utrotas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslut rörande rovdjuren skall överföras från Naturvårdsverket till länsstyrelserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fullständig ersättning skall erhållas för skador på tamboskap, husdjur och människor orsakade av varg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att 28 § jaktförordningen rörande nödvärnsrätten omprövas.
Vargens genetiska härkomst har varit flitigt diskuterat, och det har varit angeläget att utröna varifrån den nuvarande vargstammen härrör. Är nuvarande varg släkt med den ursprungliga skandinaviska vargen som fanns före fridlysning av varg år 1965, vilket en vargforskare hävdar? Eller tillhör nuvarande vargstam en främmande art som inte tidigare fanns i Sverige? Enligt en stor genetisk studie vid Uppsala universitet har forskarna där kommit fram till att dagens svensk-norska vargstam är av finsk-ryskt ursprung.
Nordiska naturmuseet har också i en studie på vargar från Värmland kommit fram till att nuvarande vargstam inte är släkt med den gamla. Detta anses vara uteslutet efter DNA-prover som tagits. Det innebär att de vargar som plötsligt dök upp i början av 80-talet i norra Värmland och angränsande trakter av Norge och som utgör härkomsten för den svenska vargstammen sannolikt är invandrade från Finland och övriga öststater.
För att ytterligare klargöra vargens härkomst har jag under sommaren ställt en fråga till riksdagens utredningstjänst. I deras svar framkommer att det i slutet av 70-talet invandrade varg från Finland, och från år 1983 har vargar fött kullar nästan varje år inom landet. I svaret redovisas att den svenska vargstammen härstammar från två individer som fick kullar i Nyskoga i Värmland år 1983. Dessa vargars gener stämmer väl överens med vargar från Finland och Ryssland. Dagens vargar anses därmed inte vara en rest från den ursprungliga vargpopulationen. Året 1991 fick vi i Sverige in nya gener i vargpopulationen, även dessa stämmer med vargar i Finland. Med vetskap om vargens ursprung och vargens globala utbredningsområde existerar inte risken för utrotning av vargstammen.
Vargstammens tillväxt och vargens beteende de senaste åren har medfört att varg idag finns utspridd över nästan hela Sverige, undantag är renbetesland där vargen varit mindre synlig. Inom de kommande fem åren beräknas en mångdubbel ökning ske av vargstammen, en antagen nivå som nämns bland viltforskare är ca 1 000 vargar år 2005. Med riksdagens nu gällande beslut om 200 vargar som ett delmål och Naturvårdsverkets restriktiva bedömningar för att reglera vargstammen i Sverige, är vi redan nu på väg mot en snabbt växande vargstam. Det måste därför bli möjligt att reglera vargstammen genom skyddsjakt och avlysningsjakt där vargens framfart medför stora negativa konsekvenser för de berörda. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har i riksdagen som enda parti sagt nej till 200 vargar i Sverige. Vi instämmer i rovdjursutredningens ställningstagande att 200 individer är tillräckligt i hela Skandinavien. Vi anser att rovdjurspolitiken borde ha utformats genom ett skandinaviskt samarbete, där vi bortser från vilken sida av gränserna som vargen befinner sig. Djur känner inga gränser. Därför är det logiskt att betrakta alla rovdjur i ett skandinaviskt och internationellt perspektiv, även den svenska vargen, som med stor säkerhet är invandrad från våra grannar i öster.
I 23 a § jaktförordningen (1987:905) anges de allmänna förutsättningarna för beslut gällande skyddsjakt. Sveriges riksdag beslöt våren 2001 att Naturvårdsverket skall vara den myndighet som tar besluten för skyddsjakt. Vi i Centerpartiet hävdar att beslutanderätten i rovdjursfrågorna skall fattas av landets länsstyrelser. Med stöd från EU kräver vi att subsidiaritetsprincipen ska gälla. Det är viktigt att hitta en lösning där både rovdjuren och människors olika intressen tas till vara. Att vargen är ett riksintresse får inte vara avgörande för var besluten om reglerad skyddsjakt alternativt avlysningsjakt ska tas. Med en stor koncentration av varg till vissa områden, t.ex. Värmland, borde det finnas acceptans att besluten tas närmare de människor som berörs. Detta bör ges regeringen till känna.
Eftersom vargen idag är fredad och anses vara statlig egendom måste också staten ta ansvar för de skador som alla våra rovdjur orsakar. Den osäkerhet som idag råder angående skadeersättningar för tamboskap och husdjur måste skingras. Orsakar varg eller andra rovdjur skador som medför större kostnadsersättningar än vad Naturvårdsverket tilldelat länsstyrelserna, ska naturligtvis regeringen tillskjuta extra medel. De som drabbats måste visas respekt och alltid erhålla kompensation. Det är en självklarhet i en rättsstat. Detta gäller i mycket hög grad även personskador. Idag är det trots vargens statliga skyddsstatus inte möjligt att få ersättning vid personskada förorsakad av varg. Centerpartiets motionsförslag på den punkten avslogs av riksdagen. En förändring av riksdagens beslut krävs, där människor som blivit skadade av varg utan dröjsmål ska ersättas för lidandet och de extra kostnader som uppstått. Detta bör ges regeringen till känna.
Riksdagen måste ompröva § 28 rörande skyddsjakt. Den s.k. nödvärnsrätten måste förstärkas i syfte att skydda den som blir angripen eller får sin egendom angripen. Bestämmelserna idag kan medför olika tolkningar till nackdel för den som angrips av varg. För att undanröja den osäkerhet som idag finns måste beslutet angående § 28 omprövas. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |