Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om eftersök av vilt som skadas av annan orsak än påskjutning.
Årligen inträffar i landet cirka 30 000 viltolyckor i trafiken mellan motorfordon/tåg samt klövvilt (älg, kronhjort, dovhjort, rådjur och vildsvin). Detta motsvarar nästan 100 olyckor per dag.
Arbetet med eftersök av skadade och omhändertagande av döda djur utföres regelmässigt av jägarna, det vill säga de personer i samhället som genom kunskap, erfarenheter och utrustning (vapen, eftersökshundar som används vid jakt m.m.) är de enda som är rustade för uppgiften.
Djur skall inte behöva lida i onödan och det är främst omtanken om djuren som utgör grund för jägarnas starka engagemang. Jägarna arbetar i nuläget ideellt och de gör en mycket värdefull samhällsinsats.
Som målsättning gäller givetvis att antalet viltolyckor skall minimeras, men mycket talar för att det även fortsättningsvis kommer att vara en vanlig olyckstyp. Kravet måste därför vara att olyckorna – inte minst med tanke på inblandade djurs lidande – kan hanteras på ett enkelt, snabbt och professionellt sätt.
I dagsläget gällande bestämmelser medger dock inte att eftersök och avlivning alltid kan genomföras på bästa sätt. Detta på grund av att olika bestämmelser gäller för olika viltarter, problem uppstår om det skadade djuret passerar jaktmarksgräns, vi har en ny viltart som kan vara farlig för människors säkerhet samt att särskilda regler gäller för spårbunden trafik.
Vilt som tillfaller staten regleras i 33–39 §§ jaktförordningen (1987:905) och 33–42 §§ Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt (NFS 2002:18).
Av 33 § andra stycket i jaktförordningen framgår att älg eller hjort som påträffas död eller dödas när sådant djur är fredat tillfaller staten med de undantag som följer av 34 §. Av 34 § andra stycket framgår att sådant djur tillfaller jakträttshavaren, om han på sådant sätt som anges i Naturvårdsverkets föreskrifter har hjälpt till med att vid behov spåra och avliva djuret eller ta hand om det. Enligt 33 § i Naturvårdsverkets föreskrifter skall eftersöket utföras av jakträttshavaren eller annan lämplig person som utsetts av denne (andra stycket) eller av person som utsetts av polismyndigheten, om jakträttshavaren eller av honom utsedd person inte kan nås, inte kan eller vill åta sig eftersöket (andra stycket 3). Jakträttshavaren kan därmed sägas ha option på eftersöket och han, eller person han utsett, måste i princip tillfrågas. Avlivat djur fördelas enligt fastställda regler (36 §).
Först om jakträttshavaren eller av honom utsedd person inte kan nås eller förklarat sig inte kunna eller vilja genomföra eftersök kan polismyndigheten låta annan genomföra det. I sådant fall sker eftersöket för statens räkning – den aktuella älgen eller hjorten tillfaller staten (37 §).
För rådjur och vildsvin gäller helt andra regler. Djur av dessa arter är aldrig ”statens vilt” och de omfattas därför inte av de regler som gäller för älg och hjort som skadats av annan orsak än påskjutning. Av Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd framgår att om polismyndigheten mottagit anmälan om trafikskadat eller dödat rådjur eller vildsvin (jfr 40 § jaktförordningen) bör polismyndigheten underrätta jakträttshavaren och ge uppmaning om att genomföra erforderligt eftersök och avlivning. Om rådjur eller vildsvin dödas av annan orsak än påskjutning tillfaller de regelmässigt jakträttshavaren på den mark där de faller.
Denna skillnad i hanteringen av skadat vilt är inte acceptabel ur djurskyddssynpunkt. Inget talar för att ett trafikskadat rådjur lider mindre än en trafikskadad hjort, och att i eftersöks- och avlivningssammanhang göra skillnad mellan vilt som kan tillfalla staten och sådant som inte kan det är inte försvarbart.
Av 33 § i Naturvårdsverkets föreskrifter (andra stycket, rad 3) framgår dock att jakträttshavaren kan träffa överenskommelse om att person utsedd av polismyndigheten utför eftersök för hans räkning. Härmed avses s.k. eftersökshjälp som sker inom ramen för SES-projektet (Trafiksäkerhet och Eftersök i Samverkan). Genom denna eftersöksorganisation har man möjlighet att i viss mån ”gå runt” gällande regler – regler som fokuserar vem som skall ha det avlivade djuret och inte att eftersök kan ske snabbast möjligt. Det bör dock beaktas att anslutning till eftersöksorganisation är frivillig – envar jakträttshavare bestämmer själv om han vill utnyttja organisationens tjänster – samt att systemet ännu inte är fullt utbyggt och fungerande i hela landet.
Oaktat om eftersök påbörjas av en jakträttshavare på egen mark eller om det genomförs av eftersöksorganisation (enligt fullmakt) uppstår problem om det skadade djuret – oavsett det rör sig om djur som kan tillfalla staten eller ej – passerar gränsen till annans jaktområde. Som framgår ovan är det enligt huvudregeln jakträttshavaren som, efter kontakt med polismyndigheten, åtar sig att genomföra eftersöket och anledningen till att jakträttshavaren kontaktas är att olyckan inträffat på mark där han har jakträtten. Av 33 § första stycket i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd framgår att berörd polismyndighet meddelar föreskrifter för eftersökets genomförande. I sådana föreskrifter kan dock inte, med undantag för eftersök av vilt som skall tillfalla staten, medges rätt att genomföra eftersök på annans mark.
En strikt tillämpning av reglerna innebär därmed att en jakträttshavare som påbörjat eftersök på egen mark skall, om djuret passerat gränsen till annans jaktområde, kontakta jakträttshavaren där och med honom överenskomma om hur eftersöket skall fullföljas. I starkt ägosplittrade områden kan ett eftersök beröra ett flertal fastigheter med skilda jakträttshavare och de praktiska problemen ökar givetvis med antalet berörda.
En relativt ny viltart – vildsvinet – förekommer i allt starkare stammar i landets södra delar. Vildsvinen är, liksom björnen, en art som kan vara direkt farlig för människor. Skadade vildsvin kan gå till anfall och det är därför av största vikt att sådana djur – vare sig de skadats under jakt (jfr 28 § jaktlagen [1987:259]) eller till följd av kollision – söks upp och avlivas snarast möjligt. Trots detta återfinns vildsvinet, som framgår ovan, i den grupp av klövvilt som har låg prioritet i eftersökssammanhang – vilt som jakträttshavaren bör uppmanas att söka upp och avliva.
Eftersök av vildsvin kan många gånger inte genomföras på samma sätt som eftersök av annat klövvilt. De ställer oftast andra krav på i första hand de hundar som används, men kräver också att jägaren har såväl kunskap som rutin. Långt ifrån alla jakträttshavare är rustade för att genomföra sådana eftersök och det framstår därför som orimligt att utgå från att alla skall kunna åta sig en sådan uppgift. Allt talar för att eftersök av vildsvin så långt möjligt bör utföras av ”specialister”, och möjligheten att anlita sådana är störst om det finns en etablerad, väl fungerande eftersöksorganisation.
Årligen inträffar ett stort antal kollisioner mellan vilt och tåg, och även i samband med sådana olyckor är det nödvändigt att genomföra eftersök och avlivning av skadat vilt samt att omhänderta döda djur. Huvuddelen av landets trafikanläggningar för spårbunden trafik ägs av Banverket, som är jakträttshavare på marken. Generellt sett gäller förbud att beträda spårområden/järnvägar, och eftersök och omhändertagande måste därför utföras av Banverkets personal. Sådana åtgärder sker enligt fastlagda rutiner, men det har visat sig att dessa – genom att tiden mellan olycka och insats varit alltför lång – inte alltid är acceptabla ur djurskyddssynpunkt. Därtill kommer problemen med bristande kommunikation mellan Banverket och jakträttshavare på till järnvägen angränsande marker, då det rör sig om djur som skadade lämnar spårområdet.
De regler som gäller för eftersök, avlivning och omhändertagande av vilt som skadas av annan orsak än påskjutning bör ändras så att de i första hand tar fasta på att snabbast möjligt kunna förkorta skadade djurs lidande. Bestämmelserna bör omfatta alla klövviltarter, och frågan om vem det döda/avlivade djuret skall tillfalla bör komma i andra hand.
Det framstår som rimligt att polisen ansvarar för att eftersök och avlivning kommer till stånd, och polisen bör i sådant fall kunna anlita för uppgiften lämpliga personer, oaktat vem som har jakträtten.
Polisens arbete skulle underlättas avsevärt med ett rikstäckande system med eftersöksorganisationer – i likhet med nu knutna till respektive polisområde – som kan delegera uppdraget till enskilda jägare som har erforderlig kompetens och tillgång till för uppdraget lämpliga hundar.
I sammanhanget bör även beaktas det orimliga i att de jägare som i dagsläget utför uppdrag inom en eftersöksorganisation – det vill säga utan att vara jakträttshavare och därmed kunna tillgodogöra sig det döda djuret – gör detta utan ersättning. Den som utför eftersök och omhändertagande bör givetvis ersättas på något sätt, och mot bakgrund av att arbetet är att beteckna som en samhällsinsats bör inte ersättningen belasta viltvårdsfonden.
|
Stockholm den 9 oktober 2002 |
|
|
Michael Hagberg (s) |
|
|
Mats Berglind (s) |
Helena Zakariasén (s) |
|
Matilda Ernkrans (s) |