Klimatfrågan är och förblir en av de mest centrala och övergripande miljöfrågorna i Centerpartiets miljöpolitik. Klimatet berör många andra områden, t.ex. energi och transporter. Därför är det viktigt att hitta en helhetslösning som gynnar mindre klimatbelastningar. Omställning av energisystemet och ett grönt transportsystem är några sådana områden som Centerpartiet lyfter fram i detta sammanhang.
Hållbar tillväxt, där alla människor ges lika villkor till god regional och social utveckling och där ekonomin är gynnsam är ingen självklarhet, tvärtom. Därför har vi i denna motion framhållit vikten av att lyfta fram miljö och sociala aspekter i de regionala tillväxtprogram som träder i kraft år 2004. De tidigare programmen har misslyckats totalt i detta avseende. En hållbar tillväxt innebär också att det förs en politik som gynnar miljödriven utveckling. Naturresurser, som är ekonomins bas, måste kunna brukas utan att förbrukas. Det finns stor potential inom miljödriven utveckling och den måste tillvaratas mycket bättre. Exempelvis kan både jord- och skogsbruk på ett positivt sätt bidra till både näringslivsutveckling och miljöförbättringar. Ideella organisationer utgör också en viktig länk i naturvårdarbetet.
Östersjösituationen är ett havererande ekosystem. Detta kan vi inte bara konstatera, utan snabba åtgärder måste vidtas. I motionen finns förslag för att minska näringsläckage, utsläpp av miljöfarliga ämnen som bl.a. olja och kemikalier. Fisket i Östersjön måste också regleras, vilket uppnår bäst resultat genom att EU samarbetar på området.
Centerpartiet har lagt fram en rad förbättringsförslag för att miljöbalken ska bli mer förankrad till verkligheten. Det kan inte vara avsikten att företag ska hamna i kläm i ett hårt regelverk vid mindre förseelser som inte har påfört någon faktisk miljöskada.
Kemikalieområdet måste ges mer tyngd i politiken. Det råder stora brister vid hantering av kemikalier, t.ex. säkerhetsföreskrifter. Bromerade flamskyddsmedel bör förbjudas till årsskiftet. Ytterligare medel ska tillföras sanering av förorenade markområden.
Genteknik har sina möjligheter, men även risker. Det här är och kommer att bli en alltmer global fråga att hantera. EU behöver se över hur säkerheten kan garanteras samt driva denna fråga internationellt och samordna regelverken.
Många globala miljöhot kräver utökat internationellt miljösamarbete genom avtal. Centerpartiet har tagit fram ett första förslag till en gemensam europeisk miljöpolitik, CEP, som ska föra upp miljöfrågorna på EU:s dagordning. På sikt kan EU:s miljöarbete utgöra påtryckningsmedel mot bl.a. USA. I budgeten avsätter Centerpartiet 353 miljoner till miljöbistånd. Alla människor ska ha rätt till rent vatten, tillgång till råvaror etc. Det finns en tydlig koppling mellan miljö och mänskliga rättigheter, något som tydligt måste synliggöras i miljöbiståndet.
1 Sammanfattning 22
2 Innehållsförteckning 24
3 Förslag till riksdagsbeslut 26
4 Inledning 30
5 Klimatet 30
5.1 Flexibla mekanismer och kolsänkor 31
5.2 Klimatinvesteringsprogrammen – KLIMP 31
5.3 Ett grönt transportsystem 32
5.3.1 Inköpspolicy för fordon 32
5.3.2 Bilskrotningspremien 33
5.4 Klimatforskning 33
6 Omställning av energisystemet 33
6.1 Kortfattad bakgrund – överenskommelsen 1997 34
6.2 En framtida strategi för omställningsarbetet 34
6.3 Utbyggnaden av sopförbränningsanläggningar i kommunerna 35
6.4 Energiforskning 36
7 Hållbar tillväxt 36
7.1 Regionala tillväxtprogram 37
7.2 Miljödriven utveckling 37
7.3 Miljöexport 38
7.4 Periodiseringsfond för miljösatsningar 38
7.5 Grön skatteväxling 38
8 Naturvård 39
8.1 Jordbruket – en viktig resurs i miljöarbetet 39
8.1.1 Ett rikt odlingslandskap 40
8.1.2 Ersättningsnivåerna för ängs- och betesmarksprogrammen 40
8.2 Skogsbruket 40
8.2.1 Reservatbildning 41
8.2.2 Stärk den privata äganderätten 42
8.2.3 Lövskogsplantering 42
8.3 Ideella organisationers betydelse för naturvården 42
8.4 Grönområden i storstäder och tätorter 43
8.5 Turism och naturvård i samarbete 44
9 Östersjön 45
9.1 Övergödning 45
9.1.1 Minska näringsläckaget från jordbruket 46
9.1.2 Minska kväveoxidutsläppen från trafiken 46
9.1.3 Inrätta en miljöfond för kostnadseffektiva investeringar 46
9.2 Utsläpp av olja och miljögifter 47
9.2.1 Klassa Östersjön som särskilt känsligt område 47
9.2.2 Skärp de straffrättsliga sanktionerna för miljöbrott till havs 48
9.2.3 Åtgärdsprogram för minskade dioxinutsläpp 48
9.3 Hotade fiskbestånd 48
9.3.1 Höj minimimåttet för torsken till 40 cm 49
9.3.2 Inrikta offentliga stöd på åtgärder som främjar det småskaliga fisket 49
9.3.3 Tydliggör EU:s fiskereform 49
9.4 Forsknings- och aktionsplan för Östersjöns miljö 50
10 Miljöbalken 50
11 Kemikalier 51
11.1 Bromerade flamskyddsmedel 52
11.2 Förorenade markområden 52
11.2.1 Staten – städa upp framför egen dörr! 52
11.2.2 Vikten av effektivt utrednings- och saneringsarbete 53
12 Genteknik och GMO 54
12.1 Möjligheter och risker 54
12.1.1 Försiktighetsprincipen och obligatorisk ansvarsförsäkring 55
12.1.2 Säkerhetsavstånd och noggrann övervakning 55
12.1.3 GMO-märkning 55
12.1.4 Patent på gener 56
12.2 EU:s viktiga roll på genteknikområdet 56
12.2.1 Genteknikforskning 57
13 Gör miljöforskningen lättillgänglig! 58
14 Internationellt miljösamarbete 58
14.1 Europa behöver en gemensam miljöpolitik 58
14.1.1 Common Environmental Policy – CEP 59
14.1.2 Exportkreditnämnden 59
14.1.3 Miniminivåer för miljöskatter 60
14.1.4 Miljöpröva EU:s ekonomi 60
14.2 Miljöbiståndspengar 61
14.2.1 Kopplingen mellan miljö och mänskliga rättigheter 61
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja den svenska målsättningen i klimatarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flexibla mekanismer och kolsänkor.
Riksdagen beslutar att inte tillåta användning av klimatinvesteringsprogrammen till annat än klimatåtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte låsa fast de klimatpolitiska programmen med krav på att generera arbetstillfällen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inköpspolicy för statliga myndigheter, bolag och verk vid inköp av fordon.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja skrotningspremien för uttjänta bilar i syfte att motverka problemet med övergivna skrotbilar i naturen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör inom EU såväl som inom andra internationella organ arbeta för att sammanhållna forskningsstrategier och ökade resurser kommer till stånd inom klimatområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbränning av avfall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av fortsatt forskning kring och praktisk tillämpning av energi- och drivmedelsframställning ur skogsråvara.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tidigt integrera miljöperspektivet i de regionala tillväxtprogrammen samt förstärka den sociala aspekten för att nå en hållbar utveckling.2
Riksdagen begär att regeringen tillsammans med svenska miljöteknikföretag lägger fast en strategi för ökad miljöteknikexport.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna att öka avsättningarna till periodiseringsfonder för att kunna göra miljöinvesteringar.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs att en grön skatteväxling måste utformas så att handel med utsläppsrättigheter underlättas.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vallstödet måste vara tillgängligt i hela landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka ersättningsnivåerna för ängs- och betesmarksprogrammen samt utforma dessa så att de lättare kan anpassas till lokala förhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i första hand avsätta statligt ägd skog framför privatägd skog till reservat när likvärdiga skyddsvärden finns att tillgå i statlig ägo.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatoriska samråd mellan myndigheter och markägare vid inventering av markområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värna och stärka den privata äganderätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avsätta mera resurser till plantering och skötsel av lövskog.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppräkning av anslag till ideella organisationer verksamma inom natur- och kulturmiljöområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grönområdenas betydelse i stadsmiljöer för människor, djur och natur.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla en ekologiskt hållbar turism där de lokalt boende får utkomst av skyddade reservats- och naturskyddsområden.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en miljöfond för kostnadseffektiva investeringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör kräva att Östersjön snarast PSSA-klassas som särskilt känsligt område.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skärpa de straffrättsliga sanktionerna för miljöbrott till havs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör ta initiativ till ett brett åtgärdsprogram för minskade dioxinutsläpp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU höja minimimåttet för den torsk som får fångas till minst 40 cm.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det offentliga stödet bör inriktas på stöd och åtgärder som främjar det småskaliga fisket samt branschgemensamma åtgärder som utbildning, redskapsutveckling och marknadsföring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att komplettera EU:s fiskereform med tydliga tidtabeller, aktionsplaner samt sanktionssystem för att minska fiskeflottans kapacitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör ta initiativ till en heltäckande forsknings- och aktionsplan för Östersjöns miljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tilläggsdirektiv till Miljöbalkskommittén.
Riksdagen beslutar om ett nationellt förbud mot användning av särskilt hälso- eller miljöskadliga ämnen, däribland alla bromerade flamskyddsmedel, i syfte att åstadkomma och påskynda sådana förbud i hela EU.
Riksdagen beslutar om ett nationellt förbud mot användning av särskilt hälso- eller miljöskadliga ämnen.
Riksdagen beslutar om ett förbud mot bromerade flamskyddsmedel i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten bör gå före och sanera de förorenade markområden som statliga verksamheter orsakat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att s.k. markörgener som ger antibiotikaresistens inte skall förekomma i produkter på marknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att strikt ansvar för miljöskada även skall gälla för genteknik, kombinerat med en obligatorisk ansvarsförsäkring.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om korspollinerade grödor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte tillåta patent på gener.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av ett aktivt samarbete inom EU i genteknikfrågor.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att enskilda länder eller regioner har möjlighet att snabbt stoppa odling av genetiskt modifierade grödor om fara för miljö eller hälsa uppstår.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU måste vara en offensiv kraft och verka för att internationella avtal ingås som ger en säker användning av gentekniken i hela världen.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inom EU bör verka för att regelverket för godkännande av odling av GMO i närliggande områden, utanför unionen, skärps och harmoniseras med EU:s regler.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla gemensamma övervaknings- och rapporteringssystem för gentekniken i de ekosystem som omger Östersjön.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall satsa mer resurser på forskning och utveckling på genteknikområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fri tillgång till forskningsresultat kring genteknik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intensifiera arbetet med att minska gapet mellan miljöforskningen och medborgare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en gemensam europeisk miljöpolitik (CEP).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en snabbutredning för att se på vilka sätt Sverige kan ta initiativet då det gäller klimatneutral och klimatpositiv export.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad överstatlighet på miljöområdet inom EU.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att miljöpröva EU:s ekonomi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öronmärka 353 miljoner kronor för miljöbistånd.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att miljöbiståndet bör innehålla en tydlig koppling till mänskliga rättigheter.6
1 Yrkande 5 hänvisat till FiU.
2 Yrkandena 9–11, 22 och 49 hänvisade till NU.
3 Yrkandena 12 och 13 hänvisade till SkU.
4 Yrkande 21 hänvisat till BoU.
5 Yrkandena 37, 39, 40 och 42 hänvisade till LU.
6 Yrkandena 43, 44, 50, 52 och 53 hänvisade till UU.
För att miljöfrågorna ska ges utrymme på den globala politiska agendan är det framförallt viktigt med följande två utgångspunkter. Miljöfrågor måste dels diskuteras och lösas i ett internationellt perspektiv, dels sättas i fokus för att tillväxt och utveckling ska kunna svara upp till en hållbar utveckling. Globalt miljösamarbete måste börja inom de egna gränserna. Sverige ska, genom eget agerande, utgöra en pådrivande miljönation som lyfter upp dessa frågor inom EU. Centerpartiet har därför föreslagit en gemensam europeisk miljöpolitik, CEP. Endast genom gemensamma lösningar kan vi hantera globala miljöproblem.
En god miljö är en överlevnadsfråga och avgörande livskvalitetsfråga. Centerpartiets miljöpolitiska perspektiv är att ha såväl en globalt som lokal utgångspunkt. Beslut som rör miljön bör enligt Centerpartiets mening i större utsträckning fattas på regional och lokal nivå, eftersom natur- och kulturvärden är av stort intresse för möjligheterna till lokal och regional utveckling. En belysning av miljöresurser med ett underifrånperspektiv är framförallt viktigt av demokratiska skäl samt för ett ökat engagemang för dessa frågor. Hållbar utveckling uppnås endast i samarbete mellan individer, företag, olika politiska nivåer och länder. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot de individer som lever under miserabla förhållanden, oftast i de fattiga länderna. Miljöbiståndet måste tilldelas betydligt mer resurser och ges en mycket tydligare koppling till mänskliga rättigheter.
För att uppnå en hållbar tillväxt måste jord och skog, naturreservat och havsresurser nyttjas på ett sunt sätt med respekt för ekologiska, ekonomiska, sociala och kulturella aspekter. De förnyelsebara resurserna utgör grunden för den miljödrivna utvecklingen. Vi ska fortsätta att arbeta för ett bra företagsklimat där den miljödrivna utvecklingen och konkurrenskraften hos svenska och nordiska företag främjas. Vårt produktionssystem måste bygga på biologiska grunder och de naturliga systemens gränser. Bruka utan att förbruka!
Klimatfrågan är en avgörande viktig framtidsfråga för livet på jorden. Att komma tillrätta med utsläppen av växthusgaser är en enorm global utmaning. Mänsklighetens påverkan på den naturliga växthuseffekten kan få ödesdigra konsekvenser för såväl nu levande generationer som kommande generationer. De länder och områden som riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringarna är utvecklingsländerna där många ekosystem redan är hårt ansträngda samt har en bräcklig livsmedelsförsörjning och stor fattigdom.
Regeringens målsättning är att minska utsläppen av växthusgaser med minst 4 procent fram till perioden 2008–2012. Preliminära siffror från Naturvårdsverket och SCB visar att regeringens målsättning redan är uppnådd. Centerpartiet har föreslagit en höjd ambitionsnivå där ytterligare 2 procents minskning av växthusgasutsläppen ska eftersträvas. Det är viktigt att Sverige intar en stark position för att driva klimatarbetet vidare internationellt. Därmed måste nya och högre målsättningar i klimatarbetet sättas. Vad som ovan anförs om att höja den svenska målsättningen i klimatarbetet bör ges regeringen till känna.
Införandet av ett system med utsläppsrättigheter, där både ekonomiska och ekologiska aspekter beaktas, är en möjlighet som bör tas till vara. Handel med utsläppsrätter är ett sätt att nyttja marknadsmekanismerna för att kostnadseffektivt och successivt minska utsläppen av växthusgaser, framförallt koldioxid. Systemet ger möjlighet till kontroll av utsläppen genom att ett utsläppstak för dessa anges. Detta marknadssystem gynnar därmed de länder och företag som minskar sina utsläpp. Sådana incitament är bra komplement till koldioxidskatten och andra ekonomiska styrmedel.
Systemet med flexibla mekanismer kommer att införas inom EU omkring år 2005. Med anledning av detta bör Sverige aktivt medverka till att utforma och delta i en försöksverksamhet med flexibla mekanismer. Genom att delta i såväl utformandet som försöksverksamheten av ett system för flexibla mekanismer främjas den miljödrivna teknikutvecklingen hos svenska företag. Detta främjar den svenska miljöexporten och ger på sikt svenska företag konkurrensfördelar.
Kolsänkor är åtgärder som ökar naturens förmåga att binda kol t.ex. skogsplanteringar. I ett inledande skede utgör kolsänkor ett komplement till flexibla mekanismer och andra styrmedel. Det är dock viktigt att poängtera att kolsänkor i sig själva inte bidrar till att minska utsläppen av växthusgaser. Möjligheten att tillgodoräkna sig kolsänkor bör därför i ett längre perspektiv fasas ut.
Redan nu kan vi se att behovet av drivkrafter för att öka upptaget i kolsänkor är stort. Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket konstaterar i en utvärdering av skogspolitikens effekter, SUS 2001, att det finns stora problem med återväxten i de svenska skogarna. Återplantering och röjning har minskat. Investeringarna i ny skog är för närvarande den lägsta på 20 år. Flexibla mekanismer och upptag i kolsänkor är viktiga resurser som ger ytterligare möjligheter i klimatarbetet. Dessa verktyg kan nyttjas som komplement till andra styrmedel för att höja ambitionen i regeringens målsättning. Vad som ovan anförs om flexibla mekanismer och kolsänkor bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar satsningen på klimatinvesteringsprogrammen (KLIMP). Vi har dock två principiella synpunkter i detta avseende. Det handlar dels om regeringens öppning för att använda pengarna till annat än klimatrelaterade åtgärder, dels att det inte ska finnas krav på att KLIMP ska generera arbetstillfällen.
Det får anses som olyckligt att regeringen öppnar upp för att medlen till klimatåtgärder ska få användas till andra åtgärder. Detta påminner alltför mycket om de lokala investeringsprogrammen för att det ska vara riktigt tryggt. Riksdagen bör därför korrigera regeringens tidigare förslag: ”Kommunerna bör ha möjlighet att i vissa fall ta med åtgärder av begränsad omfattning och av särskilt lokalt eller regionalt intresse och som bidrar till att uppnå andra miljömål i klimatprogrammet.” Denna öppning för att använda pengarna till annat än klimatåtgärder bör stängas. Vad som ovan anförs om att inte tillåta användning av klimatinvesteringsprogrammen till annat än klimatåtgärder bör riksdagen besluta.
Med hänvisning till de nu snart slutförda lokala investeringsprogrammen (LIP), som låstes upp med krav på att generera arbetstillfällen för att bli aktuella för genomförande, vill vi påtala att detta inte får ske med KLIMP. Miljönyttan ska sättas i främsta rummet. Detta har inte framgått tydligt i regeringens tidigare förslag. Därför anser vi det viktigt med ett klarläggande från riksdagens sida med tanke på hur LIP tidigare utformades. Vad som ovan anförs om att inte låsa fast de klimatpolitiska programmen med krav på att generera arbetstillfällen bör ges regeringen till känna.
Transporterna utgör en stor belastning i klimatarbetet. Transportsystemets andel av utsläppen av växthusgaser uppgår till ca en tredjedel av de totala utsläppen. Det är därför nödvändigt att miljöanpassa transportsystemen för att minska miljöpåverkan. Valet av såväl bränslen som transportslag har en avgörande roll i detta avseende.
Till nästan 100 procent baseras dagens transportsystem, järnväg undantaget, på fossila bränslen som vid förbränning har stor klimatpåverkan och åstadkommer skador på människor och miljö. Det är därför viktigt att skapa ett grönare transportsystem. Ett av Centerpartiets förslag i omställningsarbetet handlar om att sätta en bortre gräns för fossilbränsledrivna fordon till omkring 2015–2020. En sådan gräns skulle främja bl.a. teknikutveckling och större investeringar för t.ex. producenter av biodrivmedel.
Användningen av fossila bränslen måste minska och på sikt helt fasas ut. En anpassning av transportsystemet i hållbar riktning kräver åtgärder på både kort och lång sikt. Omställningen måste ske på ett sådant sätt att det är möjligt att bo och verka på landsbygden, i småorter och större städer. Kollektivtrafiken måste förbättras i alla delar av landet och mer gods måste flyttas från lastbil till järnväg och sjöfart där så är möjligt. Yrkanden i detta avseende finns i Centerpartiets infrastrukturmotion.
Med hänvisning till regeringens skrivelse 2001/02:50, Hållbara Sverige – uppföljning av åtgärder för en ekologiskt hållbar utveckling, redogörs för statsförvaltningens arbete med miljöledningssystem. I arbetet med att utforma miljöledningssystem bör en inköpspolicy för inköp av fordon utformas. Inköpspolicyn bör syfta till att nyinköp av fordon skall vara av typen nollemissionsfordon. Vad som ovan anförs om inköpspolicy för statliga myndigheter, bolag och verk vid inköp av fordon bör ges regeringen till känna.
Vid omställningen till ett grönt transportsystem är det viktigt att främja att gamla bilar byts ut samt tas om hand på ett miljöriktigt sätt. Centerpartiet vill därför höja skrotningspremien för bilar i syfte att stimulera ökad skrotning av uttjänta bilar. Detta skulle dels främja att nivån på Sveriges bilpark höjs, dels motverka problemet med övergivna skrotbilar i naturen. Vad som ovan anförs om att höja skrotningspremien för uttjänta bilar i syfte att motverka problemet med övergivna skrotbilar i naturen bör ges regeringen till känna.
Arbetet med att minska olika former av påverkan på klimatet måste föras på både kort och lång sikt. Kortsiktiga åtgärder måste därför kombineras med långsiktiga strategier för att uppnå målet att till år 2050 minska utsläppen av växthusgaser till 4,5 ton koldioxidekvivalenter per år och invånare. För att detta mål skall nås med en fortsatt hög tillväxt och standard för befolkningen i Sverige och andra länder är det nödvändigt att en långsiktig forskningsstrategi för minskning av utsläpp av växthusgaser kommer till stånd. Sverige bör såväl inom EU som andra internationella organ arbeta för att sammanhållna forskningsstrategier och ökade resurser kommer till stånd inom klimatområdet. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att energipolitiken har som utgångspunkt att söka en bred politisk enighet innefattande flera politiska partier för att garantera långsiktiga och stabila spelregler samt att bidra till en hållbar utveckling. Centerpartiet har därför tillsammans med regeringen och Vänsterpartiet nått en överenskommelse om hur framtidens energipolitik ska utformas.
Internationellt har ett avtal – Kyotoprotokollet – ingåtts, som innebär att utsläppen av växthusgaser ska begränsas. Sverige måste leva upp till sina åtaganden enligt protokollet. Detta, i förening med kravet på konkurrenskraftiga villkor för svenskt näringsliv, ställer särskilda krav på den fortsatta energiomställningen. En trygg elförsörjning kräver att kraftbolagen tar sitt ansvar för att näten säkerställs och underhålls. En decentraliserad energiproduktion höjer också säkerheten.
Utöver detta är det viktigt att avregleringen av den europeiska energimarknaden fortsätter. I detta arbete krävs det en övergång från produktionsskatter till konsumtionsskatter för att trygga konkurrensneutralitet mellan inhemskt producerad el och importerad el. Det är viktigt att bevara konkurrenskraften även inom svensk energiproduktion varför en ökad grad av harmonisering av miljö- och energibeskattningen inom EU bör eftersträvas.
Stängningen av Barsebäck 1 i november 1999 har kunnat ske utan någon större miljöbelastning. Bortfallet har till största delen kompenserats med import av norsk vattenkraft, endast på marginalen under enstaka timmar har en import av dansk kolkraft skett. Avreglering av elmarknaden påbörjades 1996. Den har initialt lett till att priserna på el har sjunkit drastiskt.
Det har dock uppkommit en del problem på vägen:
Det låga elpriset har lett till att den förväntade investeringstakten i ny energiproduktion inte har varit den förväntade.
Utbyggnaden av vindkraften har till viss del kommit igång även om takten inte är den önskade.
Nödvändiga investeringar i överföringskapacitet nationellt och internationellt har inte kommit till stånd, vilket gör att en effektiv effektöverföring mellan olika delar av landet inte kan ske.
De omställningsprogram som utgjorde grunden för energiöverenskommelsen v.g. ökade satsningar på investeringar i biobränsleeldade kraftvärmeverk, konvertering från direktverkande el till fjärrvärme eller annan uppvärmning har, på grund av ett lågt elpris och negativa effekter avseende taxeringsvärde och därmed även en högre fastighetsskatt, inte kommit till stånd i önskad utsträckning.
De samlade erfarenheterna visar att en fortsatt strategi för omställningsarbetet kräver att samtliga aktörer på elmarknaden är delaktiga i arbetet för att en omställning skall vara möjlig.
För att komma vidare i omställningsarbetet måste kraftindustrin få huvudansvaret och tillräcklig tid för genomförandet av kärnkraftsavvecklingen, i syfte att också få fram den nya kraftproduktion som behövs. Marknadsaktörerna kommer att involveras i detta arbete på samma sätt som skett i Tyskland. En total produktionsmängd fastställs och denna får fördelas fritt på de olika reaktorerna. Industrin tar på sig ansvaret att ersätta bortfallet. Hur avtalet ska se ut i detalj avgörs i förhandlingar mellan parterna. Staten ska därutöver styra med hjälp av generella styrmedel för att främja förnybara energikällor och effektivare energianvändning.
I prop. 2001/02:143 Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning ges en rad förslag hur kärnkraften ska avvecklas, hur förnyelsebara energikällor ska stödjas samt hur industrins konkurrenskraft ska säkras. I det fortsatta energiomställningsarbetet verkar Centerpartiet för att följande ska träda i kraft:
Avveckla den kvarvarande reaktorn i Barsebäck. Inled sedan förhandlingar för avvecklingen av resterande kärnkraft i likhet med den så kallade Tysklandsmodellen.
Inför gröna certifikat för att främja elproduktion från förnyelsebara energikällor. Certifikat tilldelas de producenter som använder förnyelsebara energikällor såsom vindkraft, solenergi, geotermisk energi, vattenkraft, vågenergi och biobränslen. Elleverantörer och elanvändare åläggs en plikt att köpa en viss andel elcertifikat. Den elintensiva industrin undantas från kvotplikten. Sanktionsavgiften i certifikatsystemet sätts så högt att omställningen till mer vindkraft inte riskeras.
Särskilt stöd till vindkraften.
Kraftvärmebeskattningen sänks så att den likställs med den för industriellt mottryck.
Resurser tillförs för energieffektivisering; information, utbildning, upphandling av energieffektiv teknik och rådgivning.
Se över möjligheten med effekthandel. Incitamenten för att öka tillgången på effekt måste förbättras, framförallt då kostnaderna för att tillhandahålla effekt på marginalen är höga och efterfrågan på denna begränsas till några enstaka timmar per år.
Sedan den så kallade deponiskatten infördes har förbränning av sopor blivit mer lönsamt. Från 2002 har det dessutom blivit förbjudet att lägga brännbara sopor på tipp och från 2005 gäller tippförbudet även biologiskt avfall. Detta i kombination med ökade avfallsmängder har lett till att man på ett 30-tal platser i Sverige planerar för ny eller utbyggnad av befintlig sopförbränning. Att förbränna sopor är ur energisynpunkt visserligen bättre än att deponera dem men det finns även skäl att hålla sig ifrån sopförbränning. Vid förbränning, av speciellt osorterat, avfall uppstår en mängd utsläpp som är skadliga för såväl människor som djur och natur. Speciellt utsläppen av dioxiner är ett stort problem. Därför behövs styrmedel för att minska förbränningen av osorterat avfall.
Upprätta regler om vad som är att betrakta som sorterat respektive osorterat avfall. Detta för att komma åt de farligaste utsläppen.
Införa en skatt på förbränning av sopor är ett annat sätt att komma åt den ökade sopförbränningen med de miljökonsekvenser den medför. Centerpartiet är positivt till att införa en skatt på förbränning av osorterat avfall i likhet med den deponiskatt som finns. Det miljövänligaste är att minska mängden avfall.
Utöka forskning och utveckling av småskalig resursåtervinning.
Sverige bör i sin lagstiftning utnyttja möjligheten i EU:s direktiv till undantag för deponiförbudet i glest befolkade områden.
Ta fram ytterligare förslag med incitament för hur den totala avfallsmängden sorterat respektive osorterat avfall kan minska.
Vad som ovan anförs om förbränning av avfall bör ges regeringen till känna.
Skogen är en viktig resurs i arbetet med att ställa om Sverige till ett ekologiskt hållbart samhälle. Det finns en stor potential till energiutvinning ur den svenska skogen samtidigt som vi har stora tillgängliga arealer. Det är viktigt att komma ihåg i tider då Sverige importerar sopor för förbränning. Det är av yttersta vikt att forskningen kring, och tillämpningen av, energi- och drivmedelsframställning ur skogsråvara fortsätter. Vad som anförs om vikten av fortsatt forskning kring och praktisk tillämpning av energi- och drivmedelsframställning ur skogsråvara bör ges regeringen till känna.
Hållbar tillväxt innefattar ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet. För att kunna tala om en hållbar tillväxt så förutsätts med andra ord en god hushållning med natur- och kulturresurser samt minskad miljöpåverkan. Bruka utan att förbruka!
Centerpartiet anser att den miljödrivna teknikutvecklingen utgör en stor potential i detta sammanhang. Miljön som drivkraft skapar nya tillväxt- och utvecklingsmöjligheter för näringslivet. Nya företagsmöjligheter främjar arbetsmarknaden. Ekonomi, ekologi och sociala aspekter hänger ihop och väl sammankopplade kan de skapa en hållbar tillväxt. Centerpartiet tror mycket på att det hållbara tillväxtresonemanget kan främja tillväxtpotentialen i hela landet. I grund och botten är det naturresurserna som bygger upp hela den ekonomi som är grunden i samhället. Naturresurser, som brukas på ett ansvarsfullt sätt, kan skapa nya och goda förutsättningar på framförallt landsbygden och i glesbygden. Ett exempel som har stora utvecklingsmöjligheter för dessa områden är framställning av biobränslebaserad energi. Biobränslen utgör en viktig del i omställningsarbetet mot ett hållbart energisystem. Ett annat exempel är att utveckla möjligheterna för lokalt framställda livsmedel.
Centerpartiet har stark tilltro till miljötekniken samt de kunskaps- och tjänsteföretag med miljöinriktning som har vuxit fram. De företag som har ett proaktivt miljöarbete i sin verksamhet har ofta en resurseffektiv produktion och en högre miljömedvetenhet i organisationen. Denna proaktiva hållning måste tydliggöras även i de politiska budskapen. Det är av avgörande betydelse att använda miljön som en drivkraft för att främja hållbar tillväxt.
De nuvarande regionala tillväxtavtalen introducerades av regeringen 1998. Bakgrunden till avtalen är att förutsättningarna för tillväxt och sysselsättning skiljer sig åt i olika delar av landet. Utifrån regionala skillnader är tanken med avtalen att skapa politiska instrument till de olika regionernas olika förutsättningar. Regeringen har understrukit att miljö- och jämställdhetsfrågor är viktiga drivkrafter att lyfta fram i detta avseende. Hänsyn till ekologi och jämställdhet ska vara integrerade i tillväxtavtalens olika delar. Utfallet från den första generationens tillväxtavtal har visat på stora brister i dessa aspekter. För att förstärka miljön som drivkraft genomfördes ett pilotprojekt i några län. Pilotlänen fick i uppdrag att utveckla metoder för hur det ekologiska perspektivet kan införlivas dels i processen med tillväxtavtalen, dels i de olika åtgärdsprogrammen.
De nuvarande tillväxtavtalen ska förlängas till och med 2003. Inför den nya programperioden år 2004 föreslås ett namnbyte till Regionala tillväxtprogram. Utifrån erfarenheterna med pilotprojektet ska de regionala tillväxtprogrammen skapa förutsättningar för en miljömässigt hållbar regional utveckling. Att inarbeta miljön i de tidigare regionala tillväxtavtalen innebär att en ny fråga förs in i en redan inarbetad struktur. För att öka medvetenheten om miljö som tillväxtfaktor, förutsätts att miljöperspektivet redan från början på ett tydligt sätt integreras i tillväxtprogrammets olika delar.
I pilotprojektet belystes särskilt vikten av att lyfta fram miljöperspektivet, vilket är bra. Men för att tillväxtarbetet ska styra mot en hållbar samhällsutveckling krävs dock att även den sociala dimensionen integreras. Den sociala aspekten beskrivs alltför övergripande. Vad som ovan anförs om att tidigt integrera miljöperspektivet i de regionala tillväxtprogrammen samt förstärka den sociala aspekten för att nå en hållbar utveckling bör ges regeringen till känna.
Teknik- och affärsutveckling på miljöområdet måste uppmuntras. I detta arbete kan ett system med flexibla mekanismer i kombination med andra åtgärder utgöra incitament för att en miljödriven utveckling skall komma till stånd. En miljödriven affärs- och teknikutveckling är en drivkraft för ekonomisk tillväxt, industriell och mänsklig utveckling.
Den internationella marknaden för miljöteknik beräknas uppgå till cirka 4 000 miljarder kronor. Tillväxttakten för denna marknad ligger på 5–20 procent per år. En internationalisering av det miljöanpassade näringslivet kan leda till ökad försäljning av svenska tjänster och produkter med hög miljöprestanda. Utöver detta ska nämnas de miljöförbättringar som sker på olika arbetsplatser, vilka bidrar till minskat resursuttag och energibesparingar. Miljödriven utveckling ger den tillväxt som Sverige behöver, vilken i sin tur kan bidra till mer resurser för bl.a. skola, vård, omsorg och regional utveckling. Först då kan vi tala om en hållbar välfärd.
Svenska företag har, genom strängare miljölagstiftning och högre miljökrav från kunder, erhållit ett försprång i den miljödrivna utvecklingen jämfört med utländska konkurrenter. Detta försprång är numera i stort sett inhämtat av många andra länder. Sverige är idag nettoimportör av renodlad miljöteknik. Centerpartiet har sedan länge varit pådrivande för att Sverige ska bli mer proaktivt för att bli världsledande inom miljödriven utveckling och miljöexport. Det är glädjande att regeringen nu har utlovat 7 miljoner kronor, om än en blygsam summa, för att främja denna utveckling. Vi efterlyser dock fortfarande en samlad strategi för att Sverige ska gå från att vara nettoimportör av miljöteknik till att bli en ledande aktör på denna marknad.
Regeringen menar att de 15 miljömålen utgör den strategin, men det är inte dem vi efterlyser i sammanhanget. Miljömålen i sig är övergripande, men Centerpartiet vill se en konkret strategi för miljödriven utveckling som främjar affärs- och teknikutvecklingen samt svensk miljöexport. I Sverige finns många miljöteknikföretag som har goda chanser att konkurrera internationellt. Som exempel kan nämnas att Svenskt näringsliv har tillsatt en särskild grupp som arbetar med hållbar utveckling. Ett sådant initiativ visar tydligt på den drivkraft som miljön alltmer utgör.
Genom att stimulera nätverksbildning mellan små och stora miljödrivna företag, myndigheter, högskolor och universitet, bransch- och miljöorganisationer kan nätverk utvecklas och olika kompetenser kan komplettera varandra. Detta kan på sikt ge utökade möjligheter att agera på såväl den svenska som den utländska marknaden. Vad som ovan anförs om att regeringen tillsammans med svenska miljöteknikföretag behöver lägga fast en strategi för ökad miljöteknikexport bör ges regeringen till känna.
Det är hög tid att underlätta företagens miljöarbete. De företag som tar den miljödrivna utvecklingen på allvar ska också understödjas genom bra regelverk och bra villkor. Företag har genom olika former av periodiseringsfonder möjlighet att skattemässigt gynnsamt sätta av medel för investeringar. I syfte att underlätta miljöinvesteringar bör möjligheter till att utöka periodiseringsfonder beaktas. Att till dagens system ge möjligheten till ytterligare avsättning med 5 procent, under förutsättning att medlen används till miljöinvesteringar, kan vara en väg att gå. Detta bör utredas ytterligare. Vad som anförs om att utreda möjligheterna att öka avsättningarna till periodiseringsfonder för att kunna göra miljöinvesteringar bör ges regeringen till känna.
Begreppet grön skatteväxling är tydligt till sin innebörd. Grön skatteväxling innebär sänkt skatt på arbete och höjda skatter på miljöförstöring och användning av ändliga naturresurser. Centerpartiet vill se en äkta grön skatteväxling i Sverige, vilket förutsätter raka rör mellan höjda miljöskatter och sänkta arbetsgivaravgifter.
Ett väl fungerade system för handel med utsläppsrättigheter kan, på ett bättre sätt än laborerande med skattesatser, använda marknadsekonomins dynamik i miljöns tjänst. Handel med utsläppsrättigheter fungerar dock inte på alla områden varför skatteväxling fortfarande är ett bra instrument för att minska miljöförstöring och användning av ändliga naturresurser.
I Sverige finns för närvarande ett skattesystem med nedsättningar av skattebördan för industrin. När ett system med utsläppsrättigheter är infört måste nedsättningen upphöra för att göra handeln enkel och enhetlig. Skatteväxlingen måste vara utformad på ett sätt som gör att en framtida handel med utsläppsrättigheter underlättas. Det har regeringen och samarbetspartierna inte klarat av. Den skattenedsättning för industrin som i dag finns måste därför successivt minska.
Den nuvarande skatteväxlingen inriktas enbart på att höja miljöskatter för hushållen och att i motsvarande grad sänka inkomstskatter. Detta innebär att man förstärker den befintliga skillnaden i miljöbeskattning mellan hushåll och industri. Inga ansatser görs för att successivt fasa ut de nedsättningar som finns för att förbereda Sverige för ett handelssystem med utsläppsrättigheter. Dessa steg måste tas. Vad som ovan anförs om att en grön skatteväxling måste utformas så att handel med utsläppsrättigheter underlättas bör ges regeringen till känna.
Öppna landskap med hagmarker och ängar är uppskattade inslag i vår natur. I de flesta fall är det generationer av bönder som har format det öppna landskapet och främjat den biologiska mångfalden. De natur- och kulturhistoriskt vackra landskapen ger inte bara dem som bor på landsbygden glädje. De betyder rentav ännu mer för de människor som inte har tillgång till detta i sin vardag. Många människor som bor i städer och förorter tillbringar fritid och semester på landsbygden, vilket för många ger god avkoppling och livskvalitet.
För att skapa en hållbar utveckling av den svenska miljö- och naturvården krävs ett nära samarbete mellan jord- och skogsägare, berörda myndigheter och ideella organisationer. Odlingslandskapets variation, som gynnar många växt- och djurarter, håller idag på att växa igen till följd av utarmningen av det svenska jordbruket.
I Sverige har mycket av kunskapen om bondesamhället och dess kultur och traditioner gått förlorad i takt med att allt fler jordbruk försvinner. Det behövs en politik som lyfter fram värdet av att bruka odlingslandskapet som är vårt viktigaste kulturminne men också det mest eftersatta.
Ett rikt odlingslandskap förutsätter att vi har betande djur i hela landet. Tyvärr finns dock krafter i samhället som inte inser detta, varför Centerpartiet anser det nödvändigt att påpeka betesdjurens betydelse. Det öppna landskapet kommer inte att kunna uppehållas om jordbruksföretagen, främst de små, slås ut samtidigt som krångliga och generellt utformade regler omöjliggör småskalig djurhållning i hobby- och rekreationssyfte. För att nå målet om utökade arealer hävdad ängs- och betesmark krävs att nötköttsproduktionens konkurrenskraft förstärks. Det är i sammanhanget viktigt att inse att inga nötköttsproducenter kan driva sina företag på ett rationellt sätt med endast naturbetesmarker som foderresurs.
För att kunna hålla naturbetesmarkerna öppna med hjälp av bete under betesperioden krävs att det finns möjlighet att producera vinterfoder. Likaså är det viktigt att utveckla former för betesdrift. Vallstödet är ett viktigt styrmedel för att bevara ett rikt och öppet odlingslandskap. Det är av yttersta vikt att vallstödet bibehålls och gärna stärks, vilket möjliggör för producenter att fortsätta med djurhållning och nyttjande av naturbetesmarkerna. Vall och betesmarker är nödvändiga komplement till varandra, och detta bör erkännas. Vallstödet måste vara tillgängligt i hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.
EU:s miljöprogram har på många sätt gynnat ett öppet landskap och till viss del den biologiska mångfalden. Samtidigt har det varit svårt att rikta miljöprogrammen till de värdefullaste markerna, ofta intilliggande gårdar som brukar jorden. Ersättning för skötsel av betesmarker har varit betydelsefull. Vi förespråkar en fortsatt tillämpning av ersättning till markägare för att vårda det öppna landskapet som är ett gemensamt samhällsintresse. Jord- och skogsbrukarna utgör bra resurser som naturvårdare i detta sammanhang. Denna kompetens bör användas i större omfattning. Naturligtvis förutsätter det att markägarna får ersättning för allt det arbete som krävs för att upprätthålla öppna landskap. Ersättningsnivåerna för ängs- och betesmarksprogrammen måste öka. Programmen måste dessutom utformas så att de lättare kan anpassas till lokala förhållanden. Vad som ovan anförs om att öka ersättningsnivåerna för ängs- och betesmarksprogrammen samt utforma dessa så att de lättare kan anpassas till lokala förhållanden bör ges regeringen till känna.
Ett hållbart skogsbruk måste ses i perspektivet att vi brukar skogens resurser utan att förbruka naturens eller människors livsvillkor. Bruka utan att förbruka! Tyvärr har ibland det modernt storskaliga skogsbruket av olika anledningar missgynnat vissa arter, t.ex. den vitryggiga hackspetten, som är beroende av lövträd, gamla träd och död ved. Sveriges skogsägare är viktiga för miljöarbetet och har ett ansvar för att bevara den biologiska mångfalden.
Det är positivt att marknadskrafterna genom FSC- och PEFC-certifiering i skogsbruket tar hänsyn till skyddet av den biologiska mångfalden. Skyddet av den biologiska mångfalden måste självfallet fortsätta. Samtidigt är det viktigt att slå fast att staten har ett övergripande ansvar för att den enskilde markägaren inte ska hamna i kläm.
Det är ett måste för alla inblandade och berörda parter, inte minst för markägarna, att det finns långsiktiga och tydliga regler för skyddet av den biologiska mångfalden. Reservatsbildningar måste föregås av ordentliga konsekvensanalyser. När staten pekar ut vissa områden som är särskilt intressanta att bevara är det viktigt att den enskilde markägaren inte drabbas på ett negativt sätt. Staten måste ta sitt ansvar och se till att detta inte sker. Markägaren måste ges skälig ersättning för de miljöinsatser som görs och vid bildandet av olika typer av reservat. Detta kan ske genom ekonomisk kompensation eller genom att ersättningsmark erbjuds. Utan en skälig ersättning försvåras möjligheterna för att få förståelse hos berörda markägare som drabbas av inskränkningar i nyttjandet av sin mark. Centerpartiet anser att detta vore en olycklig utveckling. Ekonomisk kompensation är i vissa fall problematisk. Många markägare som avstår sin mark till reservat eller accepterar andra inskränkningar för att skydda den biologiska mångfalden vill inte ge upp den rörelse som kan vara associerad med användandet av marken. Just mot bakgrund av detta är det viktigt att möjligheten till ersättningsmark prövas noggrant och gärna före det att ekonomisk ersättning erbjuds vid reservatsbildningar.
Genom bildandet av det nya Sveaskog har möjligheterna ökat för att erbjuda ersättningsmark och även utförsäljning av skogsmark till enskilda. Detta arbete måste ske utan dröjsmål. Vid avsättning av skyddsvärd skog bör dock i första hand statlig skog avsättas för reservatbildning. Reservatbildning av övrig skog bör endast ske i de fall då likvärdig skog ej går att finna i statlig ägo. Vad som ovan anförs om att i första hand avsätta statligt ägd skog framför privatägd skog till reservat när likvärdiga skyddsvärden finns att tillgå i statlig ägo bör ges regeringen till känna.
En viktig princip, som vi återigen vill peka på, handlar om samrådsförfarandet när myndigheterna gör inventeringar av markområden. Inventeringarna inför Natura 2000 är ett typexempel på hur det inte får gå till. Många markägare kan vittna om att det offentliga inventerade marker utan att markägarna var medvetna om det. Än värre ur denna synpunkt är att Natura 2000-områden inrättats utan markägarnas vetskap. Utan en öppen och bred dialog blir det svårt att nå förståelse för eventuellt skydd av markområden. Mot bakgrund av detta är det befogat med obligatoriska samråd mellan myndigheter och markägare vid inventering av markområden. Detta bör ges regeringen till känna.
Skogsnäringen har stora möjligheter till en positiv utveckling. Sverige har en blandad ägostruktur. Centerpartiet värnar det spridda skogsägandet med allt ifrån familjeskogsbruk till skogsbolag. Särskilt positivt ser vi på det småskaliga skogsbruket. Skogsbruket verkar på en fri marknad och Centerpartiet tror på markägarnas ansvar och möjligheter att utveckla näringen inom de ramverk som finns för skogsbruket. Det finns i Sverige en stor kunskap och vilja att förvalta skogen på ett bra sätt.
I det svenska samhället finns idag ett brett stöd för det enskilda ägandet. Själva ägandet ifrågasätts inte från så många håll men det finns många som vill urholka det privata ägandet. Ett tydligt exempel på detta är viljan att försvaga den grundlagsstadgade rätten till ersättning vid ingrepp. Det är en absolut nödvändighet att markägare ges full ersättning när skogsmark av olika anledningar tas ur skoglig produktion och omvandlas till reservat och liknande. Det är olyckligt om gränsen för vad en markägare ska acceptera i form av inskränkningar flyttas mot en större grad av tillåtande för denna form av inskränkning. Ett ensidigt hävdande av det gemensammas intresse framför den enskildes äganderätt riskerar att leda till en ökad misstro mot rättsstaten och till att människor i allt mindre utsträckning känner det personliga ansvaret för sin egendom och den egna miljöpåverkan. Den privata äganderätten måste skyddas och ständigt försvaras. Vad som ovan anförs om att värna och stärka den privata äganderätten bör ges regeringen till känna.
Det är angeläget att få in mer lövinslag i den svenska skogen, speciellt i södra och mellersta Sverige. Samtidigt finns det en stor oro hos skogsägarna kring lövskogen. I och med att många nyckelbiotoper kan finnas i lövskogen finns en oro för att staten genom olika former av avsättningar ska ta marken ifrån skogsägarna. Med tanke på regeringens högt ställda mål om skogsavsättningar är detta en befogad oro. Metoden att genom stora avsättningar skydda den biologiska mångfalden kan således motverka sitt syfte vad gäller att få ökade inslag av lövträd. Här kan den nya modellen för bevarande av skyddsvärd skogsmark som Centerpartiet föreslog i samband med regeringens miljömålsproposition vara ett betydligt bättre instrument.
För ca två år sedan stormfälldes stora mängder lövskog i Sverige. Medel avsattes då för återplanteringar. Detta är dock inte nog. Mer medel måste reserveras för olika lövskogsprojekt. Vad som ovan anförs om att avsätta mera resurser till plantering och skötsel av lövskog bör ges regeringen till känna.
Organisationer som Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges Hembygdsförbund är antagligen de som har den bästa bevakningen av bevarandet av den biologiska mångfalden i kulturlandskapet. Även studieförbund och fiskevårdsföreningar spelar på många platser en stor roll i det ideella arbetet. Dessa organisationer studerar och följer vaksamt hoten mot naturen, förmedlar och medverkar i opinionsbildningen, uppmuntrar till vård av byggnader och miljöer i såväl landsbygden som i stads- och tätortsmiljöer. I många fall bidrar organisationerna till skötsel och varsam förnyelse av dessa miljöer. Organisationernas verksamhet söker påverka utvecklingen på miljöområdet i positiv riktning. Även de närboende har ofta ett starkt engagemang och arbetar ideellt med lokal skötsel för att värna särskilt värdefulla naturområden.
Om Sverige ska vara en pådrivande kraft och ett föregångsland för ekologiskt hållbar utveckling är det nödvändigt att ta tillvara det engagemang som redan finns i verksamma organisationer. Det är dyrt för landet att låta bli. Ersättningen till de ideella krafterna är blygsamma jämfört med vad tjänstemän och konsulter kostar. Anslagen till de ideella organisationer som är verksamma inom natur- och kulturmiljöområdet bör räknas upp. Vad som ovan anförs om uppräkning av anslag till ideella organisationer verksamma inom natur- och kulturmiljöområdet bör ges regeringen till känna.
Grönområden i stadsmiljöer är av stor betydelse för människor, djur och natur. Det är vetenskapligt belagt att vi blir friskare av att ha tillgång till grönområden, t.ex. en park, så att vi kan följa årstidernas växlingar etc. Flera grönområden är dock hotade till följd av exploatering, t.ex. vägbyggen. Bevarandet av grönområden är viktigt av flera skäl. Dels ger de möjlighet till fritidsaktiviteter och rekreation för människor, vilket i sin tur bidrar till god hälsa och livskvalitet, dels är det viktigt för den biologiska mångfalden och miljön.
Närheten till grönområden tycks enligt flera undersökningar ha en avgörande betydelse för om människor över huvud taget ska ge sig ut på promenader. För de allra flesta är tillgången till bostadsnära rekreationsområden av största betydelse för stadsmänniskans livskvalitet som gör regionen till ett bra ställe att bo på. Fjällen och skärgården är attraktivt att besöka på semestern, fiskesjön och svampskogen för helgutflykten. Även till vardags behöver vi dock en stunds avstressande avkoppling då vi får möjlighet till frisk luft, dagsljus och motion. Då utgör parker och andra grönområden ett viktigt inslag för människor som bor och verkar i stadsmiljöer. Vardagspromenaden in mot centrum är kanske dagens enda utevistelse. Det är då av stort värde om människor kan kombinera nytta med nöje genom att ta en promenad längs en trivsam gångväg som ger skönhetsupplevelser och naturkontakt.
En grön stad är inte bara vacker och trevlig. För att små barn ska ha goda förutsättningar att utveckla ett intresse för naturen är det viktigt att de ofta får tillfälle att möta den. Skogen och parker nära hemmet och skolan eller dagis kan alltså grundlägga ett naturintresse och en känsla av ansvar inför det levande. Exempelvis kan parker utgöra levande klassrum där kunskap om natur, ekologi, kultur och historia m.m. kan studeras. Skolgårdar är ofta fattiga på naturinslag. Det finns dock skolor som arbetar med odlingsprojekt, holkuppsättning, dammar etc. På så sätt hittar barn nya spännande lekar i stimulerande och varierande lekmiljöer. Detta bör uppmuntras och tillämpas i större utsträckning bland skolorna. Vistelser i naturen gör dessutom barnen starkare, friskare och mer koncentrerade.
Oavsett om det gäller barn, ungdomar eller vuxna är det viktigt med närhet till grönområden. Vikten av tillgängligheten till grönområden för äldre, sjuka och handikappade och deras möjligheter till utomhusaktiviteter är särskilt viktig att betona. Svenska liksom utländska studier från sjukhus och vårdinrättningar har visat på ett minskat behov av läkemedel, smärtstillande mediciner och sömntabletter när patienter ges möjlighet till att komma ut i parker och naturområden. Generellt sett sover de bättre och blir mindre rastlösa. De fungerar bättre socialt och mådde bättre fysiskt. Det finns även fler positiva kopplingar mellan sjukvård och utomhusvistelser i grönområden. Möjligheter för patienter inom sjukvård samt boende inom äldrevården bör ges bättre möjligheter till utomhusvistelser och naturupplevelser.
Naturmark och grönområden i och kring staden hjälper oss även att dra nytta av naturens förmåga att rena smutsig luft och orent vatten. Den stora ansamlingen av människor i städer ökar risken för att oönskade ämnen når skadliga halter. Här fyller de gröna områdena i och kring staden en viktig funktion, men för att de inte ska ta skada så måste områdena vara tillräckligt stora. Vad som ovan anförs om grönområdenas betydelse i stadsmiljöer för människor, djur och natur bör ges regeringen till känna.
Det finns många goda skäl till att skydda naturområden. Dessa områden måste dock kunna förenas med möjligheten för de lokalt boende att få utkomst av de skyddade områdena. Ett starkt incitament för att skydda naturområden är att det finns ett stort naturintresse bland den stora allmänheten. Naturintresset kan främjas bl.a. genom att främja en ekologiskt hållbar turism i skyddade naturområden. Turism som ger fler människor möjlighet att se hur en riktigt gammal skog ser ut samt på så sätt får lära sig mer om dess betydelse för bl.a. den biologiska mångfalden måste komma fler tillgodo. Människor behöver i större utsträckning ges möjlighet att ta del av de många gånger skyddade naturvårdsområdena som finns bevarade. På så sätt ökar chansen att sprida kunskap och öka förståelsen bland allmänheten för naturvärden. Det finns annars en risk att naturskyddsområden blir en undangömd tillgång för särskilt bevandrade naturvårdskännare.
För landsbygden och i skärgården är turismen på många håll ekonomiskt mycket betydelsefull. Gårdsbutiker med lokalt förädlade produkter, konst, logi, utflyktsmål, aktiviteter och kurser är exempel på vad landsbygden idag har att erbjuda runtom i Sverige. Dessa exempel skulle likväl på många sätt med stor varsamhet kunna bedrivas i skyddade naturområden. Till viss del sker detta idag, men möjligheter till utveckling finns i stor grad. Efterfrågan på resmål med genuina upplevelser växer ständigt. Detta intresse måste tillvartas genom att stötta etablerade och blivande entreprenörer att skapa och utveckla nya resmål och upplevelser på landsbygden och särskilt naturintressanta områden. Allmänhetens och naturskyddsintressen måste länkas samman i högre utsträckning så att en hållbar utveckling av besöksnäringen på landsbygden främjas. Detta kan bidra till ökad förståelse för naturvårdens betydelse. Vad som ovan anförs om att utveckla en ekologiskt hållbar turism där de lokalt boende får utkomst av skyddade reservats- och naturskyddsområden bör ges regeringen till känna.
Den ansträngda miljösituationen i Östersjön kan i mångt och mycket liknas vid ett klassiskt problem – de allmänna tillgångarnas tragedi. Övergödning, alltför hårt fisketryck och utsläpp av miljögifter beror på aktiviteter och handlingar som framstår som rationella för enskilda individer eller för enskilda länder, men som sammantaget leder till ett kollektivt slöseri med den gemensamma resursen – Östersjön.
Östersjön är en stor resurs ur miljö- och rekreationssynpunkt samt som område för många människors utkomst i bl.a. turist- och fiskenäringarna. Återkommande rapporter beträffande Östersjöns tillstånd visar att havet är hotat och har så varit under en längre tid. Är havet hotat är också människors utkomst hotad. De småskaliga fiskesamhällena som håller våra kuster och skärgårdar levande riskerar att dö ut när fiskbestånden minskar och konkurrensen från andra länder och stora fisketrålare blir för hård.
Larmrapporter om spridning av giftalger, kraftigt förändrade fiskbestånd, höga halter av miljögifter i fisk och ökad utbredning av döda bottnar i Östersjöns kustområden gör att det är hög tid att inse att situationen i Östersjön är alarmerande. Sambanden som leder till detta är komplexa, men huvudorsakerna är väl kända.
Stora tillflöden av närsalterna, kväve och fosfor, har resulterat i en ökande övergödning av Östersjön. Under 1900-talet har den mänskliga tillförseln av kväve fyrfaldigats och fosfortillförseln åttadubblats. Övergödningen har lett till en ökad algproduktion och återkommande blomning av giftiga alger. När algerna blommat sjunker de till botten och bryts ned. Vid nedbrytningen förbrukas syret i bottenvattnet och de bottenlevande organismerna slås ut. Detta påverkar även torskbestånden, eftersom goda syreförhållanden är en förutsättning för torskens reproduktion.
Sedan 1950-talet har arealen döda bottnar ökat stadigt. I dagsläget är cirka en tredjedel av den egentliga Östersjöns bottenyta död. Det är inte längre bara de djupare delarna av Östersjön som har döda bottnar. Bottendöden sträcker sig långt in i bland annat Stockholms skärgård.
De huvudsakliga källorna till övergödningen av Östersjön är utsläpp av kväveoxider från trafik och industrier, läckage av närsalter från jordbruksmark samt utsläpp direkt till vatten via industriavlopp och kommunala reningsverk.
Inriktningen för att minska näringsläckaget från jordbruket bör vara att stimulera användning av fånggrödor samt minska kvävegivorna genom rådgivning och ökad användning av växtnäringsbalanser. Projektet Greppa Näringen är den hittills största satsning som gjorts för att minska näringsläckage från jordbruket. Projektet blev en succé. Att odla fånggrödor är en enkel och kostnadseffektiv åtgärd för att minska näringsläckaget från jordbruket utan att för den skull tappa i avkastning. Därför är det olyckligt att den svenska regeringen begränsat möjligheten att få ersättning för odling av fånggrödor till de län som ingick i projektet. Som ett led i att Sverige verkligen ska uppfylla EU:s nitratdirektiv bör stödet för odling av fånggrödor utvidgas så att jordbruksområdena runt Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren omfattas helt och hållet. Yrkande i detta avseende finns i Centerpartiets jordbruksmotion.
Centerpartiet har lagt förslag i riksdagen om ett långsiktigt arbete för att stimulera introduktion av förnyelsebara bränslen. Genom större användning av förnyelsebara bränslen kan transportsektorns utsläpp av koldioxid som bidrar till växthuseffekten minskas. Kväveoxidutsläppen minskas dock inte genom introduktion av förnyelsebara bränslen eftersom det är luftens kväve som binds vid förbränningen i en motor. Därför är arbetet med att utveckla katalysatorer som fungerar på dieseldrivna fordon angeläget. Ett sådant utvecklingsarbete är också viktigt för att få fram katalysatorer som fungerar tillsammans med bensinmotorer med låg förbrukning. Sverige bör därför ta initiativ för att inom EU införa gemensamma minimiregler för fungerande avgasrening på dieselfordon. Yrkande i detta avseende finns i Centerpartiets infrastrukturmotion.
Centerpartiet har tidigare föreslagit att ett system för handel med utsläppsrättigheter för klimatpåverkande utsläpp, framförallt koldioxid, ska införas. Utöver detta förslag vill vi gå vidare med ett liknande system för utsläpp av kväveföreningen till luft och vatten från kända punktkällor. Krav på rening av exempelvis kväveoxidutsläpp från en svensk industri kan då antingen genomföras som en investering i den aktuella industrin eller att motsvarande investeringsbelopp läggs i en miljöfond, som då kan användas mer kostnadseffektivt på andra sidan Östersjön. Detta kan ses som en utvecklad ”Polluters Pay Principle”, där förorenaren betalar för rening av utsläppen, men där åtgärderna skulle hamna där de medför störst utsläppsreducering. Även rening av avloppsvatten från kommuner bör kunna ingå i detta samarbete. Vad som ovan anförs om att inrätta en miljöfond för kostnadseffektiva investeringar bör ges regeringen till känna.
Varje år registrerar den svenska Kustbevakningen ca 400 illegala oljeutsläpp, utsläpp som är medvetna och sker vid fartygens normala drift, exempelvis vid rengöring av tankar. Även måttliga oljemängder kan under olyckliga omständigheter vålla omfattande skador på badstränder och sjöfågelbestånd. Dessa utsläpp sker trots att det finns ett väl utvecklat system av internationella regler som förbjuder utsläpp av detta slag och trots att kapaciteten att omhänderta förorenat vatten i svenska hamnar ständigt ökar. Det är uppenbart att risken att åka fast är för liten.
Vid sidan av dessa medvetna oljeutsläpp utgör de omfattande oljetransporterna på Östersjön ett ständigt miljöhot. Särskilt hotfulla är de omfattande transporterna från ryska oljehamnar i Finska viken. Östersjön är ett av de mest förorenade haven på jorden. Det är också ett hav som är väldigt känsligt för föroreningar, även ett mindre utsläpp av olja kan innebära en katastrof för Östersjön.
När det gäller utsläpp av miljögifter lider Östersjön mycket av gamla synder. Även om de stora punktutsläppen från industrier i Sverige är åtgärdade har gifterna från tidigare inte försvunnit. De finns kvar i bottensediment och kan därmed göra skada om sedimentet rörs upp. Dagens utsläpp av miljögifter är inte punktvisa på samma sätt som tidigare utan mer diffusa. Ett tydligt exempel på detta är dioxin, som bland annat släpps ut i små mängder vid förbränning och nedbrytning av PVC. Eftersom dioxin är mycket giftigt och inte bryts ned i naturen kan många små utsläpp sammantaget ställa till stor skada.
De omfattande transporterna av miljöfarligt gods i Östersjön utgör ett ständigt hot mot Östersjöns miljö. Mycket tyder exempelvis på att Ryssland kommer att öka exporten av olja som transporteras ut genom Finska viken. Därför är det viktigt att länderna runt Östersjön gemensamt inriktar sin politik på att starkt begränsa vilka fartyg som får trafikera vårt gemensamma hav. Östersjön är redan idag klassad som ett känsligt område. Det innebär att nya fartyg som seglar i Östersjön måste vara försedda med dubbelskrov. Detta är inte tillräckligt. Det kommer att ta 20–30 år innan alla gamla enkelskrov har bytts ut. HELCOM håller på och utreder om Östersjön bör klassas som ett särskilt känsligt område. Det är en långdragen process. Därför bör Sverige gå före övriga länder och kräva att den svenska delen av Östersjön snarast klassas som särskilt känsligt område (PSSA) av det FN-organ som reglerar sjöfart, IMO. Parallellt med detta kan vi arbeta genom HELCOM för att få de andra Östersjöländerna med oss. Vad som ovan anförs om att Sverige bör kräva att Östersjön snarast PSSA-klassas som särskilt känsligt område bör ges regeringen till känna.
Detta skulle ge miljöorganisationer i Östersjöländerna både insyn och möjlighet att påverka. Det skulle också öppna möjligheter att ta fram strängare regler för säkrare fartyg, exempelvis krav på dubbelskrov för fartyg som transporterar miljöfarligt gods i Östersjön. Yrkande beträffande krav på dubbelskrovade fartyg finns i Centerpartiets infrastrukturmotion.
Trots lagstiftning som förbjuder oljeutsläpp och dumpning av annat slag drabbas svenska vatten årligen av många skadliga utsläpp. Huvudorsaken till att miljöbrott till havs begås är för att minimera kostnader. Brotten föregås ofta av kalkyler där kostnaderna för eventuellt straff vägs mot vinsten av att bryta mot reglerna. Det är därför mycket viktigt att de straffrättsliga sanktionerna fungerar. Det ska vara kännbart att överträda reglerna. Samhällets budskap måste otvetydigt vara att brott mot miljöreglerna aldrig ska löna sig. Det är därför nödvändigt att de straffrättsliga sanktionerna skärps, för att i större utsträckning än idag förhindra att miljöbrott till havs begås. Vad som ovan anförs om att skärpa de straffrättsliga sanktionerna för miljöbrott till havs bör ges regeringen till känna.
Utsläpp av dioxin är ofta relativt små och svåra att få kontroll på. Många små utsläpp får dock sammanlagt stora effekter på grund av att det giftiga dioxinet inte bryts ned i naturen utan istället lagras i djur och människor. Det är angeläget att få bättre kontroll på och kunna åtgärda alla små utsläppskällor av dioxin. Alla former av förbrännings-anläggningar, deponier m.m. måste kartläggas och åtgärdas. När strömming från Östersjön innehåller så höga halter av dioxin att det behövs undantag för att den över huvud taget ska få saluföras som människoföda är det hög tid att ta tag i problemet. Larmen om dioxin i vår mat gäller inte bara fisk och skaldjur. I Italien och Belgien har det även förekommit skandaler med dioxin i mjölk. Därför bör Sverige inom EU ta initiativ till ett brett åtgärdsprogram för att minska dioxinutsläppen och därmed minska risken för att vi får dioxin i vår mat. Målet måste vara ett giftfritt samhälle. Vad som ovan anförs om att Sverige inom EU bör ta initiativ till ett brett åtgärdsprogram för minskade dioxinutsläpp bör ges regeringen till känna.
Situationen för fisken och fisket är allvarligt. Detta bekräftas förutom av havsmiljöforskare också av yrkesfiskare som utifrån den egna vardagen ser och drabbas av de förändringar som sker.
Det är framförallt torsken och beståndet av torsk öster om Bornholm som är hotat i Östersjön. Sannolikt bär förändringar i miljön ett väl så stort ansvar för den kraftiga minskningen av torskbeståndet som fisket i sig. Övergödningen av Östersjön har exempelvis bidragit till att stora bottenområden är syrefattiga och i princip döda. Detta har även påverkat beståndet av torsk eftersom goda syreförhållanden är en förutsättning för torskens reproduktion. Oavsett hur ansvarsförhållandet ser ut mellan förändringar i havsmiljön och fisket är dagens fisketryck totalt sett för hårt. Den gemensamma fiskepolitiken och därmed fisket i Östersjön måste bedrivas på ett långsiktigt hållbart sätt i fråga om utnyttjandet av fiskeresurserna annars har varken fiskbestånden eller fiskarna någon framtid.
Ett annat exempel där förändringar i havsmiljön får effekter på fisket är när svårnedbrytbara miljögifter lagras i fet fisk, vilket i sin tur gör att fisken inte betraktas som tjänlig att äta annat än i små mängder. Tydligast är exemplet med höga dioxinhalter i strömming.
För att säkra ett fortsatt bestånd av torsk i Östersjön är det viktigt att alla individer fått möjlighet att leka minst en gång innan de fångas. Torsken leker när den är ungefär 40 cm. Det är därför angeläget att inom EU höja minimimåttet för den torsk som får fångas till minst 40 cm. Detta bör ges regeringen till känna.
Sedan i våras utgår inga svenska stöd till nya fartyg eller modernisering av befintliga fartyg. Det är en helt nödvändig inriktning eftersom fiskeflottans kapacitet redan är för hög. Det offentliga stödet bör istället inriktas på stöd och åtgärder som främjar det småskaliga fisket samt branschgemensamma åtgärder som utbildning, redskapsutveckling och marknadsföring. Detta bör ges regeringen till känna.
I den nya fiskereformen som presenterats av EU-kommissionen finns inga tydliga tidtabeller och åtgärdsplaner för att minska fiskekapaciteten. Sedan 1996 har EU som mål att minska fiskeflottans kapacitet med minst 40 procent. De hittills genomförda nedskärningarna har dock enbart utgått från fiskeflottans tonnage. Samtidigt som tonnaget minskat har fartygens fångstkapacitet ökat genom effektivare fångstmetoder och utrustning, vilket bland annat stimulerats av subventionerna till nya högeffektiva fiskebåtar. Det är inte rimligt att EU har mål och medel som går i helt motsatt riktning. Därför är det viktigt att upphöra med subventionerna till nya högeffektiva fiskebåtar och dessutom komplettera EU-kommissionens förslag till fiskereform med tydliga tidtabeller och aktionsplaner för att minska fiskeflottans kapacitet. För att uppsatta mål om att minska fiskeflottans kapacitet verkligen ska fullföljas av respektive land krävs också att det finns ett fungerande sanktionssystem. Vad som ovan anförs om att komplettera EU:s fiskereform med tydliga tidtabeller, aktionsplaner samt sanktionssystem för att minska fiskeflottans kapacitet bör ges regeringen till känna.
Det enda sättet att lösa ett problem som beror på att en gemensam resurs överutnyttjas är samarbete. Centerpartiet har tidigare föreslagit att en nordisk miljöunion skapas för att de nordiska länderna ska kunna gå före resten av EU på miljöområdet. Ett utökat samarbete mellan de baltiska staterna, Ryssland, Polen, Tyskland och länderna i en nordisk miljöunion kan vara mycket fruktbart när det gäller Östersjöns miljö.
Sverige måste vara drivande och visa ledarskap när det gäller Östersjöns miljö. De baltiska staternas och Polens förestående inträde i EU måste användas konstruktivt för att förbättra situationen i Östersjön. När åtta av nio länder, som har kust mot Östersjön, ingår i EU är möjligheterna att sätta press bakom gemensamma åtaganden bättre än om Östersjösamarbetet bara är mellanstatligt. Därför bör Sverige inom EU ta initiativ till en heltäckande forsknings- och aktionsplan för Östersjöns miljö. Arbetet inom HELCOM och de överenskommelser som redan finns inom Östersjösamarbetet kan utvecklas inom ett sådant EU-program. Vad som ovan anförs om att Sverige inom EU bör ta initiativ till en heltäckande forsknings- och aktionsplan för Östersjöns miljö bör ges regeringen till känna.
Över hälften av alla utdömda miljöbrott i Sverige har bedömts som ringa brott, d.v.s. mindre förseelser såsom nedskräpning, för sent inlämnade miljörapporter etc. Allt mer resurser går åt till utredningsarbeten hos åklagare och polis, eftersom tillsynsmyndigheten vid blotta misstanken om miljöbrott måste anmäla detta. Dessutom måste en miljösanktionsavgift påföras den som gjort en lagöverträdelse. Denna dubbel-bestraffning gäller oavsett grovhet i överträdelsen. Miljöbalken måste omarbetas så att den betraktar både näringslivs- och miljöintressen. Ekologi och ekonomi måste förenas på ett sunt sätt i strävan mot en hållbar utveckling.
Den parlamentariskt sammansatta Miljöbalksutredningen ser nu över miljöbalken. Centerpartiets utgångspunkt i detta översynsarbete är:
Miljöbalken måste bli mindre teoretisk och istället bättre anpassad till verkligheten.
Företagare ska kunna vända sig till tillsynsmyndigheten för att få bra råd och service utan att riskera påföljder. Miljöbalken bör främja samarbete, inte utgöra ett hinder.
Miljöbalken måste utformas så att rimlighetsbedömning kan göras i det enskilda fallet. I många fall är sanktionsavgift mer rimligt än åtalsanmälan. Miljöbrotten måste få konsekvenser i proportion till brottets art.
Dubbelbestraffningen måste bort vid små förseelser.
Reglerna för sanktionsavgifter måste anpassas efter företagens omsättning.
Jämställ sent inkommen miljörapport med sent inkommen deklaration.
Vi bevakar frågor som rör kostnader i samband med inskränkningar i markanvändning och vem som skall stå för dessa. Utgångspunkten måste vara att markägare inte ska drabbas på ett negativt sätt när staten griper in.
Den sittande Miljöbalkskommittén behöver, både för miljöns och för markägarnas skull, i sitt arbete inkludera en översyn av regelverket kring markavvattning. Osäkerheten kring vilka regler som gäller i olika fall, avseende markavvattning och dikesrensning, får till följd att många skogsägare känner sig mycket osäkra på vad som gäller. Detta leder till att nödvändiga rensningar skjuts på framtiden. I sin tur leder detta till minskad produktion och på sikt försämrade avkastningsmöjligheter för skogsägarna.
Gamla vattendomar bör miljöprövas, eftersom deras högsta och lägsta dämningsgränser i många fall har visat sig vara orealistiska. Detta har medfört negativ miljöpåverkan för bl.a. den biologiska mångfalden.
Vad som ovan anförs om viktiga principer vid översynen av miljöbalken bör av regeringen ges som ett tilläggsdirektiv till Miljöbalkskommittén. Detta bör ges regeringen till känna.
Kemikalierna i samhället måste lyftas upp som ett prioriterat område på den politiska agendan. En av anledningarna till det är att många företag har dålig kontroll på kemikaliehanteringen, både vad gäller säkerhetsaspekter och arbetsmiljöförhållanden. Arbetsmiljöverket har genom inspektioner kommit fram till att fyra av fem företag har så stora brister att det krävs åtgärder t.ex. utbildning och medicinsk kontroll av personal, förbättrad ventilation och produktinformation. Andra inspektioner, genomförda av miljöförvaltningen i Stockholm, har påvisat dålig märkning av färger, lim och lack hos färghandlare, bensinstationer etc. Exemplifieringen kan göras lång. Det kan enkelt konstateras att kemikalieområdet måste prioriteras mycket högre i den svenska politiken. Centerpartiet avser att återkomma i detta avseende längre fram. Vi vill med denna motion framhålla ett par bland många viktiga kemikalieområden, där åtgärder måste vidtas snarast.
Bromerade flamskyddsmedel används i en mängd produkter, trots att ämnena uppvisar stora likheter med PCB, som har förbjudits p.g.a. sin farlighet. Flamskyddsmedlen är långlivade, kan spridas långt och ansamlas i djur och människor, särskilt i fettvävnaderna. De bromerade ämnena kan påverka funktionen hos levern och sköldkörteln samt skada hjärnans tillväxt om man utsätts för medlen vid en känslig tidpunkt. Med denna vetskap är det skrämmande att konstatera att halterna i svenska kvinnors bröstmjölk har fördubblats på fem år.
PBDE (polybromerade bifenyletrar) och PBB (polybromerade bifenyler) tillverkas inte i Sverige men importeras hit för att ingå i produkttillverkning eller ingår i redan färdiga produkter t.ex. datorer, tv-apparater, bilar, möbler och textilier.
Enligt Räddningsverket är bromerade flamskyddsmedel långt ifrån oersättliga. Det finns en rad väl fungerande alternativ. Riksdagen bör besluta om ett nationellt förbud mot användning av särskilt hälso- eller miljöskadliga ämnen. Detta bör ges regeringen till känna.
I fråga om bromerade flamskyddsmedel är kunskapen idag så stor beträffande deras effekter och följderna av ett förbud. Ytterligare utredningar eller beredning av ett förbud mot bromerade flamskyddsmedel är därmed inte behövligt. I syfte att åstadkomma och påskynda ett förbud i hela EU bör ett nationellt förbud införas från 1 januari 2003. Detta bör riksdagen besluta om.
Förorenade områden är en viktig del av miljömålet Giftfri miljö. För att minska riskerna för läckage från de förorenade områdena är det viktigt att resurser avsätts till sanering av dessa. Centerpartiet avsätter därför 20 miljoner mer än regeringen till sanering av förorenade områden. Detta möjliggör ett ökat stöd för små företag som, vid övertagande av markområden, blir saneringsskyldiga för tidigare verksamheters miljöförstöring. Utgångspunkten måste vara att ett små företag inte ska riskera att gå i konkurs p.g.a. denna saneringsskyldighet.
Förorenade områden förekommer ofta inom tätorter eller tätortsnära områden. Saneringen av dessa områden är viktig inte bara för att slippa skadliga läckage utan också för att få möjlighet att minska exploateringstrycket på andra områden. Genom att sanera förorenade områden kan dessa tas i bruk för olika aktiviteter, bland annat boende. Detta minskade exploateringstryck är positivt framförallt för den tätortsnära biologiska mångfalden.
Av miljöbalken, kapitel 10, framgår att det i första hand är förorenaren, d.v.s. verksamhetsutövaren, och i andra hand fastighetsägaren som ska svara för saneringen av förorenad mark.
Staten har i alla tider haft en roll som verksamhetsutövare, både i myndighets- och bolagsform. Vid en enkät som gått ut till samtliga länsstyrelser har det rapporterats ca 400 förorenade områden där statlig verksamhet har varit involverad. Detta gäller bl.a. försvarets anläggningar, gruvområden, skifferoljeanläggningar, skogsindustrier, järnvägsverksamhet, impregneringsanläggningar, verkstäder och deponier. Försök till riskklassning, från klass 1 till 4, av dessa områden har utförts. Klass 1 betyder mycket stor risk, klass 2 stor risk och klass 3 måttlig risk.
Till riskklass 1 hör Kvarntorps skifferoljeverk i Kumla kommun, Stollbergs gruvfält i Smedjebackens kommun och Yxsjöbergs gruvfält i Ljusnarsbergs kommun. Kinne-Kleva skifferoljeverk har riskklass 2. Övriga förorenade områden där staten varit inblandad i har riskklasser mellan 2 och 4.
För vissa förorenade områden som ligger lågt och i anslutning till sjöar och vattendrag kan det bli aktuellt att höja riskerna. Översvämningar, som tyvärr synes bli allt vanligare, kan mycket snabbt ”lyfta upp” en förorening ur marken och transportera föroreningen vidare helt okontrollerat. Detta skedde bl.a. i Sydtyskland och Tjeckien under sensommaren 2002.
Staten har således genom sin verksamhetsutövning ett mycket stort ansvar för att miljöbalkens intentioner skall infrias. För att kunna sätta press på privata verksamhetsutövare som förorenat markområden är det av mycket stor vikt att staten går före och ”städar upp framför egen dörr”. Vad som ovan anförs om att staten bör gå före och sanerar de förorenade markområden som statliga verksamheter orsakat bör ges regeringen till känna.
Medel bör avsättas för att på ett snabbt och effektivt sätt komma igång med saneringsåtgärder av de mest prioriterade områdena (riskklasserna 1 och 2).
För att snabbt komma igång med utrednings- och saneringsarbeten krävs att effektiva och relevanta undersökningar utförs. Undersökningsfasen bör sättas under tidspress och styras effektivt. I annat fall riskerar den att dra ut på tiden. Tyvärr är utredningar i dag alltför utdragna i tid, vilket hela tiden framflyttar saneringsåtgärderna. Tilldelningen av medel bör av denna anledning vara väl tilltagen så att utredningsarbetet kan utföras med hög kvalitet, effektivt och kontinuerligt utan avbrott. Upphandlingen av konsulttjänster och entreprenader skall vara effektiva och vara kvalitativt styrda.
Den lämpligaste myndigheten för detta arbete är Sveriges geologiska undersökning (SGU) som bl.a. har erfarenhet av avvecklingen av de statliga oljelagren. SGU bör tilldelas ett särskilt anslag om 15 miljoner kronor för att kunna bygga upp en effektiv organisation samt bedriva utrednings- och saneringsverksamheten effektivt av förorenade områden där staten har verksamhetsansvaret. SGU bör även vara en resurs för kommuner och länsstyrelser då det gäller konsultativ verksamhet samt upphandling av utredningar och entreprenader. Yrkande i detta avseende finns i Centerpartiets UO-motion 24.
En genetiskt modifierad organism (GMO) är förändrad i arvsmassan på ett sätt som inte kan ske naturligt. Med hjälp av genetiska verktyg kan organismer förändras så att de får egenskaper som de tidigare har saknat, och kanske aldrig hade kunnat få på traditionellt sätt. En viktig skillnad mellan att förädla djur och växter på traditionellt vis, jämfört med hjälp av genteknik, ligger i överskridandet av naturliga artbarriärer. Dessutom ändras endast ett fåtal gener, till skillnad från naturliga korsningar, där ett antal gener utöver den önskade flyttas mellan individer. (Källa: Naturvårdsverket)
Inför kommande resonemang följer nedan några definitioner och begrepp som syftar till att underlätta den fortsatta läsningen.
Definitioner och begrepp
|
Bioteknik |
Genteknik |
GMO |
|
Teknik där biologiska organismer eller delar av organismer används. Genteknik är också bioteknik, men bioteknik behöver inte vara genteknik. Öltillverkning är till en del bioteknik – man använder en organism (jästsvamp) för att jäsa ölet. |
Metoder för att studera eller förändra en organisms gener och DNA (arvsmassa). All genteknik leder inte automatiskt till genetisk modifiering av en organism. Endast då organismens gener (arvsmassa) ändrats på ett sätt som inte kan ske genom parning eller naturlig rekombination anses den genetiskt modifierad. |
GMO – genetiskt modifierad organism är en organism som fått arvsanlagen förändrade på ett sätt som inte kan ske naturligt. Begreppet omfattar även mikroorganismer. En transgen organism är genetiskt förändrad med arvsanlag från en annan organism (t.ex. en råtta med en gen från en människa, eller en växt med en gen från en jordbakterie). |
Källa: Naturvårdsverkets websida: www.environ.se
Gentekniken är, rätt nyttjad, till stor nytta inom jordbruk och livsmedelsproduktion liksom inom t.ex. medicin och miljövård. Utvecklingen går mycket snabbt där ständigt nya tillämpningar och produkter presenteras. Växtförädling, nya kretsloppsanpassade material och hållbara energiprocesser är exempel på områden där gentekniken redan är eller kan bli ett viktigt instrument.
Tekniken är dock förenad med risker som kan vara mycket långsiktiga och svåra att i tid upptäcka om de blir verklighet. Gentekniken måste därför vara kringgärdad med stränga regler som skyddar människan och miljön. Möjligheterna med gentekniken måste kombineras med ständig vaksamhet, en öppen och bred samhällsdebatt och tydliga gränser för vad som är tillåtet.
Tillämpningen av genteknik inom jordbruk och livsmedelsproduktion är omdiskuterad och väcker starka reaktioner hos såväl konsumenter som producenter. Tekniken är relativt ny och det sker hela tiden nya framsteg, därmed upplevs utvecklingen ibland som alltför snabb. Den snabba utvecklingen gör att tiden mellan forskning och praktisk tillämpning ibland blir för kort för att effekterna på miljön ska vara kända och etiska problem tillräckligt utredda. Det ligger en utmaning i att samtidigt utveckla ny teknik och att ta fram ett regelverk som ger säkerhet för miljön och trygghet för människorna.
Det går därutöver att lägga fast vissa generella gränslinjer. Ingrepp som ger högre avkastning men samtidigt leder till lidande eller permanenta sjukdomstillstånd för våra husdjur ska inte tillåtas. Så kallade markörgener som ger antibiotikaresistens ska inte förekomma i produkter på marknaden. Detta bör ges regeringen till känna.
Försiktighetsprincipen måste alltid tillämpas. De inom EU föreslagna reglerna för ansvar vid miljöskada måste tillämpas även när det gäller genteknik. Det måste alltid vara förädlingsföretaget som är ansvarigt för att det utsäde som tas fram är säkert och att det finns korrekta anvisningar för hur utsädet får användas. Odlaren är skyldig att följa dessa anvisningar. I det fall odling av genetiskt modifierade grödor skulle ge negativa effekter på miljön, trots att anvisningarna följts, är det utsädesförädlarens ansvar. Det strikta ansvaret bör kombineras med en obligatorisk ansvarsförsäkring. Vad som ovan anförs om att strikt ansvar för miljöskada även ska gälla för genteknik, kombinerat med en obligatorisk ansvarsförsäkring, bör ges regeringen till känna.
Vid odling av genetiskt modifierade växter som kan korspollinera med andra odlade grödor eller vilda växter måste särskilda krav ställas på säkerhetsavstånd kring odlingen och noggrann övervakning. Dessa regler måste finnas på EU-nivå men måste kunna skärpas på regional och nationell nivå efter de ekologiska förutsättningar som gäller. Särskild hänsyn måste tas till det faktum att den ekologiska odlingen inte accepterar genetiskt modifierade grödor. Regeringen bör verka för detta i det pågående arbetet inom EU. Vad som ovan anförs om korspollinerade grödor bör ges regeringen till känna.
Livsmedel som härrör från eller innehåller genetiskt modifierade grödor måste märkas. Frågan om märkning av produkter som t.ex. kött och mjölk från djur som ätit foder som är genetiskt modifierade grödor är komplicerad. Det finns stor risk att det på sikt kommer att vara på närmast omöjligt att garantera att foder är helt och hållet fritt från genetiskt modifierat material. I så fall skulle alla produkter komma att behöva märkas. Därmed förlorar märkningen på sätt och vis i värde då inget val finns. Som grundprincip anser vi dock att det bör framgå av slutprodukten att genetiskt modifierat foder använts. Yrkande i detta avseende finns i Centerpartiets jordbruksmotion.
Den sedan urminnes tider rotade traditionen att bonden har rätt till sitt utsäde får inte hotas av patentregler eller andra regler kring gentekniken. Patent på gener ska inte vara tillåtet. Skapandet av grödor som är motståndskraftiga mot bekämpningsmedel leder jordbruket i fel riktning, eftersom det skapar ett kemikalieberoende, och det bör därför inte godkännas. Ingrepp som ger högre avkastning men samtidigt leder till lidande eller permanenta sjukdomstillstånd för våra husdjur ska inte tillåtas.
Unescodeklarationen om det mänskliga genomet och de mänskliga rättigheterna betonar att våra genetiska resurser är mänsklighetens gemensamma arv och egendom. Då en gen produktskyddas kan detta anses kränka den enskildes integritet.
Det europeiska patentverket beviljade för snart ett år sedan det amerikanska företaget Myriad Genetics patent på bröstcancergenen BRA1 och BRCA2, vilket skapat stor oro bland kliniska cancerforskare och cancerläkare. Myriad Genetics patent omfattar bland annat möjligheten att kunna diagnostisera ärftlig bröst- och äggstockscancer hos enskilda kvinnor. Det är sålunda den genetiska förändringen hos individen som det handlar om. På grund av patentet måste blodprovet från kvinnan sändas till Myriad Genetic för analys. Kvinnan kan få intryck av att hon inte äger ”sin” gen eftersom hon inte själv kan bestämma över hur och vara analysen ska utföras. Framförallt kan hon inte påverka hur analysresultatet används i framtiden. Det är uppenbart att kvinnans integritet kränks. Detta exempel illustrerar en typ av problem med patent på gener, som vi tyvärr har att vänta. Patent på gener bör därför inte tillåtas. Vad som ovan anförs om att inte tillåta patent på gener bör ges regeringen till känna.
Arbetet med regler på EU-nivå för genetiskt modifierade grödor är exempel på hur svår denna utmaning är. Regelverket har diskuterats under en längre tid inom EU, och de nya reglerna beräknas träda i kraft under året. Arbetet har tagit lång tid och sedan en längre tid råder ett s.k. de facto-moratorium på området, vilket innebär att inga godkännanden kunnat ske på flera år.
Centerpartiet bejakar även i detta sammanhang EU-samarbetet. En av de allra viktigaste anledningarna till att inta en positiv hållning till EU är möjligheterna att samarbeta kring miljöfrågor, t.ex. gentekniken, som är gränsöverskridande. För att komma till rätta med gränsöverskridande miljöproblem behövs gränsöverskridande samarbete. Vad som ovan anförs om vikten av ett aktivt samarbete inom EU i genteknikfrågor bör ges regeringen till känna.
Gentekniken är ett utmärkt exempel på en fråga där samarbete på EU-nivå är bättre än parallella nationella beslut. Beslut på EU-nivå måste dock, som alltid, ge möjlighet för regioner och länder att ha möjlighet att ingripa om det finns risk för skador på miljö eller människors hälsa. Det är viktigt att regeringen inom EU verkar för att enskilda länder eller regioner har möjlighet att snabbt stoppa odling av genetiskt modifierade grödor om fara för miljö eller hälsa uppstår. Reglerna för godkännande av genetiskt modifierade grödor måste hela tiden också hållas uppdaterade så att de är i takt med utvecklingen. Vad som ovan anförs om vikten av att enskilda länder eller regioner har möjlighet att snabbt stoppa odling av genetiskt modifierade grödor om fara för miljö eller hälsa uppstår bör ges regeringen till känna.
EU har en central roll att spela på den internationella miljöscenen. Som ett av världens största och därmed viktigaste handelsblock kan EU vara med och påverka utvecklingen. Det är nödvändigt att EU tar detta ansvar även på genteknikområdet. Sverige måste inom EU vara en offensiv kraft och verka för att internationella avtal ingås som ger en säker användning av gentekniken i hela världen. Detta bör ges regeringen till känna.
Uppmärksamhet måste också riktas mot de länder som är på väg in i EU samt mot de länder längre österut t.ex. Ukraina, Vitryssland och Georgien där regelverken inte är lika utvecklade. Det finns därmed risk för att oönskade egenskaper sprider sig genom t.ex. korspollinering till ekosystemen i Central- och Västeuropa denna väg. Regeringen bör inom EU verka för att regelverket för godkännande av odling av GMO i närliggande områden, utanför unionen, skärps och harmoniseras med EU:s regler. Detta bör ges regeringen till känna.
Det av Centerpartiet tidigare föreslagna samarbetet inom Östersjöområdet bör också användas till att utveckla gemensamma övervaknings- och rapporteringssystem för gentekniken i de ekosystem som omger Östersjön. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att Sverige och EU satsar stora resurser på forskning och utveckling inom genteknikområdet. Rätt använd kan tekniken minska miljöbelastningen och öka livsmedelsproduktionen på ett uthålligt sätt. Det är nödvändigt att det finns tillräckligt med offentliga forskningsmedel för att inte utvecklingen på området ska styras av de stora förädlingsföretagen eller tillverkarna av bekämpningsmedel. Forskning bör inriktas på grödor med ett bättre näringsinnehåll, tålighet mot sjukdomar samt utveckling av råvaror till energi och råvaruproduktion. Vad som ovan anförs om att Sverige och EU ska satsa mer resurser på forskning och utveckling på genteknikområdet bör ges regeringen till känna.
Viktigt är också att forskarna får fri tillgång till forskningsresultaten kring genteknik. Forskningsresultaten får inte gömmas som några privata företags affärshemligheter. Det är mycket oroande att se hur stora multinationella företag genom genteknik vill anpassa utsäden att bli resistenta mot just dessa företags bekämpningsmedel. En stark beroendesituation skapas, vilket inte är önskvärt. Detta hotar också den sedan urminnes tider rotade traditionen att bonden har rätt till sitt utsäde. Skapandet av grödor som är motståndskraftiga mot bekämpningsmedel leder jordbruket i fel riktning och bör inte godkännas. Vad som ovan anförs om fri tillgång till forskningsresultat kring genteknik bör ges regeringen till känna.
Forskningen är central för att få kännedom om miljöproblemen, hur de uppstår, vilka effekter de får både på kort och lång sikt och hur människor och natur påverkas. Utöver att forskningen får erforderliga resurser krävs att gapet mellan miljöforskningen och medborgarna minskar. Miljöforskningen måste populariseras. Det finns annars en uppenbar risk för att forskningen endast blir en angelägenhet för några få. Därmed minskar också möjligheterna att omvandla forskningen i praktisk politik och verkan.
Det arbete som nu pågår för att öka tillgängligheten och för att göra forskningen mer lättöverskådlig för att människor ska kunna ta den till sig måste drivas med kraft. Genom att intensifiera detta arbete kan medborgare stärka sina möjligheter att medverka till en hållbar utveckling. Vad som ovan anförs om att intensifiera arbetet med att minska gapet mellan miljöforskningen och medborgare bör ges regeringen till känna.
Det är av största vikt att Sverige på olika sätt engagerar sig i det internationella miljösamarbetet. Den framskjutna plats som Sverige har i miljösammanhang måste fortsättningsvis utvecklas. På många håll i världen är inte andra länders militära medel längre hotbilden. Det är istället olika sorters miljöförstöring och rovdrift på knappa resurser som kan skapa såväl mellanstatliga som inomstatliga konflikter. De mest påtagliga globala miljöhoten är klimatförändringar och uttunningen av ozonskiktet. Vattenbrist är ett annat hot som kan skapa grogrund för uppslitande konflikter. Skogsskövling och jordförstöring förstör levnadsrummet för människor, djur och växter. Att ta steget in i framtiden utan att arbeta för en lösning på dessa problem är förödande. Hållbar utveckling är en nödvändig förutsättning för att fred och säkerhet ska bli varaktiga tillstånd. Internationellt miljösamarbete är av yttersta vikt för att komma till rätta med dessa problem. Sverige måste spela en aktiv roll i detta samarbete och aktivt arbeta med frågorna i internationella organ som EU och FN.
Det är dags att inse att den dag är förbi när miljöfrågorna i första hand kan ses som en nationell fråga. Visst talas det om global miljösamverkan, men det kan enbart genomföras genom fast och bindande samarbete. Först och främst är det dock viktigt att Sverige agerar som ett gott exempel som hela tiden ligger i framkant när det gäller höga miljökrav, teknologiskt och solidariskt nytänkande m.m. För att nå verkliga lösningar på de globala miljöhoten finns det ingen viktigare förutsättning än att dramatiskt öka trycket och engagemanget i den internationella miljöpolitiken. Detta av flera skäl:
På en öppen världsmarknad kan inte det egna landets näringsliv exponeras alltför hårt genom långtgående miljökrav utan att resultatet blir företagsnedläggning och flyttning av produktionen till länder med betydligt lägre miljökrav.
De resultat vi kan åstadkomma genom drastiskt höjda miljökrav i ett enskilt land blir ett litet eller i värsta fall försumbart bidrag till att lösa gränsöverskridande eller globala miljöproblem.
Centerpartiet har tagit fram ett första förslag till inriktning på en gemensam europeisk miljöpolitik – GEM. Fortsättningsvis använder vi begreppet CEP, Common Environmental Policy, med tanke på att vi avser att förslaget ska diskuteras i ett internationellt och vidare perspektiv. Centerpartiet kommer att vidareutveckla arbetet med CEP samt återkomma med diskussion kring denna politik. Kortfattat redogörs nedan utgångspunkterna för CEP.
Målet för en gemensam europeisk miljöpolitik (CEP) bör vara tvådelat:
För det första måste ambitionsnivån i EU:s inre miljöarbete stärkas. EU bör bli ett skyddande drivhus för en gradvis omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle. Långtgående miljöskatter och lagstiftning blir möjliga genom att alla länderna går tillsammans och alltså inte kan locka till sig företag och jobb med lägre miljökrav – s.k. miljödumpning. Genom en fortgående utvidgning med fler länder, och genom ett massivt miljö- och utvecklingsbistånd till övriga länder i närområdet, kan miljösituationen i Europa radikalt förbättras.
För det andra måste EU ta på sig rollen att vara miljöns stridbare förkämpe i det internationella samarbetet. Inom ramen för FN, WEU, IMF och Världsbanken ska EU vara starkt pådrivande för att skärpa och utvidga internationella miljökonventioner och bidra till att anpassa regelverk för handeln i en riktning som försvårar miljödumpning. I kraft av en ökad politisk samstämmighet i miljöfrågorna och en stor ekonomisk tyngd kan EU som enda globala aktör sätta press på USA. Den möjligheten bör i ökad utsträckning användas. EU:s globala miljöpolitik bör ha ett solidariskt utvecklingsperspektiv gentemot de fattigare länderna. Ett förstärkt bistånd med tydlig inriktning mot hållbar utveckling bör vara ett viktigt fundament.
Vad som ovan anförs om en gemensam europeisk miljöpolitik (CEP) bör ges regeringen till känna.
Som redan nämnts är det av största vikt att Sverige på olika sätt engagerar sig i det internationella miljöarbetet. Om Sverige ska kunna vara drivande i detta arbete gäller det att ha en hög trovärdighet. I ljuset av detta är det olyckligt att den svenska Exportkreditnämnden (EKN) beviljar exportkrediter till projekt som gör att Sverige i förhållande till folkmängd bidrar mer till växthuseffekten än något annat land.
Centerpartiet har pekat på behovet av att genomföra en snabbutredning för att se på vilka sätt Sverige kan ta initiativet då det gäller klimatneutral och klimatpositiv export. Vad som anförs om en snabbutredning för att se på vilka sätt Sverige kan ta initiativet då det gäller klimatneutral och klimatpositiv export bör ges regeringen till känna.
Vi måste ha en tydlig miljöstyrning på EU-området då nationella konkurrensvillkor alltmer ersätts av internationell konkurrens på den gemensamma marknaden. Olika konkurrensvillkor p.g.a. olika miljöregler och miljöskatter kan fungera som en drivkraft men också som ett hinder, vilket redan har nämnts i denna motion. Gemensamma miljöskatter är ett av verktygen för att komma över detta hinder. Att använda skatteinstrumentet kan stimulera teknikutvecklingen samtidigt som länderna inom EU inte utsätter varandra för skattekonkurrens på ett så viktigt område som miljön.
Hittills har den svenska regeringen varit kallsinnig till att införa gemensamma miniminivåer. Vi hoppas att det ändrar sig. Sverige måste våga ta stegen och säga att vi behöver miniminivåer för miljöskatterna i EU och att dessa skattenivåer kan beslutas genom majoritetsbeslut. Detta vore bra för miljön, och det är ett bra sätt att skapa likvärdiga konkurrensvillkor inom EU. Centerpartiet som bejakar EU-samarbetet vill se dessa miniminivåer för miljöskatter i EU förverkligade. Sverige bör driva frågan om miniminivåer för miljöskatter i EU. Yrkande i detta avseende finns i Centerpartiets EU-motion.
I grund och botten är detta inte en skattefråga utan en miljöfråga. Att införa gemensamma miniminivåer för miljöskatter betyder inte att EU ska ha harmoniserade skatter på alla områden. Miljön utgör ett tydligt område där ökad överstatlighet är nödvändig. Detta gäller naturligtvis även på miljöskatteområdet. Sverige måste våga erkänna detta. Den ökade överstatligheten på miljöområdet är speciellt viktig om EU ska kunna agera som en stark kraft på den internationella miljöscenen. Samtidigt som det behövs en ökad överstatlighet på miljöområdet är det viktigt att slå fast att enskilda länder måste kunna gå längre i miljöarbetet om det finns klara motiv för detta. Vad som anförs om ökad överstatlighet på miljöområdet inom EU bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att EU:s politik inte stöder aktiviteter inom olika politikområden som i miljöpolitiska sammanhang måste bekämpas. Miljökonsekvensbeskrivningar måste genomsyra EU:s verksamhet. Det är helt enkelt dags att miljöpröva EU:s ekonomi. Att redan från början väga in de miljömässiga effekterna gör att beslut som är negativa för miljön kan undvikas eller att miljöeffekterna minimeras. Sverige bör vara pådrivande för att EU:s ekonomi skall miljöprövas. I slutänden är detta en fråga om trovärdighet. Ska EU kunna ställa krav på andra så måste man själv agera som ett föredöme. Vad som ovan anförs om att miljöpröva EU:s ekonomi bör ges regeringen till känna.
Västvärldens välstånd har i stor utsträckning byggt på förbrukning av ändliga naturresurser och kortsiktig planering. Denna strävan har också inneburit en rovdrift på resurser i andra delar av världen, något som förstärks då dessa länder själva eftersträvar välstånd och utveckling enligt samma linjer som västvärldens välstånd byggts. Det har också inneburit och innebär fortfarande exploatering av mänskliga resurser i utvecklingsländerna. Det industrialiserade jordbruket har lett till utarmning av den biologiska mångfalden samt en minskning av den genetiska variationen hos grödor.
Många miljöproblem är gränsöverskridande vare sig de uppstår på lokal, regional eller nationell nivå. Människans påverkan på den naturliga växthuseffekten kan få ödesdigra konsekvenser för både nu levande och kommande generationer och därmed människors möjlighet att påverka sin vardag och uppnå en god livskvalitet. Förändringar i klimatet kommer att drabba främst de fattiga länderna. Fattiga människor i tätt befolkade områden i utvecklingsländer är också de mest utsatta för naturkatastrofer, eftersom de är de som tvingas bo på de mest riskfyllda platserna.
Det krävs omfattande insatser inom jord- och skogsbruk, livsmedels- och landsbygdsutveckling. Centerpartiet har avsatt stora resurser till bistånd, varav 353 miljoner öronmärks för miljöbistånd. Miljöbiståndet utgör en viktig del i strävan för att uppnå biståndsmålet på en procent. Mer om Centerparitets biståndspolitik finns att läsa i biståndsmotionen. Vad som ovan anförs om att öronmärka 353 miljoner för miljöbistånd bör ges regeringen till känna.
De kanske mest påtagliga sambanden mellan miljöfrågor och mänskliga rättigheter återfinns mellan fattigdomsrelaterade miljöproblem och ekonomiska och sociala mänskliga rättigheter. Dr. Elisabeth Abiri, forskare vid Göteborgs universitet har framfört intressanta synpunkter och slutsatser beträffande kopplingen mellan miljö och mänskliga rättigheter. Det kan ses som självklarheter, menar hon, att människan ska ha rätt till rimliga livsvillkor, t ex mat, vatten och bostad. Dessa självklarheter försvåras dock av miljöproblem som vatten- och livsmedelsbrist, avskogning, ökenspridning etc. På samma sätt kan den enskilda människans eller gruppens kamp för mat och dylikt ytterligare förvärra en redan problematisk miljösituation.
Sambanden mellan brott mot de ekonomiska mänskliga rättigheterna och miljöförstöring går ofta hand i hand. Ekonomiska mänskliga rättigheter och fattigdomsrelaterade miljöproblem lyfts tyvärr ofta ut från den övriga mänskliga rättighetsdiskussionen och behandlas separat. Varje gång miljön överexploateras leder detta till kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Tydliga exempel på detta är bl.a. oljeutvinning i länder som Chad och Nigeria, där befolkningen vars landområde tappas på olja för många miljarder dollar sällan har rinnande vatten, elektricitet eller en grundläggande hälsovård.
En tydligare koppling mellan miljö och mänskliga rättigheter innebär att människan alltmer sätts i centrum för miljöfrågorna. För att uppnå hållbar utveckling är det samtidigt viktigt att betona de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Vad som ovan anförs om att miljöbiståndet bör innehålla en tydlig koppling till mänskliga rättigheter bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 10 oktober 2002 |
|
|
Maud Olofsson (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Sofia Larsen (c) |