Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om statens uppgift beträffande utvecklingen av skogsnäringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om balans mellan miljö- och produktionsmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om privat och statligt ägande.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om jordförvärvslagen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skogscertifiering.
Riksdagen begär att regeringen låter utreda värdet av gamla reservatsavsättningar och tidigare skyddad mark, enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av lagstiftningen som kan öppna för möjlighet till ersättning för inskränkning i brukandet inom större fornlämningsområden.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att prioritera forskningen kring trä och träanvändning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av skoglig kompetens och resurser vid Sveriges beskickningar utomlands.
1Yrkandena 3 och 8 hänvisade till NU.
2Yrkande 4 hänvisat till BoU.
3Yrkande 7 hänvisat till KrU.
Skogsbruket och den därmed sammanhängande förädlingsindustrin är sedan länge en viktig svensk basnäring och är den bransch som svarar för de största nettoexportinkomsterna i vårt land. För att svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri ska kunna utvecklas i framtiden krävs övergripande långsiktiga och hållbara spelregler som befrämjar såväl produktionsmål som miljömål. Det är angeläget att dessa mål har samma prioritet och dignitet vid utformningen av den övergripande skogspolitiken.
Skogsvårdslagen, där miljö- och produktionsmål jämställs, bygger på förvaltarskapstanken, ett ansvarstagande som skogsbrukare har att ta för kommande generationer. Lagen är utformad för att ge skydd åt den biologiska mångfalden samtidigt som virkesförsörjningen skall vara säkrad för den svenska skogsindustrin. Denna lagstiftning har bara gällt några år, en kort tid i skogens omloppstid.
Regering och riksdag har tidigare markerat samstämmighet i synen på ägarstrukturen i det svenska skogsbruket vilket inneburit att det enskilda ägandet skall stimuleras i förhållande till ett ökat storbolagsägande. Även fortsättningsvis bör det enskilda ägandet i svenskt skogsbruk främjas.
Kristdemokraterna anser att staten bör sälja ut de företag som är verksamma på den konkurrensutsatta marknaden. Det finns i de flesta fall nya ägare som kan driva verksamheten minst lika bra. Vi anser följaktligen att statligt ägande av den produktiva skogsmarken inte är ett primärt intresse, men självklart kan det finnas skäl som talar för statligt ägande. Enskilda skogsägare och privata bolag kan bruka skogen miljö- och tillväxtsmässigt lika bra som staten, och därför finns ingen anledning för staten att konkurrera genom att äga produktionsskog i stor omfattning.
Statens uppgift är att ta hand om områden med höga naturvärden som undantas brukning, att införskaffa och hålla viss produktionsmark som bytesvara när allmänintresset kräver att privata skogsägares marker inte längre kan brukas. Behovet är störst i södra Sverige, där mer mark behöver skyddas.
Kristdemokraterna har, under flera år, påtalat vikten av att bevara principen om upprätthållande av den nuvarande balansen mellan olika ägarkategorier ifråga om innehav av lantbruksfastigheter. Ett utredningsförslag med denna innebörd överlämnades till regeringen år 2001, men fortfarande har regeringen inte lämnat något sådant förslag till riksdagen. Kristdemokraterna menar att regeringen skyndsamt skall återkomma till riksdagen med ett förslag i linje med det utredningen föreslår.
Miljöbalkens regler är bristfälligt anpassade till skogs- och lantbrukets förutsättningar. Därför förutsätter Kristdemokraterna att den nu pågående översynen av miljöbalken kommer att leda till att onödiga hinder och begränsningar för skogsbruket elimineras. Enligt Kristdemokraterna måste miljöbalken ändras i förhållande till skogsvårdslagen i dessa frågor. Oklarheterna i lagstiftningen kan komma att drabba skogsbruket hårt till nackdel för skogsvården och därmed också svensk ekonomi. Exempelvis gäller för en skogsägare som gör en avverkningsanmälan att anmälan kan prövas av två myndigheter med var sin lagstiftning med olika effekter. Den skogliga myndigheten prövar enligt skogsvårdslagen medan kommunen, enligt ett pågående rättsfall i Nora, kan ha rätt att pröva enligt miljöbalken. Skulle tillstånd för avverkning inte beviljas hamnar skogsägaren i olika situationer beroende på vilken av myndigheterna som avslår ansökan.
Statistik visar att det är inom privatskogsbruket som skogsvårdsåtgärder såsom markberedning, plantering och röjning ökar mest. Skulle regeringsrättens prövning av Nora-fallet bli att kommunen har rätt att pröva enligt miljöbalken innebär det att skogsbruk klassas som miljöfarlig verksamhet, något som skulle drabba näringen mycket hårt. Skogsvårdslagen bör vara det lagrum som tillämpas i detta fall.
Under början av 1990-talet var inriktningen i skogen fokuserad på miljöfrågan. Myndigheterna har sedan dess legat alldeles för lågt med skogsproduktionsrådgivning och lagtillämpningar. Nu måste fokus även läggas på produktionen.
Med tydliga lagar och förordningar behövs inte detaljregleringar. Det som krävs är en ramlag som innehåller krav på återväxt, skogsskydd och naturvårdshänsyn. Från Kristdemokraternas sida har vi tidigare avvisat ett antal regeringsförslag som innebär en återgång till ett mer detaljreglerat skogsbruk.
Sveriges skogar brukas med världens kanske mest miljöanpassade metoder. Kampanjen Grönare Skog är en mycket omfattande satsning riktad mot det privata skogsbruket med betoning på produktion utifrån miljö- och naturvårdsåtaganden. Det samarbete som inletts med skogsägareföreningarna förstärker utbildningskampanjen med den ekonomiska aspekten på dagens miljöanpassade produktion.
Skogscertifiering är en marknadsdriven process. Det är viktigt att certifieringen fungerar som en drivkraft och ett kommunikationsinstrument på en fri marknad. Kristdemokraterna anser att statens uppgift begränsar sig till att tillse att det finns ett institutionellt ramverk, som kan säkerställa att marknadsprinciperna fungerar väl. Anslutningen till ett certifieringssystem måste vara frivillig och de som inte ansluter sig får inte diskrimineras. Ramverket skall inte tillåta ett certifieringsmonopol utan garantera frihet att etablera nya certifieringssystem. Skogscertifiering får inte leda till förtäckta handelshinder.
Skogsstyrelsen har presenterat skogliga konsekvensanalyser (SKA99) med bland annat ett antal scenarier, där man varierat dels skogsvårdsinsatser, dels markavsättningar av miljöskäl. Av analysen framgår att dagens avverkningsnivå bör kunna upprätthållas under innevarande sekel, även vid relativt omfattande avsättningar av skogsmark för andra ändamål. Ett avgörande skäl till detta är skogsbrukarnas goda skötsel av skogarna och den skogspolitik som bedrivits under lång tid, vilket resulterat i nya växtliga skogar.
SKA 99 har emellertid använt sig av en äldre modell för dessa studier. Man har därför inte kunnat variera skogsskötseln tillräckligt, virkeskvaliteten kan inte beskrivas och intressanta, ekonomiska faktorer är inte integrerade. Effekterna för det framtida skogsbruket vid andra ekonomiska förutsättningar än dagens kan alltså inte avläsas i SKA 99. Detta behöver uppmärksammas när skogspolitiken utvärderas, och för att framtida, skogliga konsekvensanalyser ska bli ännu bättre verktyg i skogspolitiken måste nödvändiga medel avsättas för detta projekt.
Utredningar och nyckelbiotopsinventering har visat att det finns behov att skydda mer värdefull skogsmark, särskilt i södra Sverige. Utifrån resultaten av bl.a. den omfattande nyckelbiotopsinventeringen och nya kunskaper bör en värdering göras av gamla reservatsavsättningar och tidigare skyddad mark för att klarlägga att de statliga medlen används till avsättning av det mest skyddsvärda. En sådan utredning bör omgående tillsättas.
Kontrollinventeringen av nyckelbiotoperna visar, enligt Skogsstyrelsens definition, att upp emot 800 000 ha kan klassas som nyckelbiotoper. Så mycket som halva den arealen kan vara objekt över 5 ha. Sådana objekt kan skogsvårdsstyrelserna inte följa upp utan det blir då en fråga för länsstyrelserna. I många fall anser länsstyrelserna att objekten inte är tillräckligt värdefulla för att göra dem till reservat. Opinionen kräver att objekten skall avsättas som reservat, och markägaren hamnar i en oviss situation.
Definitionen av nyckelbiotoper måste ses över och skogsvårdsstyrelserna bör ges i uppdrag att prioritera mellan de identifierade nyckelbiotoperna.
För att rättssäkerhet ska råda och för att få en bred förståelse för miljöpolitiken behöver staten en komplett och anpassad strategi för markavsättningarna och hur olika miljövärden bäst kan bevaras. Nya arbetsmodeller för områden med många naturvärden behöver utvecklas. Det är angeläget att även skydd av mark får en mångfald och att det finns en statlig öppenhet för att arbeta med kombinationer av hänsyn, avtal, biotopskydd och reservat. De statliga ersättningsmedlen bör prioriteras till naturvårdsavtal i högre grad än nu. Avtalen har nära nog kommit bort i myndigheternas hantering av markavsättningar. Om stora områden skall undantas från traditionellt skogsbruk bör detta ske på statens mark så att den privata äganderätten bevaras och skogsägarens utkomstmöjligheter inte försämras. Vidare måste myndigheterna använda sig av statens mark för markbyten.
Efter det att nyckelbiotops- och sumpskogsinventeringarna fullföljts har det visat sig att samarbetet mellan länsstyrelserna och skogsmyndigheten om avsättningar av större nyckelbiotoper inte fungerat i vissa regioner. Skogsägare upplever att myndigheter hänvisar till varandra och att det saknas en tydlig motpart. Den administrativa hanteringen av nyckelbiotoper, inklusive information och samråd med markägare, behöver också bli mer flexibel. Staten måste ta ansvar för att det administrativa arbetet förblir rättssäkert.
Regeringens målsättning är att ytterligare 900 000 ha skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion till år 2010. Av detta uppskattas statens ansvar för skydd till 400 000 ha, resten utgörs av frivilliga avsättningar. Skogsägarna har visat stort intresse för att skydda värdefull skog, men det är ändå viktigt att slå fast att det är skogsägaren som definierar frivilliga avsättningar av mark. Det går inte att få bred förståelse för miljöpolitiken om staten betraktar frivilligt arbete som något som kan kommenderas fram. När regeringen nu höjer målsättningen måste den praktiska politiska konsekvensen bli att staten är beredd att genom utbildning och rådgivning underlätta för markägaren att fatta beslut om hur marken skall nyttjas.
Över 20 % av den svenska skogsmarken är undantagen skogsbruk genom naturreservat, lagens bestämmelser om lågproduktiv skogsmark och efter frivilliga avsättningar. Då är inte de ”hänsynsytor” som avsätts vid avverkningar inräknade. Tillkommer gör de naturreservat och biotopskyddsområden som omfattas av statens nya reservatsstrategi. Dessa tillkommande områden kommer att beröra tusentals fastigheter, huvudsakligen i södra Sverige. Det är viktigt att staten nu arbetar flexibelt och drar nytta av egen mark, ger markägaren rimlig ersättning där man tar över marken, eller nyttjar de olika avtalsformer som finns, bl.a. naturvårdsavtal.
Mycket talar för att skadliga angrepp från svampar och insekter kan komma att utgöra ett hot mot värdefulla skogar i vårt land. Motsvarande gäller för ökande viltskador i skogen. Vi förutsätter att utvecklingen på detta område följs upp noggrant av berörd myndighet.
Försurningen är ett problem för skogsbruket i södra Sverige. Hittills har statens åtgärder bestått av kalkning av sjöar och vattendrag, medan den skadade skogsmarken inte har uppmärksammats. Kristdemokraterna anser att ett statligt ekonomiskt stöd skall kunna lämnas i form av åtgärder mot både mark- och vattenförsurningen. Förutom utsläppsminskningar inom industrin och energisektorn m.m. krävs omfattande kalkning för att minska den befintliga försurningen.
Vi har redan tidigare kritiserat att det varit svårt att utläsa ur regeringens budgetförslag hur mycket pengar som anslås till kalkning. Vi har därför yrkat på att kalkning ska redovisas separat. Skogskalkning bör inledningsvis tas med som ett nytt anslag. Så småningom bör hela den samlade kalkningsinsatsen sammanföras till ett gemensamt anslag, eftersom en strategi med sammanslagen sjö- och skogskalkning kan komma att minska resursbehovet totalt sett. Skogsstyrelsen har arbetat fram ett åtgärdsprogram för en sammanslagen sjö- och skogskalkning som skulle vara effektivare än nuvarande system ur både praktisk och ekonomisk synvinkel. Kristdemokraterna har tidigare föreslagit, och står fast vid, att åtgärdsprogrammet från Skogsstyrelsen bör genomföras och vi anslår därför, under en treårig förberedelsefas, 30 miljoner kronor per år för detta ändamål.
För att nå miljömålet ”Levande skogar” har högt ställda delmål satts upp. En grundförutsättning för att nå målen för kulturmiljövården är att inventerade fornlämningar finns registrerade och att uppgifterna om lämningarna är lätt åtkomliga för markägarna. Registrering och redovisning av befintliga fornlämningar måste därför prioriteras av de kulturmiljövårdande myndigheterna. De enskilda skogsägarnas kunskaper och intresse för kulturlämningarna i skogen är en stor tillgång. Men ett fortsatt starkt engagemang är beroende av statens syn på förfoganderätten till marken. Dagens skogsägare måste på samma sätt som tidigare generationer ha rätten att bruka sin mark effektivt. Kristdemokraterna ser ett hot i att nya tolkningar av begreppen ”fornlämning” och ”fornlämningsområden” kan komma att beröra enskilda skogsbrukare vid stora lagskyddade områden. Även om en markägare skulle få tillstånd till en brukningsåtgärd kan den rättsliga situationen lätt uppfattas som orimlig. Det behövs därför en översyn av lagstiftningen som kan öppna för möjligheten till ersättning för inskränkning i brukandet inom större fornlämningar och fornlämningsområden.
Det är inte bara genom att fortsättningsvis hålla inne nödvändiga underhållsanslag som regeringen hotar vägnätets standard och därigenom den regionala utvecklingen. Genom att successivt avsäga sig ansvaret för vägarna på den svenska landsbygden riskerar regeringen att kraftigt försämra det som i dag är knappt acceptabla kommunikationsleder. Det finns stora risker med att, såsom en statlig utredning nyligen föreslog, överföra en stor mängd allmän väg till det enskilda vägnätet. Tryggheten i systemet hotar att försvinna.
Anslagen till de enskilda vägarna måste öka. Därför föreslår Kristdemokraterna i sin budgetmotion att anslagen till drift och byggande av enskilda vägar bör öka med 60 miljoner kronor.
Vetenskapsrådet har stor betydelse för svensk forskning. Det är därför viktigt att Vetenskapsrådet harmoniserar den grundläggande forskningen och tillämpade innovationer. Industriforskningsinstitutens statliga grundfinansiering är en förutsättning för långsiktig forskningsverksamhet där näringen tillskjuter huvuddelen av medlen. Regeringen måste tillse att utrymmet för den skogliga forskningen inte krymper.
Näringen marknadsför själv sina produkter, men staten skulle kunna bidra till att marknadsföra materialet genom att i ökad omfattning välja trä till officiella byggnader.
Den internationella konkurrenssituationen gör det nödvändigt att det vid svenska beskickningar utomlands finns erforderlig kompetens och resurser att bevaka skogsfrågorna och att marknadsföra svensk skogsindustri och dess miljövänliga produkter. Det är ett nationellt intresse att de svenska skogliga intressena har en stor internationell statlig representation, och även att skoglig kompetens och resurser tillskapas på våra beskickningar utomlands. Vi avsätter ytterligare 1 miljon kronor för denna verksamhet.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Björn von der Esch (kd) |
|
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |