Kristdemokraternas jordbrukspolitik syftar till uthållig användning av åkermarken för livsmedelsproduktion med hög kvalitet. En förutsättning för att jordbruket ska finnas kvar som basnäring i hela landet är att konkurrensvillkoren är desamma som omvärldens. Att behålla de öppna landskapen och ge möjlighet till fortsatt brukande också i skogs- och mellanbygd är en annan viktig grundbult i jordbrukspolitiken.
Det är nu hög tid att förbättra Sveriges bönders ekonomiska situation. Regeringen har länge indikerat att en uppgörelse ska genomföras med lantbrukarna angående reducering av dieselskatten. Detta löfte har svikits ännu en gång då inget sådant förslag finns i budgetförslaget. Kristdemokraterna kräver att denna skattesänkning genomförs snarast. Att staten skall bära kostnader för djurdatabas och en del av avbytarverksamheten samt genomföra avsevärda förenklingar av jordbruksbyråkratin är andra kristdemokratiska förslag. Givetvis ska de EU-finansierade och medfinansierade EU-ersättningarna användas i större omfattning. En ökad satsning på exportfrämjande åtgärder är ytterligare ett sätt att stärka den svenska livsmedelsnäringen. Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket och skördeskadeskydd är andra områden som vi vill satsa på.
Inom utgiftsområdet och genom skattesänkningar satsar Kristdemokraterna sammantaget netto 1,025 miljarder kronor mer än regeringen på jordbrukssektorn 2003.
I det fortsatta arbetet med reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) ska Sverige inta en mer jordbruksfrämjande inställning syftande till bevarande av åkermark, fortsatta förutsättningar för livsmedelsproduktion i hela Sverige och förstärkandet av en god miljömässig livsmedelsproduktion. Samma hållning ska vara utgångspunkten i kommande WTO-förhandlingar som också ska betona vikten av att u-länderna ges möjlighet att utveckla sin livsmedelsproduktion.
Kristdemokraterna menar också att det är hög tid att förbättra situationen för trädgårdsnäringen och potatisodlingen, där vi t.ex. vill avskaffa de konkurrenshämmande skatter som trädgårdsnäringen och potatisodlingen har gemensamt med den övriga jordbruksnäringen.
Vi vill också skapa långsiktiga förutsättningar för fiskenäringen att utvecklas i balans med miljön. Det är viktigt att svensk fiskerinäring har villkor som motsvarar dem i konkurrerande länder och vi vill därför bl.a. införa ett yrkesfiskaravdrag.
För att svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri ska kunna utvecklas krävs långsiktiga och hållbara spelregler som befrämjar såväl produktions- som miljömål.
Kristdemokraterna lämnar separata motioner inom områdena trädgårdsnäring, skogsnäring, hästnäring, fiskerinäring, landsbygdsfrågor, veterinärverksamhet och äganderätten.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Inledning 6
5 Jordbruket – en framtidsnäring 9
5.1 Den gemensamma jordbrukspolitiken 9
5.2 Bonden som förvaltare 10
5.3 Konsekvensanalys 10
5.4 Arealersättningarna 11
5.5 Landsbygdens miljö och struktur 11
5.6 Skördeskadeskydd 12
5.7 Lika konkurrensvillkor 13
5.8 Stöd till avbytartjänst 14
5.9 Exportfrämjande åtgärder 14
5.10 Rensa i byråkratin 14
5.11 Särskilt stöd till Norrland 15
5.12 Småskaliga slakterier 15
5.13 Ställ krav i kommande internationella förhandlingar 16
5.14 Miljöanpassat jordbruk 16
5.14.1 Förenklat regelsystem som gynnar ekologisk produktion 16
5.14.2 Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket 17
5.14.3 Återinför vallstödet 17
5.14.4 Slut kretsloppet stad – landsbygd 17
5.14.5 Gynna småskaligt jordbruk och glesbygd 18
5.15 Stöd till jordbrukets rationalisering 19
6 Livsmedelsverket 19
6.1 Genmodifierade livsmedel 20
7 Konsumentfrågor 20
8 Djurskydd och djurhälsovård 21
8.1 En ny organisation av djurskyddet 24
8.2 Ersättning för viltskador 25
9 Utbildning och forskning 25
10 Trädgårdsnäringen 26
11 Fiske 29
11.1 Torskfiske i Östersjön 29
11.2 Levande sjöar och vattendrag 30
12 Skogsnäring 31
12.1 Levande skogar 32
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av svensk jordbrukspolitik syftande till att ge möjlighet att bedriva jordbruk i hela landet och med fullt utnyttjande av befintlig åkermark.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genomföra en konsekvensanalys om jordbruksnäringens betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom EU harmonisera avgifter och skatter för jordbruket.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principen att miljöavgifter i jordbruket skall återgå till näringen för miljöinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kostnadsramarna för EU-medfinansierade anslag långsiktigt skall ligga på en nivå som innebär att Sverige fullt ut använder de EU-anslag som är möjliga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anvisa ytterliga 240 miljoner kronor till åtgärder för landsbygdsutveckling och miljöprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till avbytartjänst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om exportfrämjande åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skördeskadeskydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning med syfte att förenkla förfarandet vid ansökan om miljöstöd med en förlängd stödperiod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska jordbruksbyråkratin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett extra Norrlandsstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svensk hållning i WTO-förhandlingarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förenklat regelsystem som gynnar ekologisk odling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till jordbrukets rationalisering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Livsmedelsverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tillsätter en utredning om möjligheterna att ursprungsmärka även annat kött än nötkött.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om djurskydd och djurhälsovård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om säkerställande av ekonomiska resurser till djurhälsovården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning och forskning inom jordbruks- och livsmedelsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa förbättrade villkor för trädgårdsnäringen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa långsiktiga förutsättningar för fiskenäringen att utvecklas i balans med miljön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattevillkoren för svenska fiskare.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ett fiskekonto.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa långsiktigt hållbara spelregler för skogsnäringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skoglig kompetens vid svenska beskickningar utomlands.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilliga avsättningar av mark.
Riksdagen anvisar med följande förändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar enligt uppställning:
|
Anslag (tusental kr) |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
41:3 Internationellt skogssamarbete |
1 405 |
+1 000 |
|
42:2 Bidrag till distriktsveterinärsorganisationen |
89 392 |
-20 000 |
|
42:5 Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar |
107 100 |
+ 10 000 |
|
42:6 Ersättningar för viltskador m.m. |
84 000 |
+4 000 |
|
43:1 Statens jordbruksverk |
299 745 |
-30 000 |
|
43:8 Fiskeriverket |
102 255 |
-5 000 |
|
43:16 Åtgärder inom livsmedelsområdet |
5 000 |
+ 10 000 |
|
44:1 Åtgärder för landsbygdens miljö och struktur 44:1 - ” – Extra Norrlandsstöd |
223 000 |
+240 000 +10 000 |
|
44:3 Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket |
19 351 |
+15 000 |
|
44:4 Stöd till jordbrukets rationalisering m.m. |
3 000 |
+5 000 |
|
Nytt anslag: Kompensation för växthusnäringens skatt på bränsle |
+20 000 |
|
|
Nytt anslag: Avbytartjänst |
+20 000 |
|
|
Nytt anslag: Ersättning vid skördeskador |
+15 000 |
|
|
Summa för utgiftsområdet |
10 460 663 |
+295 000 |
1 Yrkandena 3, 21, 23 och 24 hänvisade till SkU.
Landets jordbruksföretagare tillhör Sveriges miljövårdare och miljövärnare. De står för den trygga och stadiga, långsiktiga och konsekventa miljövården. Jordbrukspolitiken måste handla om att ta till vara den miljö som långvarig jordbruksproduktion skapat. Förutom livsmedelsproduktion är det viktigt att skapa fortsatta förutsättningar för lantbrukare att bedriva kultur- och miljöarbete i hela vårt land, i skogsbygd och mellanbygd såväl som i slättbygd. Detta är en förutsättning för en levande landsbygd.
För att trygga livsmedelsproduktionen för framtiden i Sverige och övriga EU-länder, måste det slås fast att den odlade jorden är en oersättlig och livsviktig resurs för människors välbefinnande och överlevnad. Ur ett globalt perspektiv är det också långsiktigt nödvändigt att åkermarken i Sverige och Europa finns tillgänglig för livsmedelsproduktion.
Jordbruket är centralt för sysselsättningen på landsbygden och inom livsmedelssektorn. Sverige har särskilt goda förutsättningar att klara ett miljövänligt och uthålligt jordbruk där djurhållningen präglas av omsorg och goda djurmiljöer. Strävan efter att ha ett jordbruk med biologiskt fullvärdiga livsmedel med hög kvalitet ger Sverige många konkurrensfördelar om lika konkurrensvillkor med omvärlden får gälla. Jordbrukarna måste få förutsättningar att långsiktigt bedriva sin livsmedelsproduktion med därtill hörande kultur- och miljöarbete.
Kristdemokraterna vill med följande 10 punkter sammanfatta vår huvudsakliga politik på jordbruksområdet.
1. Jordbruket är inte en näring som andra – speciella villkor som kräver särskild politik
De speciella villkor som är förknippade med jordbruk och livsmedelsproduktion måste få konsekvenser i form av en särskilt utformad jordbrukspolitik som skapar rimliga förutsättningar för den enskilde lantbruksföretagaren. Jorden ligger där den ligger och kan inte flyttas utomlands. De särskilt starka miljö- och djurhållningsvillkor som präglar svenskt jordbruk och som innebär ökade produktionskostnader i förhållande till omvärlden måste ekonomiskt kompenseras. Det miljö- och landskapsvårdande inslaget är en ”kollektiv nyttighet” som måste betalas av det allmänna.
Djurhållarens behov av att någon eller några dagar om året kunna vara ifrån verksamheten ställer särskilda krav på socialt skyddsnät. Sammantaget visar detta att jordbruket i alla delar inte kan jämställas med andra näringar utan måste ha särskilda villkor som kan utjämna de nackdelar som finns för produktionen. Därför är det också viktigt att jordbruksfrågorna också fortsättningsvis har ett eget departement med egen minister inom regeringen och att riksdagen har ett särskilt miljö- och jordbruksutskott.
Sverige måste också tydligare inom EU driva en jordbrukarfrämjande politik där god miljö och djurhållning sätts i centrum.
2. Närhet mellan produktion och livsmedelsindustri
Det är angeläget att minimera transportarbetet inom jordbruks- och livsmedelssektorn. Långväga djurtransporter med levande djur ska ej vara tillåtet. Utvecklingen med gårdsslakterier ska främjas och byråkratiska hinder för mobil slaktverksamhet undanröjas samtidigt som en absolut livsmedelssäkerhet upprätthålls. Särskilda stimulansinsatser ska erbjudas livsmedelsföretag som bibehåller och utvecklar lokal verksamhet.
3. Jordbruk och öppna landskap i hela landet
Brukningsbar jord och förutsättningar för djurhållning finns i hela Sverige. De extra kostnader som är förenade med att bedriva jordbruk i skogs- och mellanbygd och framförallt i Norrland kräver extra insatser inom programmet för landsbygdsutveckling. Den merkostnadsersättning som skall utgå i dessa områden är betingade av bl.a. avståndshandikapp, sämre förutsättningar för rationellt jordbruk samt långa avstånd till betes- och fodermarker. Eftersom strävan skall vara att bibehålla det öppna landskapet i hela landet krävs här en solidarisk uppställning via gemensam finansiering.
4. Rättvisa skattevillkor
Sverige måste inom EU hårt driva frågan om harmonisering av skatter och avgifter som drabbar jordbruket. På annat sätt kan inte lika konkurrensvillkor skapas. I Sverige har en extra skatteryggsäck pålagts bönderna bland annat i form av höga dieselskatter. Denna skatteryggsäck måste lyftas av så att lantbruksföretagaren kan konkurrera med omvärlden på lika villkor.
5. Socialt stöd med avbytartjänst
För inte minst mjölkgårdar är avbytare inom jordbruket en förutsättning för att man ska kunna komma från sitt arbete någon eller några gånger per år. För att lantbruksföretagaren ska ha råd att under en tid avlöna en avbytare krävs dock att staten tar sitt sociala ansvar. Löntagare har rätt till fem veckors semester och det är rimligt att också jordbrukaren får semestermöjligheter. Det kan inte ske på annat sätt än att staten stöttar utbyggnaden av en avbytartjänst som kan komma alla lantbrukare till del.
6. Skördeskadeskydd
Lantbruksföretagaren är som ingen annan företagare utsatt för vädrets nycker. De klimatförändringar som kan vara orsakade av människans påverkan kan slå oerhört hårt mot den enskilde. Översvämningar eller svår torka kan slå ut en årsinkomst. Här måste staten ta ett ansvar så att den enskilde inte drabbas på ett orimligt sätt.
7. Utvecklade exportmöjligheter
Andra länder har stark uppbackning av sina respektive regeringar för att jordbruks- och livsmedelsbranschen ska kunna exportera sina produkter. Så länge detta system fortgår måste också svenska staten på ett tydligt sätt markera att man tror på export av svenska livsmedelsprodukter. I annat fall blir det fråga om konkurrens med sämre förutsättningar för svensk livsmedelsindustri. Ökade aktiva exportåtgärder för att tydliggöra svensk livsmedelskvalitet skall stöttas av nationella statliga medel.
8. God etik i djuromsorgen och miljövänligt åkerbruk
Landets jordbrukare står för miljövärn och god djuromsorg. Man arbetar med konkret miljövård och skapar förutsättningar för fortsatt biologisk mångfald. En stark djurskyddslag tillammans med starka djurskyddsmyndigheter är garanten för ett gott omhändertagande av djuren. Att djurhållaren själv är angelägen om djurens välbefinnande är ju en förutsättning för god livsmedelskvalitet. Minimerandet av användningen av konstgödning och bekämpningsmedel samt den stora andelen ekologiskt drivna jordbruk är ett kvitto på den miljömedvetenhet som präglar den svenska jordbruksnäringen. Denna utveckling skall stimuleras ytterligare.
9. Etisk hållning gentemot genmodifierade livsmedel
Rätt använt kan genmodifiering komma till god användning inom jordbruks- och livsmedelssektorn. Det handlar dock om att försiktighetsprincipen ska gälla så att inte genmodifierade grödor riskerar att slå ut traditionella växtsorter och störa ekosystemet. Det är helt nödvändigt att ha tydliga märkningssystem så att konsumenter och allergiker upplyses om livsmedlet i någon form utsatts för genmodifiering.
10. Konsumenter kräver trygghet – ursprungsmärkning och livsmedelssäkerhet
För att konsumenten ska kunna känna full trygghet med de livsmedel som erbjuds krävs noggrann ursprungsmärkning och information om bruknings- och djurhållningsmetod. Livsmedelsverket och ansvariga veterinära myndigheter måste också tillförsäkras resurser så att de kan fullgöra sin uppgift att kontrollera verksamheten såväl inom jordbruket som i livsmedelsindustrin.
Det måste slås fast att fortsatt jordbruksproduktion i Sverige är en nödvändighet om vi vill att hela Sverige ska leva och att vi ska ha en fortsatt inhemsk livsmedelsförsörjning. Ur ett globalt perspektiv är det långsiktigt nödvändigt att åkermarken i Sverige och Europa finns tillgänglig för livsmedelsproduktion. Det är också nödvändigt att miljöaspekter vägs in vid utformandet av jordbrukspolitiken. En övergång till mer miljöanpassade och mer ekologiska brukningsmetoder ska främjas. Detta kräver också bibehållen åkermark, eftersom en minskad intensitet i jordbruksproduktionen måste kunna kompenseras med produktion på en större areal.
Jordbruket är centralt för sysselsättningen på landsbygden och inom livsmedelssektorn i övrigt.
Den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) har en stor betydelse för utgiftsområde 23 och den svenska jordbrukspolitiken. Mer än hälften av utgifterna finansieras från EU-budgeten. För att påverka utgifterna måste inriktningen av CAP och regelverket i EG förändras. Merparten av dagens EU-stöd avser obligatoriska åtgärder såsom arealersättning, djurbidrag, intervention och exportbidrag. Dessutom tillkommer delfinansierade stöd och ersättningar som förutsätter nationell medfinansiering t.ex. strukturplanen för fiskerinäringen i Sverige. Riksdagen beslutade i maj 2002 att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta en svensk strategi för reformeringen av CAP. Det är mycket angeläget att resultatet av denna utredning och den framtida utformningen av CAP inte missgynnar de svenska lantbrukarna.
En snabb och radikal reformering av CAP utan att svenskt jordbruk får samma konkurrensvillkor avseende skatter och avgifter som omvärlden skulle innebära att stora delar av åkermarken avvecklades vilket i sin tur skulle innebära att tiotusentals arbetstillfällen försvann från denna sektor. Följden av detta skulle bli avfolkning av landsbygden och därmed vikande möjligheter för utkomster från en rad binäringar som är beroende av jordbruket som primärproduktion. Detta är en utveckling i direkt felaktig riktning i relation till målsättningen att hela Sverige ska leva.
Den svenska regeringen måste vara mycket aktiv i EU för att säkerställa goda villkor för svenska bönder.
Reformeringen av CAP måste resultera i långsiktiga och stabila spelregler för Sveriges bönder. CAP:s utformning får inte som tidigare leda till storindustrialisering av jordbruket, utan främja familjejordbruk. Det är också hög tid att värdera de uppgifter som bonden utför utöver traditionell livsmedelsproduktion i form av energi, skydd av natur, landskap, miljö och landsbygdens utveckling m.m.
Förutsättningar för närhet mellan producent och konsument måste skapas. Detta minskar behovet av långväga transporter till nytta för både människor och djur.
Förvaltarskapstanken är en av grundstenarna i kristdemokratisk ideologi. Vi har alla ett förvaltaransvar för hur de personliga resurserna används liksom ansvar för andra människor, den materiella miljön och naturresurserna. Innebörden av förvaltarskapet är att bruka och bevara. Varje åtgärd idag påverkar både vår samtid och det arv vi ska lämna vidare till våra barn – framtiden. Vi eftersträvar ett hållbart samhälle som vi med gott samvete kan lämna vidare och där vi tar hänsyn till de känsliga biologiska processerna och resursernas kretslopp. Hänsynslös exploatering, utsugning och rovdrift är i strid med förvaltarskapstankens princip.
Den pessimism och depression som under senare år spritt sig bland jordbruks- och landsbygdsbefolkningen måste brytas. En ny optimism och hög attraktionskraft måste skapas för jordbrukaryrket. Som lantbrukare ska man kunna vara stolt över sitt yrke och känna optimism inför framtiden. Ungdomar måste med inspiration lockas till de areella näringarna och få möjlighet till bra utbildning, kompetensutveckling och framtidstro.
Vårt lands jordbrukare står i många avseenden för den trygga, långsiktiga och konsekventa miljövården. Ett arv väl värt att föra vidare.
Familjejordbruk skall vara basen i svenskt jordbruk, även om förutsättningar för fungerande deltidsjordbruk med kompletterande näringar också måste finnas.
Kvinnornas roll i jordbruksarbetet tas ofta för given men deras roll för näringen underskattas. Kvinnorna har också en stor erfarenhet inte bara som producenter men också som konsumenter av livsmedel. En kunskap som bättre bör tas tillvara vid rådgivning, information och handel.
Förvaltarskapstanken skall vara vägledande genom hela livsmedelskedjan.
Jord- och skogsbruket är en förutsättning för en levande landsbygd och tusentals arbetstillfällen i livsmedels- och skogsindustri. För att få en helhetsbild av jordbrukets betydelse borde en särskild konsekvensanalys genomföras. Denna skulle belysa jordbrukets betydelse för sysselsättning, försörjningsberedskap, bevarandet av det öppna landskapet, boende och service på landsbygden etc. Detta är inte minst angeläget i dessa tider då jordbruket utsätts för hård snedvriden konkurrens och många, framför allt mindre jordbruk, tvingas läggas ner. Inhemskt jordbruk är också en förutsättning för att undvika långa, miljöförstörande transporter, för att inte bli försörjningsberoende av andra länder samt för att upprätthålla en god livsmedelssäkerhet. Regeringen bör således snarast återkomma till riksdagen med en sådan konsekvensanalys som underlag för det fortsatta beslutsfattandet.
I enlighet med Kristdemokraternas önskemål utbetalas nu direktersättningar från EU före årsskiftet. Vi anser att regeringen agerat oansvarigt tidigare då utbetalningarna skjutits över årsskiftet för att klara utgiftstaket i statsbudgeten. Detta har drabbat det enskilda lantbruksföretagets likviditet, gett ökad byråkrati och bekymmer för lantbrukarna som har tvingats ta lån för att klara likviditeten före årsskiftet. Kristdemokraterna anser därför att det är viktigt att principen att ersättningarna betalas ut före årsskiftet fortsättningsvis gäller.
Med anledning av Miljöprogramutredningens förslag och EG-kommissionens beslut om minskad tilldelning av medel till Sverige finns det anledning att rikta stark kritik mot regeringens hantering av miljöprogrammet. På grund av regeringens försumlighet med att ta till vara de möjligheter som EU-medlemskapet gav har nu EG-kommissionen drastiskt skurit ned miljö- och landsbygdsprogrammet, vilket drabbar svensk lantbruksnäring hårt.
En särskild utredare har tillkallats för att genomföra en halvtidsutvärdering av Miljö- och landsbygdsprogrammet för Sverige åren 2000–2006. Utvärderingen ska redovisas senast den 15 november 2003. Denna utvärdering ska vid behov ge förslag till förbättringar av programmet och lämna förslag avseende dess genomförande. Oavsett utredningens resultat blir den nuvarande ambitionsnivå som skissats med fullt erhållna EU-medel som utgångspunkt mycket svår att upprätthålla. Kompensation med nationella medel är nödvändig. Annars riskeras trovärdigheten i arbetet med att få ett mer miljöanpassat jordbruk och förutsättningarna för att hålla landskapet öppet minskar drastiskt. Kristdemokraterna ser att lantbruket fyller en mycket viktig funktion i upprätthållandet av den biologiska mångfalden liksom av kulturmiljövärden. Behovet av stöd till mindre gynnade områden, startstöd till unga jordbrukare och nyetablerade bönder är fortfarande mycket stort.
Riksdagen har beslutat om ett miljökvalitetsmål som kallas Rikt odlingslandskap, vilket innebär att samtliga ängs- och betesmarker senast år 2010 skall bevaras och skötas på ett sätt som bevarar deras värden. Av de 15 beslutade miljömålen är detta mål det som medför klart högst statsfinansiell kostnad. Under en tioårsperiod uppskattas kostnaderna till 16,6 miljarder kronor. Merparten budgeteras i Miljö- och landsbygdsprogrammet. Regeringen är dock noga med att påpeka att de uppställda målen bygger på antagandet att Sverige, för åtgärder för landsbygdens miljö, erhåller en finansiering från EU minst i nivå med den nuvarande.
Det konventionella jordbruket har en mycket god kvalitet både beträffande produkter och produktionsmetoder. Om man vill höja miljöambitionen inom hela jordbruksnäringen som regeringen påstår sig vilja, är det anmärkningsvärt att Reko-stödet (Resurshushållande konventionellt jordbruk) avvecklades och att det skett en neddragning av anslagen till miljöförbättrande åtgärder.
Sverige har kommit en bra bit på väg mot ett mer miljöanpassat jordbruk men vi måste se till att det finns resurser så att jordbrukarna själva har möjlighet att arbeta vidare med en mer miljöanpassad produktion. Att då avveckla det stöd som givit god effekt vad gäller miljöanpassade brukningsmetoder ger fel signaler till de jordbrukare som önskar en mer ekologisk inriktning av sin produktion. Vi vill därför att regeringen istället för kortsiktiga stöd initierar en långsiktig satsning på miljöanpassat jordbruk där både konventionellt jordbruk med Reko-stöd och ekologiskt jordbruk kan samspela.
Det bör också i fortsättningen vara möjligt att lägga om delar av växtodlingen till ekologisk produktion och/eller betesdrift utan att den övriga andelen påverkas. Man bör inte heller knyta den ekologiska vallen och betesdriften till ekologisk djurhållning utan enbart till djurhållning. Den djurhållning som används i betesdriften bör också kunna bestå av hästar.
Det är anmärkningsvärt att det nu inte utgår stöd för ekologisk odling i växthus. Ska vi kunna äta svenska tomater utan tillsatser i stället för snabbväxande koldioxidgasade tomater från andra länder, måste det tillsättas resurser för växthusodlingen. Det är en förutsättning för att kunna förse våra konsumenter med inhemska produkter.
Förenklingar i administrationen kan ske genom att man sammanför och därmed minskar antalet stöd. Utifrån ett grundstöd för vall och bete kan man sedan komplettera med tilläggsstöd för särskilt värdefulla marktyper.
I skogs- och mellanbygder är det nu stora bekymmer att upprätthålla mjölkproduktionen. Det finns därför anledning att överväga en särskild stödinsats som motiveras utifrån behovet av fortsatt näringsverksamhet i dessa bygder, verksamhet som bl.a. bidrar till öppna landskap. Stödformen kan inrymmas i kommande miljö- och landsbygdsutvecklingsprogram.
Sammantaget anvisar Kristdemokraterna för 2003 ytterligare 240 miljoner kronor på anslaget 44:1 för att gynna miljöprogram och landsbygdsutveckling.
Även om årets skördesäsong uppvisade mycket bra resultat har väderleken de senaste åren för många lantbruksföretag inneburit stora svårigheter att bärga skörden och många har fått avsevärt lägre ekonomiskt utbyte av det som varit möjligt att bärga. Man måste nu ställa sig frågan om det är de enskilda företagen som ska bära förlusterna när väderleksrelaterade katastrofsituationer uppstår.
Det allmänna skördeskadeskyddet för vissa jordbruksgrödor upphörde genom riksdagens beslut år 1994. Regeringen har nyligen föreslagit en avveckling av systemet där skördeskadedrabbade trädgårdsföretag hos regeringen kan söka behovsprövade kontantbidrag på grund av naturolyckor. I dagsläget föreligger en betydande osäkerhet om avgränsningen av det statliga ansvaret för skördebortfall till följd av naturkatastrof- liknande händelser.
Av regeringens arbete med att undersöka förutsättningarna för att ersätta skördeskadorna 1998 blev det intet trots att EU mycket väl kan godkänna denna typ av nationella katastrofinsatser.
Det finns anledning att närmare utreda förutsättningarna för skördeskadeskydd, om det finns förutsättningar för försäkringslösningar eller andra modeller. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag på detta område.
Tills vidare är Kristdemokraterna beredda att med nationella medel på ett nytt konto anslå 15 miljoner kronor för denna verksamhet.
Trots vackert tal om överenskommelse med bönderna om dieselskattesänkning ser vi ingenting av detta i budgetpropositionen. Återigen ett stort svek gentemot hela jordbruksnäringen. Kristdemokraterna vill betona ett detta löfte måste hållas. Det är helt oacceptabelt med senare års dieselskattehöjningar som på ett orättvist sätt drabbat jordbruksnäringen. Vi välkomnar däremot att det i budgeten finns medel avsatta för återföring av den skatt som betalas in på handelsgödsel och bekämpningsmedel för innevarande år. Enligt uppgift så ska den särskilda utredare som nu genomför en översyn av skatterna på bekämpningsmedel och handelsgödsel i jordbruket (dir. 2001:55) lämna förbättringsförslag i november 2002.
Vi kommer att noggrant bevaka utfallet av denna utredning och hur regeringen hanterar det fortsatta förhandlingsarbetet med det muntliga avtal som överenskommits med jordbrukets parter. Kristdemokraterna menar att principen för återbetalning av miljöavgifter till näringen bör kvarstå till stöd för utveckling av en mer miljöanpassad jordbruksverksamhet.
Den svenske bonden är naturligtvis utsatt för konkurrens och står sig väl i konkurrensen så länge den sker på lika villkor. Problemet är att skatter och avgifter är olika i viktiga konkurrentländer. Det är därför angeläget att inom EU hårt driva frågan om harmonisering av avgifter och skatter för jordbruket. Den extra ryggsäck Sveriges bönder fortfarande bär på måste snarast lyftas av. Regeringen har i stället ökat skattebelastningen genom höjningen av dieselskatten de senaste åren.
Den så kallade Björkska utredningen har tydligt visat att Sveriges bönder har ett betydligt besvärligare konkurrensläge än bönderna i grannländerna. Om inte aktuella skatter harmoniseras med övriga EU-länder innebär det att fler svenska lantbruk läggs ned och arbetslösheten ökar såväl inom jordbruksnäringen som inom livsmedelsindustrin. Nu måste Sverige anpassa sina skatter/avgifter till omvärldens. Vi föreslår en stegvis sänkning av dieselskatten. År 2003 sänker Kristdemokraterna skatten till genomsnittet i EU motsvarande 1 krona per liter. Detta motsvarar en skattesänkning på 2,04 kronor per liter, eftersom dagens dieselskatt är 3,04 kronor per liter. 2004 genomförs ytterligare en skattesänkning ner till 53 öre/liter. Denna skattesänkning innebär att jord- och skogsbruket i förhållande till regeringens budgetförslag med Kristdemokraternas alternativa budgetförslag erhåller ytterligare totalt 730 miljoner kronor 2003.
Kristdemokraterna står fast vid kravet på stöd till avbytartjänsten – något som regeringen avskaffat. Ett nytt anslag bör inrättas för detta och inledningsvis anslås 20 miljoner kronor för denna verksamhet. För mjölkgårdar är avbytarverksamheten helt nödvändig för att möjliggöra att man skall kunna komma ifrån sitt arbete vid någon eller några tidpunkter på året.
I ett samhälle som strävar efter välfärd för alla, så är det rimligt att också bönder ska kunna vara lediga från sitt arbete när de till exempel vill ha semester eller är sjuka utan att de drabbas hårt ekonomiskt. Eftersom olika system för avbytartjänst nu växer fram i landet är det lämpligt att det statliga stödet går direkt till den som använder sig av avbytare och att man får ersättning för uttagen ledig tid med ett maximum som kan höjas i takt med att avbytarstödet byggs ut.
I takt med att svenska livsmedelsprodukter blir kända ute i Europa ökar förutsättningarna för export. Det är därför angeläget att på olika sätt göra dessa produkter kända. Det gäller då inte minst de ekologiskt producerade livsmedlen. Sverige måste likt andra EU-länder nu satsa ordentligt med nationella medel för att stötta svensk livsmedelsexport. Viktigt är att stödja mindre livsmedelsföretag för att nå ut på marknaden med förädlade produkter. Under anslaget 44:3 föreslår vi en förstärkning med 10 miljoner kronor för stärkta exportinsatser.
Vi vill också att byråkratin inom jordbruksadministrationen begränsas bl.a genom förenklingar av miljöstöden och administrationen av EU-ersättningarna i övrigt.
Ett förslag är att bönderna ska få ett förenklat förfarande när de söker stöd från EU, t.ex. att man kan söka för mer än ett år i taget, till exempel för tre år, vilket ger en större långsiktig trygghet. Vi vill att regeringen tillsätter en utredning med syfte att visa hur ansökningsförfarandet kan förenklas.
Jordbruksverket har också möjligheter att rationalisera och minska sin byråkrati genom effektiviseringar, exempelvis genom enkla clearingsystem. Därför bör en 10-procentig minskning av kostnaderna för Jordbruksverkets verksamhet vara möjlig att genomföra. Det innebär en besparing med 30 miljoner kronor. Ytterligare effektiviseringar i andra organisationer framgår av tabellen bland våra förslag till riksdagsbeslut. Vi förutsätter att arbetet med det nya miljöprogrammet som påbörjats innevarande år leder till ett enkelt robust system som är lätt att administrera och därmed medför avsevärt reducerad kostnad.
Norrlandsjordbruket har extra kostnader som man i övriga Sverige inte belastas med. Under lång tid har man därför erhållit en regionalpolitisk ersättning för att täcka de merkostnader jordbruket har. Motivet har bl.a. varit att det genom jordbruket finns en möjlighet att bevara det öppna landskapet. Genom jordbruket skapas också ett betydande antal arbetstillfällen, både inom själva jordbruket och inom livsmedelsindustrin. Genom att förädla norra Sveriges viktigaste gröda, vallen, till kött och mjölk har norra Sveriges konsumenter tillgång till högklassiga närproducerade livsmedel. Merkostnadsersättningen bygger på mycket väl definierade merkostnader och har lett till effektiva jordbruksföretag med stor geografisk spridning.
Produktionen i norra Sverige minskar idag vilket tyder på att lönsamheten är sämre än på andra håll i landet.
Norra Sveriges stora avståndshandikapp gör att kostnaderna för exempelvis mjölk, kött och ägg är högre än på andra håll i landet, samtidigt som kostnaderna för uttransport av livsmedel genom befolkningsglesheten och många små butiker är höga. En höjd intransportersättning skulle sannolikt leda till ökad stabilitet och framtidstro.
Införandet av kadaverinsamlingen i norra Sverige har medfört att jordbruket i norr drabbats av högre kostnader än i södra Sverige. Kostnaden för kadaverinsamlingen har heller inte tidigare beräknats ingå i underlaget för merkostnaderna i norra Sverige.
Ytterligare 10 miljoner kronor anslås således som ett extra Norrlandsstöd.
Samtidigt som vi tycker att det är viktigt att kompensera Norrlandsbönderna för de långa avstånden tycker vi att det är angeläget att försöka minimera transporternas längd. Genom satsningar på lokala småskaliga slakterier inte bara i Norrland utan i hela landet kan långa (i vissa fall plågsamma) djurtransporter reduceras. Detta gynnar också det lokala jordbruket, ger arbetstillfällen samt reducerar risken för spridning av eventuell smitta mellan olika gårdar i landet. Byråkratiska hinder för mobil slaktverksamhet måste också undanröjas samtidigt som en absolut livsmedelssäkerhet upprätthålls. Den utredning som bl.a. skulle se över detta (dir 2002:99) har försenats många gånger och ska nu enligt uppgift redovisa förslag på området senast den 1 januari 2003. Vi förutsätter att regeringen skyndsamt handlägger detta ärende för att så snart som möjligt åstadkomma förbättringar på detta område. Vi vill också framhålla vikten av att särskilda stimulansinsatser erbjuds livsmedelsföretag som bibehåller och utvecklar lokal verksamhet.
Sveriges handels- och jordbrukspolitik drivs i hög grad tillsammans med de övriga EU-länderna. Därför är det viktigt att inom EU arbeta för att öppna marknaden för u-ländernas exportvaror, inte minst jordbruksprodukter och råvaror. Likaså är det viktigt att avveckla de handelsstörande subventionerna inom jordbruket, framför allt dagens exportstöd, som leder till dumpning av jordbruksprodukter på världsmarknaden.
I det pågående arbetet inom WTO måste Sverige och EU ställa mer bestämda krav utifrån de miljö- och djurskyddskrav som ställs på svenskt och europeiskt jordbruk. Det krävs en mer offensiv hållning mot ett mer ekologiskt uthålligt jordbruk, miljöaspekter och hållningen till animalieproduktion. Man bör således eftersträva en dialog om de stödsystem inom jordbruk, fiske och energiområdena som motverkar en hållbar utveckling.
Kristdemokraterna vill skapa goda förutsättningar för det ekologiska jordbruket. Det är nödvändigt att miljöaspekter vägs in vid utformandet av jordbrukspolitiken. En övergång till mer miljöanpassade och ekologiska brukningsmetoder ska främjas. Det är dock viktigt att för den skull inte missgynna det konventionella jordbruket. På kort sikt finns det ingen möjlighet att helt övergå till ekologiskt jordbruk, inte minst med hänsyn till de större arealer som blir nödvändiga p.g.a. sänkt avkastning per hektar. Vi vill därför att både konventionella och ekologiska bönder ska ha goda villkor i Sverige, fastän huvudinriktningen skall vara att övergå mer till ekologiskt jordbruk. För att stimulera till ekologiskt jordbruk krävs ett förenklat regelsystem och en ökad satsning på forskning och utveckling som skapar goda förutsättningar för en ökad produktion av ekologiska grödor.
Det är mycket angeläget att inom EU få till stånd ett förenklat regelverk för stöd till ekologisk odling. För närvarande använder man sig av ett system med s.k. positivlistor, d.v.s. det som inte finns upptaget på listan är i princip inte tillåtet. Att få nya produkter godkända för det ekologiska jordbruket kan ta tid, i de flesta fall minst ett år och möjligheterna till dispenser eller tidsbegränsade tillstånd är mycket små. Systemet med ”positivlistor” måste bytas ut mot mer principiella regler för vad som är tillåtet och inte tillåtet. Tolkning och beslut bör ligga på nationell nivå.
En annan mycket viktig fråga att driva inom EU för att stimulera till utveckling och tillväxt i den ekologiska produktionen är omläggningstidernas längd, möjligheten till parallellproduktion och kvaliteten i kontrollen. I EU krävs två års omläggningstid medan praxis i Sverige har varit ett år. En förkortning av omläggningstiden till ett år gör reglerna mer utvecklingsvänliga och innebär att tveksamheten hos enskilda jordbrukare för att lägga om till ekologisk produktion minskar. Ett kontrollerat karensår ger förtroende för ekologiska produkter och det borde vara ett minimikrav i alla länder.
Kristdemokraterna anser att regeringens nerdragningar på anslaget: 44:3 Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket visar brist på insikt om vilka åtgärder som krävs för att nå de uppsatta miljömålen. Detta anslag används till många viktiga områden bl.a. till forskning för att minska växtnäringsläckage, ammoniakavgång, säkrare och minskad användning av bekämpningsmedel. Detta är viktiga miljöåtgärder. Dessutom ingår forskning och utveckling kring bevarande av biologisk mångfald och tillvaratagande av kulturvärden, ökad andel ekologisk produktion liksom marknadsstödjande åtgärder för ekologisk produktion. Kristdemokraterna vill inte medverka till dess nedskärningar utan vill istället satsa 15 miljoner kronor mer än regeringen för 2003 på detta anslag.
Stödet till flerårig vall som tidigare funnits med bland miljöstöden saknas i det nya programmet som avser åren 2001–2005 och som gäller stöd för miljövänligt jordbruk. Vissa bönder som tidigare fått stöd kan erhålla ersättning fram till 2002, men därefter finns inga stöd. Vi anser att vallodling är en gynnsam odlingsform ur miljösynpunkt och för att förbättra markstrukturen. Vallstöden har i tidigare program prismässigt varierat mellan 550 och 850 kr/ha beroende på var i landet odlingen sker. Vi anser att det är nödvändigt att regeringen i samband med översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken verkar för att vallstödet återförs till dessa nivåer.
I dag har vi ett stort flöde av växtnäringsämnen som transporteras från lantbruket in till tätorten utan att återföras, vilket är ett stort resursslöseri. Speciellt anmärkningsvärd är den stora kväve- och fosforkälla som lantbruket skulle kunna utnyttja. Att kunna sluta kretsloppet mellan produktion och konsumtion för att till jordbruket återföra den växtnäring som bortförts via produkterna är en av de stora framtidsfrågorna för ekologiskt jordbruk och därmed för hela jordbruket och samhället.
Problemet idag är att osäkerheten är stor inte minst bland bönderna beträffande vad t.ex. slam och organiskt avfall innehåller. Upptäckten av små mängder flamskyddsmedel och tungmetaller i slammet har minskat intresset för gödning med slam. Ett viktigt första steg för att få exempelvis rötslam mer accepterat hos bönderna är givetvis att se till att slammet är väl kontrollerat avseende tungmetaller, läkemedelsrester och sjukdomsalstrande bakterier. Studier har dock visat att halterna idag i slammet i allmänhet klarar EU:s gränsvärden för bakterier, tungmetaller och skadliga organiska ämnen. För att motverka tveksamheter inför spridning av rötrest har det tagits fram ett certifieringssystem för rötrest och kompost. Systemet innebär kontroller av externa certifieringsorgan avseende substrat, hygien m.m.
Dessa kontroller är viktiga för trovärdigheten och om slammet via dessa kontroller anses ofarligt så ska bönderna bli väl informerade om detta. Regeringen har ett stort ansvar för att säkerställa detta och ta fram ett väl fungerande regelverk på området.
För att bönderna ska kunna våga ta emot slam på sina åkrar och för att trovärdigheten ska kunna upprättas är det också av stor vikt att regeringen arbetar för att få bort en så stor del av de skadliga ämnena som möjligt ur kretsloppet.
År 2005 får enligt riksdagens beslut inget slam eller organiskt avfall deponeras. 2010 ska dessutom 75 procent av fosforn i slammet återföras till jordbruket enligt riksdagsbeslut. Det är viktigt att se till att den antagna lagen om förbud mot deponering också fungerar och att realistiska alternativ finns. Vi förutsätter att regeringen kraftfullt verkar för att minska riskerna på detta område.
Förutom rädsla för skadliga ämnen i slammet får bönderna också generellt lägre betalt för spannmål som gödslats med slam. Därför finns det flera anledningar för bonden att avstå från att gödsla med slam.
Reduceringen på ersättningen (priset) för spannmålen som uppköparna har beror antagligen på att det finns en osäkerhet idag om faror med slam. Det är viktigt att regeringen agerar på detta område så att fakta kommer fram.
Om jordbruket ska kunna utnyttja slam och reducera slöseriet med fosfor och kväveresurser så krävs också att EU:s lagstiftning ses över. Enligt lagstiftningen är det idag förbjudet att använda sig av hushållsavfall i form av komposter och rötslam ifrån reningsverk vid t.ex. ekologisk produktion. Sverige och Danmark har försökt att få till stånd en diskussion om hur dessa näringsämnen ska kunna utnyttjas men frågan har ännu inte lösts.
Rapporteringen av bekymren med mul- och klövsjukan och med långa djurtransporter har med all önskvärd tydlighet visat att det finns en stor förbättringspotential i dagens livsmedelsproduktion, ur etisk synpunkt och för att minska riskerna för sjukdomsspridning och försämrad livsmedelskvalitet.
Problemen är komplexa men vi ser att det industriella jordbruket och medföljande livsmedelsproduktion har brister och vi anser att det är viktigt att också gynna det småskaliga jordbruket. Hos de småskaliga bönder som många gånger fått sin mark i arv finns ofta en förvaltarskapskänsla och en personlig omsorg om både djur och mark.
Vi vill särskilt värna om småskaliga jordbruk i glesbygden och fjälljordbruket. Kristdemokraterna föreslår därför att stöd till småskalighet särskilt beaktas inom ramen för miljö- och landsbygdsprogrammet liksom i anslutning till det särskilda stödet för Norrlandsjordbruket.
Miljö- och jordbruksutskottet har konstaterat att omarronderingsverksamheten bör bedrivas fortlöpande. Det främsta motivet är naturligtvis att nå de positiva effekter för enskilda och samhället som en rationalisering av fastighetsindelningen ger, särskilt vad gäller jord- och skogsbruk. En kontinuerligt bedriven omarronderingsverksamhet är också en förutsättning för att lantmäteriet skall kunna bevara och utveckla sin kompetens på området. Utskottet fann mot den bakgrunden att bidraget till jordbrukets rationalisering inte borde begränsas till enbart tidigare beslutade åtgärder utan även få användas till nya omarronderingsprojekt. Om detta innebar att anslagsbehovet måste omprövas förutsatte utskottet att regeringen skulle återkomma med förslag till finansiering i kommande budgetproposition.
Detta blev också riksdagens tillkännagivande. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att regeringen anslår så begränsade medel på detta viktiga område.
När det gäller åtgärder för översvämningar i Emån så har regeringen förordat att inga ytterligare statsbidrag ska lämnas. Vi anser att det är angeläget att dessa pengar finns kvar för att fortsättningsvis skydda åkermarken mot årliga översvämningar. Dessutom måste pågående arbeten inför framtida lösningar få slutföras bl.a. när det gäller miljökonsekvensbeskrivningar m.m.
För att garantera fortsatt omarronderingsverksamhet med möjlighet till tillkommande objekt samt fortsatt stöd för åtgärder kring Emån föreslår Kristdemokraterna att anslaget 44:4 ökas med 5 miljoner kronor för år 2003 och 5 miljoner kronor för 2004.
Livsmedelsverket skall i konsumenternas intresse verka för god kvalitet, redlighet i livsmedelshanteringen och bra matvanor. Ökade informationsinsatser behövs för att vidga kunskaperna om kostens betydelse för hälsan.
Bristfälliga livsmedelskontroller kan medföra hälsorisker för människor och regeringen måste därför tillföra stat och kommun mer resurser så att kontrollerna kan utföras på tillfredsställande sätt.
Ständigt kommer nya larm om kontamination i, eller olika skadeverkningar av, livsmedel. Livsmedelsverket är då ansvarigt att kontrollera riskerna och eventuellt utfärda varningar. Det senaste åren har det bl.a. rapporterats om akrylamid i chips och andra livsmedel, taurin i drycken Red Bull, listeria i fäbodstillverkad ost, rester av bekämpningsmedel i vindruvor och cancerogena processkemikalier i olivrestolja.
Det är viktigt att Sverige har egen nationell kompetens och kan producera eget vetenskapligt material så att vi inte blir beroende av andras bedömningar. För att kunna garantera en god konsumentsäkerhet krävs att Livsmedelsverket (SLV) har tillräcklig kompetens att hantera frågor inom bl.a. kemi, toxikologi, mikrobiologi och nutrition. Detta för att kunna hävda sig internationellt och för att kunna föra våra nationella intressen i EU. Det är därför av yttersta vikt att Livsmedelsverket har erforderliga resurser för att göra egna vetenskapliga bedömningar.
Ett exempel på områden Livsmedelsverket måste ägna mer forskning åt är naturliga gifter. Alla levande organismer har naturliga gifter för att skydda sig. Hur detta påverkar människors hälsa vet man inte i dag.
Till viss del baseras SLV:s arbete på nationella kostundersökningar där man studerar vad som är bra mat. För att få reda på detta måste man veta vad maten innehåller samt vad folk äter. Det senare måste undersökas kontinuerligt. Dessa undersökningar skall ligga till grund för säkerhetsarbete och kostrekommendationer. Det måste finnas kunskap om vad svenskar äter för att rätt riktade kampanjer ska kunna genomföras. Det är angeläget att Livsmedelsverket tillförsäkras nödvändiga medel för att kunna garantera en god konsumentsäkerhet.
Forskningen om genmodifierade livsmedel behöver stärkas. Man vet ännu inte tillräckligt om resultaten av gentekniken eller hur genmodifierade livsmedel påverkar människor, djur och natur. Genmodifierade växter kan sprida sina anlag till närbesläktade arter och störa ekosystemet. Dessa långsiktiga risker är till stora delar outredda. Kunskapen om hur miljö och hälsa påverkas av genteknik är inte tillräcklig. Kristdemokraterna har konsekvent argumenterat för den s.k. försiktighetsprincipen i EU:s politik vad gäller genmodifierade organismer. Det är angeläget att genforskningens stora potential för medicinska, livsmedelstekniska och ekonomiska förbättringar inte motverkas. Men samtidigt åligger det den politiska makten, på nationell eller europeisk nivå, att i möjligaste mån skydda medborgarna från oönskade och okända konsekvenser av denna utveckling. Det finns en stor risk att genmodifierade växter sprider sina anlag till närbesläktade arter och stör ekosystemet. Allergiker kan drabbas om en gen från det allergena ämnet återfinns i en vara som vanligtvis inte framkallar allergiska reaktioner. Däremot är dagens lagstiftning otillräcklig. Vi vill se en förbättrad lagstiftning som innehåller krav på märkning, etisk prövning, nyttoprövning, samhällsekonomisk lönsamhet och skadeståndsmöjlighet.
Konsumentfrågor är så mycket mer än priset på en vara. För Kristdemokraterna handlar konsumentfrågor även om kvalitetssäkring, djurhållning och öppna landskap.
Kostens innehåll och säkra livsmedel är några av de viktigaste frågorna inför framtiden, både nationellt och internationellt. När det gäller det internationella arbetet finns skäl att överväga en intensifierad satsning från svensk sida rörande konsumenternas möjligheter att välja bra livsmedel. Sverige bör inta en tätposition och med ökad kraft driva dessa frågor.
Bland konsumenterna växer intresset för inhemsk produktion av livsmedel som utgår från miljö- och djurhållningsmässigt goda förhållanden. Medvetenheten om hur kosten påverkar vår hälsa ökar också. För att konsumenterna skall kunna göra val och etiska ställningstaganden som påverkar miljön och den egna hälsan krävs god information om de varor och tjänster som finns på marknaden. Utan ursprungsmärkning, fullständig innehållsdeklaration, märkning av genmodifierade varor m.m., kan konsumenterna inte göra dessa val.
Det är viktigt att en varas förpackning ger tydlig information om innehållet och om hur den har producerats. Det är nödvändigt att de regler som nu finns på området också efterlevs, så att konsumenterna får den information de efterfrågar. Den myndighet som ansvarar för kontrollerna av att märkningen efterlevs är Livsmedelsverket. Kunskapen om hur miljö och hälsa påverkas av genteknik är inte tillräcklig. Kristdemokraterna har konsekvent argumenterat för den s.k. försiktighetsprincipen i EU:s politik vad gäller genmodifierade organismer. Det är angeläget att genforskningens stora potential för medicinska, livsmedelstekniska och ekonomiska förbättringar inte motverkas. Men samtidigt åligger det den politiska makten, på nationell eller europeisk nivå, att i möjligaste mån skydda medborgarna från oönskade och okända konsekvenser av denna utveckling. Det finns en stor risk att genmodifierade växter sprider sina anlag till närbesläktade arter och stör ekosystemet. Allergiker kan drabbas om en gen från det allergena ämnet återfinns i en vara som vanligtvis inte framkallar allergiska reaktioner. Eftersom riskerna med GMO ännu är okända måste de producenter som använder GMO (genmodifierade organismer) i sina produkter tydligt informera om detta.
Märkning av livsmedel är viktigt för konsumentens val av produkt. Det är i dag svårt för konsumenterna att veta varifrån köttet i butikerna egentligen kommer. Den ursprungsmärkning av kött som i dag gäller är riktad till tillsynsmyndigheter, industri och handel och är endast obligatorisk för nötkött, på grund av BSE. Märkningsreglerna gäller bara färskt eller fryst nötkött. Kristdemokraterna menar att allt kött som kommer från slakteri bör kunna vara ursprungsmärkt. Märkningen måste vara utformad på ett, för konsumenterna, lättförståeligt sätt. Kristdemokraterna kräver att regeringen utreder om även andra köttslag kan ursprungsmärkas på samma sätt som nötkött.
Kristdemokraterna anser att människan har ett ansvar att värna om andra levande varelser och ska ta väl hand om de djur som hon har i sin vård och sörja för att dessa djur får leva ett så naturligt liv som möjligt. Förhållandet till djuren ska präglas av förvaltarskap, så att djuren behandlas med respekt och omtanke. Det faktum att djur och människor inte har samma värde, innebär inte att djuren skulle sakna värde.
Utgångspunkten för människan i sitt umgänge med djur bör vara att så långt det är möjligt undvika stress, smärta och skador för djuren. Vid djurhållning ska också djurens hälsa främjas och hänsyn tas till djurens fysiologiska och beteendemässiga behov. Onödigt lidande ska inte förekomma, och djurförsök ska endast få förekomma i yttersta undantagsfall. Långväga djurtransporter ska undvikas i största möjliga utsträckning. Strikta regler för hur djuren ska behandlas vid transport ska finnas.
Den svenska djurhållningen ska präglas av höga etiska ambitioner. En bra skötsel och god hygien i djurhållningen ger bättre djurskydd men också hög livsmedelskvalitet. God etik i djurhållningen har dessutom stor betydelse för hur konsumenterna värdesätter livsmedlen. Plågsamma djurtransporter har bl.a. uppmärksammats gång på gång trots att det finns djurskyddsregler för att undvika detta.
I takt med att småskaliga slakterier införs (vilket är ett av våra många förslag) bör kraven på djurtransporter skärpas. Vi välkomnar också en översyn av djurtransporters omfattning i tid och längd. Framför allt bör maximitiden för djurtransporternas längd skärpas i EU som har regler som inte är lika långtgående som Sveriges. I ett internationellt perspektiv har Sverige en relativt sett bra djurskyddslagstiftning. Detta är givetvis bra men medför samtidigt extra kostnader för bönderna i Sverige, inte minst för gris- och mjölkproducenter, kostnader som konkurrerande länder många gånger saknar. Detta gör att bönderna i dessa länder på sätt och vis tjänar på det egna landets dåliga djurskyddsregler. För att svenska bönder inte ska missgynnas för god djurhållning är det viktigt att regeringen driver linjen att djurskyddslagstiftningen harmoniseras inom EU på en hög nivå. Strävan måste vara att svenska bestämmelser på djurskyddsområdet ska tjäna som vägledning för arbetet inom EU.
EU:s vitbok om livsmedelssäkerhet innehåller förslag om hur livsmedelsframställningen skall kunna förbättras så att konsumenterna kan erbjudas livsmedel som är säkra att äta och framställda på ett etiskt bra och hållbart sätt. Det blir Sveriges uppgift att driva detta arbete framåt.
Efter det att den nya distriktsveterinärorganisationen genomfördes den 1 juli 1995 lämnade ca 100 distriktsveterinärer organisationen och blev privatpraktiker.
Den nya DVO kom därmed att uppgå till ca 240 veterinärer. Trots minskningen av antalet distriktsveterinärer skedde ingen reduktion av anslaget till DVO.
DVO har också under flera år med undantag av 1999 redovisat ett ekonomiskt överskott för verksamheten. För 2003 föreslås ett utökat anslag av regeringen. Vi anser att det är rimligt med en besparing på 20 miljoner kronor utan att det ger skadliga effekter på verksamheten.
Beträffande regeringens förslag på området Djurpolitik stämmer ambitionerna dåligt med resursfördelningen. Under lång tid har staten investerat mycket i att förebygga, kontrollera och bekämpa inhemska djursjukdomar och zoonoser. I och med dessa program kan den direkta bekämpningen vid akuta sjukdomsutbrott på sikt hållas nere, därmed också statens långsiktiga kostnader eftersom djurägarna har lagbunden rätt till ersättningar vid sådana utbrott. Dessa uppbyggda kontroll- och bekämpningsprogram är grunden i den svenska modellen för god djurhållning och livsmedelssäkerhet. Under ordförandeskapet drev Sverige den förebyggande och proaktiva linjen. Det finns såväl djurskydds- som folkhälsoaspekter! I djurskyddslagstiftningen är djurhälsa en viktig del. Våra djur skall skyddas mot lidande och sjukdom. Ju högre smittryck i djurpopulationen ju större användning av läkemedel (antibiotika). Resistensproblem ökar i alla led, djur, livsmedel, människor.
En försämrad övervakning av sjukdomar som kan smitta till människa, s.k. zoonoser, har direkt betydelse för humanhälsan och för statens kostnader inom humanhälsovården. Detta gäller framförallt för tuberkulos och campylobacter där kontrollen till stor del finansieras via detta anslag. Sverige är inom EU officiellt tuberkulosfritt vad avser nötkreatur. Sjukdomskontrollen i landet byggs upp av klinisk övervakning, kontroll- och bekämpningsprogram samt övervakningsprogram. Kontroll- och bekämpningsprogram inrättas främst för sjukdomar som finns i landet. Syftet med kontrollprogrammen kan vara olika. För vissa sjukdomar vill man utrota smittämnet från Sverige t .ex. tuberkulos, enzootisk bovin leukos och BVD. I andra fall är syftet att göra avelsbasen fri från en viss sjukdom t.ex. Maedi-Visan eller att hålla förekomsten av smittämnet på en låg nivå t.ex. salmonella och campylobacter.
Epizootisjukdomar är allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa. Dessa sjukdomar bekämpas som sagt med statliga medel och ska normalt sett inte finnas i landet. Flera av de sjukdomar för vilka programmen finansieras under den aktuella anslagsposten lyder under epizootilagen. Detta gäller tuberkulos, paratuberkulos, Aujeszkys sjukdom och IBR/IPV. Eftersom staten i dessa fall betalar kostnaderna för bekämpning samt ersättning till djurägare har staten ett särskilt intresse av att kontrollera och förebygga sjukdomsförekomsten.
I andra fall är Sverige förpliktigat att dokumentera frihet från sjukdomar, där vi är officiellt friförklarade och ansökt eller erhållit s.k. tilläggsgarantier från EU.
Handel med levande djur är en stor riskfaktor vad gäller spridning av smittsamma sjukdomar. Erhålls tilläggsgarantier kan Sverige ställa krav på provtagning avseende vissa sjukdomar. Vid ett bortfall av dessa kan sjukdomssituationen för mycket allvarliga sjukdomar förändras snabbt. Detta kan komma att medföra kraftigt ökade kostnader för staten.
Riskerna med minskade anslag på detta område är således:
Djurhälsoprogrammen hotas läggas ner helt eller delvis då kostnaderna är höga för testning och analys.
Minskad sjukdomsövervakning leder till försämrad djurhälsa och försämrat djurskydd.
Försämrad djurhälsa leder till ökad antibiotikaanvändning och i förlängningen ökad resistensutveckling hos fä och folk.
Smitta kan förbli oupptäckt, sprida sig till andra besättningar och även drabba andra djurslag och vad gäller ex. tuberkulos sprida sig till den vilda faunan. Zoonoser till människan.
Arbetet med mycket kostsam bekämpning av flera sjukdomar under 1990-talet riskerar att spolieras.
Sverige får svårt att uppfylla sina åligganden gentemot EU vad gäller sjukdomsövervakning. Sveriges klassning som sjukdomsfritt för vissa sjukdomar förloras. Åligganden i samband med tilläggsgarantier kan ej uppfyllas och redan erhållna garantier kan förloras. Liggande ansökningar förlorar sitt värde.
Ny smitta kan föras in i landet när tilläggsgarantierna förloras.
Slutsatsen måste bli att resurser för djurhälsoprogrammen måste säkerställas. Detta bör ske genom att anslag 42:5 ökas med 10 miljoner 2003.
I en motion med anledning av proposition 2001/02:189 En ny djurskyddsmyndighet har vi beskrivit vår syn på fördelningen av ansvar på djurskyddsområdet. Vi har i denna motion bl.a. redogjort för att helhetssynen på livsmedelskedjan blir klarare om ansvaret för djurskyddet för samtliga djur både vad gäller föreskrifter och tillsyn övergår till den nya djurskyddsmyndigheten. Detta minskar bl.a. risken för gränsdragningsproblem.
Regeringen pekar i propositionen på att flera utredningar visar att dagens organisation och djurskyddstillsyn är behäftad med brister. När det gäller tillsynsverksamheten är regeringens inriktning att en proposition i ärendet ska kunna föreläggas riksdagen i början av år 2003. I avvaktan på regeringens förslag redovisade vi i motionen grundtankarna i vårt förslag till organisationen av tillsynsverksamheten.
En viktig brist i nuvarande organisation är att veterinärerna ibland kan hamna i en jäv-situation då de har tillsynsobjektet/bonden som kund. Det kan finnas risk för animositet mellan veterinären och tillsynsobjektet just därför att man inte anlitar veterinären ifråga. Vi vill också få bort finansiering av veterinärinsatser för sällskapsdjur via skattsedeln. I vårt förslag avskaffas distriktsveterinärorganisationen (DVO) 2004 och den nuvarande finansieringen av DVO kan användas till den nya tillsynsorganisationen som skapas inom länsstyrelserna och fördelas av djurskyddsmyndigheten. Vi vill att ansvaret för den lokala operativa tillsynen enligt djurskyddslagen ligger kvar hos kommunerna. Men vissa ansvarsuppgifter förändras. Om exempelvis tillsynen ej fungerar i en kommun ska länsveterinären kunna besluta om att tillsynen ska ske på annat sätt. Kommunen blir då ersättningsskyldig för denna insats. Detta ger en kvalitetssäkring.
I den nya modellen skapas ett samband mellan länsstyrelserna och djurskyddsmyndigheten. På de nya tillsynsenheterna på länsstyrelserna jobbar flera länsveterinärer i lag med andra yrkeskategorier, t.ex. miljöinspektörer. På tillsynsenheterna skall kompetensen vara stor och veterinärerna förbjudna att ha egen praktik, åtminstone för djur som finns inom tillstånds- och tillsynspliktig verksamhet. Tillsynsmyndigheten utför genom tillsynsenheterna alla de tillsynsuppdrag som distriktsveterinärorganisationen idag utför. Naturligtvis kan en hel del uppdrag delegeras till praktiserande veterinärer, t.ex. smittfrihetsintyg vid stuteriverksamhet etc. Uppdragen är avgiftsbelagda vilket innebär en hög grad av självfinansiering.
Ute i kommunerna jobbar miljöinspektörer och miljönämnder som vanligt med den skillnaden att det blir obligatoriskt med redovisningsskyldighet inför länsstyrelsernas tillsynsenheter.
På slakterierna ändras ingenting på pappret förutom att besiktningsveterinärerna blir förbjudna att ha praktik (åtminstone på animalieproducerande djur). Den nya tillsynsmyndigheten kommer att se till så att kommunerna utför de uppdrag de idag har, d.v.s. att ansvara för tillsyn av djurskydd vid transport och hanteringen av djur fram till slakt, då ansvaret övergår till Livsmedelsverket.
Finansiering av verksamheten ska bl.a. ske genom att de statliga bidragen på ca 90 miljoner kronor årligen till distriktsveterinärorganisationen avskaffas och styrs till den nya tillsynsverksamheten.
Vårt förslag innebär bl.a. att jäv inte uppstår lika lätt mellan veterinärer och kunder/bönder då veterinären inte får ha tillsynsobjektet som kund. Vi undviker också att personer utan sällskapsdjur får finansiera veterinärvård till dessa via skattsedeln. Kompetensen hos veterinärerna och djur- och hälsoskyddsinspektörer kommer också att stärkas. Dessa är några av skälen till att vi anser att regeringen bör förändra organisationen och tillsätta en utredning för att klargöra de ekonomiska konsekvenserna av en tillsynsmodell i enlighet med ovanstående.
Riksdagen beslutade vid behandlingen av proposition 2000/01:57, Sammanhållen rovdjurspolitik, att rennäringen ska erhålla full ekonomisk kompensation till följd av rovdjursangrepp. Miljö- och jordbruksutskottet betonade i sitt betänkande att man utgår från att regeringen i sin anslagsberäkning utgår från faktiska förhållanden enligt de principer riksdagen lagt fast för rovdjursersättningen. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag.
Kristdemokraterna liksom regeringens expertmyndighet Sametinget anser inte att budgetens anslagsnivå motsvarar full kompensation enligt resultatet av rovdjursinventeringen för 2001. Mot bakgrund av ovanstående anslås 4 miljoner kronor utöver regeringens anslagsnivå under 2003.
I den s.k. Björkska utredningen redovisas förslag om ökade satsningar på forskning och utveckling inom jordbruksområdet. Bland annat bör forskningsinsatserna kring vidareförädling stärkas.
Vid FN:s konferens för Miljö- och utveckling 1992, förband sig i-länderna att gå före och utveckla hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Forskning och utveckling av ett resurs- och energieffektivt jordbruk måste därför ges hög prioritet.
En vidareutveckling av kunskaperna inom ekonomi för lantbruks- och livsmedelssektorerna sker bäst genom en stark forskning på dessa områden. För att denna forskning skall ge ett för Sverige optimalt resultat krävs en förstärkning av forskningsområdet.
Utveckling av ett mer energisnålt jordbruk är nödvändig, forskning och utveckling pågår inom många områden. Exempelvis produktion på gårdsnivå av biogas från vallgrödor, mer energisnåla metoder för jordbearbetning, ogräsbekämpning, konservering och hantering av grödor.
Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) finns i dag en stark kompetens inom såväl livsmedels- som lantbruksekonomi. Denna kompetens kan rätt använd utvecklas vidare inom värdefulla områden för svensk livsmedelsproduktion.
I den nya forskningsorganisationen har det tidigare anslaget för Skogs- och jordbrukets forskningsråd bytt namn till ”Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande: Forskning och kollektiv forskning”. Medlen till stöd för denna forskning ligger under utgiftsområde 23 och ingår som en del i politikområdet Forskning. Verksamheten inom området utgör ett viktigt medel för att förverkliga målen inom livsmedelspolitiken, landsbygdspolitiken, djurpolitiken, samepolitiken och skogspolitiken.
En inhemsk produktion av trädgårdsprodukter och potatis är en förutsättning för att svenska konsumenter ska kunna erbjudas produkter av hög kvalitet baserade på uthålliga och miljövänliga produktionsförhållanden. Antalet företag inom den gröna sektorn är ca 4 000 med frilandsodling och/eller växthusodling av frukt, bär, grönsaker och prydnadsväxter. Dessutom finns ett stort antal företag med potatisodling. Inom dessa sektorer är företagen väl spridda över landet och utgör en väsentlig resurs för att bibehålla en levande landsbygd och för att skapa sysselsättningstillfällen i hela landet.
Inom sektorn arbetar flera tiotusentals anställda och företagare. En väsentlig del av dessa är deltidssysselsatta i skörde- och andra säsongsbetonade arbetsuppgifter. Att en mycket stor andel av de sysselsatta finns inom säsongsbetonade arbetsuppgifter måste beaktas när det gäller att skapa bättre konkurrens- och lönsamhetsförhållanden för näringen.
Samtidigt som det gäller att slå vakt om marknadsanpassningen av produktions- och marknadsförhållandena innebär småskaligheten inom dessa sektorer att företagen har relativt sett svårare att möta de ojämlika konkurrensförhållanden som i många avseenden råder i relation till de viktigaste konkurrentländerna. Trädgårds- och potatisodlingen bär liksom jordbruket på konkurrenshämmande skatter och regleringar.
I ett flertal statliga utredningar har slagits fast att växthusodlingen är en mycket energiintensiv näringsgren och är utsatt för en stark internationell konkurrens. Energikostnadens betydelse liksom i det sammanhanget även energiskatternas betydelse som en konkurrensnackdel har påvisats på ett mer genomgripande sätt genom utredningen En livsmedelsstrategi för Sverige, SOU 1997:167. Utredningen föreslog lättnader i skattebelastningen och en omläggning av beskattningssystemet för växthusodlingen. Sedan dess har emellertid ingenting hänt i frågan som förbättrat växthusodlingens konkurrensmöjligheter. I stället har konkurrenstrycket från import av växthusodlade produkter från andra gemenskapsländer markant ökat och prisnivåerna på inhemsk produktion pressats ner. Den successivt försvagade lönsamheten har lett till att en alltför stor andel av växthusbeståndet idag är föråldrat och att nyetableringen av företag är svag.
Från Kristdemokraternas sida har i tidigare motioner ställts krav på att koldioxidskatten för växthusodlingens del avvecklas eller åtminstone reduceras till i nivå med konkurrentländernas beskattning i avvaktan på att ett nivåmässigt enhetligt beskattningssystem kan läggas fast inom hela EU. I det sammanhanget har också krav framställts om att 0,8-procentsregeln avvecklas för växthusodlingens del till förmån för ett generellt och likformigt nedsättningssystem.
Vår kritik mot 0,8-procentsregeln gäller förutom att den ger väsentligt högre koldioxidskatt än i konkurrentländerna även att den skapar uppenbart skeva konkurrensförhållanden internt inom den svenska växthusodlingen. Genom regelns koppling till EU:s mineraloljedirektiv missgynnas växthusföretag med uppvärmning med olja i förhållande till företag som har möjlighet att utnyttja naturgas. I vissa lägen kan skatten för företag med oljeuppvärmning vara dubbelt så hög som för företaget som kan utnyttja naturgas. Vi ser det som helt fel att beskattningssystemet skall ge denna effekt utifrån det förhållandet att naturgasen inte är tillgänglig i alla delar av landet.
Införandet av 0,8-procentsregeln innebar i ett slag också att ett antal företag inom växthusodlingen med höga omsättningsvärden drabbades av en högre koldioxidskatt än vad man haft i det tidigare nedsättningssystemet då skatten uttogs generellt och likformigt för alla företag. Vissa företag fick härigenom t.o.m. sin skatt fördubblad.
En kraftig invändning mot 0,8-procentsregeln kan också göras med hänsyn till att denna straffar företag som företar energibesparingar eller utnyttjar alternativ till fossila energikällor. För dessa företag ökar skattebelastningen på den fortsatt nyttjade men reducerade volymen fossilt bränsle.
Det nuvarande beskattningssystemet dränerar växthusföretagen på viktigt kapital som bättre behövs för att stärka lönsamhet och öka förutsättningarna att vidta energibesparande och energieffektiviserande investeringar.
Kostnaden för arbetskraften utgör vid sidan av kapitalkostnader, och i växthusodlingen energikostnader, den största enskilda kostnadsposten i trädgårdsproduktionen. Särskilt kostnaderna för tillfälligt anställd arbetskraft, skörde- och säsongsarbetskraft, är mycket omfattande.
Näringen har stora problem att rekrytera svensk arbetskraft till sitt skörde- och säsongsarbete. Därför är det avgörande för verksamheten att goda möjligheter finns när det gäller säsongsarbetskraft från andra länder.
I en situation där sysselsättningen i samhället generellt förbättras och incitamenten att ta tillfällig anställning i denna sektor därmed ytterligare minskar är det nödvändigt att regeringen vidtar de åtgärder som krävs för att arbetskraftssituationen för näringen ska kunna få en tillfredsställande lösning. Kristdemokraternas tidigare begäran om en utredning på området kvarstår därför.
Vi vill även rikta riksdagens uppmärksamhet på frågan om arbetsgivaravgiften för säsongsmässigt anställd personal inom trädgårdsnäringen. Den nedsättning av arbetsgivaravgiften som riksdagen beslutade om i juni 1997 efter förslag från regeringen (prop. 1996/97:150) för att stimulera nyanställningar inom framförallt de små och medelstora företagen kan inte fullt ut utnyttjas av företag med säsongssysselsättning. I detta fall missgynnas trädgårdsnäringens småföretagare på grund av sitt säsongsmässigt betingade arbetskraftsbehov.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag som syftar till att minska arbetsgivar- och socialavgifter för säsongsanställd personal samt att ge företag med säsongssysselsättning möjlighet att utnyttja den tidigare beslutade nedsättningen av arbetsgivaravgifterna.
I det nationella programmet för landsbygdsutveckling för perioden 2000–2006 har stödet till resurshållande konventionell odling tagits bort. I programmet finns inte heller möjlighet för stöd vid övergång till ekologisk växthusproduktion. Vi beklagar denna brist i programmet eftersom vi i stödet till resurshållande konventionell odling sett en möjlighet till stora miljövinster för samhället och i ett ekologiskt växthusodlingsstöd sett ett starkt incitament för branschen att ta ett viktigt steg i en ekologisk riktning.
Trädgårdsnäringens produktionsformer är arealintensiva och produktionen bedrivs på förhållandevis små brukningsarealer. Detta gör att ett arealstöd för miljöförbättrande åtgärder utgör en viktig stimulans till förändring av produktionsmetodik och produktionsuppläggning. Ofta är kostnaderna och riskerna särskilt vad gäller sjukdomsbekämpning i intensiva kulturer stora och företagen väljer av trygghet att bibehålla en konventionell metodik istället för att pröva ny.
För växthusodlingens del bedrivs idag en alltför begränsad av samhället stödd forsknings- och utvecklingsverksamhet för att ge vägledning för företag som önskar att utveckla produktionen efter ekologiska principer. De växthusföretag som väljer att ställa om produktionen i denna riktning påtar sig därmed ett stort eget arbete och en stor egen kostnad. De erfarenheter som genereras blir därmed till vägledning för andra företag vilka inte behöver möta samma kostnader och risker. Ett stöd får därmed en stor betydelse för att minska riskerna i företagen men utgör också en berättigad ersättning för det forsknings- och utvecklingsarbete som borde varit ett generellt åtagande från samhällets sida.
Vi föreslår att inom miljöstöden i landsbygdsprogrammens ram inkluderas dels ett konventionellt stöd för resurshållande trädgårdsodling, dels ett nationellt stöd för ekologisk växthusodling.
Fisket är en viktig del av en levande skärgård. Kristdemokraterna vill ha ett starkt och ekologiskt hållbart yrkesfiske som tar hänsyn till den unika havsmiljön. Det är därför viktigt att stimulera fiskenäringen genom en långsiktig politik som tar hänsyn till havsmiljön. Utan en sund miljöpolitik som kontrollerar havsmiljön och fiskeuttaget är näringen inte livskraftig. Överfiskning gynnar ingen utan resulterar, på lång sikt, i att näringen dör ut.
Det är viktigt att villkoren för näringen är konkurrensneutrala gentemot kringliggande konkurrentländer. I Danmark och Norge ser man på näringen som en basnäring som bör gynnas ur skattesynpunkt. Svenska fiskare har länge pekat på den orimlighet som ligger i att man fiskar i samma vatten, säljer till samma uppköpare men beskattas olika beroende på vilket land man utgår ifrån. Regeringen bör därför snarast lägga fram ett lagförslag som ger svenska fiskare samma förutsättningar som yrkesfiskarna i våra grannländer beträffande skatteavdrag och beskattning. Kristdemokraterna vill därför införa ett yrkesfiskaravdrag. Kristdemokraterna avsätter 10 miljoner kronor för detta ändamål.
Fiskarnas inkomst är beroende av fångsten vilket kan medföra stora variationer i inkomst. Kristdemokraterna kräver därför att regeringen inför ett fiskekonto för yrkesfiskarna, enligt den modell som gäller för skogsbrukets ”skogskonto”. Vidare anser vi att s.k. negativa saldon för inventarietillgångar måste tillåtas.
En annan inkomstmöjlighet för fiskarna är att fiska upp förlorade fiskegarn, s.k. spökgarn. Spökgarnen fortsätter att fiska under lång tid och är en stor bidragande faktor till utfiskningen. Fiskarna bör alltså få statlig ersättning för att fiska upp dessa garn under de perioder de inte ligger ute.
Fiskeriverket har erhållit ökade anslag under senare år. Vi föreslår en besparing på 5 miljoner kronor av myndighetens anslag för 2003.
Olika rapporter har visat på ett mer eller mindre kraftigt vikande bestånd av torsk i Östersjön. Råden från Internationella havsforskningsrådet (ICES) innebär förslag om kraftiga nedskärningar vad gäller högsta tillåtna fångstmängder. Målet är att fångsterna ska anpassas till det långsiktigt, hållbara biologiska utrymmet. Också för fiskenäringens fortlevnad är det viktigt med en anpassning av fångstmängderna till vad som är biologiskt och ekologiskt hållbart.
Baltiska Fiskerikommissionen (IBSFC) fastställer, efter rekommendationer från ICES, de fångstkvoter för Östersjön som ska gälla för varje land. Den totala kvoten för torskfisket uppgår år 2003 till 75 000 ton, Sveriges andel utgör 15 000 ton. ICES uppskattar att överfiske sker med närmare 50 procent totalt för alla länder som är med i kvotsystemet. Bland annat på grund av den relativt väl utbyggda kontrollverksamheten torde Sveriges andel av överfisket vara minimal. I en situation där det svenska fiskets andel av den torsk som i verkligheten tas upp ur Östersjön utgör 10–15 procent torde ett ensidigt svenskt torskfiskestopp inte få avsedd effekt. Tvärtom riskerar en sådan åtgärd att få en rad oönskade konsekvenser. Andra arter riskerar att bli hårt utsatta, Sveriges starka position i det internationella förhandlingsarbetet urholkas och det framgångsrika och förtroendefulla samarbetet mellan fiskenäringen, myndigheter och forskare undergrävs. Dessutom skulle ett ensidigt svenskt torskfiskestopp få oöverblickbara konsekvenser för hela fiskerinäringen och dess kringnäringar. Kustsamhällena riskerar att utarmas.
För att uppnå målet om ett långsiktigt, hållbart fiske är det viktigt att fortsätta det nationella och internationella arbetet med att utveckla de olika former av begränsningar som införts eller är på väg att införas. Exempel på sådana åtgärder är att flytta ut trålgränser, öka maskstorleken, höja minimimåtten på fångad torsk, utöka antalet fredningsområden och tiden för fiskeuppehåll, begränsa bifångsterna, begränsa garnmängden samt ökad kontrollverksamhet. Om dessa åtgärder inte får avsedd effekt när det gäller att stärka torskbeståndet i Östersjön måste ytterligare åtgärder, som exempelvis mer omfattande stopp för fisket, övervägas.
Den nationella och internationella övervakningen av fångstmängderna måste skärpas ytterligare. Det är oacceptabelt att vissa fiskare fortsätter att fiska långt utöver sina tilldelade kvoter. Så kallade check-points, det vill säga rutiner för in- och utpassering vid fiske i annat lands fiskezon, har visat sig vara effektiva instrument i kontrollverksamheten i de länder där de används. I ett bilateralt avtal med Polen har denna typ av kontrollmekanism redan införts. Sverige bör såväl bilateralt som multilateralt aktivt verka för inrättandet av fler ”check-points”. Regeringen bör senast i tilläggsbudgeten i vårpropositionen 2003 återkomma till riksdagen med förslag om hur en sådan skärpning kan utformas och vilka kostnader detta för med sig.
Kristdemokraternas vision är att vattendragen åter ska bli miljöer för vandrande fiskarter som lax, laxöring och ål. Vi vill understryka den brist på strömmande vatten som i dag råder. Många arter som är beroende av biotopen strömmande vatten återfinns bland hotade arter. I flertalet större vattendrag spärrar fördämningar för vattenkraft vägen för lax och öring. Gamla dammar och rester från flottningsperioden utgör dessutom stora miljöhinder som måste undanröjas. Här finns även konflikten mellan hur kulturvärden och naturvärden ska värderas.
Naturlaxen är hotad och bl.a. den stora siljansöringen är snart utrotad. Omfattande åtgärder när det gäller att undanröja olika typer av vandringshinder krävs för att nå målen. Kostnaderna för en miljöanpassning av vattenkraften är avsevärda och sannolikt underskattade. Skall målen nås är det angeläget att alla parter som på något sätt nyttjar resursen strömmande vatten mer aktivt tar sitt ansvar och blir delaktiga i en sådan process.
Skogsbruket och den därmed sammanhängande förädlingsindustrin är sedan länge en viktig svensk basnäring. Skogsnäringen är den bransch som svarar för de största nettoexportinkomsterna i vårt land. För att ett svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri skall kunna utvecklas i framtiden krävs övergripande långsiktiga och hållbara spelregler som befrämjar såväl produktions- som miljömål. Det är angeläget att dessa mål har samma prioritet och dignitet vid utformningen av den övergripande skogspolitiken.
Kristdemokraterna anser att det enskilda ägandet skall stimuleras i förhållande till ett ökat storbolagsägande. Staten bör sälja ut de företag som är verksamma på den konkurrensutsatta marknaden och äga så lite som möjligt av den produktiva skogsmarken. Statens uppgift är att ta hand om områden med höga naturvärden som undantas brukning samt att införskaffa och hålla viss produktionsmark som bytesvara när allmänintresset kräver att privata skogsägares marker inte längre brukas.
Luftförorening orsakar ökad försurning av mark och vatten, vilket påverkar skogen negativt i många avseenden. Främst måste arbetet inriktas på att minska försurande utsläpp, men det är också viktigt att försurningen motarbetas genom kalkningsåtgärder. Därför avsätter Kristdemokraterna 30 miljoner kronor mer än regeringen för detta ändamål.
Utredningar och nyckelbiotopsinventering har visat att det finns behov av att skydda mer värdefull skogsmark. Vi anser att om stora områden skall undantas från traditionellt skogsbruk bör detta ske på statens mark så att den privata äganderätten bevaras och skogsägarens utkomstmöjligheter inte försämras.
Skogsvårdslagen, där produktions- och miljömål jämställs, bygger på förvaltarskapstanken, ett ansvarstagande som skogsbrukare har att ta för kommande generationer. Lagen är utformad för att ge skydd åt den biologiska mångfalden samtidigt som virkesförsörjningen skall vara säkrad för den svenska skogsindustrin. Miljöbalkens regler är bristfälligt anpassade till skogsbrukets förutsättningar. Oklarheterna i lagstiftningen kan därmed komma att drabba skogsbruket hårt, till nackdel för skogsvården och därmed också för svensk ekonomi. Enligt nuvarande regler prövar den skogliga myndigheten enligt skogsvårdslagen medan kommunerna kan ha rätt att pröva enligt miljöbalken. Förhållandet måste rättas till, skogsvårdslagen bör vara det lagrum som gäller i detta fall.
Den internationella konkurrenssituationen gör det nödvändigt att det vid svenska beskickningar utomlands finns kompetens och resurser att bevaka skogsfrågorna och att marknadsföra svensk skogsindustri och dess miljövänliga produkter. Det är ett nationellt intresse att de svenska skogliga intressena har en stor internationell statlig representation och att skoglig kompetens och resurser tillskapas på våra beskickningar utomlands. Vi avsätter ytterligare 1 miljon kronor för denna verksamhet. Frågorna som berör skogsnäringen utvecklas närmare i en särskild motion.
Regeringen vill att ytterligare 900 000 ha skyddsvärd skogsmark ska undantas från skogsproduktion till år 2010. Statens ansvar för skydd uppskattas till 400 000 ha, resten utgörs av frivilliga avsättningar. Den höjda politiska ambitionen sätter sin tilltro till frivilliga avsättningar, vilket är förståeligt mot bakgrund av det intresse skogsägare visat för att skydda värdefull skog. Det är ändå viktigt att slå fast att det är skogsägaren som definierar frivilliga avsättningar av mark.
När regeringen nu höjer målsättningen måste den praktiska politiska konsekvensen bli att staten är beredd att genom utbildning och rådgivning underlätta för markägaren att fatta beslut om hur marken skall nyttjas. Det räcker inte att såsom regeringen påstå att det ”kan på goda grunder antas att skogsbruket på frivillig väg fortsätter att skydda kulturhistoriskt intressanta miljöer”.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |