Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att staten bör ta ett särskilt finansieringsansvar för att möjliggöra efterbehandling av gruvavfall från Falu gruva och vissa andra av äldre gruvdrift förorenade områden som är kostsamma att åtgärda.
Av alla områden i Sverige som är förorenade och i behov av åtgärder har Falun en särställning. Det beror på den tusenåriga gruvhanteringen och alla andra gruvverksamheter i andra delar av kommunen som har lämnat en stor mängd spår efter sig. Falu gruvas unika kulturmiljövärden, som för knappt ett år sedan bekräftades genom utnämningen till världsarv, utgjorde en viktig grundsten i Sveriges utveckling under stormaktstiden. Staten bör därför också när det gäller efterbehandlingsåtgärder för ta ett ansvar som står i proportion till att Falu gruva användes av Sverige som nation för att bygga upp Sverige till en stormakt och att det under århundraden har funnits ett nära beroende mellan gruvverksamheten och staten.
Bland de återställningsåtgärder som pågår idag bör nämnas det s.k. Faluprojektet. 1993 ingicks ett avtal mellan Stora Kopparbergs Bergslags AB och tillsynsmyndigheterna som innebär att Stora har avsatt 60 mkr och staten 40 mkr för efterbehandlingsåtgärder för de objekt i Falu tätort som läcker mest metall till Dalälven. Den styrgrupp som finns för projektet har konstaterat att de medel som finns avsatta för projektet inte kommer att räcka till för att genomföra åtgärderna enligt avtalet. Regeringen har å sin sida vid upprepade tillfällen framhållit att det är angeläget att saneringsåtgärderna fortsätter enligt åtgärdsprogrammet.
När nu de statliga anslagen till sanering och återställning av förorenade områden successivt ökar är det viktigt att ökade förutsättningar skapas för att fullfölja och utvidga efterbehandlingsåtgärder som rör gruvavfallet efter Falu gruva. Ansvaret för detta kan bara staten ta.
Unikt med Falun är också den deponi i form av en sjö som finns i stadens centrum, nämligen sjön Tisken, och vars rekreations- och nyttjandevärden idag inte kan utnyttjas. Tisken utgör idag en belastning på stadsmiljön till följd av århundradens gruvdrift, och faluborna ser det som en viktig fråga att Falun åter skall kunna bli en sjöstad med tillgång till en riktig sjö med de rekreationsvärden detta skulle ge i centrum. Staten bör därför också ta ansvar för att finansiera återställande av detta förorenade område med hänsyn till områdets stora allmänna betydelse ur rekreationssynpunkt.
I ett nationellt perspektiv är Dalarna det län som hyser de allvarligaste gruvavfallsproblemen. Gruvhanteringen i Dalarnas bergslag har gamla anor. Det innebär att det finns en stor mängd gruvavfall från äldre verksamhet som uppkommit långt innan miljölagstiftningens tillkomst. Ungefär hälften av de förorenade områdena i Dalarna utgörs av gruvområden, varav många med stora kulturmiljövärden. Utöver de nu pågående efterbehandlingsåtgärderna i Falu tätort finns det gruvavfallsobjekt som bör åtgärdas i bl.a. Smedjebackens, Säter och Hedemora kommuner samt i andra delar av Falu kommun.
Såväl Falu kommun som Länsstyrelsen Dalarnas län har framhållit att det är angeläget att statliga medel ställs till förfogande för att lösa de problem som har sin orsak i gångna tiders verksamhet. Eftersom efterbehandlingsåtgärder av gruvavfall ofta har sin orsak i äldre verksamhet och intar en särställning samt är mycket kostnadskrävande, vilket innebär att det finns en mycket stor risk att angelägna efterbehandlingsåtgärder aldrig kommer till stånd, bör den statliga finansieringen i sådana fall kunna uppgå till 100 %. Utrymme bör därför finnas för att gå utöver den föreslagna normen om högst 90 %.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |