Motion till riksdagen
2002/03:MJ390
av Claes Västerteg (c)

Strandskyddet


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i strandskyddet.

Motivering

De regler om strandskydd som finns stadgade i miljöbalken fyller många gånger en viktig funktion i att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten. Strandskyddet kan även, särskilt i tätbefolkade områden, ha betydelse för djur- och växtliv. Men Sverige är ett stort land där befolkningen är ojämnt fördelad över landet.

Miljöbalken har inneburit en skärpning av strandskyddet så att det blivit ett av de största hindren för regional utveckling. Den skärpning av reglerna som kom i mitten av 90-talet innebärande att hänsynen till djur- och växtlivet togs in i regelverket har fullföljts genom miljöbalken, som i princip satt stopp för byggnation utmed alla vattendrag, stora som små över hela landet. Reglerna och därmed gällande praxis belastas idag av betydande rester av gammalt förmynderi från 1970-talet då det generella strandskyddsförbudet tillkom.

I exempelvis Sjuhäradsbygden finns det en mängd sjöar och vattendrag som idag skyddas av strandskyddet. Ett flexiblare strandskydd skulle medföra att kommuninvånarna själva skulle få avgöra vilka sjöar och vattendrag som ska skyddas. Detta skulle bland annat medföra ett stärkande av det kommunala självstyret och möjliggöra för kommunerna att skapa attraktiva boendemiljöer.

Naturvårdsverket lämnade i april 2002 en rapport (2185) om strandskyddet. Rapporten grundade sig på ett regeringsuppdrag som bl a innebar att man skulle se över om inte strandskyddet skulle kunna göras mer flexibelt. Det kunde behöva skärpas i tätortsnära områden med högt bebyggelsetryck, men också lättas på i glesbygdsområden med lågt bebyggelsetryck i syfte att underlätta regional utveckling. Verkets förslag är enligt vår mening inte tillräckligt långtgående för att ge de nödvändiga regionala förutsättningarna för utveckling.

I vissa fall kan strandskyddet vara ett hinder för en önskvärd utveckling av landsbygden. Därför finns det anledning att överväga om inte reglerna rörande strandskydd bör utvecklas så att de blir mer flexibla utifrån regionala och lokala behov och förutsättningar.

Jag anser att det är ett omyndigförklarande av kommunerna att se strandskyddet som ett statligt intresse. Eftersom kommunerna har ansvar för planering och byggande måste man ges full rätt att besluta även om strandskydd. Vad som ovan sagts om ett förändrat strandskydd bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 21 oktober 2002

Claes Västerteg (c)