Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder bör ges rätt att utfärda generella föreskrifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder bör ges rätt att förelägga kommunen att upprätta åtgärdsprogram för att uppnå miljökvalitetsnormer för luftkvalitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en fond för kommuner som testar långtgående miljöanpassad upphandling bör upprättas senast 2005.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de kommuner som vill ges möjlighet att införa s.k. trängselavgifter för biltrafiken.2
1Yrkande 3 hänvisat till FiU.
2Yrkande 4 hänvisat till TU.
Det kommunala miljöarbetet är en nödvändig del av det nationella miljöarbetet. På den kommunala nivån bryter man ned nationella miljömål till åtgärder i kommunala miljöprogram. Agenda 21-arbetet har i Sverige fått sin tyngdpunkt i det kommunala arbetet. Sedan mitten av 80-talet ligger huvudansvaret för tillsynen av miljölagstiftningen på kommunerna. Ytterligare ett exempel på det kommunala miljöarbetets vikt är att kommunerna står för en stor del av den offentliga upphandlingen i landet, vilket innebär att drivkraften i kommunerna i upphandlingsarbetet är avgörande.
Många miljöengagerade politiker i kommunerna upplever att det finns en obalans mellan det ansvar för miljöarbetet som faktiskt ligger på både kommunerna och de kommunala tillsynsmyndigheterna. Den här motionen föreslår några förbättringar av denna balans så att möjligheterna till ett offensivt kommunalt miljöarbete ökar.
I miljöbalken finns den s.k. ersättningsprincipen (eller substitutionsprincipen) som innebär att man vid hantering av produkter och varor ska använda det minst miljöfarliga alternativet, såvida det inte är oskäligt mycket dyrare. När de kommunala tillsynsmyndigheterna tillämpar ersättningsprincipen tvingas man idag att vända sig individuellt till varje verksamhetsutövare. Detta medför en ineffektiv och arbetskrävande hantering. I praktiken innebär lagstiftningens utformning att kommunerna i alltför liten utsträckning kan agera så att de blir positiva föredömen genom att föra en radikal miljöpolitik. De lokala tillsynsmyndigheterna bör därför ges rätt att arbeta med generella föreskrifter enligt miljöbalkens tillåtlighetsregler.
De möjligheter som de lokala tillsynsmyndigheterna har att genom förelägganden med vite se till att olika miljöproblem åtgärdas varierar stort mellan olika områden. När det gäller musikbuller, t ex från dansrestauranger och gym, är möjligheterna goda trots att det bara finns riktvärden och inte gränsvärden för buller. Men om man vill åtgärda viktiga problem med luftkvalitet i innerstaden så har man inte samma rättsliga möjlighet att komma åt problemen, trots att det finns juridiskt bindande gränsvärden för vissa luftföroreningar. När bindande gränsvärden också införs för bensen kommer det att bli vanligt att man inte klarar normerna i många svenska stadskärnor. Om gränsvärden för luftkvalitet inte klaras finns stöd i miljöbalken för att ställa krav på åtgärdsprogram. Men dessa beslut kan inte tas av den lokala tillsynsmyndigheten. En miljö- och hälsoskyddsnämnd kan alltså inte förelägga den egna kommunen att upprätta ett åtgärdsprogram med syftet att förbättra luftkvaliteten så att man klarar gränsvärdena. Den lokala tillsynen måste därför stärkas så att miljöbalken ger de lokala myndigheterna möjlighet att förelägga kommunerna att upprätta åtgärdsprogram för luftkvalitet.
Men kommunerna måste också ha bättre möjligheter att använda sig av effektiva verktyg i lokala åtgärdsprogram för mindre trängsel, mindre buller och bättre luftkvalitet. Därför är det nödvändigt att alla kommuner som vill ges möjlighet att införa s.k. trängselavgifter på biltrafiken. De pengar som kommunerna får in på trängselavgifterna ska givetvis få behållas av kommunen.
Många kommuner arbetar aktivt med miljöanpassad upphandling. Det största hindret idag från att gå vidare är i allmänhet inte brist på vilja i kommunerna utan en osäkerhet. I kommunerna är man inte säker på vad man har rätt att ställa för krav inom ramen för miljöanpassad upphandling. Rädslan att göra fel och att i förlängningen drabbas av ekonomiska sanktioner från EU gör att man inte går så långt som man skulle vilja. Möjligheten att ställa krav vid upphandling är i många fall mycket större än vad kommunerna tror och riskerna att drabbas ekonomiskt knappast så stora. För att uppmuntra kommunerna att gå vidare i kraven vid miljöanpassad upphandling skulle staten kunna fungera som ekonomisk garant genom att inrätta en fond för kommuner som eventuellt skulle drabbas ekonomiskt. Risken för staten skulle inte vara särskilt stor men effekten på det kommunala modet skulle antagligen vara betydande.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Åsa Domeij (mp) |
Mikaela Valtersson (mp) |