Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en samlad nordisk rovdjurspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring av nuvarande lydelse i 27 och 28 §§ jaktförordningen (1987:905).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om decentralisering av beslut om skyddsjakt på enskilda rovdjur.
Riksdagens beslut i propositionen ”En sammanhållen rovdjurspolitik” vilade till stor del på utgångspunkter och förslag från den rovdjursutredning som gjorde ett förtjänstfullt arbete under ledning av Sören Ekström. Miljödepartementet och sedermera utskottsmajoriteten i miljö- och jordbruksutskottet liksom majoriteten i riksdagen gjorde dock avsteg från Rovdjursutredningen på ett antal mycket centrala områden.
Det kan konstateras att den samsyn och det samarbete som under lång tid funnits mellan viltforskningen i våra nordiska grannländer inte längre skall gälla beträffande de olika djurarternas numerär och planerade nivåer. Här avviker riksdagsmajoriteten från en enig expertutredning och föreslår såväl större antal som etappmål beträffande lo. Beträffande vargen föreslås dessutom ett annat geografiskt område som beräkningsområde. Rovdjursutredningen framhöll att Skandinavien skall vara det område inom vilket populationen skall beräknas, vilket med hänsyn till kända vandringsmönster synes motiverat. Här avviker regeringen, utan några motiv, från utredningens förslag och fastslår i propositionen att endast Sverige skall vara underlag för det skissade målet om 200 vargar, vilket torde innebära en närmast fördubbling av det antal som förordades av rovdjursutredningen. Enligt vår mening behövs en översyn och revidering av den nationella rovdjurspolitiken med hänsyn till att Rovdjursutredningen föreslagit lägre nivåer på antalet lodjur och varg i Sverige.
Ett annat mycket viktigt område för att skapa förutsättningar för en trovärdig rovdjurspolitik är möjligheten för den enskilde djurägaren att skydda sina djur mot rovdjursangrepp. Även på denna viktiga punkt avvek regeringen från Rovdjursutredningens förslag när man inte tillät den erforderliga ändringen av 28 § i jaktförordningen (1987:905).
I dagsläget får vi bevittna hur djurägare inom rovdjursområdena i landet får ett stort antal husdjur vargdödade utan att de har stöd i lagen för att ingripa till skydd för sin egendom. Detta är både orättfärdigt och oacceptabelt. En lagändring måste enligt vår mening ske både av 27 och 28 §§ i jaktförordningen 1987:905 för att stärka dels den s.k. nödvärnsrätten rent allmänt, dels göra det möjligt att ingripa vid direkt rovdjursangrepp på tamdjur. Beslutande myndigheter måste ges ökade befogenheter att medge jakt för att förebygga skador eller andra olägenheter samt för att realisera riksdagens uttalade krav på en varsam tillväxt av vargstammen.
De brister som här påtalas vad gäller förutsättningar för att skydda sina tamdjur har också mycket påtagligt tydliggjort bristerna i myndighetsutövningens beslutsprocess. Att beslut om skyddsjakt på enskilda individer av varg, som vållat mycket stor skada, skall ligga på central nivå hos Naturvårdsverket måste vara felaktigt ur såväl djurskyddssynpunkt för tamdjuren som utifrån ett äganderättsperspektiv för den enskilde djurägaren. Att det som i Uppland skall behöva ta sex månader av lidande och dödande av 119 djur innan Naturvårdsverket kommit till insikt om vad som sker är minst sagt stötande.
En decentralisering av besluten kring skyddsjakt av enskilda individer till läns/regionnivå skulle med stor sannolikhet innebära kortare beslutsvägar och snabbare beslut vilket, inte minst ur djurskyddssynpunkt, skulle vara ett framsteg.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |
Annika Qarlsson (c) |