Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om torskfiskets fortlevnad i Sverige.
Torskfisket i Sverige är av mycket stor betydelse för det svenska fisket och den svenska fiskerinäringen i sin helhet. Det är av särskilt avgörande betydelse för de många kustfiskarna längs våra kuster, som har en begränsad flexibilitet och aktionsradie. I Sverige har yrkesfiskets organisationer, dvs. yrkesfiskarna själva, sedan länge varit såväl föregångare som förespråkare för att skydda Östersjötorsken genom effektiva förvaltningsåtgärder.
I målsättningen har bl.a. ingått att införa en ökad selektering och en höjning av minimimåttet på torsk, på så sätt att torsken ges möjlighet att leka minst en gång innan den fångas. Det är en allmänt vedertagen uppfattning att endast genom lösningar som inkluderar samtliga Östersjöländer kan exploateringsmönster förändras och fiskeansträngningar begränsas; en uppfattning som torde delas av all internationell expertis.
Fiskeripolitiken i Europeiska unionen är en gemenskapsangelägenhet. Fisket i Östersjön fastställs inom ramen för Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC), på grundval av bästa tillgängliga forskningsrön. I kommissionen representeras Sverige i förhandlingarna av Europeiska kommissionen. Vid den senaste sessionen i Berlin i år tilldelades Sverige sin relativa andel om 20 procent av det totala torskfiskeuttaget (år 2003 75 000 ton) i Östersjön, motsvarande 15 003 ton.
I överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet står att läsa: ”Rovfisket måste upphöra. Torsken är så gott som slut i både Östersjön och Västerhavet. Vi avser att införa ett ensidigt svenskt stopp för torskfisket från den 1 januari 2003. Fiskerinäringen kompenseras för inkomstbortfallet.”
Något rovfiske förekommer inte från svensk sida i vare sig Östersjön eller Västerhavet, och ej heller är torsken så gott som slut i vare sig Östersjön eller Västerhavet. Detta framgår av tillgängliga sakuppgifter och forskningsresultat samt intygas av ledande havsfiskebiologer. Biologiska skäl saknas således för att stoppa det svenska torskfisket.
Den allmänna opinionen synes vara motståndare till ett svenskt ensidigt torskfiskestopp och de som i sitt värv sysslar med fiskeripolitik förefaller vara undrande över vad som händer i Sverige.
Utöver det meningslösa i att stoppa det svenska fisket efter torsk, som för övrigt – enligt uppgift – för närvarande är det bästa på många år (fiskeriforskningen ligger i tiden – helt naturligt – efter fisket ) får ett ensidigt svenskt torskfiskestopp många andra icke önskade konsekvenser.
Konsekvenserna av ett ensidigt torskfiskestopp i Sverige torde bli:
att den svenska fiskerinäringen i sin helhet mycket och ytterst allvarligt skadas,
att den värsta skadan åsamkas yrkesfiskarna, vilka varit förespråkare för effektiva förvaltningsåtgärder,
att många arbetstillfällen till ingen nytta går förlorade,
att staten belastas med onödiga utgifter,
att Sverige som nation avsäger sig en legitim inkomstkälla,
att även andra fisken än efter torsk, där torsk förekommer som bifångst, omöjliggörs,
att ett ensidigt svenskt torskfiskestopp i praktiken innebär att svenskt fiske skänks bort till andra länder,
att förtroendet för Sverige i internationella sammanhang minskas, och
att kust- och fiskesamhällen berövas sin karaktär, även här med stora negativa ekonomiska konsekvenser som följd.
I stället för att vända det internationella samarbetet i fiskeförvaltningsfrågor ryggen bör Sverige gå i spetsen för en effektiv och sund förvaltning av torsken i såväl Östersjön som Västerhavet.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |